Försvagningen av Arbetsmiljöverket

Fru talman! Jag har ställt en interpellation till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Orsaken till interpellationen är att den borgerliga regeringen har gjort besparingar på över 150 miljoner kronor på Arbetsmiljöverket, något som har försämrat myndighetens möjligheter att göra inspektioner på arbetsplatser. De har blivit väldigt mycket färre. Arbetsmiljöverket har alltså fått försvårade omständigheter, kan man säga. Nyligen presenterad statistik i LO-tidningen visar att anmälningarna om arbetsmiljöbrott har fördubblats på fem år. Bara under det senaste året var ökningen 50 procent, enligt Brottsförebyggande rådet som också berättar att polisen fick in 1 102 arbetsmiljöbrott under förra året. I Örebro uppmärksammades nyligen en byggarbetsplats, bygget av Lek- och buslandet, där arbetsmiljön lämnade mycket övrigt att önska vad gällde skyddsutrustning, användning av förbjudna ämnen med mera. Dessutom visade det sig att de slovenska och polska arbetarna bodde i bygglokaler där det fanns mycket byggdamm och tinnerångor. Fackförbundet Byggnads uppmärksammade Arbetsmiljöverket som senare gjorde ett föranmält besök och då kunde konstatera att arbetsgivaren hade gjort vissa förbättringar. Arbetsmiljöinspektören säger i en radiointervju med hänvisning till det här exemplet att man får många tips från allmänheten och facken om dålig arbetsmiljö. Men man kan inte åka ut till alla de här platserna: Vi har dessvärre inte den bemanningen. Då har jag ställt frågan till arbetsmarknadsministern vad han tänker vidta för åtgärder för att säkerställa att Arbetsmiljöverkets inspektionsuppdrag ska kunna säkerställas. Jag kan tyvärr inte utläsa några som helst svar på den frågan. Däremot svarar arbetsmarknadsministern mig, fru talman, att "fackliga organisationer och skyddsombud har viktiga uppgifter i fråga om hur arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna ska organiseras och bedrivas. Skyddsombuden har också möjlighet att ingripa vid missförhållanden och uppmärksamma tillsynsmyndigheten på dessa förhållanden och eventuella lagbrott." Det var precis det Byggnads gjorde i Örebro. Problemet är att Arbetsmiljöinspektionen då svarar: Vi kan inte åka ut till alla ställen. Vi har inte de resurserna. Det finns också många arbetsplatser i dag där man inte har kollektivavtal, där det inte finns några skyddsombud. Då är Arbetsmiljöverkets inspektörer jätteviktiga i arbetet med att fånga upp problem som allmänheten uppmärksammar dem på. Om Arbetsmiljöverket inte har de här resurserna, vem ska då försöka åtgärda de här problemen? I svaret pekar Sven Otto Littorin på att man skulle kunna införa flera styrmedel. Då blir min fråga: Vad är det för styrmedel som arbetsmarknadsministern tänker på? Är det böter till arbetsgivaren, högre böter än i dag? Är det större sanktionsmöjligheter? Kan man prata om att Arbetsmiljöverket kommer att få göra oanmälda besök? Det inspektören också sade i radiointervjun var nämligen att man ofta föranmälde att man skulle komma, därför att det gav mindre arbete för Arbetsmiljöverket. Då hade arbetsgivaren ofta hunnit städa upp innan man kom ut. Det jag egentligen skulle vilja veta, det som ursprungsfrågan handlade om, är om ministern är beredd att vidta åtgärder för att se till att Arbetsmiljöverkets inspektionsuppdrag säkerställs. Och vad är det egentligen du tänker göra för att arbetsmiljöbrotten ska minska? Jag tycker att jag fortfarande inte har fått svar på det.

Fru talman! Jag har ställt en interpellation till arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin. Orsaken till interpellationen är att den borgerliga regeringen har gjort besparingar på över 150 miljoner kronor på Arbetsmiljöverket, något som har försämrat myndighetens möjligheter att göra inspektioner på arbetsplatser. De har blivit väldigt mycket färre. Arbetsmiljöverket har alltså fått försvårade omständigheter, kan man säga. Nyligen presenterad statistik i LO-tidningen visar att anmälningarna om arbetsmiljöbrott har fördubblats på fem år. Bara under det senaste året var ökningen 50 procent, enligt Brottsförebyggande rådet som också berättar att polisen fick in 1 102 arbetsmiljöbrott under förra året. I Örebro uppmärksammades nyligen en byggarbetsplats, bygget av Lek- och buslandet, där arbetsmiljön lämnade mycket övrigt att önska vad gällde skyddsutrustning, användning av förbjudna ämnen med mera. Dessutom visade det sig att de slovenska och polska arbetarna bodde i bygglokaler där det fanns mycket byggdamm och tinnerångor. Fackförbundet Byggnads uppmärksammade Arbetsmiljöverket som senare gjorde ett föranmält besök och då kunde konstatera att arbetsgivaren hade gjort vissa förbättringar. Arbetsmiljöinspektören säger i en radiointervju med hänvisning till det här exemplet att man får många tips från allmänheten och facken om dålig arbetsmiljö. Men man kan inte åka ut till alla de här platserna: Vi har dessvärre inte den bemanningen. Då har jag ställt frågan till arbetsmarknadsministern vad han tänker vidta för åtgärder för att säkerställa att Arbetsmiljöverkets inspektionsuppdrag ska kunna säkerställas. Jag kan tyvärr inte utläsa några som helst svar på den frågan. Däremot svarar arbetsmarknadsministern mig, fru talman, att "fackliga organisationer och skyddsombud har viktiga uppgifter i fråga om hur arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna ska organiseras och bedrivas. Skyddsombuden har också möjlighet att ingripa vid missförhållanden och uppmärksamma tillsynsmyndigheten på dessa förhållanden och eventuella lagbrott." Det var precis det Byggnads gjorde i Örebro. Problemet är att Arbetsmiljöinspektionen då svarar: Vi kan inte åka ut till alla ställen. Vi har inte de resurserna. Det finns också många arbetsplatser i dag där man inte har kollektivavtal, där det inte finns några skyddsombud. Då är Arbetsmiljöverkets inspektörer jätteviktiga i arbetet med att fånga upp problem som allmänheten uppmärksammar dem på. Om Arbetsmiljöverket inte har de här resurserna, vem ska då försöka åtgärda de här problemen? I svaret pekar Sven Otto Littorin på att man skulle kunna införa flera styrmedel. Då blir min fråga: Vad är det för styrmedel som arbetsmarknadsministern tänker på? Är det böter till arbetsgivaren, högre böter än i dag? Är det större sanktionsmöjligheter? Kan man prata om att Arbetsmiljöverket kommer att få göra oanmälda besök? Det inspektören också sade i radiointervjun var nämligen att man ofta föranmälde att man skulle komma, därför att det gav mindre arbete för Arbetsmiljöverket. Då hade arbetsgivaren ofta hunnit städa upp innan man kom ut. Det jag egentligen skulle vilja veta, det som ursprungsfrågan handlade om, är om ministern är beredd att vidta åtgärder för att se till att Arbetsmiljöverkets inspektionsuppdrag säkerställs. Och vad är det egentligen du tänker göra för att arbetsmiljöbrotten ska minska? Jag tycker att jag fortfarande inte har fått svar på det.

Fru talman! Jag vill tacka arbetsmarknadsministern för svaret. Tyvärr tycker jag att det som vanligt inte är något nytt som framkommer i svaret. Det är undanglidande och passivt. Känslan av att regeringen duckar för den här kritiken, därför att den är berättigad, infinner sig genast när man läser svaret. Först och främst ser jag inget direkt svar på mina två väldigt konkreta frågor. Många vackra ord, många omskrivningar och mycket sådant som man vill försöka väva in, men inga direkta svar. I min interpellation hänvisar jag till ett brev från LO-distriktet i Norrbotten. De efterlyser en konsekvensanalys av de beslut som har tagits sedan regeringsskiftet. Det finns flera andra grupper och instanser som har frågat samma sak. Det finns ingen sådan konsekvensanalys. Departementsskrivelsen, som på något sätt ska vara ett upplägg för att man ska få någon slags diskussion om det här, är ingen konsekvensanalys. Det är gamla fakta som har funnits länge. Det finns liksom ingen utgångspunkt i den som är ny. Jag menar att de beslut som togs för ungefär ett och ett halvt år sedan fattades utan vetskap om vilka konsekvenser det här faktiskt skulle få. Det hade varit logiskt att göra någon slags konsekvensanalys innan besluten fattades. Men som det har visat sig senare har regeringen gjort till regel att besluten tas fort och att det blir fel. Naturligtvis kunde man ha gjort en analys innan man lade ned Arbetslivsinstitutet och innan man drog ned på Arbetsmiljöverkets verksamhet. Frågan är om regeringen har varit så dåligt insatt i de här frågorna att man faktiskt inte förstått vad som kan komma att hända och sannolikt kommer att hända. Andra har varit inne på att vi ska titta framåt - lågkonjunktur som är på gång och så vidare. Kommer arbetsmarknaden att vika? Vilka är det som kommer att ta stryk? Det kommer definitivt att bli svårare att upprätthålla nivån i arbetsmiljöarbetet. Den kommer att sjunka. Kunskap är en av de viktigaste faktorerna enligt den departementsskrivelse som kom nyligen. Är det också något nytt? Varför slår man sönder en fungerande struktur på kunskapsområdet på Arbetslivsinstitutet och Arbetsmiljöverket när man vet att kunskap är oerhört viktigt? Det är förvånande att man tänker så bakvänt, att man tar bort något som behövs, som man vet behövs, för att sedan komma tillbaka och försöka hitta något annat sätt. Det är mycket märkligt att göra så i stället för tvärtom, det vill säga ta in kunskapen och sedan se vilka åtgärder som vidtas. Det känns lite märkligt att kopplingen mellan tillsyn, kontroll och förebyggande arbete är så bortglömd. Vi vet att kunskapen som har tagits in via Arbetsmiljöverket om en utbyggd tillsyn är en förutsättning för ett bra förebyggande arbete. Kunskap tas in genom att ha bevakning på arbetsmiljön på arbetsmarknaden. Då blir det bra kunskap. Kunskap kan användas för att förebygga att saker inte ska hända i framtiden. Det är märkligt att man inte ser kopplingen. Ministern sade också att skyddsombuden har en viktig uppgift. Jättebra. Det är självklart. Men är det meningen att de, med minskade resurser, ska sköta myndighetens uppgifter? Kan det läggas på skyddsombuden att göra det som myndigheten ska göra? Det kan bli fallet, och det kan vara riskabelt. Det blir definitivt ett ökat tryck på skyddsombuden. Det är inte rimligt med tanke på minskade möjligheter till en bra utbildning. Sedan finns argumentet att nivån är som i slutet av 90-talet. Hur bra var det då? Var arbetsmiljön ett himmelrike i slutet av 90-talet? Då hade vi kanske fått tillbaka nivån. Självklart inte. Det finns fortfarande mängder av problem som måste åtgärdas och mängder av saker som med hjälp av tillsyn av Arbetsmiljöverket kan bygga upp ett bra förebyggande arbete.

Fru talman! Det är lite olika saker vi diskuterar på samma gång. Först är det frågan om anslagens storlek. Jag kan naturligtvis ha respekt för Torbjörn Björlunds och Eva-Lena Janssons grunduppfattning att anslaget borde vara högre. Jag har all respekt för den inställningen. Jag försöker argumentera för två saker i den delen. Om det vore så lätt att det fanns ett rakt samband mellan Arbetsmiljöverkets anslag och arbetsmiljön vore det lite lättare. Då skulle man hitta en optimal nivå med ett anslag som motsvarar noll arbetsplatsolyckor. Den finns inte. Nu är vi tillbaka på den nivå som gällde för knappt tio år sedan. Den följde på en rätt kraftfull ökning av anslaget under ett stort antal år under den förra regeringen där det inte syntes någon motsvarande förbättring av arbetsmiljöstatistiken. Det raka sambandet finns inte. Det är det ena resonemanget. Det andra resonemanget var att vi försökte se över alla våra myndigheter med utgångspunkt i att se vilken politik vi kan driva, vilka resurser vi kan finna tillgängliga för att göra det som var helt nödvändigt för att se till att sänka trösklarna tillbaka på arbetsmarknaden. Jag är medveten om att vi också där har olika uppfattning om vad som behöver göras. Det här är ett diskussionspaket som vi kan fortsätta att ha. Det andra diskussionspaketet handlar snarare om den mer framåtsyftande frågan. Jag uppfattar det som att vi har en gemensam målbild framför oss. Ingen av oss vill att någon ska må dåligt, skadas eller i värsta fall avlida på arbetet. Det är en uppfattning som vi är helt överens om. Hur når vi bäst dit? Hur ser vi till att få en arbetsmiljöpolitik som inte bara i den här kammaren utan också ute på landets arbetsplatser verkar i den riktningen, så att vi får fler framför allt arbetsgivare som inser att en god arbetsmiljö är en bra investering? Det är utan tvivel vettigt för den enskilde arbetstagaren. Vi såg en utredning för några år sedan som visade att produktionsbortfall och direkta kostnader för arbetsrelaterad ohälsa uppgår till 50 miljarder per år. Det är ett enormt resursslöseri. Vi vill att folk ska stanna kvar på sina arbeten, inte bli sjuka och jobba mer. Det måste vara utgångspunkten. Hur ser vi till att arbetsgivarna känner att det är en bra investering för den enskilde, för arbetsplatsen, att vinsten ökar, att kostnaderna minskar för att rekrytera vikarier vid sjukdomsfall? Om vi kan få bukt med de 50 miljarderna - eller förmodligen ännu mer i dagsläget - vore det en ofantlig välgärning för samhällsekonomin. Vi menar att detta inte bara kan hanteras genom Arbetsmiljöverkets anslag. Det måste finnas något mer. Det måste också finnas en drivkraft hos arbetsgivare och andra aktörer att känna att det här är något vettigt, att det här är något vi ska jobba med. Det finns många goda exempel på bra arbetsgivare. Det är en dimension att lyfta fram goda arbetsgivare, goda exempel på arbetsgivare som agerar på ett bra och vettigt sätt. Vad mer kan man kan tänka sig? Arbetsmiljöpolitiken har tyvärr varit eftersatt i den allmänna debatten under lång tid. En diskussion har handlat bara om anslagen, och en annan diskussion har handlat om att många arbetsgivare har uppfattat det hela som reaktivt och kontrollerande - att arbetsmiljöfrågorna har stått i konflikt med kreativitet, jobb och så vidare. Jag skulle vilja bryta den diskussionen och i stället försöka hitta lösningar på hur man kan göra det mer attraktivt att vara en god arbetsmiljöarbetsgivare. Syftet med departementsskrivelsen är att utgöra ett underlag för en sådan diskussion. Syftet är att så småningom komma fram med skarpa förslag. Jag vill i dagsläget gärna lyssna på parter, forskning och andra för att komma fram till dessa förslag.

Fru talman! Jag har tidigare refererat till LO-tidningen, och nu ska jag referera till LO-tidningen den 29 februari. Där fanns en artikel som handlade om att Sverige halkar ned i arbetsmiljöligan och att regeringens nedskärningar bryter mot ILO:s rekommendationer. Vad är ILO? Jo, det är FN:s organ för fackliga frågor. ILO konstaterar att regeringens nedskärningar bryter mot ILO:s rekommendationer. Nära var tredje arbetsmiljöinspektör försvinner, och Sveriges tidigare internationella topposition inom arbetsmiljöarbetet förvandlas till en plats långt ned på listan. Regeringens spariver inom Arbetsmiljöverket innebär att Sverige inte längre når upp till ILO:s rekommendation om 1 inspektör per 10 000 arbetstagare. I år i Sverige finns 0,8 inspektörer per 10 000, vilket är betydligt färre än övriga nordiska länder. Men regeringen slår ifrån sig kritiken. I det resonemang, fru talman, som arbetsmarknadsministern anför säger han att det inte finns något tydligt samband mellan antalet inspektörer och dålig arbetsmiljö. Om det fanns ett visst antal skulle det inte finnas en dålig arbetsmiljö. Kan det vara så att man genom ökade inspektionsmöjligheter upptäcker fler arbetsplatser med dålig arbetsmiljö? Fler inser att man borde anmäla det som händer på arbetet därför att det faktiskt är en arbetsmiljöolycka. Kan det finnas ett samband? När man diskuterar till exempel mäns våld mot kvinnor konstaterar man att fler anmäler, fast man tror inte att antalet brott har ökat utan att det är fråga om en medvetenhet. Jag tror att det är samma sak när det gäller arbetsmiljöfrågor. Ju fler som upptäcker att man inte borde acceptera det som händer på en arbetsplats, desto fler anmäler. Det är viktigt att ta ansvar och säga att det här inte är något som bara facket kan sköta utan att det är något som facket behöver stöd i. Då är Arbetsmiljöverket den tillsynsmyndighet som behövs. Att då dra ned med 150 miljoner kronor är ansvarslöst. Vi kan diskutera att det finns massor av saker som arbetsgivarna kan göra, men att säga att det är en principfråga och att arbetsgivarna måste inse hur lönsamt det är att syssla med arbetsmiljöfrågor visar att man är lite naiv. Jag har själv varit skyddsombud i över tio års tid, och jag har sett att arbetsmiljöfrågor hör till de svåraste fackliga frågorna som finns. Det är alltid segt att gå fram ett steg för att få en förbättrad arbetsmiljö. På de arbetsplatser i Sverige i dag där det inte finns någon facklig organisation som därmed kan utse ett skyddsombud och tillvarata arbetstagarnas frågor är det till Arbetsmiljöverket som den enskilde kan vända sig för en anmälan, om man ens vet om sina möjligheter, skyldigheter och rättigheter på arbetsmarknaden. Där är Arbetsmiljöverket den tillsynsmyndighet som kan vara ett stöd i arbetet. Vilka åtgärder är arbetsmarknadsministern beredd att vidta för att inspektionsuppdraget ska säkerställas? Jag har inte uppfattat att han har sagt att det finns någon som helst åtgärd som ska vidtas för att säkerställa inspektionsuppdraget. Om Arbetsmiljöverket säger att man inte kan åka ut på alla de arbetsplatser där allmänheten och facket talar om att det sker farliga saker, då har Arbetsmiljöverket inte de förutsättningar som verket behöver. Då är det viktigt att ansvarig minister talar om vad han tänker vidta för åtgärder.

Fru talman! Jag ska återgå lite grann till detta med 90-talet. Det är klart att det fanns en orsak till att man byggde upp ett arbetsmiljöarbete, som man gjorde för tio år sedan, med ökade anslag. Det fanns ett behov, och jag menar att det behovet finns fortfarande. Dessutom finns det i dag flera faktorer som påverkar. Arbetsmarknadsministern säger att det inte finns någon direkt rak koppling och inte något rakt samband mellan Arbetsmiljöverkets pengar och verksamheterna i sig. Var tar man reda på det? Var får man reda på att det inte finns något rakt samband? Man vet ju att antalet skyddsinspektörer i dag minskar och att det direkt påverkar möjligheterna till tillsyn. Dessutom har dessa arbetsmiljöinspektörer en oerhört viktig uppgift när det gäller just förebyggande, utbildning och så. De har kunskap som ska spridas vidare. Om de försvinner drabbar det naturligtvis arbetsmiljöarbetet. Jag menar att det är ett rakt samband. Dessutom finns det ett antal faktorer i den här regeringens arbetsmarknadspolitik som påverkar väldigt mycket. Det som tas upp i skrivelsen är till exempel fler korta osäkra anställningar och tillfälliga anställningar. Det är något slags bild av hur den framtida arbetsmarknaden kommer att se ut. Om det är så kommer det definitivt att påverka arbetsmiljöarbetet, och det slår också mot just det långsiktiga arbetsmiljöarbetet. Vem tycker att det är bättre att som skyddsombud jobba med arbetsmiljön på en arbetsplats om man inte vet hur länge man är kvar? Man är där ett halvår kanske, och sedan ska man till nästa arbetsplats. Man vet inte. Det är uppenbart att det blir ett problem om man inte kan rekrytera via facket. De åtgärder som den här regeringen har vidtagit mot facket avlövar deras möjlighet att jobba på ett bra sätt då man lägger på dem mer uppgifter. Det är väldigt motsägelsefullt. Vi ska vara klara över att det finns väldigt många arbetsgivare, vilket också står i skrivelsen, som i dag tänker på kort sikt. Det är jättebra om det finns arbetsgivare som tänker på lång sikt och ser det som en konkurrensfördel att ha en bra arbetsmiljö, men det finns väldigt många som inte gör det, och kanske inte kan göra det. Det är säkert inte illvilja, men de kan inte göra det därför att de sitter i en kortsiktig ekonomisk situation. Majoriteten av företagen i Sverige har mindre än nio anställda, och det är oftast företag som sitter trångt ekonomiskt. Det som händer nu är att det goda arbetsmiljöarbetet försvinner. De siffror som har varit bra och som har varit på väg ned kommer att vända. Jag är övertygad om att det inom ett år säkert kommer att vara en märkbar förändring. När vet vi inte, men låt oss säga att det kanske syns om ett år. Vi kunde ha fått lite inblick i det här om man hade gjort rätt från början och gjort det som jag efterlyser, en konsekvensanalys av de beslut som man tar när man drar ned. Först tar man bort Arbetslivsinstitutet, och sedan drar man ned på Arbetsmiljöverket. Man kunde ha gjort detta - det hade inte varit så farligt och hade inte tagit så lång tid. Sedan kunde man ha gjort de här förändringarna om man hade fått fram att det var bra saker att göra. Jag tror att möjligheten blir sämre för Arbetsmiljöverket att reagera på signaler från de skyddsombud som gör nedslagen och tillsynen på arbetsplatsen. Det är ett rakt samband, enligt mig. Det kommer att påverka arbetsmiljön och just det som jag efterlyser i interpellationen, ett bra förebyggande arbetsmiljöarbete. Det kommer att drabba, och det kommer att bli sämre. I slutändan tycker jag att vi ska ta upp en fråga som vi har haft uppe förut. Vi har tagit upp nollvisionen när det gäller dödsfall i arbetslivet, och jag tycker att ministern skulle kunna ansluta sig till den rakt av. Jag är osäker på om han törs göra det. Med de förändringar som nu genomförs på arbetsmiljöområdet kommer det att bli mycket svårare. Hur ska man kunna förebygga dödsfall på arbetsplatserna om man inte har ett bra arbetsmiljöarbete, både förebyggande och reaktivt, när det gäller just det som händer med farliga arbetsmiljöer och farliga arbetsplatser?

Fru talman! Först får jag säga ett tack till både Eva-Lena Jansson och Torbjörn Björlund för att de tar upp de här frågorna. Jag tror att vi delar engagemanget i arbetsmiljöfrågor. Jag tycker, som jag sade tidigare, att det här är frågor som har hamnat i det allmänpolitiska bakvattnet alldeles för länge. Det har inte hänt så mycket på de här områdena. När det gäller Eva-Lena Janssons konkreta reflexioner kan jag konstatera att ILO:s styrelserekommendation inte tar hänsyn till de 100 miljoner per år som vi lägger på den regionala skyddsombudsverksamheten. Det finns inte med i beräkningsunderlaget över huvud taget. Det är, som jag sade i mitt första inlägg, en svensk konstruktion som vi har att ta hänsyn till. När det gäller sambandet mellan Arbetsmiljöverkets anslag och olycksstatistik, sjukdomar och arbetsplatsrelaterade arbetsmiljöproblem, vill jag säga att jag naturligtvis är full av beundran över arbetsmiljöinspektörernas viktiga arbete. Jag ser det snarare så här: Vi kan naturligtvis diskutera nivån på anslaget, och jag är övertygad om att Arbetsmiljöverket med dagens anslag kan uppfylla sitt viktiga uppdrag. Men jag skulle vilja stödja arbetsmiljöinspektörerna i deras arbete genom att skapa ett bättre drag från arbetsgivarna att bli bättre på att tänka i arbetsmiljöbanor. Eva-Lena Jansson frågade lite retoriskt: Ska jag bara tro på arbetsgivarnas vilja att göra det här, och så händer ingenting? Nej, jag kan nog se att det behövs ekonomiska incitament för arbetsgivarna, både åt det ena och åt det andra hållet. Jag tycker att bland annat det är en viktig utgångspunkt att diskutera när vi nu tar nästa steg efter att departementsskrivelsen, tankeramen, har kommit. Kan vi hitta sådana system som premierar bra arbetsgivare och kanske också är lite mer hårda mot arbetsgivare som inte följer regler och inte har en god arbetsmiljö? Jag har inget exakt svar på det, ska jag säga, och det är därför vi försöker bjuda in till en väldigt bred och öppen debatt med parterna, med forskningen och med andra samhällsaktörer som är engagerade. Frågan om inspektörer togs också upp. Sven-Erik Österberg och jag pratade i en debatt för inte så länge sedan om personer som utnyttjas på svensk arbetsmarknad, och vi återkommer till den viktiga diskussionen i nästa interpellationsdebatt. Jag konstaterar att ungefär 93 procent av löntagarna omfattas av kollektivavtal på svensk arbetsmarknad. Det är väldigt bra. Jag konstaterar också att vi har 150 000 förtroendevalda i den fackliga rörelsen, och det ska då ställas i relation till de knappt 500 anställda på Arbetsmiljöverket. Min slutsats av det, om det är 500 eller 600 jämfört med de 150 000 som dagligen är ute hos er, är att det sätter de här frågeställningarna lite i relation till varandra. Jag tror inte att det ena ska ersätta det andra, men jag tror att man måste hitta en god balans där. Torbjörn Björlund pratade slutligen om otrygga anställningar och så vidare. Det är inte riktigt den bild man får när man läser statistiken. Tvärtom är jag väldigt glad över att nästan alla nya jobb som har tillkommit under det senaste året har varit just tillsvidareanställningar. Jag är också väldigt glad över att deltidsarbetslösheten har sjunkit med en femtedel under det senaste året. Det är den snabbaste nedgång i deltidsarbetslöshet som vi har sett, och definitivt en betydligt starkare nedgång i deltidsarbetslöshet än när Socialdemokraterna hade makten. Den slutliga frågan var nollvisionen när det gäller dödsolyckor. I grunden är det väldigt lätt att ansluta sig till det. Ingen ska behöva dö på jobbet, och ingen ska behöva vare sig skadas eller bli sjuk på jobbet. Det måste vara vår grundläggande målsättning. Det är alldeles självklart. Exakt hur ska vi nå dit? Ja, det är ett ständigt förbättringsarbete för att hitta de rätta formerna på alla möjliga vis, för att se till att det förhoppningsvis kommer att bli ett uppnåeligt mål.

Fru talman! Jag konstaterar i alla fall att jag inte får några direkta svar på frågan hur Arbetsmiljöverkets inspektionsuppdrag ska säkerställas. Inspektörerna konstaterar själva: Vi kan inte göra de inspektioner som behöver göras. Vi kan inte åka ut till alla arbetsplatser där facket har anmält och där allmänheten har kontaktat oss. Jag vet inte om vi ska förvänta oss att Arbetsmiljöverkets granskningsuppdrag ska skötas av Uppdrag granskning . Det är inte riktigt så det är tänkt, att de ska vara en myndighet på den här sidan. Det blir väldigt mycket fokus på en del arbetsplatser, men sedan finns alla de arbetsplatser som inte får plats i tv-rutan, som inte är tillräckligt mediala men där det ändå finns stora problem och dit skyddsombudet, om det finns något sådant, försöker få arbetsmiljöinspektörerna att komma. Det är en svårighet när de inte har tid. Arbetsmarknadsministern säger att han har ett stort intresse för frågorna, men min fråga blir då: Varför gör du ingenting och varför drar du ned på pengarna till arbetsmiljöarbetet? Jag uppfattar att Arbetsmiljöverket är en viktig del i just det förebyggande arbetsmiljöarbetet, och att ta bort resurser från dem innebär att man försämrar arbetet. Som skyddsombud har man en väldigt utsatt position. Jag har sagt det tidigare, och jag säger det igen. Du hamnar i press hos arbetsgivaren. Det är väldigt enkelt att inte göra någonting som skyddsombud. Det är mycket svårare att till exempel med hänvisning till arbetsmiljölagens 6 kap. 6 a § begära att arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö. Men jag vet också vilka reaktioner man kan möta från arbetsgivaren när man hänvisar till 6 kap. 6 a §. Det är inte positivt. Vi kommer att fortsätta att ställa frågor till dig, Sven Otto Littorin, därför att vi tycker att du inte tar arbetsmiljöarbetet på tillräckligt stort allvar.

Fru talman! Arbetsmarknadsministern går in på frågan om parterna, deras uppgift och ansvar. Jag tycker att det är bra. Problemet är, som jag sade förut, att mycket av det som har hänt på arbetsmarknadsområdet har vingklippt facket - de som enligt arbetsmarknadsministern har ett stort ansvar att ta hand om detta. Om man tittar på vilka åtgärder man har vidtagit finns det en sak som man kan fundera över. Man har tagit bort ansvaret för arbetsgivarna att göra rehabiliteringsutredningar. Det skulle vara något slags ekonomiskt incitament att se till att de gör det. Hur gör man det? Det finns ingen rim och reson i det resonemanget. Ska man klämma åt dem för att de ska ta ett ansvar och sedan ta bort ansvaret? Det blir ju jättesvårt då. Jag är osäker på hur många arbetsgivare som har viljan att göra ett väldigt bra arbetsmiljöarbete om det kostar en massa pengar. De har ju också avvägningar att göra. Det är dilemmat med detta. Det har varit viktigt att bygga upp arbetsmiljöarbetet för att försvara de anställda och deras arbetsmiljö och deras möjlighet att verka i en bra arbetsmiljö. Det är lite svårt med otrygga anställningar. I departementsskrivelsen gör man kopplingen till att det faktiskt är en förändrad arbetsmarknad som kommer framöver. I dag är det en försämrad möjlighet att över huvud taget vara med i a-kassan, och man har lägre a-kassenivåer. Det är klart att det påverkar arbetsmarknaden på många sätt och även dem som jobbar. Det finns ett klart samband. Det vet arbetsmarknadsministern. Frågan är om man i sin iver att skapa en bra jobbpolitik gör det på arbetsmiljöns bekostnad. Jag tror att det är så. Det är beklämmande att det är så. Jag tror att man kan göra både-och. I stället för att sänka skatter kan man till exempel satsa pengar på bra arbetsmiljö. Det tror jag definitivt vore bra. Jag vill avslutningsvis be om ursäkt för min raspiga röst. Jag tror inte att den beror på arbetsmiljön här i riksdagen utan på något annat. Jag förväntar mig en bra argumentation i slutklämmen.

Fru talman! Jag noterar att det är flera som är raspiga på rösten, både i kammaren och på andra ställen. Jag kan bara konstatera, Eva-Lena Jansson, att det inte är någon nyhet att en myndighet vill ha högre anslag. Det är väl självklart att det är så. Det skulle säkert lösa en del andra problem. Jag är övertygad om att Arbetsmiljöverket kommer att kunna fullgöra sitt uppdrag med det anslag man nu har. Det är naturligtvis myndighetens uppgift att organisera sitt arbete på det optimala sättet. Jag har fullt förtroende för Mikael Sjöberg och ledningen för Arbetsmiljöverket när man arbetar med de här frågorna. Vi diskuterar detta fortlöpande. Jag vill slutligen välkomna Eva-Lena Janssons och Torbjörn Björlunds engagemang i den här frågan och välkomna er till den fortsatta debatten. Med den här departementsskrivelsen som underlag och de partsråd som vi ska ha den 4 april kommer vi att fortsätta ett fördjupningsarbete på ett antal fronter i de här frågeställningarna. Det kommer att finnas gott om utrymme att delta i debatten. Jag ska försöka hålla en linje som syftar till att minska kostnaderna för arbetsrelaterad ohälsa, kostnaderna för samhällsekonomin och för den enskilde och försöka se till att vi arbetar för att vi ska få ett större drag i frågan, det vill säga att det blir mer uppmärksamhet och gärna att vi hittar ekonomiska incitament för arbetsgivare att bli bättre arbetsgivare också i arbetsmiljöfrågor. Jag välkomnar er i debatten. Det blir spännande.