Försäkringskassan och deltidssjuka

Fru talman! Kurt Kvarnström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att människor inte ska bli helt utan försäkringsskydd och bli hänvisade till socialt bistånd. Regeringens övergripande mål för mandatperioden är att skapa förutsättningar för fler jobb i fler och växande företag och att därigenom bryta utanförskapet. Fler människor som kan och vill arbeta ska också ha möjligheter att försörja sig genom eget arbete och få uppleva arbetsglädje och arbetsgemenskap under trygga villkor. Regeringen har genomfört ett antal åtgärder för att minska utanförskapet. Vi kan efter snart ett och ett halvt år se tydliga effekter av regeringens politik. Antalet människor i arbete har ökat med 75 000 personer under regeringens första år. Regeringens politik har visat sig framgångsrik. Det finns fortfarande åtgärder som behöver genomföras för att minska utanförskapet. Regeringen har därför aviserat ett samlat åtgärdspaket för att minska frånvaron från arbetslivet på grund av ohälsa. En rehabiliteringskedja införs som syftar till att åstadkomma en aktivare sjukskrivningsprocess med tidiga insatser för att individernas arbetsförmåga i större utsträckning ska tas till vara. Kurt Kvarnström nämner i sin fråga att kombinationen av sjukskrivning och deltidsbegränsningen i arbetslöshetsförsäkringen skapar oro bland människor med svåra sjukdomar. Jag vill därför särskilt lyfta fram att deltidsbegränsningarna i arbetslöshetsförsäkringen enbart har betydelse för dem som arbetar och får arbetslöshetsersättning i en och samma vecka. Personer som till exempel får sjukpenning eller sjukersättning på halvtid och arbetslöshetsersättning på halvtid omfattas alltså inte av begränsningarna. Kurt Kvarnström menar att de åtgärder som regeringen vidtagit riskerar att leda till att personer blir hänvisade till socialt bistånd. Jag har motsatt uppfattning. Jag är övertygad om att de åtgärder som regeringen har vidtagit och kommer att vidta kommer att medföra att allt fler personer återgår i arbete.

Fru talman! Jag får tacka ministern för svaret. Jag delar naturligtvis inte helt och hållet bedömningen när det gäller den borgerliga alliansens politik, att på det här sättet positivt framställa bara den sida som man ser som positiv. För min del möter jag allt oftare personer som är rätt förtvivlade när det gäller tillämpningen i praktiken av rätten till sjukförsäkring. Många människor möter dessvärre i sin förtvivlan efter en lång tids sjukdom som sin första kontakt med Försäkringskassan ett brev från kassan där man ifrågasätter sjukpenningen. Jag möter också människor som får en signal efter flera år av sjuk- och aktivitetsersättning om att det ifrågasätts om det finns grund för att fortsatt bevilja sjuk- och aktivitetsersättning. Det jag har mött under senare tid är också att det främst är kvinnor vars rätt till sjukpenning ifrågasätts. Inte minst gäller det kvinnor som är deltidsarbetande. De är en övervägande del av dem som upplever bekymmer i det här sammanhanget. Jag skulle gärna vilja fråga om ministern har samma uppfattning. Är det främst kvinnor, ofta deltidsarbetande, som i största utsträckning får sin rätt till sjukpenning ifrågasatt? Är det ministerns uppfattning? Jag upplever också att det är en kraftig skärpning av reglerna när det gäller rätten till sjukpenning. Jag frågar mig efter den redovisning som jag nu fått: Var finns de åtgärder som många människor behöver som stöd för att faktiskt återkomma till arbete? Jag har inte sett något sådant förslag än, utan vad jag upplever och ser är att man inför restriktioner och en striktare tillämpning som successivt leder till att människor mister sin ersättning. Jag kallar det för att det pågår en sortering av var man hör hemma. Som det verkar för mig leder ett antal av de här fallen till ett ännu större utanförskap i stället för att få del i en försäkring som man anser sig ha rätt till. Jag skulle på den punkten vilja fråga ministern: Upplever ministern att den kontakt som man har med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är tillräcklig för att ge människor som har en svag ställning det stöd som behövs för att de ska få hjälp för att återfå sin arbetsförmåga? Det har lyfts fram att det är viktigt att vi likabehandlar människor. Här ser jag att det finns en skillnad i dag. Jag har lyft fram de kvinnor som har en rätt utsatt situation i vårt samhälle i dag, nämligen deltidsarbetande som är ifrågasatta när det gäller sjukpenningrätten. Jag tror att man behöver titta på detta en gång till och se de människor som i dag inte ifrågasätts men som ofta får direkt pension eller direkt stöd. Jag skulle vilja veta hur man ser på den sortering av människor som vi ser i dag. Jag upplever i dag väldigt starkt, och det starka intrycket har blivit ännu starkare successivt, att människor som har ett arbete med en viss status i vårt samhälle sällan eller aldrig ifrågasätts för att få en omskolning eller för att gå till ett annat arbete. För andra är det fråga om att klara sitt arbete eller att gå i pension.

Fru talman! Jag får tacka ministern för svaret. Jag delar naturligtvis inte helt och hållet bedömningen när det gäller den borgerliga alliansens politik, att på det här sättet positivt framställa bara den sida som man ser som positiv. För min del möter jag allt oftare personer som är rätt förtvivlade när det gäller tillämpningen i praktiken av rätten till sjukförsäkring. Många människor möter dessvärre i sin förtvivlan efter en lång tids sjukdom som sin första kontakt med Försäkringskassan ett brev från kassan där man ifrågasätter sjukpenningen. Jag möter också människor som får en signal efter flera år av sjuk- och aktivitetsersättning om att det ifrågasätts om det finns grund för att fortsatt bevilja sjuk- och aktivitetsersättning. Det jag har mött under senare tid är också att det främst är kvinnor vars rätt till sjukpenning ifrågasätts. Inte minst gäller det kvinnor som är deltidsarbetande. De är en övervägande del av dem som upplever bekymmer i det här sammanhanget. Jag skulle gärna vilja fråga om ministern har samma uppfattning. Är det främst kvinnor, ofta deltidsarbetande, som i största utsträckning får sin rätt till sjukpenning ifrågasatt? Är det ministerns uppfattning? Jag upplever också att det är en kraftig skärpning av reglerna när det gäller rätten till sjukpenning. Jag frågar mig efter den redovisning som jag nu fått: Var finns de åtgärder som många människor behöver som stöd för att faktiskt återkomma till arbete? Jag har inte sett något sådant förslag än, utan vad jag upplever och ser är att man inför restriktioner och en striktare tillämpning som successivt leder till att människor mister sin ersättning. Jag kallar det för att det pågår en sortering av var man hör hemma. Som det verkar för mig leder ett antal av de här fallen till ett ännu större utanförskap i stället för att få del i en försäkring som man anser sig ha rätt till. Jag skulle på den punkten vilja fråga ministern: Upplever ministern att den kontakt som man har med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är tillräcklig för att ge människor som har en svag ställning det stöd som behövs för att de ska få hjälp för att återfå sin arbetsförmåga? Det har lyfts fram att det är viktigt att vi likabehandlar människor. Här ser jag att det finns en skillnad i dag. Jag har lyft fram de kvinnor som har en rätt utsatt situation i vårt samhälle i dag, nämligen deltidsarbetande som är ifrågasatta när det gäller sjukpenningrätten. Jag tror att man behöver titta på detta en gång till och se de människor som i dag inte ifrågasätts men som ofta får direkt pension eller direkt stöd. Jag skulle vilja veta hur man ser på den sortering av människor som vi ser i dag. Jag upplever i dag väldigt starkt, och det starka intrycket har blivit ännu starkare successivt, att människor som har ett arbete med en viss status i vårt samhälle sällan eller aldrig ifrågasätts för att få en omskolning eller för att gå till ett annat arbete. För andra är det fråga om att klara sitt arbete eller att gå i pension.

Fru talman! Den här frågan berör ett stort problem. Arbetsförmågan kan vara nedsatt delvis men inte helt och hållet. Redan tidigare har det varit problem med bedömningarna här. Den som inte är tillräckligt sjuk har svårt att bli sjukskriven, medan den som å andra sidan inte bedöms ha full arbetsförmåga inte kan hamna på det spåret. Resultatet har blivit att människor har varit för friska för att vara sjukskrivna och för sjuka för att arbeta och i värsta fall då inte har fått ersättning. Det är positivt om de som ändå har en arbetsförmåga kan jobba så mycket det går. Där är problemet i dag att man hela tiden riskerar att falla mellan stolarna och förlora sin ersättning. Den yttersta möjligheten är då socialbidrag. Socialbidrag innebär inte bara en väldigt låg standard att leva på, speciellt om man har familj, utan det innebär också att man får sälja allt man har. Har man hus eller bostadsrätt får man göra sig av med det, och har man något sparat på banken får man först använda det. Sedan blir det en fullständig inspektion i hemmet av vad man behöver och vad man inte behöver. Det gör att många är rädda för att hamna mellan stolarna och därför tycker att det är bättre att vara helt och hållet sjukskriven eller helt och hållet arbetslös. Men verkligheten ser ju inte ut på det sättet. Jag tror att inte minst de som har varit utbrända gynnas av möjligheten att gå tillbaka och successivt trappa upp arbetstakten. Det är mycket möjligt att det finns människor som av olika skäl aldrig kommer att nå en full arbetstakt, men då är det jättepositivt att ändå kunna jobba kanske 25 procent. Jag måste säga att jag ändå känner en oro för utvecklingen på området, för jag ser ingenting som har förbättrat läget. Människor vill inte bara friska och kunna arbeta - det är i grunden vad de flesta vill - utan vill också ha en trygg försörjning. Den oro som människor känner ska inte få spela in alltför mycket, utan man måste vara mer flexibel i sina bedömningar. Det är klart att begränsningen av deltidsstämpling när det gäller a-kassa oroar massor av människor som är i situationen att de är sjukskrivna bara på deltid, inte minst alla de som inte har något arbete att gå till, som inte ens jobbar 25 procent. Jag hoppas att regeringen tar till sig det här och även går tillbaka i tiden, för det har under väldigt lång tid varit så att människor har fallit mellan stolarna. De har bollats fram och tillbaka och riskerat att helt och hållet förlora sin ersättning.

Fru talman! Jag håller med om den beskrivning som både Hillevi Larsson och Kurt Kvarnström gör. Det har hänt väldigt mycket under lång tid. Går vi tillbaka och tittar kan vi se att folk inte har fått hjälp i tid när de har varit sjukskrivna och att handläggningstiderna har varit långa. Försäkringskassan har arbetat med sju steg. Av dem som varit sjukskrivna mer än ett år är 70 procent fortfarande kvar i steg ett. Företagshälsovården har avlövats. Det har varit en ettårsgräns som inneburit att man inom ett år ska prövas för förtidspension. Man prövas för förtidspension vare sig man vill eller inte. Man får 64 procent i ersättning. Man ställs utanför arbetslivsinriktad rehabilitering och utanför arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Och det är ett skäl för uppsägning. Jag instämmer till fullo i den beskrivning som ni båda interpellanter har gjort. Så har det varit, och det vill regeringen ändra på. Därför lägger regeringen nu fram en mängd olika förslag för att åtgärda detta. 550 000 personer har i dag en sjuk- och aktivitetsersättning. 80 000 är fortfarande långtidssjukskrivna. Vi ser tack och lov en nedgång, ett trendbrott, för första gången på 40 år. Sysselsättningen stiger men korttidsfrånvaron sjunker. Det brukar följas åt så att också korttidsfrånvaron ökar. Det vi ser är glädjande. Det är första gången på 40 år. Vi ser hur de långa sjukskrivningarna minskar. Vi kan också konstatera att 30 000 fler personer är friska i dag jämfört med förra året - 30 000! Jag var i Kristianstad i går, och det är lika många som har blivit friska som antalet boende i hela Kristianstad. Vi ser också att antalet med sjuk- och aktivitetsersättning minskar. Men jag är orolig över den oproportionerligt stora andelen kvinnor. Jag tror inte att man är mer sjuk som kvinna. Vi måste se hur bemötandet och insatserna är, om kvinnorna får rätt rehabilitering för att kunna komma tillbaka. Jag tror att vi måste kunna enas om att titta på den frågan. Vi kan glädjande nog se att antalet med sjukersättning och förtidspension går ned, både bland män och kvinnor, men kvinnor är fortfarande i alltför hög grad representerade. Jag tycker att vi ska vara oroliga för allt det som vi inte gjorde för dem som var sjuka, som inte fick rätt insatser i tid, inte blev hjälpta under tiden utan fördes över i en sjukförsäkring. Ni vet säkert att vi har två departementsskrivelser ute på remiss. Förhoppningsvis kommer det en proposition den 27 mars om en hel rehabiliteringskedja. Vi har 3,4 miljarder kronor mer till rehabilitering. Vi stärker företagshälsovården. Vi kopplar ihop försäkringskassa och arbetsförmedling på ett sätt som aldrig någonsin har förekommit tidigare just för att man inte ska falla mellan stolarna. Jag tänker tillsätta en utredning som ska titta på arbetsförmågebegreppet, för det är olika på försäkringskassa och arbetsförmedling; man talar olika språk. Vi ska samlokalisera och vi ska arbeta allt vad vi kan för att se till att människor med ohälsa blir hjälpta i tid och kan gå tillbaka till arbete.

Fru talman! Det känns bra att vi är överens om att kvinnorna är väldigt utsatta när det gäller de bedömningar som görs i dag. Här känner jag en stark oro. Vi har nog egentligen i grunden en ambition att människor utifrån sin förmåga ska kunna delta och få använda sin förmåga. Det var också vad propositionen som lades fram 2003 innehöll, ett aktivare arbete med avstämningsmöten och ytterligare möjligheter till deltidsarbete. Sedan ser inte arbetsmarknaden ut så. Det är ett av bekymren. Det som händer nu är att saker sker i fel ordning. Det finns många saker som jag också hade velat ha, till exempel en bättre företagshälsovård. Jag tror att vi kan vara överens om att det behövs. Men då borde man börja där i stället för att nu så starkt ifrågasätta den enskilda individen och rätten till sjukpenning, för det innebär i dag att alltför många hamnar i utanförskap genom att de hamnar i socialbidragsberoende och tvingas till en ännu sämre ekonomisk situation. Det som är alarmerande i dagsläget är att det går fel väg. Jag fick inget exempel på åtgärder som har vidtagits för att ge de här människorna stöd sedan regeringen tillträdde för ett och ett halvt år sedan. Det tycker jag är alarmerande om man nu så tydligt ser det här. Vad som hänt är att man har sparat pengar när det gäller de insatser som egentligen ska hjälpa och stödja de enskilda individerna. För den rehabiliteringskedja som nu lyfts fram finns redovisat 3,4 miljarder. Men förmodligen är det till stor del en omfördelning av de pengar som redan finns. Man tar till exempel 1 ½ miljard från Försäkringskassan och det stöd som de där borde ha kunnat ge på ett mycket bättre och mer aktivt sätt i dagsläget. Är vi överens om att det stöd som de enskilda individerna får är alltför klent i dag borde det ha kommit förslag innan man så starkt började ge sig på det här. Det som också oroar mig är att människor ifrågasätts när det gäller rätten att fortsätta få sin sjukersättning. Där har man minskat tiden som är överhoppningsbar från sju till fem år. Det innebär att flera personer som försöker återkomma inte har något försäkringsskydd i en a-kasseförsäkring. Något annat som oroar mig mycket är att de personer som i sin svåra situation orkar överpröva beslutet som kassan tagit till länsrätten får rätt i 50 procent av fallen. Är det inte oroande att den praktiska tillämpningen så illa stämmer med den lagstiftning som vi har i dag? Detta är något som påverkar de enskilda individerna. Rent praktiskt innebär det att det ofta tar ett helt år eller mer för dessa personer att få sin rätt, och då har man redan hamnat i socialbidrag och i ett ännu större utanförskap. Det finns all anledning att fundera på det överprövningsinstrument som finns i sammanhanget och att man inte i större omfattning genom försäkringskassornas tillämpning ser de länsrättsdomar som faller i dag och rättar sig efter dem utan fortsätter i en allt hårdare prövning och utsätter många, speciellt kvinnor, för en omänsklig prövning när det gäller denna hantering. Det samtal som vi hade som grund när vi lade fram förslaget 2003 var att man i samtal tillsammans skulle se möjligheterna att komma tillbaka, för det är det många människor säger. Men det är de aktiva åtgärderna som saknas. Många människor behöver hjälp på traven och stöd i sin vardag för att komma igen.

Fru talman! Kvinnor har utgjort den största delen av de sjukskrivna. Det har en tydlig grund. Man kan se i arbetsmiljön att många kvinnor har haft en mycket tuff arbetsmiljösituation, inte minst inom vården där man sliter för låg lön, får förslitningsskador och utsätts för stress. Många kvinnor har också en dubbel arbetsbörda. När de kommer hem ligger huvuddelen av hushållsarbetet och barnaskötseln på dem. Det blir pressande i längden. Ett problem har också varit att kvinnor har haft svårare än män att få sina arbetsskador godkända. Det har inneburit ytterligare press och stress. Första steget i rätt riktning kan vara att få erkänt att man är sjuk, och då kan man få hjälp och rehabilitering. Nu ska arbetsförmågan bedömas oftare och hårdare. Det är en bra ambition att människor som kan arbeta ska göra det. Men det är viktigt att man inte löser problemet med sjukskrivningarna genom att friskförklara människor som är sjuka. Inte minst kvinnor har haft problem att få rätt till sjukskrivning. I de fall där det går tycker jag absolut att man kan vara sjukskriven på deltid och arbeta resten, men i de fall där man verkligen är 100 procent sjuk behöver man rehabilitering. Nu gäller det att vi rustar upp rehabiliteringen. Jag hoppas att det kommer att ske nu, för det behövs verkligen, och jag tror att det är den enda långsiktiga lösningen. Visst har vi sett att sjukskrivningarna har minskat. Det har nog tyvärr delvis sin grund i att bedömningarna för att få lov att vara sjukskriven har blivit hårdare. Ska vi lösa detta långsiktigt handlar det om ett bra förebyggande arbete och bra rehabilitering.

Fru talman! Kvinnor har utgjort den största delen av de sjukskrivna. Det har en tydlig grund. Man kan se i arbetsmiljön att många kvinnor har haft en mycket tuff arbetsmiljösituation, inte minst inom vården där man sliter för låg lön, får förslitningsskador och utsätts för stress. Många kvinnor har också en dubbel arbetsbörda. När de kommer hem ligger huvuddelen av hushållsarbetet och barnaskötseln på dem. Det blir pressande i längden. Ett problem har också varit att kvinnor har haft svårare än män att få sina arbetsskador godkända. Det har inneburit ytterligare press och stress. Första steget i rätt riktning kan vara att få erkänt att man är sjuk, och då kan man få hjälp och rehabilitering. Nu ska arbetsförmågan bedömas oftare och hårdare. Det är en bra ambition att människor som kan arbeta ska göra det. Men det är viktigt att man inte löser problemet med sjukskrivningarna genom att friskförklara människor som är sjuka. Inte minst kvinnor har haft problem att få rätt till sjukskrivning. I de fall där det går tycker jag absolut att man kan vara sjukskriven på deltid och arbeta resten, men i de fall där man verkligen är 100 procent sjuk behöver man rehabilitering. Nu gäller det att vi rustar upp rehabiliteringen. Jag hoppas att det kommer att ske nu, för det behövs verkligen, och jag tror att det är den enda långsiktiga lösningen. Visst har vi sett att sjukskrivningarna har minskat. Det har nog tyvärr delvis sin grund i att bedömningarna för att få lov att vara sjukskriven har blivit hårdare. Ska vi lösa detta långsiktigt handlar det om ett bra förebyggande arbete och bra rehabilitering.

Fru talman! Kvinnor har utgjort den största delen av de sjukskrivna. Det har en tydlig grund. Man kan se i arbetsmiljön att många kvinnor har haft en mycket tuff arbetsmiljösituation, inte minst inom vården där man sliter för låg lön, får förslitningsskador och utsätts för stress. Många kvinnor har också en dubbel arbetsbörda. När de kommer hem ligger huvuddelen av hushållsarbetet och barnaskötseln på dem. Det blir pressande i längden. Ett problem har också varit att kvinnor har haft svårare än män att få sina arbetsskador godkända. Det har inneburit ytterligare press och stress. Första steget i rätt riktning kan vara att få erkänt att man är sjuk, och då kan man få hjälp och rehabilitering. Nu ska arbetsförmågan bedömas oftare och hårdare. Det är en bra ambition att människor som kan arbeta ska göra det. Men det är viktigt att man inte löser problemet med sjukskrivningarna genom att friskförklara människor som är sjuka. Inte minst kvinnor har haft problem att få rätt till sjukskrivning. I de fall där det går tycker jag absolut att man kan vara sjukskriven på deltid och arbeta resten, men i de fall där man verkligen är 100 procent sjuk behöver man rehabilitering. Nu gäller det att vi rustar upp rehabiliteringen. Jag hoppas att det kommer att ske nu, för det behövs verkligen, och jag tror att det är den enda långsiktiga lösningen. Visst har vi sett att sjukskrivningarna har minskat. Det har nog tyvärr delvis sin grund i att bedömningarna för att få lov att vara sjukskriven har blivit hårdare. Ska vi lösa detta långsiktigt handlar det om ett bra förebyggande arbete och bra rehabilitering.

Fru talman! Jag tror att Kurt Kvarnström är inne på att diskutera den finansiella samordningen. Tack så mycket för senast, förresten, för ett intressant studiebesök i Dalarna! Jag kan bara konstatera att finansiell samordning togs som försök under den förra borgerliga regeringen i början av 90-talet. I min första debatt här i kammaren försökte jag förmå Socialdemokraterna att permanenta finansiell samordning, men ni var enträget emot det. Till slut, tio år senare, kom detta lagförslag. Där kommer vi att underlätta med en enklare revision, möjligheter för de fyra aktörerna att lägga olika mycket pengar och så vidare. Så låt oss jobba med finansiell samordning. Vi kan också konstatera att finansiell samordning egentligen är en effekt av att fel saker gjordes eller rättare sagt av att inget gjordes. De människor som fångas upp i Dalarna, och på många andra håll och kanter, är personer som skulle ha fått hjälp och stöd långt tidigare. Det är bra att det finns, men vi kan också erkänna att de skulle ha fått hjälp och stöd långt tidigare. Tillsynen över socialförsäkringen kommer att läggas fram till mig i en utredning på torsdag. Det var lite märkligt när beslutet togs här i kammaren 2005 att Försäkringskassan skulle bli en egen myndighet med styrelse och fullt eget ansvar att inte tillsynsfunktionen samtidigt var på plats. Försäkringskassan är en myndighet som betalar ut 1,4 miljarder kronor dagligen sju dagar i veckan men har inte haft någon oberoende tillsynsmyndighet. Det är något som regeringen har tagit till sig. Kurt Kvarnström pratar om att restriktionerna blir strängare och att det blir skärpning av reglerna. Regeringen har inte lagt fram en enda skärpning av reglerna för bedömning på Försäkringskassan. Vi har inte lagt fram ett enda lagförslag; det är precis samma lagar, regler och förordningar som fanns när Kurt Kvarnströms partis regering satt vid makten. Jag skulle vilja att Kurt Kvarnström beskriver för mig vilka lagar, skärpningar och regler som regeringen har ändrat när det gäller bedömningen av de sjuka. När det gäller att vi skulle omfördela pengar ger vi Försäkringskassan 700 miljoner kronor mer under detta år än vad de hade i budget. Pengar som går till rehabilitering går delvis över till hälso- och sjukvården. Men de fick 700 miljoner kronor mer än vad som var budgeterat. Kurt Kvarnström säger att vi inte har gjort något. Under de tio år som Socialdemokraterna hade regeringsmakten förtidspensionerades 140 personer om dagen. Varför gjorde inte den socialdemokratiska regeringen något om man nu har känt till detta så länge? Regeringen har ute två departementsskrivelser på remiss. Remisstiden går ut den 11 februari. Vi kommer att lägga fram en proposition den 27 mars om förebyggande insatser, kraftfulla insatser på rehabilitering och samverkan med Arbetsförmedlingen. Vi vill ta bort ettårsgränsen, se till att folk får 75 procent i ersättning i stället för 64 procent, se till att det blir arbetsmarknadspolitiska insatser, arbetslivsinriktad rehabilitering och att man ska få tjänstledigt under sjukdomsperioden om det visar sig att man inte alls kan gå tillbaka till sin arbetsgivare. Det ska vara målet, men om man inte kan ska man få tjänstledigt, både för att söka och pröva andra arbetsuppgifter. Det är faktiskt att skärpa arbetsrätten. Kort till Hillevi Larsson: Om dessa kvinnor, eller vilka de nu är, ska vara heltids-, deltids- eller 25-procentssjukskrivna är inte vår sak att avgöra. Jag hoppas att vi är överens om att det är en fråga för läkaren och patienten.

Fru talman! Jag tror att Kurt Kvarnström är inne på att diskutera den finansiella samordningen. Tack så mycket för senast, förresten, för ett intressant studiebesök i Dalarna! Jag kan bara konstatera att finansiell samordning togs som försök under den förra borgerliga regeringen i början av 90-talet. I min första debatt här i kammaren försökte jag förmå Socialdemokraterna att permanenta finansiell samordning, men ni var enträget emot det. Till slut, tio år senare, kom detta lagförslag. Där kommer vi att underlätta med en enklare revision, möjligheter för de fyra aktörerna att lägga olika mycket pengar och så vidare. Så låt oss jobba med finansiell samordning. Vi kan också konstatera att finansiell samordning egentligen är en effekt av att fel saker gjordes eller rättare sagt av att inget gjordes. De människor som fångas upp i Dalarna, och på många andra håll och kanter, är personer som skulle ha fått hjälp och stöd långt tidigare. Det är bra att det finns, men vi kan också erkänna att de skulle ha fått hjälp och stöd långt tidigare. Tillsynen över socialförsäkringen kommer att läggas fram till mig i en utredning på torsdag. Det var lite märkligt när beslutet togs här i kammaren 2005 att Försäkringskassan skulle bli en egen myndighet med styrelse och fullt eget ansvar att inte tillsynsfunktionen samtidigt var på plats. Försäkringskassan är en myndighet som betalar ut 1,4 miljarder kronor dagligen sju dagar i veckan men har inte haft någon oberoende tillsynsmyndighet. Det är något som regeringen har tagit till sig. Kurt Kvarnström pratar om att restriktionerna blir strängare och att det blir skärpning av reglerna. Regeringen har inte lagt fram en enda skärpning av reglerna för bedömning på Försäkringskassan. Vi har inte lagt fram ett enda lagförslag; det är precis samma lagar, regler och förordningar som fanns när Kurt Kvarnströms partis regering satt vid makten. Jag skulle vilja att Kurt Kvarnström beskriver för mig vilka lagar, skärpningar och regler som regeringen har ändrat när det gäller bedömningen av de sjuka. När det gäller att vi skulle omfördela pengar ger vi Försäkringskassan 700 miljoner kronor mer under detta år än vad de hade i budget. Pengar som går till rehabilitering går delvis över till hälso- och sjukvården. Men de fick 700 miljoner kronor mer än vad som var budgeterat. Kurt Kvarnström säger att vi inte har gjort något. Under de tio år som Socialdemokraterna hade regeringsmakten förtidspensionerades 140 personer om dagen. Varför gjorde inte den socialdemokratiska regeringen något om man nu har känt till detta så länge? Regeringen har ute två departementsskrivelser på remiss. Remisstiden går ut den 11 februari. Vi kommer att lägga fram en proposition den 27 mars om förebyggande insatser, kraftfulla insatser på rehabilitering och samverkan med Arbetsförmedlingen. Vi vill ta bort ettårsgränsen, se till att folk får 75 procent i ersättning i stället för 64 procent, se till att det blir arbetsmarknadspolitiska insatser, arbetslivsinriktad rehabilitering och att man ska få tjänstledigt under sjukdomsperioden om det visar sig att man inte alls kan gå tillbaka till sin arbetsgivare. Det ska vara målet, men om man inte kan ska man få tjänstledigt, både för att söka och pröva andra arbetsuppgifter. Det är faktiskt att skärpa arbetsrätten. Kort till Hillevi Larsson: Om dessa kvinnor, eller vilka de nu är, ska vara heltids-, deltids- eller 25-procentssjukskrivna är inte vår sak att avgöra. Jag hoppas att vi är överens om att det är en fråga för läkaren och patienten.

Fru talman! Jag tror att Kurt Kvarnström är inne på att diskutera den finansiella samordningen. Tack så mycket för senast, förresten, för ett intressant studiebesök i Dalarna! Jag kan bara konstatera att finansiell samordning togs som försök under den förra borgerliga regeringen i början av 90-talet. I min första debatt här i kammaren försökte jag förmå Socialdemokraterna att permanenta finansiell samordning, men ni var enträget emot det. Till slut, tio år senare, kom detta lagförslag. Där kommer vi att underlätta med en enklare revision, möjligheter för de fyra aktörerna att lägga olika mycket pengar och så vidare. Så låt oss jobba med finansiell samordning. Vi kan också konstatera att finansiell samordning egentligen är en effekt av att fel saker gjordes eller rättare sagt av att inget gjordes. De människor som fångas upp i Dalarna, och på många andra håll och kanter, är personer som skulle ha fått hjälp och stöd långt tidigare. Det är bra att det finns, men vi kan också erkänna att de skulle ha fått hjälp och stöd långt tidigare. Tillsynen över socialförsäkringen kommer att läggas fram till mig i en utredning på torsdag. Det var lite märkligt när beslutet togs här i kammaren 2005 att Försäkringskassan skulle bli en egen myndighet med styrelse och fullt eget ansvar att inte tillsynsfunktionen samtidigt var på plats. Försäkringskassan är en myndighet som betalar ut 1,4 miljarder kronor dagligen sju dagar i veckan men har inte haft någon oberoende tillsynsmyndighet. Det är något som regeringen har tagit till sig. Kurt Kvarnström pratar om att restriktionerna blir strängare och att det blir skärpning av reglerna. Regeringen har inte lagt fram en enda skärpning av reglerna för bedömning på Försäkringskassan. Vi har inte lagt fram ett enda lagförslag; det är precis samma lagar, regler och förordningar som fanns när Kurt Kvarnströms partis regering satt vid makten. Jag skulle vilja att Kurt Kvarnström beskriver för mig vilka lagar, skärpningar och regler som regeringen har ändrat när det gäller bedömningen av de sjuka. När det gäller att vi skulle omfördela pengar ger vi Försäkringskassan 700 miljoner kronor mer under detta år än vad de hade i budget. Pengar som går till rehabilitering går delvis över till hälso- och sjukvården. Men de fick 700 miljoner kronor mer än vad som var budgeterat. Kurt Kvarnström säger att vi inte har gjort något. Under de tio år som Socialdemokraterna hade regeringsmakten förtidspensionerades 140 personer om dagen. Varför gjorde inte den socialdemokratiska regeringen något om man nu har känt till detta så länge? Regeringen har ute två departementsskrivelser på remiss. Remisstiden går ut den 11 februari. Vi kommer att lägga fram en proposition den 27 mars om förebyggande insatser, kraftfulla insatser på rehabilitering och samverkan med Arbetsförmedlingen. Vi vill ta bort ettårsgränsen, se till att folk får 75 procent i ersättning i stället för 64 procent, se till att det blir arbetsmarknadspolitiska insatser, arbetslivsinriktad rehabilitering och att man ska få tjänstledigt under sjukdomsperioden om det visar sig att man inte alls kan gå tillbaka till sin arbetsgivare. Det ska vara målet, men om man inte kan ska man få tjänstledigt, både för att söka och pröva andra arbetsuppgifter. Det är faktiskt att skärpa arbetsrätten. Kort till Hillevi Larsson: Om dessa kvinnor, eller vilka de nu är, ska vara heltids-, deltids- eller 25-procentssjukskrivna är inte vår sak att avgöra. Jag hoppas att vi är överens om att det är en fråga för läkaren och patienten.

Fru talman! Att det inte gjordes något under förra mandatperioden var väl ändå en överdrift. Jag nämnde 2003 som en viktig milstolpe i detta. Vi gjorde bedömningen att Försäkringskassan behövde resurserna för att klara sin situation. Det tillskott de får nu är av nöden krävt för att över huvud taget hålla näsan över vattenytan. Min utgångspunkt i denna diskussion är precis som jag säger: Reagerar inte ministern på att en så pass stor andel av prövningarna som går till länsrätten ändras? Har man intagit en mycket striktare hållning än vad lagstiftningen ger vid handen? Är det orsaken? Något annat som oroar mig mycket är att trots att vi är inne i en brinnande högkonjunktur, vilket är situationen, redovisar 80 kommuner ökade socialbidragskostnader. Det är för mig en signal om att människor inte längre får sin försörjning i våra försäkringssystem, utan man ramlar igenom det skyddsnät vi har och hamnar i socialbidrag. De 50 procent som får sin ändring hamnar där i alla fall i och med att det tar ett helt år innan de får rätt. Vi kommer säkert att fortsätta diskutera när det gäller rehabiliteringskedjan. Jag tänkte inte uppehålla mig vid den i dagsläget. Den debatten tror jag att vi har framför oss när vi får se hur förslagen ser ut. De människor som finns i ett utanförskap behöver bli sedda. Jag tycker inte att de uppdrag som fanns hos både arbetsförmedling och försäkringskassa fullföljdes på de sätt som vi hade ambitionen att göra under förra perioden. Det fanns brister i det. Ett led i att hantera det är att se människor. Det går lite för lätt att avslå svaga människors ersättningsanspråk i dag utan att de får det stöd de borde få.

Fru talman! Jag kanske inte behöver påminna Kurt Kvarnström, men om Kurt Kvarnström tittar på budgetpropositionen 2005, när ni hade regeringsmakten, och ser vad ni tänkte göra med budgeten för Försäkringskassan för 2006, finns det faktiskt en ordentlig neddragning. Vad vi i stället gjorde när vi kom till regeringsmakten 2007 var att låta Försäkringskassan få använda en anslagskredit på 350 miljoner kronor. Nu lägger vi dessutom till 700 miljoner kronor. Så vi ska nog akta oss lite grann för att tala om vad socialdemokraterna hade tänkt göra med budgeten för Försäkringskassan. De behöver sina pengar. De behöver pengar för att arbeta med ohälsan, med felaktiga utbetalningar och med sin förändringsprocess. Det gör de absolut. Vi kommer att återgå till att tala om rehabiliteringskedjan många gånger, men jag är också övertygad om att vi måste ha en betydligt större samverkan mellan arbetsförmedling och försäkringskassa, och gärna samlokaliseringar. Vi måste sätta individen i centrum på ett helt annat sätt än vad som gjorts tidigare. Den individ som har varit arbetslös och sjuk, som varit utanför väldigt mycket, får springa runt mellan olika myndigheter som har hänvisat till varandra. Därför avsatte ju regeringen i torsdags pengar, 35 miljoner kronor, för en försöksverksamhet med sociala företag, ideella organisationer och privata företag. Sådant sker runt om i Europa och på många andra ställen också. Sätt individen i centrum. Låt de här företagen rusta personer med rehabilitering, utbildning och arbetsträning och låt oss se om de kan utföra detta på ett effektivare sätt än de stora myndigheterna. Då kan vi få något bra att jämföra med. Vi ser väldigt goda resultat med det här arbetssättet, inte minst i England.

Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta angående försäkringsläkarnas överprövningar och arbetssätt, så att systemet blir begripligt och accepterat hos de försäkrade och allmänheten. Försäkringsläkarens roll har diskuterats under många år. Bland annat har framförts från försäkrade att det är svårt att förstå hur en läkare kan uttala sig om deras sjukdom, symtom och arbetsförmåga utan att ha undersökt dem eller ens talat med dem. Hos Försäkringskassan finns försäkringsläkare som ska biträda Försäkringskassan i frågor som kräver medicinsk sakkunskap och som ska verka för ett gott samarbete mellan kassan och till exempel behandlande läkare. Försäkringsläkaren är en av Försäkringskassan anställd tjänsteman och omfattas således av de regler som gäller för sådana. Däremot står försäkringsläkaren i sin egenskap av försäkringsläkare inte under Socialstyrelsens tillsyn. Hos Försäkringskassan har försäkringsläkaren således en rådgivande funktion i medicinska frågor. Försäkringsläkaren tar inte ställning i frågor om rätten till ersättning. Sådana beslut fattas av kassans handläggande tjänstemän. I det uppdrag som Försäkringskassan och Socialstyrelsen har haft om att utforma en mer kvalitetssäkrad, enhetlig och rättssäker sjukskrivningsprocess ingick bland annat att se över försäkringsläkarnas roll i syfte att öka kvaliteten i sjukskrivningsprocessen. Försäkringskassan har i december 2006 redovisat åtgärder som ska förtydliga uppdraget som försäkringsläkare. Bland de olika åtgärder som redovisas ingår att strukturerade former ska utvecklas för kunskaps- och erfarenhetsutbyte mellan försäkringsläkare och handläggare, mellan försäkringsläkare och behandlande läkare samt mellan försäkringsläkarna. Jag hoppas och utgår från att detta arbete också ska innebära att allmänhetens förståelse för försäkringsläkarsystemet ökar. Jag kan även informera Peter Hultqvist om att regeringen i april 2007 har beslutat om kommittédirektiv (dir. 2007:57) om patientsäkerhet, tillsyn med mera. Utredaren ska bland annat föreslå ändringar i regelverket för att stärka patientsäkerheten och också göra en jämförelse med hur dessa frågor hanteras i andra länder. Vidare har utredaren i uppdrag att utreda om bland annat försäkringsläkarna och försäkringstandläkarna vid Försäkringskassan ska stå under statlig tillsyn. Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2008.