flyktingar från Bosnien

Fru talman! Maria Larsson har frågat utrikesmi- nistern om hon avser att verka för att regeringen ska ändra sin hållning till flyktingar från Bosnien-Hercegovina. Interpellationen har överlämnats till mig. Jag uppfattar frågan som att Maria Larsson önskar en praxisändring för asylsökande bosnier. Som inter- pellanten väl känner till är jag av konstitutionella skäl förhindrad att ta initiativ till att förändra praxis. Endast om ett enskilt ärende överlämnas till rege- ringen av någon av utlänningsmyndigheterna kan regeringen ge vägledning genom ett beslut i ärendet. Något sådant ärende har regeringen inte i dag. Nuvarande praxis baserar sig på regeringens be- slut i ett enskilt ärende den 29 juni 2000. Ett stort antal beslut har fattats av Migrationsverket och Ut- länningsnämnden med vägledning av detta beslut. Under andra halvåret 2000 samt år 2001 erhöll 25 personer permanent uppehållstillstånd av flyktingskäl och 4 personer som skyddsbehövande i övrigt. Sam- manlagt drygt 1 000 personer fick tillstånd av huma- nitära skäl. Utan att kommentera myndigheternas beslut vill jag klargöra vad som möjligen är en missuppfattning av interpellanten om följderna av att Sverige i utlän- ningsärendena tar särskild hänsyn till genomförandet av Daytonöverenskommelsen. I detta sammanhang handlar det närmast om annex VII i överenskommel- sen om rätten för alla flyktingar och internflyktingar att återvända till sin hemort i Bosnien-Hercegovina. Som regeringen framhöll i beslutet den 29 juni 2000 kunde Bosnien-Hercegovina då i och för sig betraktas som ett land i strikt flyktingrättsligt perspektiv och grund fanns generellt sett inte längre för att ge skydd i Sverige enligt utlänningslagen. I vissa fall kunde emellertid skäl finnas som var förbundna med önskan att inte försvåra genomförandet av Daytonöverens- kommelsen, dvs. skäl av politiskt-humanitärt slag. Givetvis måste en individuell bedömning göras i varje enskilt ärende. Som framgår av myndigheternas beslutsfattande görs, i enlighet med regeringens nyss nämnda vägle- dande beslut, en noggrann bedömning av de lokala förhållandena. Det gäller när den asylsökande tagit sin tillflykt till ett område där den egna etniska grup- pen dominerar. Pågår en normaliseringsprocess där anses den sökande kunna återvända. Bodde den sö- kande kvar i en ort där den egna gruppen är i minori- tet görs en liknande bedömning av orten och om ett minoritetsåtervändande kommit i gång och visat sig fungera. Bedömningarna av sådana lokala förhållan- den på grund av hänsynstagandet till Daytonöverens- kommelsen har alltså medfört att uppehållstillstånd getts i fler och inte i färre fall än om endast generella flyktingrättsliga principer följts. Låt mig även göra några mer allmänna kommen- tarer. Fortfarande har många inte återvänt till sina ursprungliga hemorter i Bosnien-Hercegovina. Anta- let internflyktingar är 470 000, och enbart i Förbunds- republiken Jugoslavien uppskattar UNHCR att det finns ca 144 000 flyktingar. Många kommer inte att vilja återvända till sina ursprungliga hemorter eller lämna sitt nuvarande vistelseland om de får möjlighet att stanna kvar. Men rätten att återvända, i enlighet med vad som tillförsäkrades i Daytonöverenskom- melsen, måste alla få möjlighet att göra gällande under trygga och säkra förhållanden. Detta är en ståndpunkt som Sverige intagit och fortsätter att för- fäkta i internationella sammanhang rörande Bosnien- Hercegovina och Balkan generellt. Stora framsteg har gjorts under de allra senaste åren när det gäller möjligheter för bosnier att flytta tillbaka till orter som domineras av en annan folk- grupp än den de själva tillhör. Under de första elva månaderna 2001 registrerades ca 81 000 s.k. minori- tetsåtervändare, vilket innebär att under de senaste tre åren ca 190 000 minoritetsåtervändanden registrerats. UNHCR i Sarajevo har i ett uttalande sett detta som en klar indikation på att människor i Bosnien- Hercegovina nu kan fatta sitt eget beslut om huruvida de ska återvända och åter bygga upp sin tillvaro i ursprungsområdet. Som många observatörer konstaterat återstår emellertid ännu en del att göra för Bosnien- Hercegovina i att skapa trygghet och säkerhet för alla återvändande och framför allt när det gäller att få sådana ekonomiska och sociala förhållanden som gör att de får en tilltro till sin framtid i hemlandet. Nu brister många i tilltron till detta. Själva det faktum att bostäder i allt högre grad återgår till rätt ägare skapar svårigheter för de tillfälliga innehavarna, som ofta är internflyktingar själva. I denna situation väljer en del personer att försöka emigrera. Uppgiften att lösa Bosnien-Hercegovinas problem ligger i första hand på bosnierna själva. Det interna- tionella samfundet har emellertid gjort och fortsätter att göra stora insatser för att stödja återuppbyggnaden och den fredliga utvecklingen av landet i enlighet med Daytonöverenskommelsen. Detta gäller i hög grad också Sverige. Det svenska biståndssamarbetet har sin tyngdpunkt i flyktingåter- vändandet och återuppbyggandet med s.k. integrerade områdesprogram. Den vikt vi lägger vid detta åter- speglar sig i att Sverige efter EU är den största bi- dragsgivaren för återvändandeinsatser i Bosnien- Hercegovina. Sidas stöd för sådana program uppgick år 2001 till 159 miljoner kronor, vilket beräknas in- kludera möjlighet för ca 9 000 personer att återvända till sina hem. För år 2002 kan man räkna med minst lika omfattande stöd. Sida söker genom sina insatser stimulera minoritetsåterinvandring. Mot bakgrund av vad jag här sagt har jag inte för avsikt att verka för att regeringen ska ändra sin håll- ning till flyktingar från Bosnien-Hercegovina. Jag kan försäkra interpellanten om att jag liksom utlän- ningsmyndigheterna fortlöpande följer utvecklingen i Bosnien-Hercegovina och de många rapporter som fortlöpande kommer därifrån från den höge repre- sentanten, UNHCR, den svenska ambassaden, olika frivilligorganisationer, oberoende medier m.fl. Då Maria Larsson, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sam- manträdet medgav tredje vice talmannen att Rosita Runegrund fick delta i överläggningen i stället för interpellanten.

Fru talman! Det är en ära för mig att få hälsa Jan O Karlsson välkommen till den första interpellations- debatten. Jag vill också å Maria Larssons vägnar tacka för svaret. Det var inte svårt för mig att ta över den här interpellationen eftersom jag har fått precis samma indikationer som Maria har. De signaler som Maria får från dem som dagligen har kontakt med flyktinggrupper av olika etnicitet är att människorna i den flyktingvåg som kommit från Bosnien de senaste två åren är i mycket dåligt psy- kiskt skick. Omfattningen på posttraumatiska stres- symtom är enorm och härrör till stor del från efter- krigstiden. De som tar del av berättelserna och har tagit del av åtskilliga berättelser menar att det finns ganska många som har ett rejält skyddsbehov. Långt- ifrån alla - inte de som bara inte kan få jobb eller bostad eller som är fattiga, inte alla som bara prövat en bostadsort men kan vara säkra på en annan - men ganska många har, enligt initierade källor, ett rent skyddsbehov. Känner statsrådet till att många uppger trakasseri- er, rädsla och otrygghet på individnivå? De har an- mält detta till sitt lands myndighet men vittnar om att det har blivit värre efter anmälan. Rättssystemet fun- gerar alltså inte i dag. Att inte ha varit i landet under kriget kan innebära att man betraktas som en förräda- re och dagligen trakasseras t.ex. med stenkastning på sin bil eller på sin bostad, trakasserier som dagligen trappas upp. Gangsterism, om man nu kan använda ett sådant ord, och korruption har trappats upp. Att ha varit vittne till krigsförbrytelser innebär att man inte har skydd någonstans i landet. Man är känd av nätverk som vill röja en ur vägen. Att ha kommit på kant med gangstergängen gör att man inte har skydd någon- stans i landet. Därför är det på individnivå som saker måste prövas. Har statsrådet träffat dem och hört deras berättel- ser? Varför tror ministern att de kommer trots att de vet att de inte får stanna? Varför har strömmen ökat de senaste månaderna trots att det är mycket få som får stanna?

Fru talman! Tack för välkomnandet! Det har inte varit några jublande massor, men jag har sett sådant här i en annan roll borta på sekreterarbänken många gånger förut. Jag tackar alltså för välkomsthälsning- en. Regeringen och jag själv gör ingen annan bedöm- ning än Rosita Runegrund och Maria Larsson vad gäller förhållandena i Bosnien och utvecklingen där. Som framhålls i svaret har vi alltså sedan regeringens nuvarande praxis beslöts beviljat tusen personer till- stånd av humanitära skäl. Poängen med denna praxis är just att om vi i stället hade tillämpat de vanliga principerna för prövning av sådana här ärenden och då betraktat Bosnien-Hercegovina som ett land så hade ett betydligt mindre antal, kanske inga av dessa, kunnat tillstyrkas. Tvärtemot vad som antyds i den ursprungliga frågan - dock inte alls i Rosita Rune- grunds senaste inlägg - innebär alltså regeringens praxis ett större hänsynstagande till de faktiska för- hållanden som råder, och som jag är fullt medveten om, i Bosnien. Det är en dålig ekonomisk situation och bristande tilltro till framtidsförutsättningarna som gör att många inom Bosnien vill utvandra till ett land med bättre förutsättningar. Då har vi framför allt detta problem med dem som tillhör en folkgrupp som är i minoritet på plats. Det har vi också tagit hänsyn till i prövning- en. Men vi ska också komma ihåg att det finns en annan aspekt att lägga på detta, vilket jag själv kunde konstatera när jag under en tid som var betydligt sämre än nu vistades i Bosnien för att kontrollera EU:s bistånd i Mostar. Det var några veckor före Srebrenicamassakern. Den praxis som regeringen har lagt fram är nämligen till just för att inte den här vägen bana väg för en fortsatt etnisk åtskillnad eller rensning, varigenom människor kan köras bort från de platser dit de i och för sig önskar återvända. Som jag hade tillfälle att framhålla i en tidigare diskussion i dag - som i och för sig gällde Afghani- stan, fru talman - hänger det här samman, dvs. dels vårt mycket starka engagemang i Bosnien-Herce- govina och Sidas mycket kraftfulla stöd till återupp- byggnaden och konstruktionen av ett bättre samhälle i Bosnien, dels den särskilda praxis som vi har ut- vecklat. Jag tror alltså inte att det ligger någon skild bedömning bakom interpellantens fråga och mitt svar. Jag är övertygad om att det här är det bästa sättet att åstadkomma en rimlig utveckling både för dem som måste lämna landet och för dem som kan bryta sig en ny framtid i sitt ursprungliga hemland.

Fru talman! Det bådar gott att statsrådet har prak- tisk erfarenhet och har sett vad som händer där nere. Å andra sidan hänvisar statsrådet i det skriftliga sva- ret till de många insatser som görs redan i dag. Självfallet är det bra att vi är en stor biståndsgiva- re via Sida och att 9 000 människor har fått nya hem genom vår försorg. Men låt mig återgå till den nuvarande praxis som baseras på beslut fattat med utgångspunkt i ett enda enskilt ärende. Det är alltså ett enda ärende som lig- ger till grund för det regeringsbeslut som nu tilläm- pas, oavsett om statsrådet tycker att det är det bästa som finns i dag. Sedan det här beslutet fattades för ett och ett halvt år sedan har situationen förändrats dra- matiskt. Det är först efter det beslutet som flykting- strömmarna verkligen kommit i gång. Någon av utlänningsmyndigheterna måste över- lämna nytt ärende för prövning för att praxisändring ska kunna ske. Det anger statsrådet i svaret. Men ett statsråd måste väl aktivt kunna söka erforderlig kun- skap om han eller hon misstänker eller får indikatio- ner på att situationen har förändrats. Jag förutsätter att statsrådet har inhämtat den kunskapen. Jag vill återigen fråga statsrådet om han anser att det är rimligt att aktuell praxis grundas på beslut den 29 juni 2000, eller menar statsrådet att situationen kan ha förändrats så att en ny prövning borde ske?

Fru talman! Det är riktigt som Rosita Runegrund påpekar att regeringens beslut formellt har sin ut- gångspunkt i ett enskilt ärende. Men när man läser regeringsbeslutet finner man ju att det baserar sig på en värdering av hela situationen i Bosnien. Det har också i själva formuleringen av den princip som lig- ger till grund för praxis byggts in en möjlighet till flexibilitet därigenom att man bryter ned Bosnien på ett sådant sätt att när en person söker asyl kan man göra en bedömning utifrån förhållandena just där och just då. Med den konstruktionen av denna praxis finns det alltså möjlighet att tid efter annan ta hänsyn till den förändring av förhållandena som naturligtvis äger rum och som just i Bosnien, på grund av den tidigare etniska rensningen, är ett specifikt problem. Som jag påpekar i mitt svar kanske den rättmätige ägaren dyker upp när någon återvändare bor i huset. Då ger detta så att säga upphov till ett nytt inre flyk- tingförhållande som man kan ta hänsyn till. Jag hävdar bestämt att den praxis som regeringen har grundlagt just medger den flexibilitet som för- hållandena kräver och medger en prövning där man tar hänsyn till nya förhållanden allteftersom. Jag hade tillfälle att bilda mig en uppfattning om detta också i andra instans. Detta kommer ju också upp i Utlänningsnämnden. Jag har besökt både Migrationsverket och Utlänningsnämnden som inled- ning på mitt arbete som migrationsminister och dis- kuterat mer i detalj hur den här ärendeprövningen går till. Många av ärendena förs också upp i andra instan- ser med hänsyn till regeringens etablerade praxis. Vad beträffar vår information har jag alltså möj- lighet att följa utvecklingen dels tillsammans med utlänningsmyndigheterna, dels få besked direkt från den höge representanten, Carl Bildts efterträdare, i Sarajevo. Vi har utomordentliga kontakter med UNHCR såsom varande en av världens viktigaste bidragsgivare till UNHCR. Vi har vår egen ambassad. Vi har många frivilligorganisationer närvarande och vi har flera andra möjligheter. Det innebär att vi just i fallet Bosnien- Hercegovina har möjlighet inte bara att försöka till- lämpa ett slags stelnad bild från 2000 på ärendena, vilket icke alls är avsikten med denna praxis, utan just att grunda våra beslut på de aktuella förhållanden som råder. Det är det som är bakgrunden till att ett så pass stort antal som tusen personer, som vi är överens om, har kunnat få tillstånd av humanitära skäl. Jag tror därför att det finns starka motiv för att, med de värden som interpellanten ger uttryck för och Rosita Runegrund vältaligt har företrätt, denna praxis i själva verket är en i beaktande av omständigheterna bra och flexibel lösning på ett mycket svårt problem.

Fru talman! Praxis baseras på en värdering av den situation som då rådde, men situationen har föränd- rats. Annars skulle inte ett så stort antal flyktingar ha sökt uppehållstillstånd i Sverige under 2001. Att det är en etablerad praxis förstår jag eftersom det är så många ärenden som har behandlats. Jag har aldrig mött så psykiskt nedbrutna männi- skor som dessa bosnier, säger ansvarig från Länder- kommittén för före detta Jugoslavien. Några andra exempel på våld och konflikter i Bosnien. April 2001: En sprängladdning slängs mot ett hus som nyligen återvända serber bosatt sig i. April 2001: En skola byggd av norska flyktingor- ganisationer sprängs. Skolan skulle användas för återvändande serber i väntan på att hus reparerades. Maj 2001: Återvändande bosnier skjuts. Juli 2001: En 16-årig återvändande muslimsk flicka dödas. Det här är några exempel på varför människor inte känner sig trygga när de försöker återvända till sina hem, trots att det gått nästan sex år sedan kriget sluta- de. Detta är en kommentar från UNHCR. Min förhoppning är ändå, trots det som statsrådet har sagt om att gällande praxis är flexibel och att den är det bästa i dag, att statsrådet efter den här debatten på allvar om igen prövar frågan om det inte är dags för en ny praxis för dem som har ett rejält skyddsbe- hov.

Fru talman! Jag kan försäkra Rosita Runegrund att regeringen även i fortsättningen kommer att följa utvecklingen i Bosnien-Hercegovina med största uppmärksamhet. Jag delar helt de iakttagelser som har gjorts. Förhållandena kan på intet sätt anses sta- bila eller goda i detta land. Det framgår också därav att det är nödvändigt med en mycket omfattande övervakningsstyrka från världssamfundet för att hålla fred i området. Jag tror inte att det är någon som in- billar sig att vi i dag, även om styrkan har minskat i omfattning, skulle kunna avlägsna den omedelbart, vilket naturligtvis innebär att människornas trygghet fortfarande oavlåtligen sätts på spel i Bosnien. Den situation vi för närvarande har är att rege- ringen har fattat ett beslut som enligt vår egen mening innebär en möjlighet för en flexibel prövning med hänsynstagande till detta. Regeringen har ingen möj- lighet att nu ändra praxis, såvida inte ett ärende läggs fram för regeringen. Men det utesluter inte på något sätt att jag tycker att det av det här meningsutbytet ändå ska framgå att vi i hög grad delar de bekymmer och den oro för utvecklingen som så hårt drabbar människor. Jag vill avslutningsvis erinra om att den praxis som har etablerats gör det möjligt att ta emot männi- skor med akut skyddsbehov liksom när starka huma- nitära skäl talar för detta och att vi kan fortsätta med det. Men det finns för dagen ingen möjlighet för rege- ringen att fatta beslut om förändrad praxis. Något sådant ärende föreligger inte. Men jag tror inte att det utesluter att våra myndigheter i tillämpning av denna praxis kan ta de hänsyn som Rosita Runegrund här så vältaligt har fört fram.