Flyktingpolitik i ljuset av flyktingarna till spanska Melilla och Ceuta

Fru talman! Carl B Hamilton har frågat mig vilka initiativ jag tar i EU och i de bilaterala kontakterna med Marocko och Spanien för att påverka den akuta situationen vid EU:s yttre gräns samt hur jag ser på, och kommer att agera för, ett snabbare genomförande av en gemensam asyl- och flyktingpolitik. Carl B Hamilton har också frågat mig vilka initiativ jag kommer att ta för att öppna EU för arbetskraftsinvandring. Fru talman! Händelserna på gränsen mellan Marocko och Spanien där personer har skadats och dödats är djupt tragiska och oacceptabla. Alla länder i EU har ett gemensamt ansvar för att minska riskerna för att detta upprepas. Det har också länderna i Nordafrika. Inte minst det regionala samarbetet i Afrika är viktigt. Kortsiktigt handlar det om att etablera ordning och reda så att människor inte riskerar sina liv i akuta situationer. Mottagandet av asylsökande och genomförandet av gränskontroller måste organiseras med full respekt för individens mänskliga rättigheter. Och där har EU bidragit med både tekniskt kunnande och finansiellt stöd. På lång sikt behövs breda insatser för att skapa varaktiga lösningar i ursprungsländerna. EU och Marocko samarbetar bland annat inom ramen för den så kallade Barcelonaprocessen, som har till mål att skapa ett område runt Medelhavet med fred och stabilitet, delat välstånd och förstärkt samarbete i sociala och kulturella frågor. En konkret åtgärd inom migrationsområdet som EU behöver vidta är att ingå ett återtagandeavtal med Marocko så att migranter som inte är i behov av skydd kan återvända. Men detta är naturligtvis bara en del av lösningen. Samarbetet med Marocko och med andra transit- och ursprungsländer bör stärkas. Målsättningen måste vara att öka ländernas kapacitet att hantera migrationsströmmar, motverka människohandel, förbättra skyddet för flyktingar samt främja det positiva sambandet mellan migration och utveckling. Ett sådant arbete pågår redan i EU inom ramen för den föreslagna Afrikastrategin samt förslaget om regionala skyddsprogram. De regionala skyddsprogrammen innebär att EU, i nära samarbete med FN:s flyktingkommissarie, ska bidra till att stärka kapaciteten i tredjeländer när det gäller att erbjuda flyktingar skydd. En annan fråga som Sverige driver i EU gäller etablerandet på unionsnivå av en gemensam kvot för vidarebosättning. Det behövs också bättre information om de risker som är förknippade med illegal migration, men också om vilka möjligheter som finns att få uppehålls- och arbetstillstånd. Vi vill inte ha ett samhälle där människor lever illegalt och utan sociala skyddsnät och därför riskerar att exploateras. Migration måste ske i ordnade former. Fru talman! Jag delar Carl B Hamiltons åsikt att en för EU gemensam migrations- och asylpolitik är ett prioriterat mål i svensk migrationspolitik. Det första steget mot en sådan togs i april 2004 med beslut om miniminormer på en rad områden. Och det arbetet fortsätter. Målsättningen måste vara en ökad harmonisering och bättre samordning baserad på humanitet och solidaritet, asylrätten och internationella konventioner. Fru talman! När det gäller frågan om arbetskraftsinvandring förs det inom EU en diskussion om en gemensam syn på så kallad ekonomisk invandring. Kommissionen har presenterat en grönbok som lyfter fram viktiga frågeställningar och olika modeller för att skapa ett öppet och flexibelt system där såväl migranternas som ursprungs- och mottagarländernas intressen ska beaktas. Det är angeläget att skapa en gemensam hållning till migrationsfrågorna inom EU. Vi delar kommissionens åsikt att beslut om arbetskraftsinvandring främst är en nationell angelägenhet inom unionen, varför en europeisk reglering måste göras flexibel och lämna utrymme för enskilda medlemsstaters beslutanderätt. I februari 2004 gav regeringen en parlamentarisk kommitté i uppdrag att se över regelverket för arbetskraftsinvandring. Syftet är att ta fram ett regelverk som medger ökad arbetskraftsinvandring från länder utanför EU/EES. Kommitténs förslag ska utgå från arbetsmarknadens behov av arbetskraft och syfta till ökad flexibilitet, förenklad administration och långsiktig hållbarhet. Fru talman! Låt mig avslutningsvis nämna att jag kommer att träffa min kollega, den spanske ministern Jesús Caldera, för bilaterala överläggningar i Madrid den 22 november. Jag kommer då att få tillfälle att diskutera flera av de frågeställningar som jag har berört i mitt svar här i dag.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka statsrådet för svaret. Jag tror att man kan dela in den här frågan i vad man ska göra inom Europeiska unionen, vad man ska göra utanför Europeiska unionen och vad man kan göra på kort sikt och på längre sikt. Ministern säger att en gemensam asyl- och invandringspolitik är ett prioriterat mål för regeringen. Då vill jag ta upp det som står i min interpellation, för det är också Folkpartiets hållning. Jag ska läsa upp det och be statsrådet tala om huruvida hon mer eller mindre instämmer i den beskrivning som vi har gjort: Man bör ha en gemensam flyktingpolitik, men den får inte vara så löslig och mellanstatlig att medlemsländerna i praktiken kan välja att vara snålare i fråga om flyktingmottagande och asyl än de är i dag. Alla EU-länder bör genom en gemensam politik förmås att vara med och ta ansvar för helheten i EU:s flykting- och asylpolitik inklusive den sammantagna nivån på flyktingmottagande och asyl. Den gemensamma politiken bör vara så bindande att det inte kan skapas en negativ spiral beträffande EU-ländernas samlade flyktingmottagande. Det är Folkpartiets hållning, och ministern har sagt att det är ett prioriterat mål för regeringens politik. Det är ganska viktigt att vi är överens på denna punkt, för jag tror att det är väldigt få i Sverige som har insikten och kunskapen om att det faktiskt finns en majoritet i Sveriges riksdag för en gemensam asyl- och flyktingpolitik i Europeiska unionen. Sedan är då frågan hur regeringen försöker förverkliga detta inom unionen, och jag tycker att det är en ganska passiv formulering i svaret. Men jag ska gå vidare med en annan fråga, nämligen arbetskraftsinvandringen. Där är det möjligt att vi inte är lika överens, för jag ser det som att det finns en motsättning i regeringens hållning. Å ena sidan säger statsrådet i sitt svar att det är angeläget att skapa en gemensam hållning till migrationsfrågorna inom Europeiska unionen. Å andra sidan backar statsrådet i nästa stycke från detta, som jag ser det, och talar om att en reglering måste göras flexibel och lämna utrymme för enskilda medlemsstaters beslutanderätt. Den gemensamma hållningen är inte en gemensam lösning, utan den gemensamma hållningen förefaller vara att alla länder gör som de själva vill. Det är visserligen en gemensam hållning, men det är inte en gemensam lösning. Det är här som problemen uppstår, tycker jag. Både ministern och jag vet ju att man inte kan ha vattentäta skott mellan dem som söker asyl och dem som är arbetskraftsinvandrare. Då kan man inte heller ha helt olika politisk inställning till hur frågan ska hanteras inom Europeiska unionen och, som regeringen gör, säga att beträffande asyl och flyktingar ska EU ha en gemensam politik, medan beträffande arbetskraftsinvandring ska vi ha ett nationellt beslutsfattande. Det kommer inte att fungera. En politik uppdelad på det sättet blir en ren skrivbordsprodukt. Därför tror jag att det är viktigt att ministern klargör huruvida regeringen faktiskt också eftersträvar en gemensam politik och gemensamma lösningar och inte bara en allmän gemensam hållning att alla ska göra som de själva vill. Nu har jag inte så mycket talartid kvar, men jag ska naturligtvis återkomma till frågan om Marocko och situationen i de nordafrikanska enklaverna och vad man ska göra på kort respektive lång sikt.

Fru talman! Först vill jag tacka för interpellationen, för den tar verkligen upp en oerhört aktuell fråga. Det är också en fråga som speglar ett aktuellt problem. Jag tycker att uppdelningen som Carl B Hamilton gjorde, att det handlar om vad vi ska göra inom EU, vad vi ska göra utanför EU, vad vi ska göra på kort sikt och på lång sikt, verkligen är ett bra sätt att strukturera. Det finns ingen enkel lösning på det här. Jag tror att det i debatten ibland finns ett behov av att hitta en lösning, men jag tror inte att det går. Vi lever, som jag brukar säga, i en av världens rikaste världsdelar, och vi lever granne med världens fattigaste kontinent. Vi lever granne med en kontinent där det förekommer väpnade konflikter och har varit väldigt många väpnade konflikter och där människor befinner sig på flykt. Självklart uppstår här ett oerhört behov och ett tryck som vi måste hitta olika lösningar på. Men det finns ingen enkel lösning, utan det är väldigt mycket långsiktiga insatser som vi måste göra men naturligtvis också insatser på kort sikt. En gemensam asyl- och flyktingpolitik är verkligen ett prioriterat område för regeringen. Det är något som jag tar upp i stort sett i alla mina anföranden när vi träffas i EU, i rådet. Jag tror precis som Carl B Hamilton att det här är något som vi ska sträva efter, och det är för flyktingarnas bästa. Självklart är det bättre för flyktingar att 25 länder har en gemensam politik än att varje land har sin egen flyktingpolitik. Om varje land har sin egen flyktingpolitik kan det så att säga driva nedåt. Men om vi har ett gemensamt ansvar, sätter press på varandra och försöker hitta gemensamma nivåer på flyktingpolitiken blir det så att vi kommer att pressa flyktingpolitiken uppåt i stället för nedåt. Jag är alldeles övertygad om detta. Vi ser ju att det finns länder som står utanför det här samarbetet och som då, så att säga, kan lägga sig under. Vi har nu kommit fram till minimiregler på det här området, och jag tror att det är väldigt bra. Det är minimiregler som för svensk del är väldigt låga, kan man säga. Vi ligger betydligt högre. Men det är trots allt minimiregler som innebär att många länder måste höja sig. Nu har vi det golvet att stå på, och sedan ska vi gå vidare med att hitta en gemensam politik. Sedan menar jag också att det är för flyktingarnas bästa att många länder tar ett gemensamt ansvar. Det är också för flyktingarnas bästa att veta att när man kommer till ett EU-land får man samma behandling oavsett vilket land man kommer till. Den situation vi har haft, och som vi också har i dag, att människor åker från ett land till ett annat, är inte bra för människor. Därför måste vi fortsätta att jobba vidare på en gemensam flyktingpolitik. Jag menar att en gemensam politik är åtminstone en del av lösningen på de problem som vi ser i dag. Därför måste vi fortsätta arbeta, och arbetet måste gå väldigt snabbt.

Fru talman! Jag tackar för det. Jag konstaterar att vi förefaller ha ganska likartad hållning beträffande önskvärdheten av en gemensam asyl- och flyktingpolitik inom Europeiska unionen. Jag tycker att det vore bra om vi i debatten i Sverige, när vi nu förhoppningsvis har löst de inrikespolitiska problemen på det här området, också mer kommer att diskutera vad Europeiska unionen ska driva för gemensam politik, vad den ska innehålla. Det jag var besviken över i svaret var att ministern inte tog upp frågan om arbetskraftsinvandring och att man omöjligen kan ha en gemensam politik beträffande asyl och flyktingar och nationell politik på de andra områdena - av precis de skäl som ministern själv angav beträffande den nationella asyl- och flyktingpolitiken i de olika medlemsländerna. Där väntar jag fortfarande på svaret. Sedan går jag över till Nordafrika. Det är ju inte bara Marocko. Det är även Libyen, även om jag inte tog upp det i min interpellation. Det är samma problem där. Det är människor som kommer till Marocko och Libyen. De som flyr eller som försöker ta sig in i de här enklaverna är ju inte bara från Marocko, och de som lämnar Libyen är inte libyer i första hand, utan det är människor, som ministern också var inne på, från övriga delar av Afrika. Lösningen är knappast högre stängsel och fler kontroller, utan det är andra saker. Det är skydd av flyktingar i regionen. Det är att öka möjligheterna för flyktingar att komma tillbaka till sina hemländer. I beskrivningen av vilka åtgärder som ska vidtas är vi kanske inte så oense, tror jag, men det som är viktigt är att ministern kan vara mer specifik beträffande Sveriges engagemang för att mobilisera Europeiska unionen som ett instrument för den svenska politiken i detta hänseende och vilka initiativ som Sverige tar. Man kan ta sin utgångspunkt just i de akuta situationerna. Man kan lyfta upp dem och säga: Här har vi de akuta situationerna. Nu ska vi inom Europeiska unionen driva på för mer långsiktiga principiella lösningar på de här problemen. Jag upprepar detta: skydd av flyktingar i regionen, ökade möjligheter för flyktingar att komma tillbaka till sina hemländer. Och vad säger Sverige beträffande Malta, som nu har kommit i en mycket trängd situation på grund av närheten till Libyen och de flyktingar som kommer via Libyen till Malta? På vilket sätt kommer Sverige att mobilisera Europeiska unionen för att lösa det problemet? Eftersom ministern nämnde sin spanska kollega är man naturligtvis intresserad av om det är något särskilt som Sveriges regering kommer att ta upp i sina bilaterala diskussioner med Spanien. Vad kommer Sverige att göra inför det toppmöte mellan EU och Afrika som snart kommer att äga rum? Kommer Sverige att använda det tillfället till att driva på i de här frågorna, för att lösa de här migrations- och flyktingfrågorna både på kort sikt och på längre sikt? På längre sikt är det ju så att det behövs bistånd, handel och demokratiutveckling i Afrika. Sverige kan göra vissa saker där men återigen: Sverige måste mobilisera Europeiska unionen, kanske inte bara dess biståndspolitik utan snarare dess förmåga att, liksom i Östeuropa, sprida demokrati, rättsstat och ekonomisk utveckling i de här delarna av Afrika, både norr om Sahara och söder om Sahara. Vad gör Sverige långsiktigt inom EU? Vad är Sveriges position?

Fru talman! Det var väldigt många frågor. Jag vet inte om jag kommer att hinna svara på alla. Jag tror på det som Carl B Hamilton sade om en del av lösningen. Bistånd, handel och demokratiutveckling i Afrika - där någonstans har vi en väldigt viktig del. Vad jag vill säga är att Sverige under hela tiden har drivit just de här frågorna i samband med migrationspolitiken. Jag sitter på UD, och i Sverige ser vi ju migrationspolitiken som en del av bistånds- och utrikespolitiken. Det gör man inte i väldigt många andra EU-länder utan det är inrikesministrar och justitieministrar som jag träffar i EU. I början, 1996, var det här perspektivet, att också göra något åt orsakerna till att människor flyr, ganska främmande. Däremot är det något som Sverige har drivit hela tiden. Nu tycker jag att vi ser resultatet. Nu diskuterar vi regionala skyddsprogram. Nu diskuterar vi: Vad kan EU göra? Hur kan vi samla? Hur kan vi få in biståndspolitiken i det som gäller utrikespolitiken, demokratiutbyggnaden och så vidare? Det tycker jag är något som Sverige har drivit och drivit framgångsrikt. Där tror jag att vi är helt överens. När det gäller de kortsiktiga insatserna med tanke på vad som händer har ju kommissionen varit i de spanska enklaverna. Man har anslagit 40 miljoner euro. Man har gett tekniskt stöd till Spanien. Vad vi har drivit från svensk sida är att UNHCR måste delta i det arbetet. Vad det här handlar om är precis det som Carl B Hamilton säger. Det handlar om väldigt många människor som försöker ta sig till Europa av olika skäl. En del av dem har skyddsbehov, och de måste få skydd i unionen. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, och det är en mänsklig rättighet att få asyl om man är förföljd. Det måste vi kunna leva upp till. Här menar jag att UNHCR har en oerhört viktig funktion. UNHCR har också varit på plats och är delaktigt i det här arbetet. Man räknar från UNHCR:s sida med att ungefär 10 % av dem som kommer har behov av skydd. Resten är naturligtvis människor som söker arbete, som vill komma in och få en bättre tillvaro - eller få en tillvaro över huvud taget. Det är fattigdom det handlar om i grunden. Arbetskraftsinvandring är, menar jag, också en väldigt viktig fråga som vi nu börjar diskutera ordentligt i EU. Kommissionen har gett ut en grönbok. Vi har en väldigt bred diskussion om de här frågorna på EU-nivå. Jag menar att EU behöver en strategi för de här frågorna. Vi ser att migrationen är en stor fråga globalt. Vi har 10 miljoner flyktingar - det är ett väldigt stort problem - men vi har 190 miljoner människor som rör sig av andra skäl, och vi måste hitta metoder för att hantera detta på bästa sätt, för människor och för samhället. Därför är migrationspolitiken, tror jag, något som det är oerhört viktigt att vi ägnar stor uppmärksamhet åt. Jag tror att vi behöver en gemensam strategi. När det sedan gäller behovet av arbetskraftsinvandring kan det se olika ut i olika länder. Vi måste ju utgå från de behov som finns i varje land. Jag menar att hur det ska se ut, nivån, måste vara ett nationellt beslut.

Herr talman! Ministern säger att EU behöver en strategi beträffande arbetskraftsinvandring. Ju mer jag lyssnar på ministern, desto mer tycker jag att det är regeringen som behöver en strategi för detta. Det går inte, som jag tidigare har påpekat, att ha en hållning beträffande att man ska ha en gemensam asyl- och flyktingpolitik och en annan beträffande arbetskraftsinvandring. Jag är helt övertygad om att det blir en skrivbordsprodukt. En sådan politik kommer inte att fungera i praktiken. Därför tror jag till exempel att man ska sträva efter att ha gemensamma arbetstillstånd. En person som lyckas komma in i Europeiska unionen från tredjeland får ett arbetstillstånd och kan sedan välja var han eller hon vill arbeta. Det kommer att lösa frågan om nivån. Man får ju inte arbete där det är överskott på arbetskraft. Det tror jag är någonting som man ska eftersträva. Min avslutande fråga blir om ministern kan tänka sig att man har en sådan ordning att man har gemensamma arbetstillstånd i Europeiska unionen. Det handlar just om att binda ihop politiken på olika områden, som ministern tidigare sade om inrikes- och utrikespolitik. Avslutningsvis: Vad tänker Sverige göra beträffande Afrika? Nu har vi ett ordförandeskap i Europeiska unionen, Storbritannien, som har satt Afrika som högsta prioritet, inte bara i EU utan också vid G 8-mötena och i G 8-samarbetet. Nu är det ett gyllene tillfälle. Hur tänker Sverige utnyttja detta gyllene tillfälle, till exempel i samband med EU:s toppmöte med Afrika?

Herr talman! Det känns som om jag skulle behöva ännu mera tid. Jag börjar med frågan om strategi. Ja, jag menar att vi behöver en strategi. Det är precis det vi nu håller på att diskutera: Vilken nivå ska man lägga sig på när det gäller harmonisering? Det är en svår fråga, och det är en svår fråga för alla länder, skulle jag vilja säga. Här pågår alltså en diskussion, och jag är alldeles övertygad om att vi kommer fram till en gemensam strategi. Vad den ska innehålla och hur den ska se ut får vi se. Dessutom är det så att vi har en parlamentarisk kommitté som just tittar på behoven för svensk del och hur vi ska förändra den lagstiftning som vi har i dag, dels göra den enklare, dels att också öppna upp för arbetskraftsinvandring. Vi vet ju att vi kommer att hamna i en sådan situation att vi kommer att behöva arbetskraftsinvandring. Vi har en befolkning som blir äldre och äldre, och så ser det ut i hela Europa. Därför tror jag att diskussionen i EU just nu är oerhört viktig, därför att vi kommer också att hamna i en konkurrenssituation i förhållande till varandra så småningom. Det kommer att bli ont om arbetskraft, och därför tror jag att det är oerhört viktigt att vi även här hittar gemensamma riktlinjer. Afrika är ju det viktigaste området för Sverige och har så varit under väldigt lång tid när det gäller samarbete för demokratiuppbyggnad och utveckling. Nu gäller det att också så att säga lägga migrationsaspekter på detta. Vad är det som behövs i de här länderna, där människor flyr av olika skäl? Hur kan man lösa problemen när det gäller utvecklingen, när det gäller utvecklingssamarbete, men också när det gäller demokratiuppbyggnad och mänskliga rättigheter?