Framtiden för Filmarkivet i Grängesberg
Interpellationsdebatt 28 mars 2006
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenLeif Pagrotsky (S)
- Hoppa till i videospelarenBirgitta Sellén (C)
- Hoppa till i videospelarenLeif Pagrotsky (S)
- Hoppa till i videospelarenBirgitta Sellén (C)
- Hoppa till i videospelarenLeif Pagrotsky (S)
- Hoppa till i videospelarenBirgitta Sellén (C)
- Hoppa till i videospelarenLeif Pagrotsky (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 7
Anf. 1 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Birgitta Sellén har frågat mig dels vilka utvecklingsplaner jag har för framtiden när det gäller Filmarkivet i Grängesberg, dels vilka åtgärder jag avser att vidta för att få hem SVT:s filmer som ligger i USA.
Det är en grundläggande uppgift för filmpolitiken att bevara filmer och material av film- och kulturhistoriskt intresse och att i ökad utsträckning tillgängliggöra dem för forskning och allmänhet. Stiftelsen Svenska Filminstitutet har sedan 1960-talet regeringens uppdrag på detta område. Uppdraget har i praktiken gällt spelfilm och dokumentärfilm avsedd för biografvisning.
I och med inrättandet av Filmarkivet i Grängesberg 2002 utökades Filminstitutets uppdrag till att omfatta även icke-fiktiv smalfilm som inte är avsedd för biografvisning. Filmarkivet i Grängesberg är i det närmaste unikt genom denna särskilda inriktning. Samlingarna av film från folkrörelser, kommuner, företag och andra bör på sikt kunna bli en rik källa för forskning, studier och folkbildning.
Det är riktigt att mängden icke-fiktiv smalfilm i vårt land är oerhört stor. Hur denna del av vårt kulturarv ska bevaras är givetvis en fråga om kapacitet och resurser, men ofrånkomligen också en prioriteringsfråga. All smalfilm har inte nödvändigtvis samma höga grad av forsknings- eller allmänintresse. På regeringens uppdrag har Filminstitutet under 2005 därför tagit fram en prioriteringsordning för Filmarkivet i Grängesberg i samarbete med forskare.
Inom ramen för regeringens sysselsättningsåtgärder inom kulturområdet under 2006 och 2007 kommer flera insatser att göras för filmarvet. Den enskilt största insatsen rör Filmarkivet i Grängesberg. Under två år utökas verksamheten med sex nya tjänster, vilket enligt uppgift innebär att kapaciteten att ta hand om filmer fördubblas. Därmed kan en väsentligt ökad andel av de filmer som hittills inkommit till arkivet tas om hand på ett ändamålsenligt sätt.
Under 2006-2008 ökar regeringens satsningar på filmkulturen stegvis med totalt 15 miljoner kronor till ca 120 miljoner kronor per år från och med 2008. Det är många områden som ska tillgodoses inom ramen för dessa ökade satsningar. Bevarandet och tillgängliggörandet av filmarvet utgör dock generellt sett en central del av Filminstitutets verksamhet, som bör kunna utvecklas även i framtiden.
Så till frågan om Sveriges Televisions gamla nitratfilmer, som för närvarande förvaras i arkivet i George Eastman House i Rochester, USA. Jag vet att frågan om ett eventuellt återbördande av filmerna till Sverige och Svenska Filminstitutets arkiv diskuteras mellan de berörda parterna. Jag finner ingen anledning att föregripa denna diskussion.
Anf. 2 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Tack för svaret, kulturministern!
Jag ska inledningsvis säga några ord om filmerna. Svenska Filminstitutet fick på 60-talet i uppgift att tillgängliggöra de här filmerna för forskning och allmänhet. Då kan man fundera: Varför skickades de här filmerna ned till Italien på 70-talet? Varför var vi inte måna om att behålla dem i vårt land, så att man verkligen skulle kunna nyttja dem till forskning och att allmänheten skulle kunna ta del av dem? Jag vet visserligen att det finns kopior av dem, men inget är så bra som originalet.
Det har sedan visat sig att filmerna förvarades lite knepigt där nere. Enligt uppgifter som jag har fått förvarades de i någon typ av container som har stått i värme, och vi vet att de behöver kyla för att det ska fungera bra.
Vi fick en förfrågan till Sverige när de ville skicka tillbaka filmerna till oss, men då tog vi inte emot dem. Varför gjorde vi inte det? Varför fick de i stället skickas till Kodak, som var så kallade ägare till filmerna, så att de i dag ligger på andra sidan Atlanten, oändligt långt bort från oss här i Sverige, oändligt långt bort från alla forskare och från allmänheten?
Eventuellt ska filmerna återbördas till Sverige, säger kulturministern i svaret. Men ministern säger också att han inte vill föregripa diskussionen om hur man ska göra det. Varför det? Är det någonting som är hemligt? Är det pengar det hänger på? Jag tycker att har man sagt A bör man säga B i den här frågan. Jag ser fram mot att få det lite mer förklarat.
Så till Filmarkivet i Grängesberg. Första spadtaget togs 2002, ungefär tre veckor före valet. Inledningsvis pratade man om 5 miljoner, som skulle växa och snabbt ge jobb till 20 personer. Det har bara kommit 5 miljoner årligen, och det är långt kvar till de 20 jobb som utlovades när spadtaget togs.
På sikt ska arkivet bli "en rik källa för forskning, studier och folkbildning", säger kulturminister Pagrotsky. "På sikt", hur långt bort i tiden är det?
Vi vet att det saknas pengar från staten. Kommunen har gjort vad den har kunnat. Under de fyra år som har gått efter löftet har man satsat stora pengar i byggnaderna där. Man kan då fundera: Är det pengar som de har grävt ned i berget där, eller vad har hänt?
Förra året, 2005, digitaliserade man 200 000 meter film i Filmarkivet. Det låter väldigt mycket, men med tanke på att det finns 100 miljoner meter kan man snabbt räkna ut att det tar fem år att digitalisera bara 1 miljon meter. Och det finns alltså 100 miljoner. Det tar oändligt många år innan det kan verkställas med den kapacitet som finns i dag. I år har man projektanställt sex personer under en tid av två år, så att man ska kunna digitalisera ännu mer, och fördubbla verksamheten. På fem år har man då hunnit med 2 miljoner meter, men det är inte så mycket mer.
Det var inte ett projekt det handlade om 2002 när dåvarande kulturministern tog det första spadtaget. Eller vad var tanken? Var tanken att det skulle bli projekt, att söka EU-pengar, att det skulle bli sysselsättningsåtgärder inom kulturen? Kulturministern säger att det är "en fråga om kapacitet och resurser, men ofrånkomligen också en prioriteringsfråga". Därför undrar jag: Vilken prioritering har regeringen när det gäller att ge Filmarkivet möjlighet att bevara hela det värdefulla kulturarv som finns i dessa miljontals meter?
Anf. 3 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jag är angelägen om att det värdefulla kulturarvet ska bevaras. Men Birgitta Sellén gör en likhetskoppling mellan hela den mängd meter av gammal smalfilm som finns i Sverige och det kulturhistoriskt värdefulla filmarvet. Alla privata bröllopsfilmer, födelsedagsupptagningar och semesterfilmer som finns i våra skokartonger hemma i garage och källare är inte ett kulturarv som jag tycker är värt att prioritera att överföra och digitalisera på skattebetalarnas bekostnad. Det skulle slå ut de privata företagens möjligheter att försörja sig. Det skulle slå ut den marknad som finns runtom i Sverige om staten erbjöd detta gratis. Så var det från början. Jag tycker att det är viktigare att vi gör en prioritering efter vad som är kulturhistoriskt och filmhistoriskt värdefullt.
Vi har nu tagit fram 500 miljoner kronor för att under två år göra en jättesatsning på vårt kulturarv, på film och medier, bibliotek och arkiv, ljud och våra museers samlingar. Vi har sett till att det också omfattar de nya medierna och digitalisering.
Arkivet i Grängesberg har sökt 2 miljoner kronor. De har fått till sista öret vad de har bett om. De hade kunnat få mer om de själva hade gjort den bedömningen. Jag måste för min del säga att jag är lite besviken att det inte blev mer. Men pengarna räckte till allt som de önskade sig.
Jag tycker att det är lite konstigt att stå och höra Birgitta Sellén och Centerpartiet klaga på detta med tanke på att ni var emot hela satsningen. Ni röstade nej till hela projektet. Att nu klaga på att det inte är tillräckligt, inte tillräckligt långsiktigt och stort, trots att de fick varenda krona de bad om tycker jag är konstigt. Det kommer att öppnas möjligheter att söka igen. Jag hoppas att de då kommer att ha funnit nya former för att gå vidare med detta, och jag hoppas att Centerpartiet då har tagit sitt förnuft till fånga, väljer att stödja oss i det här viktiga arbetet och inte motsätter sig det och i stället använder pengarna till att slopa förmögenhetsskatten.
Sedan handlar det om SVT:s filmarkiv. Det viktiga för kulturarvet och det vi nu pratar om, att bevara det filmhistoriska arvet, är att allt det som SVT:s filmarkiv innehåller finns kopierat i Sverige. Det finns tillgängligt för forskningen. Jag håller med om att originalet är bäst, men också det näst bästa som vi har är väldigt bra. Jag tycker också att det vore en fördel, som jag sade i mitt svar, om de här filmerna fanns i Sverige. Jag vet att de som äger det för förhandlingar om detta. SVT har gjort det här på eget initiativ. Det ingår i deras ansvar. Centerpartiet och jag är överens om att vi ska ha gränser för politikernas inblandning i SVT:s inre angelägenheter. Vi har skapat sällsamma, komplicerade strukturer i företaget för att förhindra politikerinflytande. Vi utser inte styrelser, vi får inte skicka signaler. Jag har till och med blivit KU-anmäld för att jag som nyutnämnd minister gick på ett frukostmöte med personal, svarade på frågor och presenterade mig.
Att nu stå här och höra att jag ska lägga mig i hur de förhandlar med sina entreprenörer på magasineringsområdet är svårt för mig. Men också min åsikt är att det vore en fördel om originalen fanns i Sverige, särskilt nu när det har blivit möjligt genom de stora framsynta investeringar som har gjorts i Grängesberg och vi har de tekniska förutsättningarna för de här mycket svårförvarade gamla filmerna.
Anf. 4 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Det var en likhetskoppling med mängden smalfilmer. Det var väl lite att generalisera, för om vi skulle räkna med alla dessa bröllopsfilmer och så vidare blir det betydligt mer, enligt de uppgifter jag har fått. Det är möjligt att uppgift står mot uppgift, men det är vad jag har fått reda på.
Jag tycker också att det är väldigt viktigt att man satsar på kulturarvet, men vi vill ha en långsiktighet. Det är därför vi har protesterat mot de tvååriga pengarna som regeringen har lagt. Vi har i vår budget avsatt 3 miljoner extra - det har vi gjort i flera år - just till Grängesberg för att vi vill att det ska öka på och bli en långsiktighet. Vi är väl medvetna om att även våra pengar är för lite för att det ska räcka till 20 jobb som tanken är, men vi har ändå velat visa vår goda vilja.
Det var lite intressant att höra kulturministern tala om SVT:s filmarv och att de är självständiga. Det kan jag hålla med om, men i svaret lät det så här: Jag finner ingen anledning att föregripa diskussionen. Det var det som fick mig att ställa frågan om kulturministern var mer initierad än vad som kom fram i svaret. Så tycks alltså inte fallet vara.
Jag har träffat de som är ansvariga för Filmarkivet i Grängesberg. De håller masken och tycker att det här fungerar: Vi har ju fått lite mer pengar. Men det är ofta intressant att studera kroppsspråket på folk. Det säger något annat. De säger också, och har sagt tidigare i olika intervjuer, att de skulle behöva 12-15 miljoner för att de ska kunna klara sitt uppdrag. Det handlar om Filmarkivets unika uppdrag i Grängesberg, att samla in kulturhistoriskt intressanta filmer från privatpersoner, föreningar, museer och företag, material som riskerar att gå förlorat i gömmorna. Färgfilm bleks, och all film påverkas av nedbrytningsprocesser. De krymper och går sönder vid visning. Det är farhågor som kommer från Grängesberg och filmvårdsarkivet där.
Jag blir lite förvånad när kulturministern säger att de hade kunnat få mer pengar. Det känns väldigt bra. Då hoppas jag att, om inte de signalerna har kommit fram förut, de efter den här dagens debatt kommer fram till dem. För då är jag övertygad om att de kommer att söka mer pengar.
I dag digitaliseras ju de filmer som ägarna ger tydliga signaler om vad de ska användas till. Man lämnar in en film. Så säger man att det här ska vi använda för att studera vår hembygd, visa turisterna och så vidare. Då digitaliserar de. Det var vad de ansvariga för filmarkivet berättade när jag träffade dem.
Andra filmer då? De bara ligger kvar utan att prioriteras. Många av filmerna har naturligtvis aldrig skickats. Det finns mängder med filmer som ligger i museer och i hembygdsföreningar. De har inte vågat skicka filmerna till Grängesberg för att de inte vet vad som kommer att hända med dem. Kanske kommer de att ta skada. Det är något som vi måste jobba för om vi ska kunna bevara det kulturarv som vi har och som är oerhört viktigt.
Den prioriteringsordning som Filmarkivet gör i samarbete med forskare, sade kulturministern. Det låter väldigt intressant. Jag skulle väldigt gärna vilja höra lite mer om hur prioriteringsordningen ser ut.
Anf. 5 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Jag kunde ana mig till en liten svag nyansförskjutning från ett direkt, hårt, kraftfullt, principiellt motstånd mot den mycket stora satsning vi gör nu på att vårda kulturarvet och som Centerpartiet har röstat nej till till en lite svag ton av: Vad bra att det finns pengar att söka. Det var ett positivt utfall av dagens diskussion att vi fick veta att det finns pengar.
Låt mig säga så här: Filmarkivet i Grängesberg fick varenda korvöre de sökte. Vi har öppnat möjligheten, jämfört med tidigare program som vi har haft, också för bevarandet av film, ljud, bibliotek och arkiv, inte bara museernas samlingar av föremål. Filmarkivet har sökt 2 miljoner. De har fått det. Om behovet nu är så väldigt stort, som vi ju vet att det är, är det klart att det är välkommet om de vill söka mer pengar. Om det då finns pengar kvar, om inte de som har sökt redan från början har kommit före i kön så att säga, är jag övertygad om att Grängesberg kommer att få mer pengar.
Men det skulle underlättas av om det kom fram ännu mer pengar, om Centerpartiet i stället för att skära ned med 500 miljoner kunde hjälpa mig att öka på beloppet så att det blir mer pengar till den här typen av viktig verksamhet. Det är lustigt att höra Birgitta Sellén ömma för den här viktiga verksamheten samtidigt som man vet att hon har röstat aktivt nej och argumenterat kraftfullt emot just den satsning som nu möjliggör den här stora insatsen för att vårda och värna vårt kulturarv, inklusive filmen.
Det finns också väldigt många andra viktiga saker, inte minst i Dalarna, på det här området. Visarkivet i Rättvik har fått pengar. Det är Birgitta Sellén emot. Jag tycker att väldigt många saker som länsmuseet håller på med förtjänar mycket pengar. Det är Birgitta Sellén emot. Här kan vi i stället ta varandra i hand och arbeta tillsammans för att denna budget ska växa.
Jag tror att det finns goda chanser att det i tilläggsbudgeten senare i vår kommer ett förslag från regeringen om att plussa på det här. Motionera då, Birgitta Sellén, mot partilinjen om att stödja detta eller kanske till och med om att hitta ytterligare pengar till finansiering! Det skulle hjälpa filmerna i Grängesberg.
Vad gäller SVT har Sveriges Television sålt filmerna en gång i tiden. Det har de full frihet att göra. Vi kan som politiker tycka att det var bra eller dåligt, men det är deras rätt. Den arbetsfördelning vi har är att de är självständiga att fatta den typen av beslut. Nu ligger filmerna väl förvarade på den bästa förvaringsplats som finns i världen, nämligen Kodaks filmarkiv.
Nu har vi också fullgoda möjligheter att förvara dem i Sverige, men det är dyrt. De är extremt brandfarliga och extremt svåra att transportera. Jag tycker att det vore intressant om de fanns i Sverige, men det är andra som är aktörer i detta.
Jag vet inte om det är en fälla man försöker gillra åt mig, att jag ska lägga min ministernäsa i blöt någonstans så att jag blir ett tacksamt byte för de borgerliga i konstitutionsutskottet, men jag har i dag uttryckt mina värderingar i denna fråga. Det är jättebra att vi kan forska på det här. Det är jättebra att vi kan visa de kopior som finns. Det är klart att det hade varit bättre om också originalen hade funnits i Sverige, men när det gäller vad detta kostar, vem som ska betala, vem som ska köpa tillbaka dem när de en gång har sålts och hur de ska transporteras tycker jag att processen får ha sin gång på annat vis.
Anf. 6 Birgitta Sellén (C)
Herr talman! Jag vill nog inte hålla med om att det i grunden är en nyanseringsförskjutning. Vi vill ha mer pengar. Som jag sade inledningsvis vill vi ha 3 miljoner. Vi vill ha en långsiktighet. Två år ger inte speciellt mycket, tycker vi. På vissa områden kan det hända att man kan göra mycket, men på många områden hinner man inte göra speciellt mycket på två år. Det behövs en upplärningstid när det handlar om kulturarv och så vidare. Därför vill vi se de här pengarna långsiktigt, i många år, och vi har som sagt redan ökat anslaget.
Att SVT har sålt filmerna var ny information för mig. Det visste inte jag. Jag trodde att de fortfarande ägdes av Sverige. Det känns bra att kulturministern säger att han också gärna ser att de kommer hit. Jag lovar att jag inte kommer att KU-anmäla ministern för svaret att ministern gärna ser dem i Sverige.
Satsningen på filmkulturen är bra, tycker vi från Centerpartiet. Vi ser en framtid med nya filmer och allt möjligt.
Ministern säger också i sitt svar att bevarandet och tillgängliggörandet av filmarvet generellt sett utgör en central del av Svenska Filminstitutets verksamhet som bör kunna utvecklas även i framtiden. Då blir min fråga: Tror kulturministern att detta blir en fråga som man prioriterar väldigt högt inom Filminstitutet, eller är risken att man bara ser på att göra nytt, göra nytt och göra nytt? Ofta kan det ju vara så.
Förhoppningsvis har jag fel. Förhoppningsvis kommer man att känna ansvaret för att bevara och ta detta ansvar på fullaste allvar.
Anf. 7 Leif Pagrotsky (S)
Herr talman! Birgitta Sellén sitter ju i kulturutskottet och har skrivit motioner om filmpolitiken. Jag trodde därför inte att det var nödvändigt för mig att berätta att den nya film som finansieras av filmavtalet finansieras på ett annat sätt än det filmhistoriska och filmkulturella ansvaret, där ju finansieringen kommer fram i ett samarbete mellan regering och riksdag där regeringen lägger fram förslag till riksdagen och riksdagen fattar beslut. Ni i kulturutskottet, också Centerpartiet, har ju godkänt att nu öka detta anslag med 15 miljoner kronor. Det är alltså pengar som inte får användas för att producera ny film. De pengarna ökar också, men de kommer på ett annat sätt. Jag ber om ursäkt för att jag inte tog med det i min inledning. Jag trodde att det var välkänt och att denna förväxling inte var möjlig.
Jag vet inte hur jag ska tolka det Birgitta Sellén säger om att två år är för lite, man kan inte göra någon nytta och därför är ni emot. Ni vill ha en långsiktig finansiering, och därför föreslår ni 3 miljoner och säger nej till 500 miljoner.
Jag har förstått det som att eftersläpningen i vården av exempelvis filmarvet gör att man nu kan komma i fatt rejält om man får stora resurser. Det gäller också digitaliseringen av våra bibliotek. Det är i hög grad engångskostnader: Man digitaliserar en gång, och sedan är det digitaliserat. Däremot finns det en oändlig mängd material att överföra till digitalt medium. Att nonchalant säga att detta ska vi skjuta på framtiden - vi ska ha 3 miljoner om året för evig tid, och därför ska vi säga nej till 500 miljoner under två år - tycker jag är en väldigt konstig logik.
Jag vädjar till Birgitta Sellén, inför behandlingen av den tilläggsbudget som kommer senare i vår: Tänk om! Inse att detta gör en fantastisk insats för bevarandet av kulturarvet för framtiden i Sverige! Se till att stödja oss i detta! Hjälp gärna till att ta fram mer pengar! Det är viktigt att vi kan använda mer på ett meningsfullt sätt - till exempel i Filmarkivet i Grängesberg, där jag skulle vilja mångdubbla det belopp som finns tillgängligt.
den 15 mars
Interpellation 2005/06:303 av Birgitta Sellén (c) till utbildnings- och kulturminister Leif Pagrotsky (s)
Framtiden för Filmarkivet i Grängesberg
För att rädda den svenska smalfilmen inför framtiden beslöt regeringen 2002 att starta en räddningsaktion genom att etablera ett nationellt filmarkiv i Grängesberg. Detta efter att en statlig utredning ( SOU 1998:41) föreslagit en satsning på ett centrum för dokumentär film. För att göra även den dokumentärfilm tillgänglig som inte längre skyddas av upphovsrätt, det vill säga som är äldre än 70 år, beslöts att dessa filmer skulle förvaras, brukas och tillgängliggöras i arkiv i Grängesberg. Filmer som är aktuella för räddningsaktionen är i första hand dokumenterande (icke fiktiv) smalfilm på 8, 9,5 och 16 millimeter. Det handlar om filmer som är ett värdefullt kulturarv som är tänkt att bevaras och som ger ovärderlig kunskap om vårt förra sekel. Filmerna finns i dag hos museer, föreningar, kommuner, företag och även hos privatpersoner @ filmer som visar hur vårt samhälle utvecklades under 1900-talet.
Uppdraget som arkivet bland annat har fått är att:
· samla in kulturhistoriskt intressanta filmer;
· bevara och vårda filmerna;
· rädda filmerna från kemiska och mekaniska hot;
· kopiera filmerna för att underlätta visningar.
Ursprungligen talades det om att även filmer från SVT och Svenska Filmarkivet, det vill säga även 35-millimetersfilmer, skulle bevaras i Grängesberg. På grund av att Filmarkivet inte fått de resurser som de behöver har detta inte varit möjligt hittills. Behovet av att bevara filmer är oändligt mycket större än vad som kan genomföras med de knappa resurser som regeringen ger till Grängesberg. Det utlovades många miljoner av dåvarande kulturminister Marita Ulvskog, och med de pengar som man planerade för skulle ca 20 personer kunna anställas. Det är långt kvar till det antalet i dag eftersom de utlovade pengarna uteblivit. Visserligen har de nu fått två nya tjänster under två år, men det är inte tillräckligt. I dag får man 5 miljoner per år, men det skulle behövas minst det dubbla för att man ska kunna ta hand om alla de filmer som skickats in till Filmarkivet.
Jämför man det med andra länder är det en droppe i havet. I Norge (Mo i Rana) satsar staten många miljoner och de har ett arkiv med nya och bra tekniska apparater, medan Sverige bara arbetar med gamla apparater.
Vid ett möte med ansvariga personer vid Filmarkivet fick jag information om att väldigt många filmer har skickats till Grängesberg, men på grund av att de är underbemannade hinner de inte skanna alla filmer utan koncentrerar sig på de filmer där ägarna berättat vad de ska använda dem till. Det innebär att de som skickat filmer bara för att få dem bevarade får vänta länge innan de eventuellt får tillbaka en kopia av sin film. Detta är inte acceptabelt. Enligt uppgift finns det ca hundra miljoner meter film som ska bevaras och det säger sig självt att det behövs många personer för att klara av detta.
Ett annat problem med bevarande av gamla filmer handlar om SVT:s gamla filmer som i början av 1990-talet skickades till Kodak i Italien. Kodak ville göra experiment med de gamla nitratfilmerna. Visserligen överfördes materialet till safety film som ligger nedfryst och förvaras i Rotebro, men det är kopior och därmed inte lika bra kvalitet som originalfilmerna. Kodak ville sedan lämna tillbaka filmerna till Sverige, men SVT tackade nej, vilket har inneburit att Kodak skickade filmerna till Rothchester i USA. Det kan inte vara så att vårt kulturarv ska ligga i USA; det måste vi förvara i vårt eget land. Lämpligt ställe är Filmarkivet i Grängesberg, för där finns det plats.
Mina frågor till kulturministern är följande:
Vilka utvecklingsplaner för framtiden har statsrådet när det gäller Filmarkivet i Grängesberg?
Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidta för att få hem SVT:s filmer som ligger i USA?