friskolornas ekonomiska villkor

Herr talman! Ulf Nilsson har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att skydda de fristå- ende skolorna mot plötsliga och drastiska förändring- ar i de ekonomiska villkoren. Utgångspunkten för frågan är det förändrade bi- dragssystem för fristående gymnasieskolor som riks- dagen beslutat om enligt ett förslag om nya bidrags- regler i propositionen Fristående skolor (prop. 2001/02:35). Med tanke på att propositionen överlämnades den 19 oktober 2001 och att riksdagen fattade sitt beslut den 20 mars 2002, samtidigt som de nya villkoren ska tillämpas från den 1 januari 2003 så torde det inte i detta fall vara fråga om plötsliga förändringar. Hittills har grundregeln varit att elevens hem- kommun och den fristående gymnasieskolan ska komma överens om bidragets storlek. Om man inte kommer överens ska kommunen betala det belopp som regeringen föreskrivit i den så kallade prislistan, som är en bilaga till förordningen (1996:1206) om fristående skolor. Majoriteten av kommunerna har följt prislistan, vars bidragsbelopp för olika nationella program bygger på mediankostnaden för motsvarande program i ett stort urval av landets offentliga gymna- sieskolor. I propositionen redovisade regeringen att detta kan innebära att en fristående gymnasieskola får ett bidrag som är högre än kostnaden för motsvarande program i kommunens gymnasieskola, liksom att motsatt förhållande kan förekomma, det vill säga att den fristående skolan får ett lägre bidrag. Utifrån det övergripande synsättet om likvärdiga ekonomiska villkor oavsett huvudman föreslogs att bidraget till en fristående gymnasieskola i första hand ska motsvara den kostnad som elevens hemkommun har för motsvarande nationella program. Den bakom- liggande tanken är att resursen för eleven och därmed kommunens kostnad inte ska påverkas av om en elev går i en kommunal eller fristående gymnasieskola. Detta har den fördelen att kommunala och fristående gymnasieskolor får arbeta på lika villkor. Med den gamla prislistan kan det bli olika villkor för elever i samma kommun. Vari ligger rättvisan med ett system som innebär att elever från samma kommun får med sig olika stora resurser för sin gym- nasieutbildning beroende på vilken skola de har valt? För de fristående grundskolorna har principen att fristående skolor får bidrag efter samma grunder som kommunala skolor fungerat sedan den 1 juli 1997. Jag tycker inte det är något fel på en resursfördel- ningsprincip där kommunerna ska lämna bidrag för elever i fristående gymnasieskolor efter samma grun- der som till de kommunala. För mig är det självklart att de kommunala och de fristående skolorna fortsätt- ningsvis ska ha samma ekonomiska villkor. Det som Ulf Nilsson nu beskriver som plötsliga och drastiska förändringar är snarare en fråga om en omställning till en situation där fristående gymnasie- skolor varken över- eller underkompenseras.

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsmi- nistern för svaret. Bakgrunden till min interpellation är att många fristående gymnasieskolor hotas av drastiskt förändrade ersättningar nästa år. Det nuvarande systemet för gymnasieskolor inne- bär att ersättningen utgår från ett medianvärde av kommunernas kostnader. Det systemet har garanterat att alla friskolor får en rimlig ersättning. Det nya systemet ska i första hand basera sig på vilka gymna- siekostnader elevens hemkommun redovisar. Som utbildningsministern själv säger varierar dessa oer- hört mellan kommunerna. För grundskolan har vi inte samma problem, för där är det inte många elever som väljer att gå i en annan kommun. Men när det gäller gymnasieskolor väljer elever ofta en skola som ligger på andra sidan en kommungräns. Nu har vi hört preliminära uppgifter om att vissa skolor efter nyår kommer att få nedskärningar på mellan 10 och 20 %. Därför är jag rädd att det finns en stor risk att friskolor alltmer kommer att etablera sig i eller flytta till kommuner där ersättningen till skolan är hög. Enligt min ideologi ska rätten att välja skola vara lika för alla. Med det nya systemet kan rätten att välja skola bli mer och mer beroende av i vilken typ av kommun man bor. Naturligtvis har utbildningsministern rätt när han säger att detta beslut är fattat redan i mars - visserli- gen mot Folkpartiets röster. Han har också rätt i att vi har känt till beslutet om förändring sedan i mars. Inte desto mindre kommer den ekonomiska förändringen hastigt och drastiskt, nämligen den 1 januari 2003. Då kommer elever i samma skola att föra med sig olika skolpeng beroende på vilken kommun de kommer ifrån. Friskolor som har många elever från snåla kommuner kommer att få mycket sämre villkor än andra. Majoriteten i utbildningsutskottet lyckades trots allt mot Socialdemokraternas vilja få igenom ett be- slut om att det ska utarbetas ett tydligare system för redovisning av kommunens kostnader för att göra kommunernas beräkningar tydligare. Nu återstår det att se om kommunernas bidragsberäkningar verkligen blir tydligare så att en friskola kan veta att den får den ersättning som den är berättigad till enligt det nya systemet. Inte minst är det problem med lokalkostnaden. En kommun kan ju sprida lokalkostnaderna över många fastigheter, och det är inte alls säkert att den verkliga lokalkostnaden för skolorna syns i siffror. Därför är det stor risk för många friskolor att de inte får kom- pensation för de verkliga lokalkostnaderna. Kanske borde vi i stället ha ett system där rimliga kostnader ersätts helt oberoende av enskilda kommuners kost- nader. Över huvud taget är detta nya bidragssystem inte tillräckligt förberett. Om - jag säger om - vi verkli- gen ska göra en förändring i den här riktningen så borde den genomföras först efter det att vi verkligen har utformat ett system som vi säkert vet garanterar att ersättningen beräknas på ett säkert och korrekt sätt. Herr talman! Osäkerheten om hur förändringen slår mot friskolorna är stor. Förändringen var en av de få försämringar för friskolor som gick igenom i riks- dagen när regeringens proposition behandlades i våras. Riksdagen avslog glädjande nog en massa andra regeringsförslag om att öka kommunernas möjligheter att av politiska skäl stoppa friskolor. Riksdagen avslog också att kommunerna i större utsträckning skulle sköta utvärderingen. Det var bra. Det är viktigt att friskolor kan stå fria, utanför den kommunala organisationen, men ändå följa de natio- nella målen och utvärderas av Skolverket direkt. Tyvärr blev det majoritet i riksdagen för att ändra bidragsgivningen. Men jag anser inte att frågan om hur detta kommer att slå har utretts tillräckligt.

Herr talman! Jag tycker att det ska finnas en enkel grundprincip i synen på friskolor. De ska ha ersätt- ning som motsvarar den ersättning som går till de kommunala skolorna. Det är i ett internationellt per- spektiv ett ganska radikalt tänkande. Jag hade den amerikanska utbildningsministern på besök här för ett par år sedan, som var mycket förvånad över denna generositet mot privatskolor. Det skulle inte fungera i hans miljö. Men jag tycker att det är en rimlig princip - samma villkor. Då ska man också hitta ett system för hur man ska få samma villkor. Det ska inte vara så att den ena eller den andra får mer, vilket naturligtvis skulle få konsekvensen att man väljer den skola som får mest pengar. Ulf Nilsson förespråkar den så kallade rikspris- listan. Han tycker att det är den som mest rättvist ger fristående gymnasieskolor ersättning. Men hur funge- rar den? För en fristående skola som framför allt har elever som kommer från kommuner med höga kost- nader så får man med riksprislistan, som ju är ett medelvärde, lägre ersättning än man får med det system som nu ska gälla från den 1 januari. De sko- lorna är alltså missgynnade i Ulf Nilssons system och gynnade i det nya systemet. Varför är det rättvist? Det finns också en, som jag tycker, ännu mer komplicerad fråga för Ulf Nilsson att ta ställning till. Tänk er en och samma kommun, en och samma fa- milj, där ett av barnen väljer ett visst program i den kommunala gymnasieskolan och det andra barnet väljer samma program i den fristående gymnasiesko- lan. Ska man då i den fristående skolan få mer ersätt- ning än i den kommunala? Var ligger rättvisan där? Jag vill att den grundläggande principen ska gälla: så långt som möjligt en likvärdig behandling. Jag har i grunden en positiv syn på att det finns alternativ till den kommunala skolan. Nu går vi till ett system som jag tycker tar hand om detta på ett mycket bättre sätt, det vill säga att man får utgå från att elever i en och samma kommun har rätt till samma ersättning obero- ende av vilken skola de väljer. Detta är, precis som jag har beskrivit, ett förslag som har lagts fram för mycket länge sedan och ett beslut som har fattats för länge sedan. Det är ett be- slut som alla kommuner har varit medvetna om länge. Det kommer självfallet att finnas anledning att följa upp redovisningsprinciper och arbetsätt. Det ska vi göra. Det kommer Skolverket att göra. Jag tycker att det står klart att principen är riktig och rimlig. Jag tycker också att det står klart att Ulf Nilsson omöjligtvis kan beskriva sin favoritmodell som mer rättvis och rimlig.

Herr talman! Riksprislistan, som utbildningsmi- nistern kritiserar kraftigt, infördes av en socialdemo- kratisk regering. Det är mycket möjligt att systemet kan förbättras och utvecklas jämfört med den. Min huvudsakliga kritik här riktar sig mot att vi inför ett system utan att vi säkert vet på vilka beräkningsgrun- der friskolorna kommer att få sin ersättning. Vi vet inte heller om det kommer att bli drastiska föränd- ringar efter årsskiftet som till och med kan tvinga friskolor att lägga ned. Dessutom frågar utbildningsministern var rättvi- san ligger i att elever i samma kommun får med sig olika stora resurser beroende på vilken skola de valt. Även om det ligger lite vid sidan av debatten, är min motfråga: Var ligger rättvisan i att svenska elever över huvud taget får så olika resurser till gymnasieut- bildning beroende på vilken kommun de går i? Ska det verkligen vara så för evigt att man ska behöva ha tur och födas i rätt kommun för att få en bra utbild- ning? Detta är ju ett av den svenska skolans stora pro- blem. Resurser och insatser fördelas inte på ett lik- värdigt sätt. Det skiljer oerhört mellan kommunerna. Det finns exempel på kommuner där skolans resurser är hälften så stora som i andra kommuner. Folkpartiet menar att resurserna ska fördelas lika oavsett i vilken kommun man bor. Det som alltid måste skilja är ju sådana saker som resurser till elever med behov av särskilt stöd och resurser till språkundervisning för invandrarelever till exempel. För att få rättvisa och likvärdighet behövs det på lång sikt ett nationellt ansvar för skolan - en nationell skolpeng, som Folk- partiet föreslår. Eftersom Socialdemokraterna envist håller fast vi kommunaliseringen av skolan och jag inser att det kan dröja långt in i framtiden innan vi får en majoritet för att avkommunalisera skolan, får vi i dag diskutera hur vi kan skapa så säkra och förutsägbara möjlighe- ter som möjligt inom systemet. I min interpellation ställde jag frågan om utbild- ningsministern tänker vidta några åtgärder för att skydda de fristående skolorna mot oväntade föränd- ringar i den ekonomiska situationen. Nu är det bara knappt en månad kvar innan den nya ersättningen ska tillämpas, och friskolorna har ännu inte fått reda på vilken ersättning de ska få för nästa år. Skolverkets nya redovisningssystem kommer inte att vara klart förrän den sista januari. De flesta friskolor lever med en väldigt knapp ekonomisk marginal. En minskad ersättning på till exempel 10 % kan mycket väl inne- bära att en skola går omkull. Det är över huvud taget en så stor osäkerhet kring den här nya ersättnings- principen att det just därför behövs en beredskap för att gripa in om systemet skulle visa sig få negativa konsekvenser. Jag konstaterar att utbildningsministern inte håller med mig. Min naturliga fråga blir då om utbild- ningsministern verkligen är säker på att kommunerna den sista januari plötsligt kommer att redovisa sina skolkostnader på ett klart och begripligt sätt. Är han verkligen säker på att det nya redovisningssystemet, som vi inte vet mycket om, kommer att fungera? Vet man över huvud taget om ersättningen kommer att bli korrekt ens efter de principer som regeringen nu har fått igenom? Herr talman! Osäkerheten är väldigt stor. Det finns fristående skolor som i dag inte har en aning om de kommer att få 10 000 mer eller 10 000 mindre per elev om en månad.

Herr talman! Det var en snabb fanflykt. Jag fick inte med mig ett enda argument för det system som Ulf Nilsson förespråkar, nämligen prislistan. Ulf Nilsson menade att inte heller den duger. I stället ska det införas en statlig skolpeng. Hur ska det gå till? Hur ska den fungera? Hur får du den rättvis? En statlig skolpeng ska först ta hänsyn till att kostnaderna faktiskt skiljer sig åt mellan kommuner- na. Det ser vi också avspegla sig i skillnaden i resur- ser. Det finns naturligtvis politiska beslut bakom detta men också kostnader, till exempel lärarlöner, lokaler, skolskjutsar och mycket annat. Hur ska en statlig skolpeng ta hänsyn till de olika behov som elever har? Hur ska Ulf Nilsson lyckas konstruera ett system som på individuella basis lyckas ta hänsyn? Det går säkert att ta hänsyn till vissa grova parametrar. Det går säkert också att få en extra peng för vissa elever, om man kräver diagnostik och underlag. Men hur blir det med allt det som skolan faktiskt också måste kunna ta hänsyn, till exempel väldigt skiftande behov hos elever? En peng skickas hem till familjen, och man ska gå ut och handla skola. Hur kommer det att upplevas efter några år med ett så väldigt trubbigt instrument som ett skolpengssystem blir när man själv som för- älder upptäcker att pengen räcker inte för de behov som mina barn har? Vem vänder man sig till då? Man vänder sig knappast till kommunalpolitiken eftersom det är en statlig skolpeng, så där finns ing- enting att hämta. Man kan möjligen vända sig med ett brev till riksdagen och säga att mitt barn har inte fått rätt skolpeng och hävda att det har skett ett fel just här. Men man blir säkert hänvisad till den stora, nya, kraftfulla beräkningsmyndighet som har inrättats för att räkna ut alla dessa skolpengar. Med ett statligt skolpengssystem kommer vi också få en utveckling där familjer alltmer bevakar att just deras peng går till deras barn. Det ska vara raka rör mellan peng och service. Därmed försvinner det som är en grund i vår skolpolitik, nämligen att det också är ett gemensamt ansvar. Alla barn har rätt till en bra utbildning. Barn som behöver extra stöd måste få det extra stödet. Det går inte att beräkna för varje individ i någon statlig myndighet, men syns väldigt tydligt i skolans vardag. Det är alltså det alternativ som Ulf Nilsson före- språkar. Något argument för prislistan, det system vi lämnar från årsskiftet, lyckades inte Ulf Nilsson prestera. Jag menar att vi har haft god tid på oss att genom- föra det nya systemet. Det har en väldigt grund- läggande princip, nämligen att det ska vara likvärdiga villkor och likvärdig ersättning oberoende av om det är en fristående skola eller en kommunal skola. Det är ett internationellt sett alldeles unikt system. Nu får vi också ett system där det inte blir så att elever som går på samma program men i olika skolor i samma kom- mun får olika ersättning. Skolverket jobbar på detta tillsammans med kommunerna. Man har kontakter och arbetar framåt. Kommunerna redovisar sina kostnader. Jag bedömer att vi kommer att behöva utvärdera hur detta går eftersom det också handlar om att ta fram information som tidigare inte har varit tydlig. Jag tycker att det är en väldigt bra process. Det kommer att ge oss kun- skap och information om skolan som vi behöver i många andra sammanhang. Men att det skulle genom- föras i en så rask takt att det inte ska vara möjligt att genomföra i praktiken hållet jag alls icke med om. Det är mycket länge sedan beslutet fattades i riksda- gen.

Herr talman! Utbildningsministern frågar vart man vänder sig om tycker att man får för lite resurser till sitt barn i ett skolpengssystem. Min fråga är ju vart man vänder sig i dag om man bor i en kommun som väljer att prioritera skolan så dåligt att man har 20-30 % lägre resurser än vad man har om man råkar bo i en annan kommun. Huvudargumentet för ett skolpengssystem är att skapa likvärdighet och rättvisa villkor mellan kommunerna. Sällan har jag hört en minister vara så genomgå- ende kritisk mot ett system som hans regering har varit med om att genomföra, nämligen systemet med riksprislistan, som utbildningsministern nu är. I min reservation i utbildningsutskottet uttryckte jag tydligt att vi säkert kan hitta ett bättre system för ersättning- en till fristående skolor än det gamla systemet, men jag sade att vi inte hade underlag, fakta, för att så hastigt genomföra ett nytt system som vi inte vet hur det kommer att verka. Det är också min huvudin- vändning. Det finns ingen beredskap från regeringens sida att gripa in och hjälpa till om det visar sig att enskilda skolor på olika håll får lägga ned på grund de här ekonomiska förändringarna. Jag upprepar en gång till att det väl är en alldeles för stor osäkerhet när skolor några veckor innan ett system genomförs inte har en aning om vilken ersätt- ning de ska få. Herr talman! Jag vill i övrigt avslutningsvis säga att jag mitt i den här debatten är lite glad över att Socialdemokraterna numera erkänner att det faktiskt kan vara bra med friskolor. För tio år sedan handlade ju debatten om att Socialdemokraterna ville stoppa friskolorna. Nu säger de inte det, och det är bra. Det handlar nu, som jag tycker att vi har fått höra i utbild- ningsministerns inlägg här, mera om brist på inlevelse i och förståelse för friskolors situation. De flesta av förslagen från Socialdemokraternas sida handlar fortfarande om att på olika sätt försvåra för friskolorna, och ni visar också med behandlingen av det här förslaget att ni har en väldigt liten inlevelse i de ekonomiska förhållanden som de flesta friskolor lever under.

Herr talman! Det alternativ som Ulf Nilsson före- språkar är en statlig skolpeng. Ulf Nilsson försöker få det att låta som höjden av rättvisa, men hur ska det systemet ta hänsyn till elevernas väldigt skilda be- hov? Det återstår för Ulf Nilsson att svara på detta. Hur ska en myndighet som byggs upp för att beräkna detta lyckas fånga upp elevernas individuella behov? Är det inte egentligen så att det måste vara ett gemen- samt ansvar i skolan och i kommunen att fördela resurser så att det är möjligt att i skolan praktiskt ta hänsyn till detta? Man bör ge extra stöd till de elever som behöver det och göra det tidigt i grundskolan, så att de får med sig de kunskaper de behöver fortsättningsvis. Man ska inte tro att en supermyndighet kan beräkna en nödvändig schablon till var och en av familjerna i Sverige, som sedan ska ut och handla skola. Jag har mycket svårt att förstå att det skulle vara höjden av rättvisa. Ulf Nilssons system kommer att innebära bland annat dramatiska omfördelningar mellan kommuner- na. Vissa kommuner får mycket kraftigt sänkta er- sättningar, och andra får höjda. Det blir dramatiska omfördelningar mellan elever och efter hand krav från föräldrarna på alltmer av raka rör mellan den peng och den utbildning som det egna barnet får. Därmed knäcks det gemensamma ansvaret för skolan. Jag tycker att det verkar vara ett mycket dåligt sy- stem. I de nya bidragsreglerna finns det, precis som ti- digare, en ordning där det anges hur man ska välja att fördela resurser. För det första: Elevens hemkommun ska bestäm- ma bidraget efter samma grunder som kommunen tillämpar vid fördelning av resurser till motsvarande nationella program vid de egna gymnasieskolorna. För det andra: Om programmet inte finns i kom- munen men i den kommun där den fristående skolan ligger, ska bidraget bestämmas efter samma grunder som lägeskommunen tillämpar. För det tredje: I annat fall ska utbetalas det belopp som fastställs av Skolverket, det vill säga efter den prislista som Ulf Nilsson omhuldar. Om man i något enstaka fall inte har lyckats utarbeta kostnaderna, finns prislistan där redan färdig att använda. I den meningen finns det alltså en trygghet att det ska gå att hantera ett system även från den 1 januari. Det är gott om tid. Det är en rimlig princip, och Ulf Nilsson har inget försvar för den gamla principen. Då tycker jag att det är rimligt att vi fullföljer det beslut som riks- dagen har fattat.