Finansieringen av kollektivtrafiken

Herr talman! Christina Axelsson har frågat mig varför principen om minst 50-50-fördelning av trängselskattens intäkter mellan väg och kollektivtrafik inte längre ska gälla och om jag avser att återgå till principen om att skattens intäkter ska fördelas lika på dessa två ändamål. Om denna princip inte längre gäller, frågar Christina Axelsson mig om jag avser att ta initiativ till att i stället öka statsbidragen till kollektivtrafiken. För att skapa tillväxt och välfärd på ett långsiktigt hållbart sätt i Stockholm behöver huvudstadens transportsystem förbättras. Stockholm är och förblir en mycket viktig tillväxtmotor i Sverige och att resor och transporter i staden är anpassade efter människors och företags behov är en viktig förutsättning för att denna motor ska fungera väl. Jag håller med Christina Axelsson om att kollektivtrafiken i Stockholm måste vara attraktiv för att skapa goda resmöjligheter för stockholmarna på ett sätt som minimerar negativa miljöeffekter. När det gäller folkomröstningarna om trängelskatten vill jag påminna om att regeringen hade att förhålla sig till 15 sådana folkomröstningar, genomförda runt om i Stockholms län. Eftersom resultaten av folkomröstningarna var tvetydiga har regeringen valt att samla regionen till en trafikpolitisk samsyn kring prioriteringar och finansiering av åtgärder i väg- och järnvägsinfrastrukturen där hänsyn tas till kollektivtrafiksatsningar. Carl Cederschiöld avrapporterade i slutet av 2007 sitt uppdrag att som förhandlingsman ta fram en regionalt förankrad lösning för trafiksituationen i Stockholm. Denna rapport utgör underlag för det arbete som regeringen initierat om att ta fram en ny generation långsiktiga infrastrukturplaner. Jag anser att det är problematiskt att öronmärka en viss skatteintäkt för vägtrafik respektive kollektivtrafik. En stor del av kollektivtrafiken bedrivs på väg, vilket gör det både svårt och onödigt att åstadkomma en riktig redovisning av hur skatteintäkten fördelas. Det som är viktigt är att människor och företag upplever att deras vardag underlättas som följd av utförda infrastrukturinvesteringar. När det gäller frågan om jag skulle kunna tänka mig att ta initiativ till att öka statsbidragen till kollektivtrafiken anser jag att det även fortsatt är kommuner och landsting som ska ansvara för att sörja för en god lokal och regional trafikförsörjning med kollektiva färdmedel. Det är kommuner och landsting som bäst kan fatta beslut som är bra för de människor som bor i respektive region. Regeringen har den 5 juni tillsatt en utredare som ska se över lagstiftningen på kollektivtrafikområdet. Syftet är att förbättra för resenären och göra kollektivtrafiken mer attraktiv.

Herr talman! I går visade ett inslag i Rapport att det är ännu mer bråttom, ännu mer viktigt, att vi minskar utsläppen. Om vi ska klara målet 20-20-20 till 2020 - målet att minska växthusgaserna med minst 20 procent, att minst 20 procent ska vara förnybart och att vi ska energieffektivisera med 20 procent - måste vi nog börja nu. Trafiken står för 30 procent av utsläppen. Därför måste vi få fart på kollektivtrafiken, och då krävs investeringar. Också Cederschiöld, som haft regeringens uppdrag att göra den så kallade Stockholmsförhandlingen den här gången - det har ju varit många före honom - säger att det krävs stora investeringar i kollektivtrafiken. Den första av mina frågor till ministern var: Varför ska stockholmarna betala mycket mer för sin infrastruktur än andra invånare i Sverige? Här får man betala dels via skatten, dels via trängselskatten. Då svarar ministern att det är tveksamt att öronmärka skatter. Visst, det hade kanske varit bättre om vi kunnat kalla det för avgift och haft att disponera pengarna i regionen, men menar ministern att intäkterna av trängselskatt ska gå till ytterligare skattesänkningar för dem som redan fått stora skattesänkningar? Är det det som menas med att det är tveksamt att öronmärka skatter? Ministern säger också att resultatet av folkomröstningen är svårtolkat och påstår att man hade att förhålla sig till 15 olika folkomröstningar. Nu var det så att ett införande eller inte av trängselskatt skulle beslutas i Stockholms fullmäktige, som sitter inte långt från detta hus, så naturligtvis skulle stockholmarna vara de som folkomröstade. Det var de som skulle bestämma över den frågan. Det fanns de bland ministerns nuvarande kamrater som före valet lovade att det inte skulle bli någon trängselskatt alls. Jag tror inte att de egentligen brydde sig om vad som stod på valsedlarna. Huvudsaken för dem var att det blev ett nej. Därför är det viktigt att nu säga att vi bejakar det stockholmarna faktiskt röstade om, det vill säga att trängselskatten ska gå till vägar och kollektivtrafik i regionen. Nu kanske jag kan få ett direkt svar på min fråga av infrastrukturministern, alltså hur det kommer att bli i framtiden. Ministern måste väl hålla med om att trängselskatten, mot bakgrund av det jag frågar - varför man inte får behålla den - ska gå både till vägar och kollektivtrafik. Det är trångt i kollektivtrafiken. Det saknas bussar. Det saknas infartsparkeringar. Det är trångt i tunnelbanan. Det är trångt på tågen. Varför vill inte ministern redan nu säga att det kommer att satsas mer pengar på kollektivtrafiken? Det kan inte vara bara en kommunal uppgift att sörja för det, utan det måste även i fortsättningen ges incitament från statens sida. Om trängselskatterna också ska få en miljöstyrande effekt måste man öka på andra sidan. Då måste man öka kollektivtrafiken, och då behövs det resurser.

Herr talman! Christina Axelsson tar upp en väldigt viktig fråga som gäller kollektivtrafiken i Stockholm, men när det gäller just miljö- och klimatfrågan är kollektivtrafiken i hela landet väldigt viktig. Jag tycker dock att Christina Axelsson är lite negativ, herr talman. Man har ju sagt att man ska satsa, och satsningar på annan infrastruktur än kollektivtrafik kommer också kollektivtrafiken till del. Nu tog Christina Axelsson själv upp detta i sitt anförande, men när man läser hennes interpellation får man lite grann intrycket att en satsning på en väg inte är en satsning på kollektivtrafik. Det håller inte jag med om. En satsning på väg är visst en stor satsning på kollektivtrafik, inte minst här i Stockholmsområdet. Jag bor själv i Täby och åker först buss och sedan tunnelbana in till riksdagen. Det skulle aldrig vara möjligt att bygga till exempel ett spår ända hem till mig. Nej, en förutsättning är att man gör satsningar även på vägsidan. När det gäller kollektivtrafiken i Stockholm har väldigt mycket hänt. Väldigt mycket av det som har hänt har också hänt de senaste två åren, det vill säga efter valet 2006. Det socialdemokratiska styret i Stockholms län införde en enhetstaxa, men man glömde liksom bort själva satsningen på kollektivtrafiken. Vad är det som får folk att åka kollektivt? SL och andra har gjort kundundersökningar som visar att de viktigaste faktorerna är restid, tillgänglighet, pålitlighet, komfort och trygghet. Först därefter kommer priset. Självklart ska vi inte ha ett pris som gör att folk inte har råd att åka; det är inte det som det handlar om. Vill man satsa på kollektivtrafiken måste man dock se till helheten, inte bara måla in sig i ett hörn och säga att en enhetstaxa skulle lösa allting. Vi vet också att Stockholm växer. Där är det väldigt viktigt att hänga med i utbyggnaden av infrastrukturen och kollektivtrafiken så att vi inte kommer efter. Det pågår nu ett hårt arbete inom alliansen som styr i Stockholms läns landsting i dag. Man jobbar dels med mer närtida lösningar som att modernisera och upprusta redan existerande system, dels med större framtidsprojekt. Jag tycker att det är väldigt viktigt att det kommer fram i debatten. Jag tycker, herr talman, att Socialdemokraterna har en väldigt negativ bild av Stockholm och gärna vill föra in Stockholmsperspektivet hela tiden. Då är det viktigt att vi från området kommer hit och försvarar oss och vår region.

Herr talman! Jag vill tacka Christina Axelsson för att hon åter har ställt en fråga om dessa viktiga frågor om kollektivtrafiken. Jag vill också tacka statsrådet för svaret. Jag vill börja med att berätta för herr talmannen att Stockholm är Sveriges trafiknav i alla avseenden. Jag kommer att utnyttja detta i morgon för att åka till Blekinge - tåget avgår kl. 6.20 och inträffar i Karlskrona kl. 11.13 - för att studera trafikproblemen där, som också är viktiga. Tittar man ut över landet står det dock klart att vårt största trafikproblem är Stockholms stad och Stockholms län. Då kan man ställa sig frågan: Varför har det gjorts så lite? Christina Axelsson och jag har diskuterat detta ofta och har åtminstone ett svar, nämligen att det har varit oenighet inom regionen. Vi får lite grann skylla oss själva. Man bör alltid ha klart för sig att detta är en viktig orsak till att inte mer har hänt under så många år, både när Socialdemokraterna och övriga vänsterpartier varit i ledningen och när de mer liberala partierna varit i ledningen. Det tycker jag är ett jättebekymmer, och det framstår alltmer som en av de viktigaste orsakerna till att så lite har hänt. Man har gjort partipolitik av detta. Vad ska man då göra? Detta har statsrådet Torstensson och jag diskuterat vid olika tillfällen. Det är klart att Citybanan är otroligt viktig för framtiden. Problemet är att den inte är i funktion nu utan kommer att vara det först om ungefär tio år. Problemet är också att denna bana inte är tillräckligt finansierad. Jag vill varna för att den finansiering som förhandlingsmannen Carl Cederschiöld har presenterat inte heller kommer att hålla, lika lite som den som presenterades av den förra regeringen i ett avtal mellan Stockholms stad, Stockholms läns landsting och regeringen före valet 2006. Det är stora underskott i detta. Vad ska man då göra mer än att bygga Citybanan, som har återverkningar både på lokaltrafiken här i Stockholm och på rikstrafiken? Som jag ser det finns det ett annat projekt som är förbisett i kollektivtrafiken sedan mitten av 1980-talet, nämligen utbyggnaden av tunnelbanan. Ändå kan man här göra väldigt mycket. Tunnelbanan har en överlägsen effektivitet när det gäller att ta stora mängder människor från ett ställe till ett annat. Jag lät utreda hur många städer i Europa som för närvarande håller på och bygger på tunnelbanan. Det är 39 städer som bygger på sin tunnelbana. I Stockholm gör vi nästan ingenting. Det är egentligen 20 år sedan man byggde den sista metern tunnelbana, och på dessa 20 år har Stockholm vuxit med i storleksordningen ett halvt Göteborg. Om vi inte gör någonting radikalt åt tunnelbanan kommer vi dessvärre, som Christina Axelsson tog upp i sin interpellation, att få ett allt större problem med att allt fler kommer att välja att ta den egna bilen. Detta är det helt centrala: Hur ökar vi kapaciteten så att folk kan åka tunnelbana? Annars kommer de flesta att ta bilen. Vi vet också att de inte betalar trängselskatten själva, utan det gör företag, myndigheter och andra organisationer. Det är tyvärr småskolelärarinnorna och barnavårdarna som får lida för detta.

Herr talman! Den här regeringen har två övergripande prioriteringar, Christina Axelsson. Det är dels att skapa förutsättningar för människor att lämna arbetslösheten och få ett arbete, dels att skapa bättre förutsättningar för att minska klimatpåverkan och möta de klimathot som finns med ett mycket tydligt internationellt engagemang. När man skapar förutsättningar och möjligheter för människor att få ett arbete innebär det också ett ökat resande, ett ökat pendlande och större arbetsmarknadsregioner. Stockholm är precis i den situationen just nu. Det är ett stort geografiskt område som attraherar stockholmare. Det blir en stor pendling. Det är naturligtvis bra att människor har fått arbete och att vi har större arbetsmarknadsregioner. Den negativa delen är ett ökat tryck på kollektivtrafik, på vägar och på spår. Den här regeringen väljer också att prioritera det direkta arbetet här och nu. Christina Axelsson kan fortsätta att diskutera trängselskatten som sådan, men det beslutet togs för ett år sedan. Regeringen har här och nu valt att arbeta konkret med att skapa bättre förutsättningar för kollektivtrafiken i Stockholm. Det börjar ge resultat. Framkomligheten på både väg och spår börjar förändras. Människor kan lättare komma i tid än tidigare. Det är mycket kvar att göra, men det är på rätt väg. Naturligtvis beror detta på att regeringen valde att ge ytterligare resurser till Banverket för att förbättra förutsättningarna för befintliga spår och stärka kapaciteten. Det är oerhört viktigt att detta görs tillsammans med andra aktörer - SL, SJ och andra kommuner runt omkring Stockholms stad. Kraftsamling Mälardalen är en oerhört viktig satsning. Man har presenterat ett 44-punktsprogram med fokus på att vidta åtgärder så att människor får förutsättningar att lättare ta sig fram i vardagen till eller från jobbet eller för att till exempel hämta sina barn. Precis som Gunnar Andrén sade när det gäller den långsiktiga delen är beslutet om Citybanan som regeringen har fattat viktigt. Den ger effekt om tio år. Det är därför det är så oerhört viktigt att vi här och nu vidtar åtgärder. Det arbete som pågår i regionen runt Stockholm, i Stockholms län, är snarare en vägvisare för hur andra delar av landet kommer att hitta former för att finansiera och gå vidare med de prioriteringar i infrastrukturen som man är gemensamt överens om i regionen. Christina Axelsson vet att det saknas oerhört många miljarder i den infrastrukturplan som Christina Axelsson själv är ansvarig för. Det är viktigt att ha med sig detta. Det krävs många åtgärder för att klara av den befintliga planen där det inte finns de miljarder som regionen efterfrågar, samtidigt som vi måste möta de utmaningar som finns med anledning av större arbetsmarknadsregioner, ökat exporttryck och så vidare.

Herr talman! Att stå i talarstolen här i dag, infrastrukturministern, och yvas över att man har fattat beslut om Citybanan är lite magstarkt. Det fanns både beslut och uppgörelser om den när den nya regeringen trädde till. Vad gjorde ministern? Hon tvärnitade och såg till att banan utreddes en gång till. På så sätt fördröjdes det hela med drygt ett halvår. Där får man verkligen tänka efter. Minnet är inte fullt så kort. Sedan var det frågan om ytterligare resurser till Banverket. Ministern ger med den ena handen och tar med andra. Samtidigt tog man i vårpropositionen bort 120 miljoner från Banverket. Det är väl smällar man får ta, som man säger. Sedan var det frågan om Kraftsamling och 44 projekt. Tio är nu avbockade. Vi som åker pendel varje dag hoppas naturligtvis att många fler ska bockas av. Det är viktigt att fortsätta det arbetet. Jag brukar säga att det ska gå tätt och rätt och att det ska vara snyggt och tryggt. I så fall blir kollektivtrafiken attraktiv. Det är väl det vi måste bygga på. Gunnar Andrén påpekade att vi inte har varit så eniga i den här regionen. Nej, det är helt rätt, Gunnar. Vi har inte varit det. Men jag tycker ändå att vi har jobbat oss samman inom ramen för en bättre sits. Vi har jobbat oss samman inom ramen för många andra frågor. Nu är vi överens om vad som behöver göras. Men vi är inte överens med den nya regeringen om hur detta ska betalas, att stockholmarna ska straffas och betala sina kostnader flera gånger om. Det är vi inte överens om. Innerst inne tror jag inte att Gunnar Andrén heller är överens om det. Nu har en uppföljningsgrupp tillsatts som ska se över Stockholmsförhandlingarna. Det framgår att trängselskattens effekter med mera ska följas upp. De effekter jag tror att gruppen kommer att finna är att miljöprofilen går förlorad om man inte också satsar på kollektivtrafik. Annars känner folk att de får ta bilen eftersom det inte finns något annat alternativ. De får betala. Det betyder att det är dyrare att köra bil här än någon annanstans. Ibland känns det som att det är smällar man får ta. För att öka marknadsandelen av kollektivtrafiken har detta utretts flera gånger om. Jag satt själv med i en utredning om kollektivtrafikens framtid. Det har nyligen varit en utredning, Koll framåt. Man säger i den utredningen att det nu inte behövs fler utredningar. Nu är det handling som krävs. Jag frågar återigen, ministern, var handlingen är. Var kommer effekterna? Om inte 50-50-fördelningen av trängselskatter ska gälla, att de ska gå till både vägar och kollektivtrafik, avser ministern att ta initiativ till att i stället öka statsbidragen till kollektivtrafik så att vi får en god kollektivtrafik i Stockholmsregionen?

Herr talman! Det känns bra att vi alla är överens om hur viktigt det är för Stockholmsområdet, men även för hela Sverige, att vi satsar på och bygger ut kollektivtrafiken. Gunnar Andrén satte fingret på rätt ställe. Det krävs handlingskraft. Vi politiker måste våga fatta svåra beslut. Det har vi inte gjort i Stockholmsområdet. Där är alla partier lika skyldiga. Det är verkligen viktigt att vi visar handlingskraft och jobbar på. Det som har gjorts de senaste åren är på rätt väg, men mycket mer kan göras. Jag sätter stort hopp till den infrastrukturproposition som ska komma till hösten. Där ska vi reda ut det som har varit eftersatt inte bara i Stockholm utan även i hela Sverige. Det är också viktigt att vi i den fortsatta diskussionen och dialogen också inser Stockholms vikt och genomför de stora projekt som behövs, även om vi kanske inte kommer att se effekten förrän om tio år eller ännu senare. Problemet är att vi inte fattade dessa beslut för 10-30 år sedan - som vi borde eller skulle ha gjort. Vi är skyldiga dagens generationer detta. Vi måste ta med oss i fortsättningen att vi inte får hamna i den här sitsen igen. Det handlar inte bara om pengar. Det handlar faktiskt om att våga fatta beslut på alla nivåer. Det är nog enda sättet att komma till skott med klimat- och miljöfrågan, nämligen genom att våga inse vikten av att fatta beslut.

Herr talman! Christina Axelsson och jag är eniga i mycket om vad som har varit. Det är hela sanningen. Låt mig i första hand vända mig till statsrådet. Det finns en sak som har varit positiv det senaste året, nämligen att de extra pengar som har tilldelats regionen har gjort att trafiken har blivit förbättrad i regionen. Punktligheten har ökat. Man kan se i de mätningar som SL gör att det inte bara är rekordmånga som åker - effekten av att vi är fler i området - utan också att fler är nöjda med SL. Christina Axelsson efterlyser att det ska vara tätt och rätt och snyggt och tryggt att åka kollektivt. Det är viktigt att ha det som mål. Christina Axelsson och jag är oeniga om Citybanan. Jag tror att det var klokt att göra en paus och pröva frågan om tredje spåret en gång till. Hans Rode kom fram till att det inte var klokt. Jag vet att det finns andra som har andra åsikter. Jag tror att det var klokt att se till att det blev en ny finansiering av Citybanan. Det är inte bra att sätta i gång projekt där det saknas åtminstone 6-8 miljarder. Det är inte bra, för då hamnar man i svårigheter så småningom. Vi ser det till exempel på ett mycket mindre projekt, Nynäshamnsvägen, där det saknas 300-400 miljoner kronor nu och där man inte kan lägga ut de sista beställningarna. Därför tycker jag att vad den här regeringen gjorde var klokt. Jag tror att en annan regering hade tvingats göra samma sak i grund och botten. Man kan inte bygga saker som kostar 6-8 miljarder mer än vad man har pengar till. Slutligen vill jag upprepa detta med tunnelbanan. Det är nästan ingen mer än jag, herr talman, som talar om tunnelbanan i Stockholm nu för tiden. Nyckeln till att få en mycket stor kapacitetsökning är att se till att vi får i gång tunnelbaneutbyggnaden igen. Den finns norrut, västerut och söderut, så det är på många håll som man kan bygga ut den.

Herr talman! Först är jag här för att debattera med statsrådet, men jag vill bara kommentera en sak som Malin Löfsjögård sade, nämligen att det inte är några fler än hon, Moderaterna och regeringen som debatterar Stockholmspolitiken och infrastruktursituationen i Stockholm. Jag tycker att det är en oförskämdhet. Det är en oförskämdhet mot Gunnar Andrén, mot Christina Axelsson och mot mig. Vi har stått i den här talarstolen ett antal år, och i andra talarstolar dessförinnan, och diskuterat just dessa frågor. Så till interpellationssvaret. Statsrådet säger så här: "För att skapa tillväxt och välfärd på ett långsiktigt hållbart sätt i Stockholm behöver huvudstadens transportsystem förbättras." Ja, vem skulle inte hålla med om det? Jag tror att alla håller med om det. Det är väl inget kontroversiellt i sig. Sedan kommer man åter till folkomröstningarna, att folkomröstningarna skulle ha varit så tvetydiga att man inte kunde fatta beslut. Man fattade ju det konstiga beslutet att pengarna skulle gå till väg, och då är frågan: Var det detta som avsågs när vi diskuterade? Avsåg även de som röstade nej detta? Tror verkligen statsrådet att det var till väg man i första hand hade tänkt att pengarna skulle gå även om man röstade nej? Det fanns väl ett antal som röstade ja även i de kommunerna. Man slår sig för bröstet och säger att man hade Carl Cederschiöld som rapporterade av sitt uppdrag som förhandlingsman. Men det var väl en ganska dålig redovisning, med tanke på att Carl Cederschiöld inte kom överens med hela regionen. Vi har fortfarande en splittrad region - vi fick faktiskt bort det under ett antal år. Vi är i och för sig ganska överens om vilka projekt vi ska ha, men hur vi ska finansiera det lyckas vi inte komma överens om. Det har man lyckats med i andra överenskommelser. Slå er inte för bröstet för det. Det andra gäller att man ska öronmärka vissa skatteintäkter. Nja, problemet är väl att man egentligen gör det hela tiden, eftersom man ger särskilda pengar till kollektivtrafik och nästan alla de pengarna går just till inköp av vagnar och byggande av spår. De går ju inte till att bygga väg i första hand. Det där är bara ett sätt att komma undan i debatten om trängselskatterna. Jag skulle också, herr talman, vilja säga lite grann om ökade statsbidrag och kollektivtrafiken, om det inte behövs ökade statsbidrag för kollektivtrafiken. Det finns två problem i detta. Man har i Stockholms län, precis som i det här huset, ägnat sig åt att sänka skatten ganska bra och att dra undan pengar för att just kunna få en bra kollektivtrafik även i Stockholms län. Det är också viktigt att öka statsbidragen för att kunna få en bättre kollektivtrafik. Även om det är landstingen som är ansvariga är pengarna för detta en del av det som statsrådet har i sin budget. Slutligen, herr talman, skulle jag vilja tala om vad som är så intressant i det här sammanhanget. Man slår sig för bröstet för att den här regeringen är så duktig. Men vi har ju inte sett resultatet av detta än. Man hänvisar hela tiden till hallelujapropositionen, som jag väljer att kalla den, nämligen infrastrukturpropositionen. Där ska alla problem av alla de slag lösas. Den ska nu komma. När den kommer får vi se - den är utlovad till hösten. Det är ändå, herr talman, väldigt mycket löften och väldigt lite konkret som har gjorts. Min fråga är: Vad är det konkret som ministern har för avsikt att göra vad gäller kollektivtrafiken?

Herr talman! Jag börjar bakifrån. Det är ganska intressant att höra Börje Vestlund. Jag trodde att vi var överens om att när man lägger fram propositioner om till exempel inriktningsmål bygger det på att det finns ett mycket gediget underlag och att man arbetar med detta underlag för att lägga fast en inriktning till kommande planeringsperiod. Det är ingenting annorlunda än det som Börje Vestlund själv har varit ansvarig för under tidigare perioder. Jag förstår över huvud taget inte tonläget. I andra sammanhang brukar riksdagen med all tydlighet visa på vikten av att vara delaktig i de prioriteringar som görs. Det gör man i samband med att man lägger fram en inriktningsproposition på det här sättet. Det berör alla saker, om man ändrar inriktning i förhållande till inriktning, tidigare planer och så vidare. Det är den propositionen som jag hänvisar till. Man behöver inte ha det tonläget av den anledningen. Jag återkommer vad gäller Stockholm specifikt och diskussionen om kollektivtrafiken och behovet av resurser. Jag vill återigen poängtera att Banverket fick generellt sett 330 miljoner mer i den budget som gäller för 2008, men specifikt 125 miljoner under 2007 för att vidta åtgärder i och kring Stockholm. Det är det som man ser resultatet av. Det tar lite tid innan åtgärderna får effekt, och själva arbetet kräver också sin effekt. Det är viktigt att se, återigen, att det arbete som Carl Cederschiöld har gjort i Stockholm tillsammans med kommunerna i Stockholm och i samband med en större region är beviset på hur infrastruktur måste planeras och prioriteras. Det måste vara en samlad, enig region, eftersom till exempel Stockholm är så attraktivt som arbetsplats och är en sådan tillväxtmotor. Med bra möjligheter till pendling skapar det en mycket dynamisk region, men med stort tryck på att också ha gemensamma prioriteringar vad gäller infrastrukturen. Därför är det arbete som dagligen pågår för att förbättra för människor i och runt Stockholm oerhört avgörande. Även om vi här kommer in på frågan om Citybanan är den effekt vi kan se om tio år en förbättrad situation. Det är också viktigt att se att det i dag läggs 27 miljarder på kollektivtrafik. Jag tror att det är viktigt att vi ser över den lagstiftning som i dag finns på kollektivtrafiksidan. Även om det är kommuner och landsting som ansvarar för att sörja för en tillfredsställande kollektivtrafik är det viktigt att vi ser vilka möjligheter vi har att få ut mer av varje insats, varje miljard som läggs på kollektivtrafiken. Därför har jag valt att göra en översyn av lagstiftningen, som är runt 30 år gammal, just för att ha tydligare fokus på resenären, det som Christina Axelsson efterfrågar. Vi har i dag en transportsektor som har förändrats under kort tid, och det har naturligtvis skett förändringar i och runt Stockholm. Därför är det viktigt, för resenärens skull, att se vilka möjligheter vi har att skapa bättre förutsättningar för en modern kollektivtrafiklagstiftning.

Herr talman! Först till Gunnar Andrén: Det var inte för att se över finanserna som ministern satte i gång den där utredningen, utan det var för att titta på om man behövde Citybanan eller inte. Och därmed fördröjdes projektet drygt ett halvår. Så var det. Nu har vi hört ministern prata och prata, och jag vet fortfarande inte riktigt vad man kommer att göra åt kollektivtrafiken i Stockholmsregionen. Att det ska gå tätt och rätt och vara snyggt och tryggt och att det finns 44 punkter som man nu håller på och bockar av - vajert, säger vi på stockholmska. Det är tio punkter avklarade. Det är bara 34 kvar, och innan de är färdiga kommer vi att ha 34 nya punkter som också behöver bockas av. Det här arbetet fortsätter ju och måste fortsätta. Men jag blir orolig när ministern i svaret säger att det även fortsatt är kommuner och landsting som ska ansvara för att sörja för en god lokal och regional trafikförsörjning med kollektiva färdmedel. I den här regionen betalar vi något som heter trängselskatt. När vi beslutade att vi skulle ha trängselskatten - för det är det interpellationen handlar om - sades det att miljöavgifter, trängselskatt, innebär att avgiften tas ut i biltrafik i syfte att minska köer och förbättra miljön. Intäkter återförs till Stockholmsregionen för investeringar i kollektivtrafik och vägar. Det kan ingen säga något emot, för så stod det på valsedeln. Jag tycker att det är märkligt, ytterst märkligt, att ministern som är från Centerpartiet nu kommer och säger att det var så många andra som tyckte andra saker att nu tycker vi inte så. Nu ska alla pengar gå till vägar. Nej, ta pengar och satsa! Om man inte tar de här pengarna måste man satsa andra pengar för att vi ska få en miljöeffektiv kollektivtrafik i det här länet.

Herr talman! Jag kan fortsätta där Christina Axelsson slutade och säga att alla som har arbetat med trafiken, suttit med i planeringen och diskuterat meter för meter av en bana vet att det är oerhört mycket mer effektivt att bygga spår för kollektivtrafik av olika slag, spårvagn, tunnelbana, järnväg, än att bygga väg. Man får inte in så många i varje buss på väg som man får i en vagn. Det är en väldigt stor skillnad. Därför är väl just spårdiskussionen så stor i den här regionen. Jag delar uppfattningen att vi ska ha ett gediget underlag när vi fastställer infrastrukturpropositionen. Problemet är att infrastrukturpropositionen har svävat som en ande över den här kammaren väldigt länge i samtliga debatter som vi har haft med infrastrukturministern. Det finns kanske en irritation över att det alltid hänvisas till den och att alla problem ska lösas när den någon gång kommer fram. Problemet med just den här regionen och hur den här regeringen har hanterat den här regionen handlar om att man tillsatte Cederschiöld som förhandlare. Cederschiöld kom ju inte fram med någon enig region. Han kom överens med sina partikompisar runt om i länet. Det är inte någon enig region som står bakom det här. Finansieringen har man fortfarande inte löst i hela regionen. Det gör att Cederschiölds-utredningen blir lite rumphuggen. Slutligen, herr talman, skulle jag vilja säga: Varför måste man se över kollektivtrafiklagstiftningen? Det finns ju en kommitté som har lagt fram sitt betänkande som inte har omsatts i lagstiftning än såvitt jag vet.

Herr talman! Det är intressant när man kommer in på Citybanan och det beslut som regeringen valde att ta, beslutet att bygga Citybanan. Jag trodde att Christina Axelsson och riksdagen var intresserad av att ha kontroll över stora infrastrukturprojekt och kostnaden runt dessa. Jag kanske misstog mig. Trängselskatten i Stockholm kommer att återföras till stockholmarna. Stockholmarna behöver vägar och järnvägar. Med prioritet på vägar skapar vi också bra förutsättningar för en bra kollektivtrafik i Stockholm. Jag börjar fundera på om hela oppositionen inklusive Socialdemokraterna är emot vägar med tanke på Börje Vestlunds sista inlägg. Nåväl, den här regeringen har för avsikt att skapa bra förutsättningar för infrastrukturen i Stockholm, därav det arbete som Carl Cederschiöld har som underlag. Ni har utifrån representanter runt och i Stockholm visat på att det har varit mycket oenighet om prioriteringar. Jag tror att det är oerhört viktigt att regionen samlar sig kring prioriteringar på det sätt som man har gjort i Cederschiölds underlag. Det är det underlaget som nu ligger i det långsiktiga arbetet med infrastrukturpropositionen. När det gäller att det svävar en ande runt infrastrukturpropositionen vet jag inte om det beror på mig eller på er, men jag uppskattar att det finns ett sådant engagemang kring infrastrukturarbetet. Det är ju ett långsiktigt arbete. När vi pratar om inriktningsmål pratar vi om tio år framåt dessutom. Låt oss fortsätta den här diskussionen framöver.