Felaktig läkemedelsanvändning

Fru talman! Det är en mycket väsentlig interpellation som Thomas Nihlén har ställt. Det är också ett mycket trevligt svar från socialministern. Jag delar inte fullt interpellantens negativa syn på att det inte är ett fullödigt svar. Det är den förmånen man har när man samarbetar med en alliansregering; jag vet att det händer mycket på det viktiga kvalitetsområdet för läkemedel som säkert kommer att komma innan mandatperioden är slut. Socialministerns svar ger en tydlig fingervisning om hur man redan har genomfört en lag som på många sätt kommer att stärka säkerheten. Jag är säker på att socialministern kan släppa en och annan kvalitetsförstärkning till. Men jag ska hjälpa till att förklara lite grann hur viktig interpellationen är sett med utgångspunkt i de frågor som Thomas Nihlén ställer. Det handlar om risken för att man fokuserar enbart på en kortsiktig kostnadsfundering för läkemedel. Det är nog så lätt att göra eftersom detta är en stor budgetpost. Men den stora budgetposten måste ställas i relation till den totala utgiften för både sjukvård och sjukdom. Då kommer vi tillbaka till siffror som visar att sjukvårdens direkta kostnader är ungefär 20 procent av utgifterna för sjukdomsbekämpning. Bland de 20 procenten, fru talman, har vi öppenvård, slutenvård och olika behandlingskostnader där läkemedel utgör ungefär 15 procent, det vill säga en handfull procent av den totala utgiften för sjukvård. Man kan säga att vad den förra regeringen förmådde, vilket tyvärr även Miljöpartiet stödde, var att enbart införa en kostnadsfråga i form av generikautbyte där man visserligen sparar några ören per tablett men å andra sidan inte adresserar kvalitetsfrågan på ett mer djupgående sätt. Omklätt i andra ord: Om vi bara har ett antal procent, även om det är en dyr utgift, som är kostnaden för läkemedel blir det inte särskilt effektivt att bara ta fram den billigaste tabletten om den inte behövs, om den ges på fel sätt, om den ges i fel dos och om den ges till fel patient. Där har interpellanten alldeles rätt. Jag är helt säker på att det pågår andra aktiviteter. Bland annat nämns i svaret från socialministern att Sveriges Kommuner och Landsting är inblandat. En kvalitetsaspekt som jag vill lyfta fram är den man tog med i det förra avtalet med Sveriges Kommuner och Landsting om statens ersättning av läkemedel. Där villkorade man nämligen detta med ett kvalitetsarbete som skulle ske i samråd mellan Sveriges Kommuner och Landsting och bland andra regeringen och Socialdepartementet. Detta pågår, och man lämnar en slutrapport i februari. Hela alliansregeringen har också tagit ett kvalitetsgrepp, nämligen att prioritera just den fråga som interpellationen handlar om vid det kommande EU-ordförandeskapsåret. Då ska man lyfta upp kvalitetsaspekter på läkemedel i en generell diskussion ur ett europeiskt perspektiv. Det är nog så välkommet, för vi har ingen möjlighet att lösa alla dessa viktiga frågor enbart nationellt. Detta blir nu föremål för en europeisk samordning, och man prioriterar det just när man har ordförandeskapsåret. Det visar på en ambition till på kvalitetsområdet. Fru talman! Om man ska sammanfatta detta och vikten av Thomas Nihléns interpellation vill jag påstå att detta inte bara handlar om kortsiktiga besparingar som kan göra att läkemedelskostnaderna tillfälligtvis planar ut. Det handlar om ett långsiktigt strävande efter en mer rationell användning av läkemedel som bygger på att man analyserar möjligheterna för en mer medicinskt effektiv läkemedelshantering. Man måste adressera frågan om patientsäkerhet, för den är intimt förknippad med säkerheten. Det handlar också om kostnadseffektiviteten på ett lite annorlunda sätt, nämligen inte bara samhällets omedelbara utgifter, utan de utgifter som minskar för både patient och sjukvård genom att man inte vare sig över-, under- eller felförskriver läkemedel.

Fru talman! Jag vill tacka Thomas Nihlén för att han tar upp denna viktiga fråga. Det är en fråga som förstås har en prislapp, alltså en kostnadsaspekt för det offentliga. Ännu viktigare är förstås att det är en fråga om livskvalitet och ytterst en fråga om liv och död för den enskilde patienten. Vi talar om potentiellt mycket farliga ämnen som vid felaktig användning eller i felaktig kombination kan ge förfärliga effekter för den enskilda personen. Därför är det av enormt stor betydelse att vi diskuterar problemet. Ännu viktigare är förstås att vi vidtar rätt åtgärder. Thomas Nihlén har ställt frågan om jag avser att vidta några åtgärder och i så fall vilka för att utreda omfattningen, kostnaderna och orsakerna till den felaktiga läkemedelsanvändningen. Mitt sätt att resonera är att det finns tillräckligt bra underlag för att konstatera att detta orsakar stora kostnader. Det finns tyvärr ett tillräckligt bra underlag för att konstatera att väldigt många människor drabbas. Det finns tyvärr inte ett tillräckligt bra underlag när det gäller att veta exakt vilka åtgärder som ska vidtas fullt ut, även om mycket är på gång. Att använda de begränsade resurserna på departementet för att göra dessa beräkningar om det skulle vara si eller så många tiotals miljarder är en underordnad fråga. Det mest betydelsefulla handlar om att varje enskild person som blir föremål för läkemedelsbehandling ska kunna lita på att de läkemedel som sätts in får till effekt att det innebär förbättringar för denna person. Jag redogjorde i mitt svar för en del av de åtgärder som vi vidtar. Det handlar, utöver detta, om den nationella IT-strategin. Ett viktigt anslag ytterligare handlar tekniskt uttryckt om ett elektroniskt expeditionsstöd. Det innebär kort att Apoteket AB genom verksamhetsavtalet med staten har fått möjlighet att utveckla ett nytt elektroniskt expeditionsstöd. Det kan enkelt beskrivas som ett verktyg som kontrollerar alla elektroniska recept så att man ser om läkemedel är dubbelförskrivna, feldoserade eller interagerar med andra läkemedel som patienten går på. Då larmar systemet. Man får in ytterligare ett moment av säkerhetskontroll som gör att det oftare blir rätt och färre gånger blir fel. Jag tror att det kan bli oerhört betydelsefullt. Vi har också gett Socialstyrelsen i uppdrag - mot bakgrund av vårdskademätningen där man bland annat har tittat på denna fråga - att utreda förutsättningarna för att införa ett nationellt system med fastställda rutiner för egenkontroll inom hälso- och sjukvården. Det tror jag också kan bli betydelsefullt. Inom kort, innan året är slut, kommer också Patientsäkerhetsutredningen att lämna sitt betänkande där man har fått till uppgift att se över frågor som rör just det faktum som Thomas Nihlén tar upp, nämligen att många människor varje år drabbas av vårdskador eller till och med avlider i den svenska hälso- och sjukvården. Vad kan vi göra för att möta den problematiken? Där tror jag att Patientsäkerhetsutredningen kan ha en hel del att komma med. Läkemedelsgenomgångar har vi nämnt helt kort också. De är av central betydelse. Här gör man en professionell genomgång på individuell basis med den enskilde patienten. Det är en nyckelfråga i sammanhanget.

Fru talman! Miljöpartiet tog initiativ till en aktuell debatt här i kammaren den 24 oktober som handlade om felaktig läkemedelsanvändning för våra äldre. Bakgrunden var den intensiva debatt i medierna som speglat den läkemedelsskandal, som en del kallade den, som visat att våra äldre riskerar liv och hälsa genom en omfattande felaktig läkemedelsanvändning. Den som framför allt fått personifiera alla dessa tusentals äldre som utsatts för allvarliga biverkningar till följd av felaktig läkemedelsanvändning är Gulli Johansson. SVT-programmet Uppdrag granskning den 24 september i år berättade en skrämmande historia om Gulli som förlorade elva år av sitt liv på grund av biverkningar av läkemedel. Hur många fler Gulli finns det? Hur många äldre har drabbats och kommer att drabbas av denna form av läkemedelsvanvård? Även här är svaret enkelt: Ingen vet. Miljöpartiet vill ta reda på detta genom att tillsätta en haverikommission för läkemedelssäkerhet - en haverikommission eftersom vi ser det som en katastrof att våra äldre riskerar att drabbas av läkemedelsvanvård. Regeringen tycker tydligen inte att det är viktigt att söka svaren på dessa frågor. Det har nu socialministern också konfirmerat. I en artikel i Aftonbladet som undertecknats av socialministern och äldre- och folkhälsoministern och som publicerades den 24 oktober - samma dag som den aktuella debatten - kunde man läsa följande: "Trots högljudda rop efter haverikommission har felmedicinering förstås också skett under alla de tolv år som oppositionen varit ansvariga för vård och äldreomsorgen. Om det finns ett haveri att tala om så är det vänsterkartellens eget haveri." Att ansvariga ministrar inte tar sitt ansvar utan skyller på tidigare regeringar har vi fått vänja oss vid att höra här i kammaren. Men att man i en artikel uttrycker sig så ointresserat och raljant över ett seriöst förslag som handlar om felaktig läkemedelsanvändning bekräftar bara bilden av regeringens oförmåga att ta ansvar för frågan om felaktig läkemedelsanvändning. Den felaktiga läkemedelsanvändningen i samhället kostar i storleksordningen 10-30 miljarder. Kanske är det ännu mer, men vi vet inte hur mycket. Vi vet att många människor skadas och dör av felaktig läkemedelsanvändning - om det är hundratusentals eller tusentals vet vi inte heller. Miljöpartiet vill veta hur stort detta problem är och vad det består av - framför allt för att få en möjlighet att kunna utvärdera och följa upp om den felaktiga läkemedelsanvändningen ökar eller minskar och om regeringens insatta åtgärder har någon effekt eller inte. Det vet vi inte om vi inte har något att utgå från. Men regeringen och socialministern tycker tydligen inte att detta är viktigt att ta reda på. Något som jag tror att vi alla är överens om är att vi ska ha en rationell, säker och effektiv läkemedelshantering och att rätt läkemedel ska ges vid rätt tillfälle i rätt dos och till rätt patient med adekvat uppföljning. För att nå dit måste man så långt det är möjligt identifiera och vetenskapligt belägga hur stora problemen med felaktig läkemedelsanvändning i verkligheten är, vilket skulle vara den föreslagna haverikommissionens uppgift.

Fru talman! I det förra inlägget nämnde jag att kostnaden för sjukvård är ungefär 20 procent av utgiften för sjukdom. De 80 procent som finansierar dåligt behandlad sjukdom, alltså indirekta kostnader, är kort- och långtidssjukskrivningar, förtidspensioneringar och intressant nog, fru talman, även förtida död. Precis som Thomas Nihlén har nämnt och som socialministern har kommenterat är felaktig irrationell läkemedelsbehandling inte sällan tyvärr förknippad med förtida död. Det innebär att de indirekta kostnaderna ökar om man inte satsar på kvalitetsaspekter på läkemedelsutveckling för samhället. Även de direkta kostnaderna ökar, precis som det har antytts här. Det innebär att man har onödiga inläggningar och onödiga kostnader för att betala dessa läkemedel som man bara kortsiktigt har gjort billigare. Det krävs alltså ett rejält omtag för att satsa på kvalitet. Ett sätt, fru talman, att satsa på kvaliteten är att höja kompetensen hos förskrivarna. Då ber jag interpellanten och oppositionen notera att i just det fall som nämndes, patienten Gulli som kom upp i debatten, handlar det bland annat om att socialministern har tagit initiativet till att göra en riktad satsning på psykiatrin inom ramen för vilken satsningar på utbildningen av just förskrivare av psykofarmaka finns, nämligen psykiaterna. Det är ett sätt att stärka kvaliteten på lång sikt som man är säker på ger en väldig utbetalning på en ganska låg insats av resurser, även om den i det här fallet är större än vad den har varit på vidareutbildningen tidigare. Ett annat sätt att se på detta är alliansens förmåga att arbeta över departementsgränser. Vi har nyligen haft en forskningsproposition från Utbildningsdepartementet där forskningsministern har aviserat stora satsningar inte minst på klinisk forskning och forskning på bland annat relevant behandling med läkemedel. Detta innebär att man inte har ett stuprörshängande utan i stället ett hängrännetänk över blockkretsarna, det vill säga mellan departementen. Det viktiga är att man inte enbart litar på myndighetsansvaret utan tar ett politiskt ansvar.

Fru talman! Jag tror att det betydelsefulla är att vi åtgärdar det. Om vi har ett problem som är väl känt och som vi måste ta itu med är då lösningen att räkna? Om en båt har kantrat och folk ligger i sjön ska man då fiska upp människorna eller ska man räkna hur många de är? Miljöpartiet vill veta storleken på problemet. Regeringen vill åtgärda problemet. Miljöpartiet vill räkna ut kostnaden. Vi vill eliminera bekymren. Miljöpartiet vill kartlägga. Vi vill åtgärda. Jag har redovisat en lång rad åtgärder som vi har satt i gång tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, tillsammans med de myndigheter som har den kortaste startsträckan. För min del spelar det mindre roll om det handlar om 20 eller 30 miljarder - om vi tar Thomas Nihléns siffror. Det är fullständigt ointressant. Så länge enskilda människor far illa för att vi förskriver läkemedel på ett felaktigt sätt finns det ett problem som ska mötas. Det problemet möter vi genom en lång rad insatser. Det handlar om enskilda personer. Det kan många gånger vara äldre människor som har stor respekt för läkarauktoriteten och kanske själva befinner sig i ett tillstånd där de inte riktigt kan överblicka sin medicinering eller har anhöriga som kan göra det. Det handlar ju om att se till att vi har mekanismer som gör att vi har kontroller så att det inte går fel utan att vi levererar läkemedel till rätt person, i rätt sammanhang och i rätt dosering. Det är det centrala. Det har gjorts uppskattningar, men de spretar väldigt mycket. Vi skulle ju kunna tillsätta ännu en kommission som räknar, men frågan är om det är någon mening med det. Är det vad som avgör om vi ska göra någonting? Nej, det tycker inte jag. Jag tycker att vi ska göra något. Problemet finns där. Det finns alla skäl att ta itu med det. Jag har presenterat en lång rad åtgärder som vi har satt i gång och som vi kommer att kunna genomföra när vi får ett bättre underlag. Har Thomas Nihlén fler goda idéer är jag beredd att lyssna på dem. Det här är ett problem som måste tas på största allvar. Vi har från första dagen försökt att göra det som vi ser som möjligt att göra. Vi tror att vi åstadkommer något väldigt betydelsefullt med de åtgärder som jag har presenterat i dag.

Fru talman! Först vill jag tacka socialministern för en bra debatt. För mig och Miljöpartiet har den här debatten varit klargörande. Den har tydligt visat att socialministern och regeringen inte har för avsikt att vidta några som helst åtgärder för att utreda omfattningen, kostnaderna och orsakerna till den omfattande läkemedelsrelaterade sjuklighet och död som den felaktiga läkemedelsanvändningen skapar. Det innebär också att socialministern inte har några möjligheter att bedöma om regeringens egna föreslagna och genomförda åtgärder har någon som helst effekt i form av en minskning av den felaktiga läkemedelsanvändningen. Det är det som är vår stora poäng. Åtgärderna är naturligtvis det viktiga. Vi har lagt fram ett stort antal konkreta politiska förslag på hur man ska minska den felaktiga läkemedelsanvändningen. Ett av de förslagen är just att vi ska ta reda på hur stort problemet är så att vi kan se om de åtgärder vi vidtar har någon effekt eller inte. För att avslutningsvis vara lite optimistisk hoppas jag att den här debatten har gjort att socialministern har fått sig en tankeställare, och att regeringen kanske tänker om och tar den här frågan på större allvar. Kanske får vi här i kammaren uppleva att regeringen återkommer med ett förslag som skulle åtgärda de brister som Miljöpartiet har påtalat, även om regeringen inte kallar sitt förslag för kommission för läkemedelssäkerhet. Jag vill också tacka Finn Bengtsson för hans inlägg som jag uppfattar som ett stöd för att den här frågan behöver uppmärksammas mer.

Fru talman! Det som Thomas Nihlén nu säger gör att jag måste svara i lite skarpare ordalag än jag hade hoppats. Han säger att jag har gett klara besked om att vi inte är intresserade av kostnaden, omfattningen eller orsaken till felaktig läkemedelsanvändning. Vi är intresserade av kostnaden. Vi är intresserade av omfattningen, och vi är framför allt intresserade av orsaken för att kunna åtgärda. Det arbetet pågår genom en lång rad åtgärder som jag har beskrivit. Det centrala är ju hur vi åtgärdar detta. När Thomas Nihlén till slut tvingas erkänna att det kanske ändå är åtgärderna som är det viktiga och kommer med en egen åtgärd är den åtgärden att vi behöver räkna hur många som drabbas. Om jag skulle prioritera vad som är viktigast att göra skulle jag inte säga att det viktigaste för patienterna är att vi räknar hur många som drabbas. Det viktigaste är ju att vi vidtar de åtgärder som har verkan i deras liv med de bekymmer som de upplever. Det saknas inte beräkningar. Det finns många. De är olika och landar på väldigt olika nivåer. Jag kan inte sitta och vänta utan att göra något. Det är ju görandet som är det betydelsefulla. Det har inte saknats beräkningar. Det har saknats åtgärder tidigare. Därför har regeringen satt i gång verksamheter av många olika slag för att ta itu med det här problemet som, det är alla vi som har deltagit i den här debatten överens om, är ett jättestort problem för den enskilda personen. Det har dessutom en kostnadsaspekt som inte är försumbar. Men det största är naturligtvis det mänskliga lidandet, och i vissa fall rena tragedier som inträffar för enskilda människor, inte minst äldre personer. Jag tackar för debatten.

Fru talman! Mats Pertoft har frågat mig om jag är beredd att ta initiativ till åtgärder över hela landet som likt Hallandsmodellen syftar till att underlätta för lärlingar att nå ut på arbetsmarknaden. Låt mig börja med att konstatera att regeringsskiftet 2006 innebar en omställning till en ny arbetsmarknadspolitik - en arbetsmarknadspolitik med tydligt fokus på arbetslinjen och på att bekämpa utanförskapet. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder som underlättar för personer att få ett arbete och dessa gynnar även lärlingars möjligheter att nå ut på arbetsmarknaden. I den konjunkturavmattning vi nu ser är det viktigt att bygga vidare på den politik som grundar sig på att det ska vara mer lönsamt att arbeta, enklare och billigare för arbetsgivare att anställa samt mer attraktivt att starta och driva företag. Arbetsförmedlingen har också nyligen omorganiserats, bland annat för att få en förbättrad styrning genom att en rak och tydlig ansvars- och beslutslinje etableras inom organisationen. Jag anser att Arbetsförmedlingen numera har goda förutsättningar för att flexibelt kunna prioritera och omfördela resurser dit där behoven finns. Mot denna bakgrund bedömer jag det därför för närvarande inte som nödvändigt med ytterligare initiativ inom området.

Fru talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Samtidigt kan jag konstatera att det inte är något svar på de frågor jag ställt. Jag måste därför fråga: Har ministern egentligen läst frågeställningen? Jag ställde denna interpellation därför att vi här ser ett framgångsrikt arbete med att ge lärlingar inom byggsektorn fortsatt arbete. Detta har pågått från 1993 till 2008. Det har alltså pågått ett bra tag även under alliansregeringens tid. Det har fungerat bra. Lärlingar verkar vara en prioriterad målgrupp för alliansregeringen. Utbildningsministern har satsat jättemycket på att bygga ut lärlingsprogram över hela landet. Man kan kanske säga att ambitionsnivån var lite för hög i förhållande till de förslag som Gymnasieutredningen sedan lade fram. Men detta är alltså en klart prioriterad målgrupp för regeringen. Det finns alltså ett arbetssätt i Halland som har gett dessa ungdomar jobb. Jag håller helt med om att arbetslinjen är bra. De ska ha jobb. Det är fråga om att vi ska kunna utnyttja den utbildning som de har fått och som är bra. Men hur kan ministern då svara att det inte behövs några åtgärder när en väl fungerande verksamhet läggs ned för att det inte finns resurser till den? Det har varit ett samarbete mellan olika regionala myndigheter, från museer, byggbransch, facket och byggindustrin. Det är underbart att man kan samlas på detta sätt och framför allt att dessa ungdomar kan få arbete, särskilt i en bransch som är konjunkturkänslig och som i dagens läge hotas av stora varsel. Då gäller det att ta till vara denna kompetens. Det är ändå en treårig utbildning som dessa ungdomar genomgår. Ska vi bara låta dessa ungdomar gå ut i arbetslöshetens tomma intet? Ska vi sända signalen till dagens ungdomar som går lärlingsprogrammet att det var trevligt att de fick jobba lite grann i skolan men att de inte får något jobb och att det inte finns några jobb när det faktiskt finns ett exempel på hur detta kan klaras av? År 1993 fanns det inte så många jobb inom byggbranschen, och det var då som man startade detta, och det har varit framgångsrikt. Det avslutas nu på grund av att de statliga pengar som tidigare kom från länsarbetsnämnden har dragits in. Jag bryr inte om det är länsarbetsnämnden, Arbetsförmedlingen eller någon annan myndighet som kommer med pengarna. Jag bryr mig om att dessa ungdomar ska ha jobb. Därför skulle jag vilja fråga arbetsmarknadsministern hur han kan se till att detta fortsätter. Det verkar som om det inte går att göra det enkelt. Ministern säger själv att det inte behövs några åtgärder. Men här behövs det åtgärder - det är solklart - för att dessa ungdomar ska känna att det finns en framtid för dem inom denna bransch.