Förtidspensionerades möjligheter att återgå till arbetslivet

Fru talman! Sven Brus har frågat mig vilka åtgärder som jag avser att vidta för att fler långtidssjukskrivna ska få en rehabiliteringsinsats, för att se över orsakerna till det relativt låga antalet personer som får eller utnyttjar rehabiliteringspenning i dag samt för att fler med aktivitets- och sjukersättning återgår i arbete. Sven Brus uppger att det varje år beviljas ca 70 000 nya aktivitets- och sjukersättningar och att fler än 17 % av mottagarna är under 40 år. Han anser att det finns många av dem som uppbär sådan ersättning som skulle kunna komma tillbaka om de fått rehabiliteringsinsatser snabbt. Inledningsvis vill jag lämna några siffror som belyser utvecklingen av antalet aktivitets- och sjukersättningar. Antalet nya sådana ersättningar har under endast ett år, nämligen 2004, nått över 70 000. Utvecklingen har därefter vänt påtagligt nedåt, och under 2005 har ca 60 000 nya ersättningar beviljats. Nedgången, som under det senaste året var ca 18 %, förväntas fortsätta, vilket beräknas innebära att det totala antalet förmånstagare kan börja minska under 2007. När det gäller andelen personer under 40 år som uppbär aktivitets- och sjukersättning är den för närvarande 13 % - inte 17 %, som Sven Brus skriver. Även om sjukfrånvaron minskar, liksom antalet nya aktivitets- och sjukersättningar, behöver fler åtgärder vidtas. Det gäller inte minst att förebygga ohälsa i arbetslivet och ge sjukskrivna möjlighet till snabb återgång i arbete. De insatser som hittills gjorts för att öka precisionen i sjukskrivningsprocessen syftar till att förkorta sjukskrivningarna och tidigt utreda behovet av rehabiliteringsinsatser. Det är genom tidiga insatser på arbetsplatsen som längre sjukskrivningar och sjukersättningsfall kan motverkas. I längre sjukskrivningsfall krävs ibland olika anpassningsåtgärder från arbetsgivarens sida för att den sjukskrivne ska kunna återgå i arbete. Dessutom är arbetsgivaren skyldig att i samråd med den anställde utreda behovet av rehabiliteringsinsatser. Denna utredning utgör ett viktigt underlag i rehabiliteringsarbetet. Sådana utredningar görs tyvärr i alltför liten omfattning. Det ingår också i arbetsgivarens ansvar att vidta de arbetslivsinriktade åtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten, till exempel arbetsprövning, arbetsträning, utbildning och omplacering. Det finns emellertid ett behov av att arbetsgivarens rehabiliteringsansvar ytterligare klarläggs, och därför har regeringen beslutat om en översyn av dessa frågor. I översynen ska bland annat möjligheten prövas till en arbetsrättslig reglering som ger arbetstagaren rätt till en av arbetsgivaren utförd rehabiliteringsutredning liksom behovet av ytterligare lagstiftning som säkerställer den enskildes inflytande över den rehabilitering som ska genomföras samt dennes skyldighet att aktivt medverka i rehabiliteringen och att under sjukskrivningstiden hålla kontakt med arbetsplatsen. Förutom de ovan nämnda åtgärderna vill jag som svar till Sven Brus kort redovisa innebörden av det uppdrag som regeringen gav till Försäkringskassan och Arbetsmarknadsstyrelsen den 15 december 2005 att inom ramen för en pilotverksamhet genomföra nya och förstärkta insatser för alla försäkrade som är långtidssjukskrivna - två år eller mer - eller uppbär aktivitetsersättning eller tidsbegränsad sjukersättning. Syftet är att ta till vara den arbetsförmåga som dessa personer kan ha och underlätta deras återgång i arbete. Det ska säkerställas att rehabilitering eller andra åtgärder erbjuds de personer som kan börja arbeta igen, men också att rätt ersättning utges. Pilotverksamheten ska avse samtliga berörda personer och bedrivas i samverkan och på ett enhetligt sätt. Verksamhetsområdet ska i ett första steg vara så omfattande att breda och representativa erfarenheter kan fås, och när så skett ska verksamheten utvidgas till övriga delar av landet. I början ska verksamhetsområdet omfatta Västra Götaland och Västmanland. Intentionen är att samtliga personer i målgruppen inom hela landet ska omfattas av insatserna så snart som möjligt och senast vid utgången av 2007. Insatserna i pilotverksamheten ska finansieras inom ramen för de medel som beviljats Försäkringskassan för köp av arbetslivsinriktade rehabiliteringstjänster och för samverkan och finansiell samordning inom rehabiliteringsområdet. Det gäller även de rehabiliteringsinsatser, arbetsmarknadspolitiska program och aktivitetsstöd som avser personer som behöver insatser för att återfå arbetsförmågan eller som behöver sådana insatser för att förebygga framtida sjukfall och nedsättning av arbetsförmågan.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det är ett utförligt svar. Svaren på mina tre frågor om regeringens ambitioner och förslag till åtgärder handlar som vanligt, får man väl säga, i huvudsak om arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar. Somligt är ju mer förutsägbart än annat. Bakgrunden till mina frågor till statsrådet rymmer en mängd siffror, och svaret likaså. Det är inte alltid så lätt att greppa de här storheterna och värdera vad som är ökningar, minskningar och trendbrott åt det ena eller andra hållet. Regeringen brukar ju till och med vilja göra det till en händelse när ökningstakten minskar, till exempel för ohälsotalen. Låt mig säga att jag naturligtvis är glad över det som ser ut att vara nedåtgående kurvor när det gäller personer med sjuk- och aktivitetsersättning. För tydlighets och enkelhets skull kallar jag dem i fortsättningen förtidspensionärer, så vet vi vad vi talar om. Bakom de här många siffrorna och tabellerna finns det människor, människor som löper stor risk att hamna i ett livslångt utanförskap och dessvärre ett förfärande stort antal som redan befinner sig där. Jag har valt att fokusera särskilt på unga människor. Trots en viss välkommen nedgång, som statsrådet ju pekar på, är det ändå rekordnivåer vi talar om. Det finns en grupp som uppvisar en skrämmande ökning när det gäller förtidspensionering, och det är unga kvinnor under 30 år. På ett år har antalet vuxit med 30 %. Den vanligaste diagnosen för de här unga kvinnorna under 30 år är psykiska besvär. I det totala antalet unga kvinnliga förtidspensionärer utgör just den här diagnosen så mycket som 70 %. Sju av tio unga kvinnor under 30 år förtidspensioneras alltså på grund av diagnosen psykiska besvär. Orsaken till den här dramatiska ökningen under i princip de senaste tio åren av ohälsa kan man ha många bilder av. Här för vi återkommande en diskussion om det. Nu vet jag att statsrådets och hela regeringens svar är att det i allt väsentligt handlar om arbetslivet. Där ska orsakerna sökas, och där ska åtgärderna sättas in. Arbetsgivaransvaret återkommer som ett mantra även i dagens svar på ett antal ställen. Fru talman! Vi kristdemokrater brukar anlägga ett bredare perspektiv när vi diskuterar de här frågorna, och jag vet att Hans Karlsson känner igen det uttryck vi brukar använda. Vi säger att vi vill se till människors svårigheter att få livspusslet att gå ihop som en grundorsak till långtidssjukskrivningar och förtidspensioner. Med det perspektivet är det inte så förvånande att det är just unga kvinnor som är överrepresenterade i statistiken. Hur arbetsgivarnas ansvar för sjuklön och rehabilitering ska kunna komma åt problemets kärna när det gäller att få ihop livspusslet är svårt att se, faktiskt. Här handlar det om hela livet, och då är naturligtvis bland annat regeringens orättvisa familjepolitik en orsak till stress och press på unga föräldrar. Dessvärre drabbar det kvinnan i familjen hårdast. Familjepolitik får jag väl debattera med någon annan i regeringen, men det hör dock till dagens debattämne. Det är ändå viktigt att komma ihåg det. Av Riksrevisionens framställning i oktober förra året framgår det att utflödet från förtidspensionerna inte har målsatts av regeringen. Det finns ett antal mindre uppdrag till Försäkringskassan, men det finns inga konkreta mål uppsatta för hur människor ska komma tillbaka till arbete. Jag vill fråga statsrådet Hans Karlsson: Har regeringen gett upp hoppet för de här människorna, till exempel för de unga, 30-åriga kvinnorna? Varför finns det inget konkret mål om återgång till arbete? I dag kommer 0,8 % av de förtidspensionerade tillbaka till arbetslivet. Räcker det för regeringen som ambitionsnivå?

Fru talman! Jag undrar om Sven Brus kan erinra sig en interpellationsdebatt i början av 2003, då han frågade på vilket sätt jag avsåg att bredda perspektivet på åtgärderna mot ohälsan och komma till rätta med problematiken. Då måste jag ta en stund i anspråk för att ändå lite mera precis säga hur resultaten har blivit på de här två och ett halvt åren då vi har mötts här i talarstolen. Sjukfrånvaron har minskat med 30 % sedan 2002. Det är 164 000 personer färre som är sjukskrivna i dag jämfört med 2002. Det är 80 000 färre som är långtidssjukskrivna jämfört med 2002, och de nya förtidspensionerna minskar. Det innebär att stocken kommer att börja minska 2007 och att det kommer att fortsätta så framåt. Det är ganska imponerande om jag får säga det själv, för det säger väl inte Sven Brus. Vi har lyckats ganska bra, dels genom det vi har gjort: nya och bättre rutiner och mera resurser till Försäkringskassan, avstämningsmöten, medfinansieringen och inte minst opinionsbildning. Vi har en bra samhällsdebatt där alla försöker medverka med det man kan. Nu gör vi ytterligare en förändring, nämligen att arbetsförmedlingens verktyg får användas även för dem som är anställda. Det började gälla för några veckor sedan, den 1 januari. Vi har skapat en ekonomisk drivkraft till sjukvården så att också deras roll i processen kan förbättras. Där finns en stor potential. Vi gör, som jag nämnde i interpellationssvaret, en total genomgång av samtliga individer som är långtidssjukskrivna - vi börjar med tvåårsfallen - för att de snabbare ska komma tillbaka i arbete. Vi undersöker individ för individ vilka rehabinsatser de behöver för att kunna ta till vara sin arbetsförmåga. Detta gäller också dem som har en tillfällig sjuk- och aktivitetsersättning. Bland dem finns de 30-åriga kvinnor som Sven Brus nämnde. Jag kan också säga att av dem som har psykiska besvär anger 80 % att det är arbetet som är orsaken till deras psykiska besvär. Med den åtgärdskatalogen kan jag summera snart tre och ett halvt år och säga att jag gjort i stort sett allt det som jag föresatte mig för tre år sedan. Det återstår att göra en del, men vi kommer att gå i mål den här mandatperioden med en betydligt bättre situation än när vi gick in i den. Vi kan dessutom förbättra villkoren i sjukförsäkringen. Jag kan inte undgå att titta i alliansens program, och jag måste konstatera att där inte finns en enda åtgärd riktad till dem som har förtidspension. Ni säger i programmet att det säkerligen finns många som skulle kunnat komma tillbaka om de fått rehabilitering, men någon politik för det har ni inte. Det ni diskuterar är om man ska sänka ersättningsnivåerna redan från början av mandatperioden eller vänta ett år.

Fru talman! Det är alldeles riktigt att vi kan se en minskad inströmning när det gäller sjuktalen; det är riktigt. Men jag är ändå inte så kolossalt imponerad av det resultat som Hans Karlsson gör ett stort nummer av. Även om inströmningen nu är något måttligare stannar människor ändå kvar i till exempel förtidspensionering. Där har vi en nivå som man skulle kunna säga är all time high , 555 000. Man kommer ur förtidspensioneringen antingen genom att gå till ålderspension eller genom att gå till arbete. De som går till arbete är 0,8 % av förtidspensionärerna, och min fråga till Hans Karlsson var om detta var en rimlig nivå för regeringen eller om de hade något annat konkret mål när det gäller återgång till arbete. Det saknar jag i regeringens program. Jag har inte kunnat hitta det någonstans. Frågan är hur man ska gå till väga för att vända den negativa utvecklingen. Hur ska vi få ett nytt sätt att tänka? Man kan se på detta utifrån två perspektiv. Det ena är utifrån den enskildes situation och det andra utifrån arbetsmarknadens förutsättningar. För den enskilde handlar det i hög grad om att vara sedd, om det personliga stöd som varje unik situation kräver - att vara sedd och hitta en ingång i systemen. Men bara hälften av de sjukskrivna vet vem som är deras kontaktperson på Försäkringskassan. En av tio som varit sjukskriven mer än 60 dagar har genomgått en samlad rehabiliteringsinsats. Detta är både häpnadsväckande och tragiskt, särskilt när man betänker hur väl det trots allt går för den lilla grupp som haft turen att bli åtgärdade. Vi kristdemokrater anser att fler måste få tillgång till verksam, personlig och målinriktad rehabilitering. Inte minst Riksrevisionen har pekat på bristen på en verkligt verkningsfull rehabilitering. Det sägs mycket från regeringens sida, men få av de berörda människorna ser något konkret avtryck i sina egna liv. En viktig sak för den enskilde är att kunna bruka sin arbetsförmåga på den nivå som i varje situation är möjlig. Det skulle därför krävas större flexibilitet när det gäller graden av sjukskrivning. Försäkringskassans studier, som har rubriken Sjukskriven i onödan? , visar att 32 % av de heltidssjukskrivna skulle vilja arbeta deltid med tanke på deras arbetsförmåga. Vi kristdemokrater har bland annat föreslagit att de fasta stegen i sjukförsäkringsnivåerna ska kunna mjukas upp till ett flexiblare system för att få fler tillbaka till arbete på någon nivå, på den nivå som passar för individen. Men regeringen är en systembevarare även på det här området. När det gäller arbetsmarknadens förutsättningar är positionerna kända. Hans Karlsson och jag har vid flera tillfällen diskuterat till exempel medfinansieringen. Det är obestridligt så att arbetsplatsen är viktig. Arbetsgivarens ansvar är stort. Konsekvenserna av den slutsatsen har för regeringens del resulterat i förslaget om medfinansiering av sjuklönen, vilket inneburit ett ytterligare hinder för de svagaste och mest utsatta, för dem som är funktionshindrade, att över huvud taget komma in på arbetsmarknaden. Har man väl hamnat i förtidspensionering är det näst intill hopplöst att komma tillbaka när arbetsgivaren ska stå för sjuklönen på det sätt som regeringen föreslår. Statsrådet brukar gärna vilja diskutera ersättningsnivåerna, så även nu. Därför finns det anledning att påminna om att vi i det här sammanhanget faktiskt talar om 555 000 som parkerats på en ersättningsnivå på 64 %, inte bara för en begränsad del av livet utan för resten av livet. Detta måste nog sägas för att få lite balans i debatten om ersättningsnivåer. Vad säger statsrådet till den 30-åriga småbarnsmamman som hänvisas till 64-procentsnivån inte bara under en begränsad sjukskrivningstid utan resten av livet?

Fru talman! Till henne säger jag att vi från och med detta år satsar mycket stora resurser på att de med tidsbegränsad förtidspension ska få stöd för att kunna ta till vara den arbetsförmåga de kanske har kvar eller kan ha återvunnit under den tid de varit förtidspensionerade. Det är obestridligen så, Sven Brus, att med den utveckling vi har går färre in i sjukskrivning; det är en dramatisk minskning. Det i sin tur innebär att färre så småningom går in i förtidspension. Det är den viktiga delen i den långsiktigt strukturella förändring som skett. Jag vågar säga att det skett en strukturell förändring. Det har jag inte riktigt vågat säga förut. Vi har även gjort en förändring som innebär att den som har förtidspension kommer att få den omprövad efter tre år. Detta görs för att just undersöka om personen i fråga återfått arbetsförmågan, och därmed kan vi också fånga upp vilket behov av stöd den personen kan ha för att kunna komma tillbaka till arbetet. Jag har läst alliansens förslag, som just handlar om rehabilitering för återgång till arbete, och inte hittar jag något stort nytänkande i det. Där finns förvånansvärt lite med tanke på hur mycket ni bullrat om att regeringens politik inte lyckas. Jag hade väntat mig betydligt mycket mer. Det finns en tydlig skillnad, Sven Brus, mellan ert och vårt synsätt. På några områden tänker vi ganska lika, det måste man säga, men den stora skillnaden är att ni flyttar ansvaret från arbetsgivaren till samhället. Det är den principiella, och möjligen också den ideologiska, skillnaden mellan ert sätt att resonera och vår politik. Jag tror att det är viktigt att framhålla att den skillnaden är väldigt tydlig. Ja, det är många som är förtidspensionerade - alldeles för många. Det beror på många och långa sjukskrivningar - alldeles för långa sjukskrivningar under lång tid. Det är resultatet av detta som vi ser i den stora mängd människor som är förtidspensionerade; det är det ingen som helst tvekan om. De har också en ersättning som inte är alldeles enkel att leva på; det ska mycket villigt erkännas. Ditt problem, Sven Brus, är att du ska regera tillsammans med bröder och systrar som ytterligare vill försämra den nivån. Det är skillnaden mellan dig och mig i det avseendet. Även om Sven Brus vill annat är jag rädd att den borgerliga allianspolitiken tenderar att bli mer och mer av moderat högerpolitik. Men jag hoppas att jag har fel.

Fru talman! Nu syftar den här interpellationsdebatten till att recensera regeringens ambitioner på detta område. Jag har en minut och 50 sekunder på mig, och det räcker inte för att gå igenom alliansens politik. När det gäller denna handlar det dock nog om vilka glasögon man läser med, och vi kanske inte riktigt har samma glasögon i det avseendet. Men låt oss gärna ta den diskussionen vid något annat tillfälle. Frågan är vilka ambitioner regeringen har. Jag frågade i början om regeringen har satt upp något konkret mål för utflöde ur förtidspension och återgång till arbete. Jag frågade Hans Karlsson om det räcker med dessa 0,8 %, men jag fick inget riktigt svar på det. Jag förutsätter dock att det inte räcker med 0,8 % utan att det finns en högre ambitionsnivå. Jag vill minnas att också Riksrevisionen undrade lite över varför inte regeringen har målsatt just denna ambition. Det skulle vara intressant att höra om det finns några tankar på att klä den i konkreta mål. Jag vet att Försäkringskassan diskuterar att man skulle kunna ha ambitionen att tredubbla återgången till arbetslivet. I stället för de 4 000-5 000 personer som i dag kommer tillbaka skulle man kunna komma upp i 15 000. Det är fortfarande en mycket måttlig ambitionsnivå. Tycker statsrådet att detta kan vara en rimlig utfästelse att börja med nu för att sedan kanske kunna höja ribban längre fram? Det skulle vara intressant att höra. I övrigt tackar jag för denna debatt. Jag kan nog lova att återkomma.

Fru talman! Ja, det kan man diskutera - om vi skulle ha målsatt också minskningen av förtidspensioneringarna. Vi valde att inte göra det utan att i stället formulera en "broms" så att det inte skulle framstå som att vi manipulerade minskningen av sjukfrånvaron. Att det där hade kunnat uttryckas betydligt mer ambitiöst har jag inga som helst svårigheter att hålla med om. Det där får vi väl återkomma till. Jag är ändå rätt tillfreds med både den utveckling och framför allt de prognoser vi kan se när det gäller förtidspensioneringarna. Det kommer fortsättningsvis att ske en successiv minskning av nya fall. Jag kan hålla med om att det är på detta som fokus så här långt har legat när det gäller ansträngningarna för att bryta utvecklingen. Jag är inte nöjd med nivån när det gäller återgången i arbete från förtidspensioneringar. Så långt ska jag ge Sven Brus credit för den debatten. Nu ser vi att också det totala ohälsotalet minskar, men det är ingen tvekan om att fler än i dag behöver kunna komma tillbaka från sin förtidspensionering. Framför allt är det viktigt att man inte kommer in i förtidspensionering och fastnar där. Man ska också kunna komma tillbaka. Tack för debatten!