förtroendet för polisen

Herr talman! Rigmor Stenmark har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att människor i Sverige ska ha förtroende för poliskåren. Interpellationen är ställd mot bakgrund av den undersökning av samhällsservice som presenterades av Svenskt Kvalitetsindex den 24 januari i år. I ett demokratiskt land som Sverige utgör polisen en viktig symbol för trygghet. Det är därför glädjande att den svenska polisen, till skillnad från vad Rigmor Stenmark hävdar, har ett mycket högt förtroende hos medborgarna. Undersökningen av SKI behandlar inte allmänhetens förtroende för polisen. Det är en brukarundersökning som mäter kundnöjdheten hos personer som under 2004 haft direkt kontakt med respektive verksamhet. För polisens del handlar det om slumpvis utvalda brottsoffer som utsatts för tillgrepps- respektive våldsbrott och som har intervjuats via telefon. I undersökningen, där både företag och offentliga institutioner ingår, jämställer man brottsoffren med kunder för att kunna mäta hur nöjda de är med en viss service. Jag anser att det är en missvisande jämförelse. Den som råkar ut för ett bilinbrott och vänder sig till polisen kan svårligen jämföras med någon som till exempel ska hämta ut medicin från apoteket. Trots detta ska undersökningar som denna självklart tas på stort allvar. Jag förutsätter att polisen tar till sig denna information och använder den som ett led i den pågående förbättringen av brottsofferarbetet. Det är genom att ständigt förbättra myndigheternas verksamhet och anpassa den till medborgarnas krav som vi kan slå vakt om allmänhetens förtroende. Brottsoffrens förtroende för polisen är med stor sannolikhet nära kopplat till polisens förmåga att klara upp brott. Regeringen har under flera år gjort stora satsningar på polisen genom främst årliga anslagsökningar. Syftet med dessa är framför allt att öka antalet poliser och därigenom förbättra polisens förutsättningar att förebygga och utreda brott. Under mandatperioden kommer 4 000 poliser att utbildas. För femte året i rad ökar antalet poliser. I dagarna uppgår landets poliser till närmare 17 200 poliser. Det är en nettoökning med 1 100 poliser på bara några få år. De kraftiga resurstillskotten ger därmed polisen goda förutsättningar att bedriva sin verksamhet.

Herr talman! Tack, justitieministern, för svaret. Men jag måste få kommentera det: Vad är det för skillnad mellan brukare och allmänhet? Man säger att undersökningen inte behandlar allmänhetens förtroende eftersom det är en brukarundersökning. Det gör ju inte saken på något sätt bättre - snarare tvärtom. Är det så att man, när man har blivit ett brottsoffer, har ett dåligt förtroende för polisen så gör det ju inte saken bättre. Från Centerpartiet tycker vi att rättsväsendet är en huvuduppgift för den svenska staten. Centerpartiet anser därför att vi måste vara beredda att lägga ännu mer resurser på det här området i dag. Staten måste koncentrera sig på huvuduppgifterna, nämligen att upprätthålla ett effektivt polisväsende och ett väl utbyggt nät av domstolar i ett rättsväsende som samverkar. Det har alltför länge pågått en centraliseringsiver och ett storskalighetstänkande hos den socialdemokratiska regeringen, som vi nu ser verkan utav. Centerpartiets åsikt är den rakt motsatta. Vi anser att alla medborgare i vårt land, oavsett om de bor i stad eller på landsbygd, måste ha rätt till den här grundläggande servicen av en polis som är nära tillgänglig. Och jag skulle önska att justitieministern var lite tillgänglig för mig när jag pratar nu. Jag tycker att det här är viktiga frågor. Det handlar om att man ska ge hjälp och stöd till människor som har behov av det. Det handlar inte alltid om att lösa stora brott, även om vi senast i dag kan se att polisen lyckas med det, och det är bra. Men det handlar också om att man ska lösa småbrottslighet, och det handlar till exempel om att få hjälp i en nödsituation. Jag menar att polisen i dag inte har den möjlighet som vi i Centerpartiet önskar. Vi anser att polisväsendet måste vara tillgängligt, som jag sade, och de sammanslagningar som nu har skett av polisområden och distrikt har ju inte lett till att människor har fått ett ökat förtroende för polisen. Det går inte att bortförklara, ministern. Jag är ute mycket i verkligheten och möter människorna. De är förtvivlade. Justitieministerns tolkning av den här rapporten visar ju även att han på ett sätt stryker under det jag har sagt. Jag citerar direkt ur svaret: "Trots detta ska undersökningar som denna självklart tas på stort allvar." Det tycker jag är bra. Jag tycker också att det är bra att ministern säger: "Jag förutsätter att polisen tar till sig denna information och använder den som ett led i den pågående förbättringen av brottsofferarbetet. Det är genom att ständigt förbättra myndigheternas verksamhet och anpassa den till medborgarnas krav som vi kan slå vakt om allmänhetens förtroende." Ja, vi måste slå vakt om allmänhetens förtroende, men vi måste också slå vakt om människors trygghet. Men ministern, det fungerar inte i dag i samhället. Låt mig bara nämna situationen i mina hemtrakter i Norduppland. Vi skulle från Centerpartiet önska att det fanns en polis per tusen invånare. Det skulle innebära att det i Norduppland skulle finnas 50 poliser. Det gör det inte i dag. Det är ett så stort distrikt, ministern, och polisen finns inte tillgänglig alla tider på dygnet. Man har oftast bara en polisbil på natten som ska verka på ett jättestort område på uppåt 20 mil. Det är ganska bra för dem som vill ägna sig åt brottslighet i Östhammar när polisen är uppe i Älvkarleby. Polisen hinner aldrig dit. Och folk har nu fått för sig att det inte ens lönar sig att ringa till polisen om man behöver akut hjälp. Man känner sig utlämnad och uppgiven. Jag undrar till sist: Vad tänker ministern göra för att medborgare i hela vårt land ska få tillbaka tryggheten? Kommer ministern att följa upp detta så att det finns polis i hela landet?

Herr talman! Jag vill börja med att säga att jag instämmer med det som tidigare talare, Rigmor Stenmark, har sagt. Jag kände att jag så här i sista minuten ville hoppa in i den här debatten rörande förtroendet för polisen, därför att jag känner många poliser, jag ser hur de jobbar och jag tycker att de gör ett så bra jobb de kan under rådande förhållanden. Däremot känner jag inget förtroende för den politiska majoritet som beslutar om polisens förutsättningar för att jobba. Många gånger, i dialog med polis och med allmänhet, får jag frågan: Vilken inriktning har polisen? Vad är det som är prioriterat? Gör man rätt saker, och hur gör man de sakerna? Jag får också sådana synpunkter som att det inom polisen är väldigt noga med att fylla i en massa blanketter. Statistiken är jätteviktig, och man ägnar mer och mer tid åt det här. Och det är klart att om skrivbordsarbetet tar mer och mer tid så blir det mindre tid för det utåtriktade arbetet. Jag kommer från Värmland, och jag har lyft fram det här tidigare. Vi har haft en brottsvåg de senaste åren i mitt hemlän. Den har spritt sig, inte bara i tätorter och städer utan även ute på landsbygden. Vi har sett stölder, bankrån - flera grova bankrån på samma ort har inträffat under ett och samma år - bedrägerier och personrån. Bara för ett tag sedan åkte några brottslingar omkring med stöldgods i en kärra. Man kan förstå med stor säkerhet att det var stöldgods med tanke på vilka varor det var. Man ringer till polisen, och man får svaret: Vi har ingen att skicka. Tidigare har många människor varit rädda för att vistas utomhus med tanke på risken att råka ut för överfall och dylikt. Nu har det kommit en ny trend. Många människor blir utsatta för personrån i sina bostäder. Framför allt är det äldre människor. Alla dessa anmälningar leder i nästa steg inte till någonting, därför att man inte har resurser att avsätta. Det är klart att man känner en oerhört stor besvikelse när det är så här. Dessutom: Jag kommer från ett län som förra året hade ett överskott i sin budget inom polismyndigheten men också hade svårigheter att rekrytera poliser. Det var därför det här överskottet uppstod. I stället för att behålla överskottet och försöka rekrytera de poliser som man behöver blev man uppmanad att lämna tillbaka det. Då kan jag faktiskt inte förstå hur man här i riksdagen kan säga att man höjer anslagen till polismyndigheterna ute i länen. Det är faktiskt inte vad vårt län har fått känna av. Här har man i stället drabbats av mindre anslag, och detta knutet till att det har varit svårt att rekrytera poliser. Jag tror att samma förhållande råder i många andra skogslän. Kan man inte rekrytera poliser så tas pengar ur budgeten, och nästa år tar man ännu mer pengar om man har fått svårigheter att rekrytera nya. Detta kan sättas i samband med att vi också har en av landets högsta medelåldrar bland poliserna. Har man den här inriktningen så kommer vi så småningom, inom en tioårsperiod, att ha kanske bara 50-60 % kvar av poliserna i vårt län. Därför har regeringen det yttersta ansvaret för att se över hur man kan göra för att säkerställa polisresurserna även i skogslänen. En väg kunde vara att en fjärde polishögskola läggs till ett universitet, förhoppningsvis i Karlstad - Värmland tillhör ju skogslänen. Därmed kunde vi också få en del praktiktider ute i länen, liksom förankringen, för att därigenom fånga upp de nyutbildade poliserna så att de stannar och tjänstgör i skogslänen. Jag skulle gärna vilja höra hur justitieministern ser på dels polishögskolan, dels rekryteringen framöver i skogslänen.

Herr talman! Vi måste först klara ut undersökningarna. Varje år i januari kommer en undersökning, som alltså är en kundorientering. Då jämför man polisen med hur det är att få ut rätt medicin via recept, att köpa en mobiltelefon och liknande saker. Det är ganska naturligt att sannolikheten för att få rätt medicin när man kommer med ett recept eller att man får rätt när man köper en mobiltelefon trots allt är större. Jag tror att det i alla tider kommer att vara på det sättet. Dessa undersökningar kan vara viktiga för att göra en jämförelse i sig, men de är oerhört märkliga såtillvida att man jämför köp av medicin och av mobiltelefoner med huruvida ett bilinbrott eller en cykelstöld kan klaras upp. Självklart går det inte att göra sådana jämförelser. Däremot kan man jämföra förtroendet. Vad tycker folk om polisen? Vad gör de i jämförelse med andra delar av samhället? Det görs också varje år, på sommaren. När den undersökningen kommer tycks man ha glömt bort den kundorientering som gjordes i januari. Jag kan lite snabbt läsa upp resultatet. I topp, i absolut topp, ligger polisen tillsammans med universitet och högskolor, sjukvården och FN. Dessa ligger alltså i den absoluta toppen. Nästa grupp är radio och tv, domstolar, kungahuset och grundskolan. Det är kategori två. I kategori tre har vi riksdag och regering - där kunde man kanske önska att de hade legat något högre - samt bankerna och Svenska kyrkan. I kategori fyra har vi försvaret, dagspressen, kommunstyrelserna och storföretagen. På sista plats ligger de fackliga organisationerna, de politiska partierna, Europaparlamentet och EU-kommissionen. Polisen ligger alltså i topp, och detta är en rättvis jämförelse. Man frågar vad folk tycker om de olika institutionerna, inte huruvida de köper medicin, mobiltelefoner och annat. Undersökningen kommer i sommar. Vi vet inte vad den kommer att visa, men vi får diskussionen då. I januari nästa år kommer sedan kundorienteringen, och jag skulle inte bli förvånad om vi då står här igen. Jag kan dock garantera att resultatet inte kommer att skilja sig särskilt mycket från tidigare. Det har man kunnat se när man tittat på resultaten från 1998 till 2005. Det skiljer på några promille åt vardera hållet. Nu vill jag inte på något sätt säga att allt är bra inom polisen och att det inte kan bli bättre - verkligen inte. Men när det gäller resurserna har vi gjort vad som kan göras. Den satsning vi gjorde var så stor att Rikspolisstyrelsen till och med sade att om man tar ännu fler poliser kommer det att drabba kvaliteten. Som jag sade tidigare har vi för femte året i rad fått fler poliser. Jag tror inte att det finns någon del av samhället som fått sådana resursökningar. Jag har i fyra års tid också fått höra att det inte finns pengar till att anställa. Vi kan efter de här åren konstatera att varendaste polis som utbildats fått jobb, och under alla dessa fyra år har polisen till och med fått ett överskott. Förra året var överskottet mycket riktigt 350 miljoner, pengar som kanske nu kan användas till andra delar. Varje polis som utbildats har alltså anställts, och det har varit ett överskott varje år. Ändå finns det mycket som kan bli bättre. Jag håller med om att framför allt uppklaringen när det gäller vardagsbrottslighet kan bli bättre. En del av detta ligger på polisen. De kan bli bättre. Därför är det också viktigt att mäta effektivitet, eftersom där finns stora skillnader. Det är klart att man inte ska ägna sig åt att fylla i en mängd onödiga saker, men att se att polisen hela tiden kan förbättras tycker jag är positivt. Det är emellertid inte bara polisen som måste förbättra sig för att vi ska få en högre uppklaringsprocent. Vi måste bli bättre. Jag måste bli bättre på att lägga fram förslag till riksdagen, och riksdagen måste bli bättre på att stifta nya lagar. I dag på morgonen har frågor kring DNA diskuterats. Den är viktig för att polisen ska kunna klara upp fler villainbrott och bilinbrott. Vi kan alltså inte lägga detta enbart på polisen. Tillsammans med de åtgärder som nu vidtas inom polisen och de åtgärder som vi vidtar i regeringen tror jag att vi har ganska goda möjligheter att förbättra även uppklaringsprocenten inom vardagsbrottsligheten. Vi lägger fram olika förslag, bland annat möjligheten att kunna spåra mobiltelefoner, alltså att kunna se varifrån man ringer; där konstaterar jag till min förvåning att det finns en borgerlig tvekan. Vi ska inte vara nöjda med uppklaringsprocenten när det gäller vardagsbrottslighet. Grova brott går bra, men inte vardagsbrottsligheten. Vi har dock goda förutsättningar att kunna få ännu bättre resultat på det området.

Herr talman! Det är bra att ministern erkänner att det finns en möjlighet att bli bättre. På det viset erkänner ministern också att det inte är bra som det är i dag, för det är det inte. Det är en självklarhet, tycker jag, att nyutbildade poliser har möjlighet att få ett jobb direkt - och det är bra. Men när bristen är så stor som den är behöver vi utbilda ännu fler. Det har ju gått nedåt under ett antal år. Vårt land ser olika ut. Ett bevis på detta är skogslänen, som Viviann talade om. Vi har både stora städer och mindre städer, vi har landsbygd och vi har till och med glesbygd. Det gör att statens verksamhet när det gäller polisen måste anpassas efter det. Vi ska inte se polisen enbart i storstaden, utan den måste också finnas ute i landet. Det gjordes en närpolisreform, och det var från början en lyckad satsning. Tyvärr har den så småningom urholkats. Det är ingen lätt uppgift polismyndigheterna står inför i dag. Jag kan förstå att det måste vara frustrerande att både vilja och ha kunskap, men sedan inte ha möjlighet att utföra sitt jobb på ett bra sätt. Och trots allt kommer det undersökningar, som jag tagit till mig, som visar att människor är missnöjda. Det ingjuter inte mod i en redan misshandlad kår. Tanken med närpolisreformen var ju att vissa poliser skulle arbeta inom mindre geografiska områden. De skulle till och med få möjlighet att patrullera i städerna och ha kontakter med skolor, socialtjänst och föreningsliv. Det skulle finnas tid för planerad brottsförebyggande verksamhet och personlig kännedom om brottsligheten. Dessutom skulle kännedomen om människorna i allmänhet förbättras. Men så har det inte blivit. Brukarna är inte nöjda. Det går inte att komma ifrån. Man skulle införa snabba insatser mot klotter och ha möjligheter att lösa fall av ringa brottslighet. Det har inte blivit så. Klottret ökar, liksom småbrottsligheten. Det framgick tydligt av den debatt som föregick denna. Min uppriktiga ambition med denna interpellation har varit att peka på att polisväsendet måste få bättre förutsättningar från statens sida - än bättre förutsättningar än vad fallet är i dag. Det har ministern också lovat, och jag i min tur lovar att återkomma när vi ser hur det blir. Förtroendet för den svenska polisen måste repareras, och för det har inte minst justitieministern ett stort ansvar, eller hur? Jag skulle vilja ta upp ytterligare en sak, nämligen vikten av förebyggande åtgärder. Vi ser att det på tingsrätternas område finns en enorm centraliseringsiver. Här tror jag att Viviann Gerdin kan verifiera vad som händer i Värmland. Det har hänt på många orter. Det har hänt i mitt hemlän, Uppsala län, där man centraliserat de små tingsrätterna direkt till Uppsala. Väl fungerande tingsrätter som funnits ute i verksamheten har centraliserats. Jag förstår inte vad ministern ser för behov med denna centralisering. Ser inte ministern betydelsen av de lokala tingsrätterna? De är direkt förebyggande. Den personal och de nämndemän som jobbar där är förebilder i samhället. Det är mycket bättre att satsa på en decentralisering, en spridning av resurserna, så att människor i hela landet får trygghet och möjligheter till bra jobb. Jag vill ha svar från ministern om han kan se betydelsen av de små tingsrätterna även i det sammanhanget.

Herr talman! Jag vill återkomma till det som jag tog upp tidigare, nämligen rekryteringsfrågan. Det är ett problem som regeringen måste studera lite närmare. Om man i olika län har svårt att rekrytera poliser måste det bero på någonting. Som vi ser det är poliserna i dag för få till antalet. Jag har full förståelse för att det behövs poliser såväl i städerna som ute i landet. Det har dessutom uppstått situationer där det finns stora löneskillnader mellan två olika polismyndigheter. Det innebär att poliser väljer att söka sig till ett annat län än det län där ingångslönen är lägre. Sedan säger justitieministern att uppklaringsprocenten kan bli ännu bättre. Jag måste säga att jag tycker att den är urusel i dag. Där finns alltså inte särskilt mycket att skylta med. När större delen av brotten avskrivs är det ett allvarligt hot mot hela rättssystemet. Jag vill återigen ta upp detta med antalet poliser. Vi behöver fler poliser i yttre tjänst och fler inom polisen som arbetar som utredare. Det är fantastiskt att få veta att det egentligen bara har ökat med 1 100 poliser sedan polisen förstatligades. Regeringen har målet att det ska bli 4 000 nya poliser under mandatperioden. Nu är det ett och ett halvt år kvar. Om det verkligen ska bli fler poliser och inte bara nyutbildade poliser måste det bli en riktig ökning av dem som kommer i tjänst. Det hjälper ju inte om man utbildar 4 000 samtidigt som 4 000-5 000 går i pension och försvinner från polistjänstgöringen. Då blir det plus minus noll till slut. Det är problemet. Det behövs fler poliser i verksamheten för att man ska kunna både jobba förebyggande och samtidigt jaga gärningsmän och utreda brott. Det är helt fel signaler som vi ger i dag. Jag har ytterligare en fråga, men jag hinner inte ta den nu.

Herr talman! Vi tar sifferexercisen först. Det handlar alltså om 1 100 fler poliser - inte sedan förstatligandet 1965 utan sedan fyra fem år tillbaka. Det är netto. Det innebär nästan - inte helt, men nästan - en ökning med en polis per dag. En sådan ökning har aldrig tidigare skett i Sveriges historia. Den saken har vi klarat. Sedan finns det sådant som kan bli bättre, inte minst att fler brott klaras upp i så kallad vardagsbrottslighet. Det har blivit fler som klaras upp, men man kan bli ännu bättre. Man kan också bli mer effektiv. Det ska man vara inom polisen och också inom domstolarna. Det är inte det som den här interpellationen handlar om. Men jag svarar gärna på de sakerna. Något som har varit viktigt för polisen är att man har gått från ungefär 120 myndigheter till 21 myndigheter - en per län. Vi har den ordningen i dag. Man fördelar poliser till Värmlands län, till Uppsala län och så vidare, och systemet bygger på att Rikspolisstyrelsen och länen kommer överens om fördelningen. Det är den ordningen vi har, och om interpellanten anser att den ordningen ska ändras går det naturligtvis att motionera om det eller på annat sätt vidta de åtgärder som behövs. Men fram till dess är det inte jag eller regeringen som är ansvarig för hur många poliser som fördelas till Värmlands eller Uppsala län. Vårt ansvar gäller det totala. Här har det gjorts en förbättring. På samma sätt har man inom åklagarväsendet gått från sex myndigheter till en. På samma sätt kommer man inom kriminalvården att gå från 37 myndigheter till en myndighet nästa år. Också inom domstolarna måste man ha en bättre samordning. Jag har träffat många personer som begått brott. Inte en enda av dem har sagt att de tänkt: Nej, jag ska inte begå något brott nu, för det ligger en domstol här i närheten. Det är viktigt att vi, precis som de övriga nordiska länderna har fått, får en bättre samordning med fler domare på varje domstol. Det är också något som domarna och domstolarna själva är angelägna om. Vi får verkligen hoppas att det inte blir en borgerlig regering som förstör denna utveckling, som finns både i Sverige och i övriga nordiska länder och också berör andra delar av rättsväsendet. Vi behöver bli bättre. Vi behöver vidta dessa åtgärder för att hela tiden kunna utvecklas. På samma sätt som samhället utvecklas måste också rättssamhället utvecklas. Då går det inte att säga att domstolarna och myndigheterna ska ligga där de alltid har legat och så ska det alltid vara. Precis som interpellanten efterlyste kan vi bli bättre. Då måste man också våga ta dessa beslut och framför allt lyssna på vad rättsväsendets egna företrädare säger om till exempel domstolssammanläggningar. Då får man svaret att det inte görs för mycket, utan tvärtom kan man ibland kritisera att det går för långsamt.

Herr talman! Jag hoppas verkligen, ministern, att det blir en ändring vid nästa val och att vi får en annan regering. Det är inte bra som det är i dag. Det är inte bra när man bara centraliserar och tror att det är på det sättet man effektiviserar. Det finns inget samband mellan dessa två delar. Antalet anställda poliser har stegvis minskat under 1990-talets andra del, samtidigt som många brottstyper har ökat och brottsligheten förråats. Samhället signalerar därmed att det är fritt fram att begå småbrott som stöld och skadegörelse eftersom risken att bli tagen av polisen är så minimal. De flesta ärenden slutar bara med en anteckning i polisstationens protokoll. Jag har själv erfarenhet av det. En rimlig målsättning som snarast möjligt bör förverkligas - och den finns i den motion som Centerpartiet har väckt för året - är att antalet poliser stiger till 20 000 från dagens 17 000. Dessa poliser måste få tid att arbeta med vad de är utbildade till. Administrativa uppgifter bör i möjligaste mån skötas av civilanställda. Regeringen har också tidigare i budgetpropositionen anslagit mer pengar till rättsväsendet, men satsningen är för liten, och den kommer för sent. Under de närmaste åren kommer särskilt många poliser att gå i pension, vilket ställer krav på än mer medelstillskott. Förslaget i Centerpartiets budgetmotion är ett tillskott på 425 miljoner över regeringens budgetförslag redan för 2005 och ytterligare anslagsökningar för åren 2006 och 2007 med 300 miljoner kronor per år. Det ger bättre förutsättningar för tillväxt i poliskåren och bättre möjlighet för polisen att klara sina uppgifter.

Herr talman! Jag förstår att Rigmor Stenmark önskar att det blir en borgerlig regering, men för rättsväsendets utveckling vore det en katastrof om man tror att man inte ska göra några förändringar. De enda som skulle tjäna på det är brottslingarna. Det är lite motsägelsefullt när Rigmor Stenmark säger att man satsar för lite samtidigt som man konstaterar att det har blivit ett överskott. Polisen fick ett överskott på 350 miljoner. Jag vet inte vad man skulle ha strävat efter - att det skulle ha varit 450 miljoner eller 550 miljoner? Vi kan konstatera att det har varit överskott varje år som denna ökning har skett och att det i dag finns fler poliser än det har funnits under något år på 1990-talet, inklusive de borgerliga åren. I brottsstatistiken finns det positiva saker och negativa saker. Till exempel har antalet villainbrott och bilinbrott sjunkit ganska ordentligt. Det kan vara ökningar i olika län under olika år, men ser man till den totala siffran har det skett en ordentlig minskning. Det är viktigt att lyfta fram detta, för inte minst från borgerligt håll ges det ibland en bild av att allt bara blir sämre och sämre. Det är alltså direkt fel. Det sker betydligt färre husinbrott nu än på 1980-talet och, i till exempel Stockholms län, i jämförelse med början av 1990-talet. Däremot finns det annan brottslighet som är djupt oroväckande. Det är att våldsbrottsligheten ökar i samband med att alkoholutvecklingen går åt fel håll. Jag tror att det vore klokt - om man nu vill ha ett borgerligt samarbete - att tala med sina bröder Moderaterna, som ständigt förespråkar en ökad alkoholförsäljning, en sänkt åldersgräns och så vidare, vilket ju naturligtvis kommer att leda till en ökad brottslighet. Den utvecklingen anser jag är den mest oroväckande, och vi vill ta tag i den på olika sätt. Vi kommer att fortsätta satsningen, och det kommer säkert fler interpellationer om detta framöver. Det kunde också vara intressant att se de interpellationer som har förekommit under de här åren, med påståenden från borgerliga partier om att det inte kommer att bli någon ökning och att vi inte kommer att ha råd med dessa satsningar. När vi ser hur situationen faktiskt ser ut kan vi konstatera att det som har framförts i interpellationerna från borgerligt håll har varit felaktigt i stort sett varje gång.