Franskt förbud mot bisfenol A

Herr talman! Jesper Skalberg Karlsson har frågat miljöministern hur hon avser att agera inom ramen för sitt ansvarsområde för att det franska förbudet mot bisfenol A i livsmedelsförpackningar ska upphöra. Jesper Skalberg Karlsson har vidare frågat om ministern anser att nationella förbud av ämnen som enligt EU:s expertmyndigheter inte utgör någon hälsorisk är förenliga också med svensk kemikaliepolitik. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen avser inte att agera mot det franska förbudet mot bisfenol A. EU-kommissionen har nyligen presenterat ett förslag till förändringar av den harmoniserade lagstiftningen på området. Det nya förslaget sänker gränsvärdet för bisfenol A och utvidgar tillämpningsområdet för gränsvärdet i syfte att skydda alla konsumenter från risker med ämnet.

Användningen av bisfenol A är omfattande och ämnet har flera hälso- och miljöfarliga egenskaper. Särskilt problematiskt är att ämnet har skadliga effekter för fortplantningsförmågan.

På frågan om hur nationella förbud är förenliga med svensk kemikaliepolitik är svaret att den svenska kemikaliepolitiken sedan länge tillämpar en försiktig hållning till kemikalier som är problematiska ur olika synvinklar. Svensk kemikaliepolitik utformas för att ställningstagande ska göras i det enskilda fallet baserat på bästa tillgängliga vetenskap. Regeringen vill ha en hög skyddsnivå mot skadliga kemikalier.

I avsaknad av harmoniserad lagstiftning finns det ett visst utrymme för att ha mer långtgående nationella regler för att exempelvis skydda människors liv och hälsa om de nationella reglerna är proportionerliga och ändamålsenliga. Om det föreligger osäkerhet om riskerna får medlemsstaterna, under vissa omständigheter, vidta skyddsåtgärder innan det fullt ut visas att det föreligger en risk för folkhälsan.

Användning och förekomst av kemikalier i specifikt livsmedel och material i kontakt med livsmedel regleras under livsmedelslagstiftningen. Den harmoniserade livsmedelslagstiftningen i EU är riskbaserad och grundar sig på Europeiska livsmedelssäkerhetsmyndighetens (Efsa) bedömningar. Detta innebär att ett ämnes farliga egenskaper sätts i relation till vilka mängder av ämnet som människor utsätts för.

Lagstiftningen grundar sig på vetenskapligt förankrad kunskap om riskerna för människor med olika ämnen i livsmedel. Detta är en grundbult för hela livsmedelslagstiftningen som ska värna konsumenters hälsa och garantera den fria rörligheten för säkra och hälsosamma livsmedel, och det är något som Sverige ställer sig bakom.

Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret! Kemikaliepolitiken är i allt väsentligt EU-gemensam. Det tycker jag är glädjande. I regeringens egen proposition om kemikalier, som vi debatterade här i kammaren i går, slås det fast att kemikalielagstiftningen i allt väsentligt nu finns i gemensamma EU-förordningar. Det är alltså regeringen som säger detta. Och det är bra. På makronivå är kemikaliepolitiken på väg åt rätt håll. Många länder jobbar aktivt med Reachförordningen, och Sverige är ett av de länder som ingår i Reach up-arbetsgruppen som syftar till att utveckla Reach ytterligare.

Med en gemensam kemikalielagstiftning ser vi till att den inre marknaden kan fungera på ett rimligt sätt. Det är bra. Det gör att handel mellan länder blir enklare. Det är till exempel onödigt att vi har olika krav på flamskydd i olika länder inom unionen, för det vet ju statsrådet lika väl som jag att eld funkar likadant i andra länder som i Sverige. Det är klart att en svensk möbeltillverkare ska kunna exportera sin stol till Italien utan att stoppas av nationella särkrav. Det är klart att svenska företag ska kunna sälja sina produkter utan dessa hinder.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Dessutom är det bra för hela unionens tillväxt och miljöarbete när Sverige kan exportera miljösmarta lösningar till andra länder. Jag har besökt flera företag i Sverige som jobbar bland annat med att ta fram plaster, och det vore tråkigt om den miljönyttan inte kan tillgodoräknas i unionens andra länder.

Herr talman! Varför har jag då ställt den här interpellationen? Jo, regeringen verkar inte se nyttan med en gemensam kemikalielagstiftning. I regeringens skrivelse 169, Giftfri vardag, förordar man mer av nationella särkrav och nationella förbud, trots att detta hämmar den inre marknaden och har liten eller obetydlig miljönytta.

Även om vi förbjuder ett ämne i Sverige når det oss. Kemikalier bryr sig sällan om landgränser. EU är rätt nivå för att reglera farliga ämnen när de globala överenskommelserna inte når hela vägen.

Därför är det tråkigt att regeringen går fram med nationella förbud i Sverige och dessutom inte avser att agera när andra länder inför nationella förbud. Till exempel vill regeringen förbjuda bisfenol A i tvåkomponentsepoxy, som används för att fodra om vattenrör. Det går man fram med trots att BPA inte avges, enligt regeringens egen myndighet, Kemikalieinspektionen, inte ens när man spolar med varmvatten. Det är dessutom enbart 3 000 hushåll som har dessa rör. Och samtidigt låter man Frankrike agera på ett oproportionerligt sätt.

Jag vill passa att säga, tydligt och med emfas, att farliga ämnen ska begränsas. Vissa av dem ska förbjudas. Barn ska skyddas särskilt. Men när europeiska expertmyndigheter som Efsa slår fast att nuvarande exponeringsgrad av BPA är ofarlig för alla åldersgrupper är nationella förbud oproportionerliga.

Jag vill fråga statsrådet Sven-Erik Bucht: Varför arbetar regeringen intensivt för att lämna en välfungerande, evidensbaserad och gemensam kemikaliepolitik?

Herr talman! Vi kan börja med att konstatera att det franska förbudet är långtgående. Men det är i första hand EU-kommissionens uppgift att agera mot Frankrike, om de anser att det är befogat. Det är inte Sveriges uppgift att göra det, och vi ser inte att vi ska ta på oss den uppgiften.

Ibland kan det vara på sin plats med nationella begränsningar. Förra regeringen tog initiativ till en speciell begränsning när det gäller produkter som används av små barn, bland annat lock till barnmatsburkar. Även vi har haft mer långtgående åtgärder. Sedan har det kommit ny riskutvärdering från Efsa som visar att den problematiken inte finns för någon åldersgrupp egentligen.

Vi har drivit på för att man ska sänka värdena. Det har kommissionen gjort. De sänker nu gränsvärdena och vidgar tillämpningsområdet. Jag tycker att det är ett bra förslag. Mitt intryck är också att svenska företag inte har någonting emot det. Man har ändå anpassat sina produkter i stor utsträckning i och med att vi har haft tuffa regler.

Det kan också vara svårt att ta bort det här, för känsliga grupper, som små barn. Det finns alltid en osäkerhet när det gäller de vetenskapliga bedömningarna. Vår position är alltså att vi ska behålla undantaget just för de mindre barnen och driva frågan och försöka få in det i det slutgiltiga dokument som kommissionen kommer att presentera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Tack för det svaret, statsrådet!

Det statsrådet säger är sant. Sverige har under lång tid gått före när det gäller begränsningar av farliga ämnen. Det gäller inte minst kvicksilver, som vi drev ända till Minamatakonventionen. Sverige har även varit drivande i EU för att kommissionen ska ta fram kriterier för hormonstörande ämnen. Alliansregeringen stämde kommissionen i juni 2014 för att man skulle komma till skott med detta.

Därför har Sverige också högt anseende i sådana här frågor. Det är bra att man, när alla andra verktyg är uttömda och möjligheterna inte längre finns, kan gå före för att EU ska införa vissa begränsningar.

Jag är däremot tveksam till om EU kommer att gå fram med ytterligare disproportionerliga lagändringar när expertmyndigheter berättar att det här alltså är disproportionerligt.

För våra svenska företag är det centralt att få goda förutsättningar för export. Sverige är ett litet och exportberoende land. Ju mer vi kan handla med andra länder på den inre marknaden, desto bättre är det. Regeringen säger sig vilja arbeta för det men väljer ändå att gå fram med egna nationella särkrav. Man väljer att inte agera när andra länder har disproportionerliga förbud.

Om kemikalielagstiftningen ska vara legitim krävs det att den bygger på vetenskap och inte på att Miljöpartiet vill förbjuda fler ämnen som låter farliga. Då är det rimligt att Sverige som i alla andra fall lyssnar på Efsa gör det även här.

Det ska också sägas att ett förbud av bisfenol A inte är den enda heltäckande lösningen. I många fall kan kemikalien ersättas av bisfenol B, bisfenol F eller bisfenol S. Det finns många elaka kusiner i bisfenolsläkten. Ändå väljer regeringen att ensidigt fokusera på den här, då den har stort symbolvärde. Man skulle i stället kunna utreda hur ämnen kan behandlas i grupp, vilket miljö- och jordbruksutskottet föreslog förra året.

Det är anmärkningsvärt att regeringen lämnar en evidensbaserad politik och gemensamma EU-lösningar till förmån för nationella särkrav och mer symbolpolitik.

Ett förbud av bisfenol A är en smal lösning som inte tar grepp om helheten och till priset av att den harmoniserade kemikalielagstiftningen - som jag i alla fall tidigare har uppfattat att Socialdemokraterna vill värna - nu urholkas. Det finns därför skäl för att fundera på om den svenska kemikaliepolitiken är effektiv, om det är det bästa sättet på vilket regeringen kan arbeta för en bättre miljö.

Jag kan tänka mig att ett mer effektivt arbete än att förbjuda bisfenol A i tvåkomponentsepoxy i vattenrör som ändå inte avger BPA skulle kunna vara att driva på för genomförandet av takdirektivet. Det skulle kunna vara att driva på inom våra internationella samarbeten för att komma till rätta med situationen i Östersjön. Det skulle kunna vara att arbeta med att få klart livsmedelsstrategin innan sommaren är över.

Varför väljer regeringen att gå fram med en ineffektiv kemikaliepolitik när man har goda förutsättningar för att ha en bred förankring för en evidensbaserad, gemensam och effektiv kemikaliepolitik, både i Sverige och i EU?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Jag vill inledningsvis påminna Jesper Skalberg Karlsson om att det är livsmedelslagstiftningen som förpackningarna ligger under. Det är där de hanteras.

Det har under mycket lång tid funnits ett tryck på förpackningsindustrin, både från konsumenter och från livsmedelstillverkare, på att man måste minska förekomsten av bisfenol A i livsmedelsförpackningarna. Jag tycker att branschen har varit lyhörd inför de kraven. Inte minst svensk förpackningsindustri har tagit det till sig och är kända för att ha hög innovationsgrad. Man har varit väl rustade för det här.

I regeringens skrivelse om en giftfri vardag beskriver vi hur kemikalielagstiftningen kan stärkas. Vi pekar i första hand på att den harmoniserade kemikalielagstiftningen ska stärkas. Vi har också drivit på för det. Men vi säger också att man kan gå längre inom den nationella lagstiftningen, om det finns anledning. Jag ser inga hinder för det.

Vi ska dock komma ihåg att livsmedelslagstiftningen inte är ett verktyg för kemikaliepolitiken. Livsmedelslagstiftningen är till för att skydda människor från risker med farliga ämnen, också från naturligt farliga ämnen, som kan finnas i livsmedel.

Herr talman! Tack för det svaret, statsrådet!

All väsentlig kemikalielagstiftning finns i gemensamma EU-förordningar. Det är bra. Med gemensamma regler för farliga ämnen kan vi på ett effektivt sätt reglera kemikalier som lätt rör sig över landgränser. Samtidigt ges lika villkor för företag i hela unionen, vilket stärker den inre marknaden.

Regeringen har valt att avvika från den vägen. I stället för att lyssna på EU:s expertmyndigheters bedömningar av farliga ämnen går man på Miljöpartiets förbudslinje. Då blir det mer av nationella särkrav och mindre vetenskapligt stöd utan att någon större miljönytta infinner sig.

Att Sverige ska bygga handelshinder genom nationella förbud och dessutom inte agera när andra länder gör det är ett avsteg från den effektiva kemikaliepolitik som många har arbetat hårt för att få på plats i EU. Det är tråkigt. Men så blir det när man väljer att sätta symbolpolitik framför resultat.

Herr talman! Avslutningsvis tycker jag att riskerna med bisfenol A hanteras på ett bra sätt på livsmedelsområdet.

När den förra regeringen införde nationella begränsningar var kunskapsläget lite annorlunda än vad det är i dag. Men vi i opposition stödde er när detta infördes.

Sedan tycker jag att vi ska vara lite extra försiktiga, inte minst om små barn kommer i kontakt med bisfenol A, och vi kommer att driva den frågan. Vi ska kunna skilja oss också där. Sedan får vi se hur långt vi kommer.

Ersättningsämnen får inte heller påverka så att de skapar nya risker.

Överläggningen var härmed avslutad.