Folkhögskolelärares behov av Lärarlyftet

Fru talman! Thomas Strand har frågat vad jag avser att göra för att även yrkesverksamma och behöriga lärare inom folkhögskolan ska omfattas av lärarlyftssatsningen. Lärarlyftet, som påbörjades 2007, är en satsning från regeringens sida. Syftet är dels att göra det möjligt för behöriga, verksamma lärare att stärka och utveckla sin ämnesteoretiska och ämnesdidaktiska kompetens, dels att i en förlängning öka elevernas måluppfyllelse. Motivet för denna satsning, liksom för en rad andra åtgärder, är att resultaten i svensk skola måste förbättras. Tillsammans med studieförbunden gör folkhögskolorna värdefulla insatser inom en rad områden. För sitt angelägna arbete tilldelas folkbildningen årligen ett betydande statligt stöd. Under år 2010 uppgår statsbidraget till över 3,2 miljarder kronor. Det åligger Folkbildningsrådet att fördela medel till såväl folkhögskolor som studieförbund utifrån särskilda resursfördelningsmodeller. Hur resurserna sedan används, till vilken typ av insatser de används, är en fråga för folkbildningsaktörerna själva. Den stora handlingsfrihet som staten har anförtrott folkbildningen ger goda förutsättningar att prioritera exempelvis lärarfortbildning. Den pågående satsningen, Lärarlyftet, är främst riktad till lärare som är anställda hos en offentlig huvudman eller av en huvudman för en fristående skola. Lärarna ska vara behöriga att anställas utan tidsbegränsning. I nuläget har jag inte för avsikt att verka för att denna inriktning ändras.

Fru talman! Jag vill tacka utbildningsministern för svaret på min interpellation. Jag har frågat om utbildningsministern är beredd att låta lärare inom folkhögskolan få delta i Lärarlyftet. Jag hade hoppats att jag och vi alla här skulle få ett positivt, ett jakande, svar, men det har vi inte fått. Det tycker jag är synd. Utbildningsministern säger att han i nuläget inte har för avsikt att inkludera folkhögskolelärarna i Lärarlyftet. Jag väljer att tolka det lite positivt och hoppas att denna vår debatt kan leda till att utbildningsministern inser att det finns många goda skäl och argument för att låta även lärare i folkhögskolan få delta i Lärarlyftet. Utbildningsministern och jag är överens om att Sverige ska ha världens bästa lärare. Jag tror att vi båda är övertygade om att det är det överlägset främsta målet inom hela utbildningssektorn - detta för att vi ska lyckas med all utbildnings viktigaste uppdrag: att ge gedigna kunskaper som en grund för ett livslångt lärande. Vi behöver lärare som kan fånga lusten till lärande, som kan entusiasmera och som kan få unga människor att, efter förmåga, maximalt utvecklas. Detta är mycket viktigt, speciellt för dem som inte hemifrån har med sig en studietradition. I Sverige har vi olika slags skolformer och lärarkategorier. Vi har förskola, grundskola, gymnasium och vuxenutbildning. Vi har också 150 olika folkhögskolor. Flera är landstingsägda, men majoriteten ägs av olika folkrörelser. Folkhögskolan är en viktig aktör för att stärka det livslånga lärandet i Sverige. Folkhögskolan har spelat, och spelar, en stor roll för vuxenutbildningen. Det vet både jag och utbildningsministern. Lärare inom gymnasieskolan, inom kommunal vuxenutbildning och inom sfi har nu möjlighet till fördjupade och breddade kunskaper och att då vara verksamma lärare. Folkhögskolelärare gör ungefär samma saker. De jobbar med gymnasiekompetens, med vuxenutbildning och med sfi. Men de förvägras rätten att vara med i Lärarlyftet. Jag förstår inte skillnaden där. Jag blir inte riktigt klok på skälet till att säja nej till folkhögskolelärarna - speciellt då med tanke på den ekonomiska argumenteringen. I princip är det ingen skillnad. Staten ger kommunala skolor och fristående skolor statsbidrag via kommunbidraget, och staten ger folkhögskolor statsbidrag via Folkbildningsrådet. Principiellt är det, som sagt, lika där. Utöver detta kommer lärarlyftssatsningen - öronmärkta pengar - för att stimulera lärare till att utbilda sig, förkovra sig, och få en bättre ämneskompetens. Jag tycker att det borde vara exakt likadant för folkhögskolelärare. I stort sett jobbar de med samma saker som andra lärare, och pengarna fördelas på samma sätt - öronmärkta pengar. Utbildningsministern vill inte ändra på huvudinriktningen, vilket framgår av svaret. Men jag menar att om man så att säga släpper på folkhögskolelärare ändras inte därmed huvudinriktningen, för de är ingen stor grupp lärare. Dessutom finns det platser och till och med pengar över. Varför då säga nej till just folkhögskolelärare?

Fru talman! Lärarlyftet gäller ett antal kurser på universitetet. En historielärare kan läsa historia där. En engelsklärare kan läsa mer engelska och så vidare. Det är kurser som finns på universitetet, och de kurserna är öppna för alla så det finns absolut inga hinder för folkhögskolelärare att söka till dessa kurser. Thomas Strand övertolkade mig om han uppfattade mitt svar så att folkhögskolelärare inte ska få gå på dessa kurser. Det får de absolut göra. De får söka till dem och antas sedan på samma villkor som alla andra. Frågan är hur det ska finansieras. Vi finansierar folkhögskolor och det allmänna skolväsendet i Sverige på olika sätt. Folkhögskolorna finansieras via anslag till Folkbildningsrådet, och Folkbildningsrådet fördelar resurserna. Avsikten med denna konstruktion har varit att folkbildningssektorn själv mycket mer ska avgöra och säga hur man vill att resurserna ska användas. Vi avstår från att gå in och detaljstyra hur folkhögskolorna använder sina resurser. Man får alltså resurser. Vill man använda dessa till lärarfortbildning är det fritt fram att köpa dessa kurser till sina lärare; där är det inga problem. Man är således mycket välkommen att studera på exakt samma kurser på universiteten som andra. Men betalningen måste avgöras av folkbildningen själv. Thomas Strand säger att de anslagit extra pengar till Lärarlyftet. Poängen är att vi höjt anslaget till Folkbildningsrådet. Det höjdes rätt rejält. Det var en av de största anslagshöjningarna regeringen gjorde i sin första budget 2007, den till folkbildningen. Resurspåslag har Folkbildningsrådet alltså fått. Om de vill använda pengarna till fortbildning av sina lärare får de göra det. Om de vill använda dem till någonting annat får de göra det. Jag har inte för avsikt att gå in och binda upp delar av folkbildningens resurser genom att säga att en viss summa måste användas till just Lärarlyftet. En grundidé för hur vi ska styra olika saker har varit att det offentliga skolväsendet med gymnasier och grundskolor styrs genom lagar, regler, förordningar, läroplaner, betyg och allt vad det är. Folkhögskolor har velat upprätthålla en större frihet, och vi har i Sverige varit överens om att de får en större frihet. Vi kunde naturligtvis öronmärka en viss del av folkbildningssektorns pengar och säga att de ska användas till lärarfortbildning, men det gör vi inte eftersom vi tycker att folkbildningssektorn själv ska få avgöra det.

Fru talman! Jag har varit verksam inom folkbildningen i 16 år och vet därför mycket väl att folkbildningens frihet ligger folkbildarna varmt om hjärtat. På den punkten råder det inga skiljaktigheter mellan utbildningsministern och mig. Jag har inte påstått att utbildningsministern sagt att man inte får kurser vid universitetet. I stället handlar det om finansieringen. Jag menar att det egentligen inte har med folkbildningens frihet att göra. Folkbildningsrådet är nämligen ett organ i myndighets ställe som fördelar pengar. Statsbidrag går till kommunsektorn för att stödja kommunala skolor och fristående skolor. Statbidrag går även till folkbildningen för utbildningssatsningar. De går till Folkbildningsrådet som fördelar dem vidare. Jag menar därför att man kan jämställa Folkbildningsrådet med kommunerna när det gäller att fördela pengarna. Lärarlyftssatsningen är en öronmärkning just för att utveckla läraryrket. Därför är det lite märkligt att inte folkhögskolelärare, som är utbildare lärare, som gått på högskola och är behöriga, också skulle kunna ta del av Lärarlyftet, de öronmärkta pengarna. Det vore att ha en helhetssyn på utbildningen - vuxenutbildning, sfi och så vidare. När det gäller stödet till folkbildningen var det den socialdemokratiska regeringen som jobbade fram propositionen som sedan fick konsekvenser, de 400 miljonerna extra. Det är alltså inte bara utbildningsministern och den borgerliga regeringen som ligger bakom den, utan propositionen kommer ytterst från s-regeringen. Den fick också ett starkt stöd i riksdagen, vilket är riktigt och bra. Folkhögskolorna jobbar med gymnasiekompetens, vuxenutbildning, sfi. En viktig sak för folkhögskolorna är att bekämpa arbetslösheten. Vi har i dag en massarbetslöshet i Sverige. Arbetslöshetssiffrorna närmar sig 10 procent. Under den borgerliga regeringstiden har vår arbetslöshet ökat mer än genomsnittet i EU. Det är förfärande siffror vi ser beträffande ungdomsarbetslösheten. Den ligger på omkring 30 procent. Vi vet sedan tidigare att folkhögskolorna varit en viktig aktör i bekämpandet av arbetslösheten. Vi kan gå tillbaka till tiden för Kunskapslyftet. Särskilt folkhögskolorna gjorde en stor insats för att bekämpa arbetslösheten. Även det vore ett argument för att släppa fram dessa lärare så att de kunde bredda sin kompetens och arbeta för att bekämpa massarbetslösheten, särskilt den bland ungdomar. Tyvärr företräder utbildningsministern en regering som har en ganska passiv jobbpolitik. Man började mandatperioden med att ta bort en hel del pengar från vuxenutbildningen. Man såg till att dramatiskt minska antalet arbetsmarknadsutbildningar. Ungdomar som i dag går till Arbetsförmedlingen får vänta minst tre månader innan de får en aktiv åtgärd. Mycket talar alltså för att även folkhögskolor kan göra en bra insats genom att jobba med gymnasiekompetens, sfi, vuxenutbildning. De är bra aktörer i bekämpningen av arbetslösheten. Jag ser inga principiella hinder för att säga nej till satsningen. Det finns pengar i den budget utbildningsministern lagt fram. Och det finns platser.

Fru talman! Det var ett inlägg av interpellanten som handlade om alla möjliga samhällsfrågor. Jag tror att jag avgränsar mitt inlägg till det som interpellationen handlar om, nämligen folkhögskolelärarnas fortbildning. Jag håller med om att folkhögskolorna är en utmärkt skolform för yngre människor, de som går på folkhögskola har i regel lämnat tonåren, för den kategori som ibland har ett skolmisslyckande bakom sig och behöver ta igen det. Folkhögskolorna är en utmärkt skolform för många av de elever som haft svårt i grundskolan och gymnasiet. De som väljer att i 25-30-årsåldern gå på folkhögskola är ofta mer motiverade än de var när de en gång i tiden gick i gymnasiet, och de presterar ofta bättre. De pedagogiska formerna är anpassade till dem. Jag håller helt med interpellanten om folkhögskolan som ett viktigt komplement. Folkhögskolelärarna är jätteviktiga i sammanhanget. Men nu talar vi inte om det. Nu talar vi om ifall staten ska styra folkhögskolorna. Vi har varit överens om, vilket Thomas Strand också vidimerade, att folkhögskolorna ska ha stor frihet. Då säger Thomas Strand: Ja, men här bör friheten inte finnas. Här ska staten gå in och tala om att man ska använda dessa pengar till lärarfortbildning. Från regeringens sida säger vi att vi inte vill gå in och styra på det sättet. Vi styr så när det gäller det offentliga skolväsendet, grundskolor och gymnasier. Där styr vi så, men folkhögskolorna har vi inte velat styra så. Det finns en bred enighet i Sverige om att vi inte ska göra det. I stället finns ett folkbildningsråd. Thomas Strand kallar det för en myndighet, men vi vet båda att det är något slags mellanting. Det är myndighet i en mening, men i en annan mening utses Folkbildningsrådet av folkbildningsorganisationerna själva. Det är dels statens företrädare gentemot folkhögskolor och annat, dels folkhögskolornas företrädare gentemot staten. Folkbildningsrådet har makten att fördela resurserna till folkbildningssektorn. Hela idén med det är att utbildningsministrar och riksdagsmän inte ska gå in och peta i hur resurserna fördelas och säga att vi ska öronmärka pengar till fortbildning. Det ska folkbildningen själv få avgöra. Jag håller med om folkbildningens viktiga roll i Sverige, den som Thomas Strand beskriver, men jag är mer angelägen om att slå vakt om folkbildningens frihet än vad interpellanten verkar vara.

Fru talman! Jag sade inte att Folkbildningsrådet är en myndighet. Jag sade att man i myndighets ställe fördelar pengar. Det är en viss skillnad. När det gäller folkbildningens frihet ska jag gärna ta en debatt med utbildningsministern. Jag har jobbat med det så länge att jag vet vad det handlar om. Utbildningsministern gör detta till en diskussion om folkbildningens frihet när det i själva verket handlar om finansiering av folkbildning och skolverksamhet. Folkbildningen får pengar av staten även i dag, och det är under folkbildningens frihet. Samma sak gäller lärarfortbildningen. Om regeringen säger att även lärare i folkhögskolorna får vara med i Lärarlyftet innebär det inte en inskränkning i folkhögskolornas frihet. Folkhögskolorna har lämnat en skrivelse till utbildningsministern och begärt att få vara med. Det är varken jag eller utbildningsministern som vet bäst när det gäller folkbildningens frihet utan folkhögskolorna, aktörerna, själva. När de inte räds att lämna in en skrivelse och begära att få vara med i Lärarlyftet blir det hela lite märkligt. Den diskussionen faller platt till marken. Om man som lärare får vara med i projektet väljer man fritt vilka kurser man går, och man väljer fritt om man vill avstå. Friheten finns således. Jag tror att det finns en annan bevekelsegrund. Jag har bett riksdagens utredningstjänst titta på hur mycket pengar som gått till Lärarlyftet. Utbildningsministern vill att 30 000 lärare ska vara med i projektet. Hittills har 11 000 deltagit. Det har alltså inte varit någon rusning, tyvärr får jag säga, för det är en bra satsning, och mycket pengar har avsatts till det. Föregående år förbrukades ungefär 60 procent av pengarna. Jag menar därför att finansiering inte heller är något skäl. Likaså faller talet om frihet ganska platt till marken.

Herr talman! Nu kommer vi till pudelns kärna. För Thomas Strand är detta ett sätt att öka anslagen till folkbildningen. Thomas Strand argumenterar för att statens medel i större utsträckning än i dag ska användas till att fortbilda folkhögskolelärare. Då säger jag: Gör det inom de medel ni får! Nej, säger Thomas Strand, vi vill ha det från andra medel än dem folkbildningen får, nämligen från det som grundskolan och gymnasiet ska ha; det är där vi ska ta det. Då är det klart att det blir mindre över till grundskolan och gymnasiet. Jag håller med om att inte allt har utnyttjats hittills, men det måste vi försöka höja. Vi behöver fortbildning av grundskole- och gymnasielärare. Vi ska ta pengar till folkbildning från grundskolan och gymnasiet, tycker Thomas Strand. Det är där skon klämmer. Det vill jag naturligtvis inte göra. Det är klart att folkhögskolorna gärna vill vara med i Lärarlyftet om de slipper betala det själva. Det förstår jag också. Det är ett sätt att öka anslagen till folkbildningen. Jag har i och för sig inget emot det, men det måste vägas mot allting annat i statsbudgeten. I den budgetmotion som Thomas Strand röstar för om några veckor här i riksdagen ingår inga ökade anslag till folkbildningen, noterar jag. Det finns inga sådana anslag. De förslag som Thomas Strand argumenterar för, att folkhögskolelärarna ska ingå i Lärarlyftet, finns inte heller med i den motionen. Thomas Strand står och argumenterar för något som ni inte fullföljer när det kommer till kritan, för det kostar pengar. Detta är den andra interpellationen på kort tid, herr talman - och jag kommer att ha en lång rad under eftermiddagen - där socialdemokrater står och argumenterar för ökade utgifter utan att redovisa hur det ska betalas. Det funkar inte. Man måste betala statens utgifter. Jag höjer gärna anslagen till folkbildningen den dag vi är överens om hur vi ska betala det. Men det finns inga förslag i denna kammare om att betala ökade anslag för fortbildningen. Thomas Strand vill att kommunernas lärarlyft ska betala till folkhögskolan genom att ta pengar från grundskolan och gymnasiet. Det säger jag nej till. De pengarna är avsedda att öka kompetensen i grundskolan och gymnasieskolan.