Falska examensbevis och bluffuniversitet

Herr talman! Patrik Björck har frågat mig om jag ämnar ta några initiativ med anledning av de uppmärksammade problemen med bluffuniversitet och om jag är beredd att föreslå lagstiftning med den innebörd som Högskoleverket efterfrågar. Högskoleverket pekar på ett allvarligt problem. Antalet falska examensbevis och falska universitet, så kallade bluffuniversitet, har ökat i samma takt som globaliseringen av högre utbildning har intensifierats och användningen av Internet ökat. Även försäljningen av förfalskade examensbevis från erkända universitet och högskolor är enligt Högskoleverket ett problem. Verket bedömer utländska eftergymnasiala utbildningar efter ansökan från enskilda. Om verket misstänker att ett examensbevis är förfalskat polisanmäls det. Jag vill betona att internationellt samarbete är en förutsättning för att nå framgång i denna fråga. Unesco och OECD har gemensamt publicerat riktlinjer med syftet att skapa skydd mot felaktig information, undermålig utbildning och kvalifikationer med bristande giltighet. Jag delar Högskoleverkets uppfattning att fortsatta informationsinsatser och självreglering i utbildningssektorn är mycket viktigt. Det är också angeläget att arbeta på internationell nivå för att stävja missbruket med bluffexamina. Jag kommer att stödja sådana initiativ och kommer också vid behov att med Högskoleverket diskutera frågan om ytterligare åtgärder nationellt.

Herr talman! Tack, ministern, för svaret. Jag hoppas dock att den fortsatta debatten här kommer att ge lite mer än svaret. Jag tycker att det inledande svaret är lite tunt med utgångspunkt i det uttalande som har kommit från Högskoleverket. Man har slagit larm om att antalet falska examensbevis och falska universitet har ökat i hög takt. Man uppskattar att det kanske till och med har fyrdubblats på ett antal år. Det är oklart hur många bluffuniversitet som faktiskt existerar i dag. Man ser att bedrägerierna drabbar universitet, högskolor, anställda och arbetsgivare. Bedragarna flyttar runt. Man byter skepnad och uppger olika påhittade organisationer som referenser eller som bevis på någon sorts seriositet. Studenter drabbas när de luras att betala dyrt för falska examensbevis. Andra gör det medvetet och skaffar sig falska bevis för att lura arbetsgivaren och förbättra sina cv:n. Högskoleverket säger sig nu ha tröttnat och föreslår att man ser över möjligheten att kriminalisera denna verksamhet. Det var själva grunden till den här interpellationen. Det borde vara brottsligt att använda examina från bluffuniversitet när man söker jobb eller vidareutbildning i Sverige, säger man från Högskoleverket. Det svarar ministern inte på, och det är utifrån den diskussionen som interpellationen är ställd. Jag skulle vilja ha vidare resonemang från ministerns sida om hur han ser på detta och hur man eventuellt skulle kunna gå vidare. Man säger också från Högskoleverket att den som köper en bluffexamen kommer lättare undan än den som har förfalskat sina betyg, fastän de i princip har begått samma osjysta gärning. Det ena är brottsligt medan det andra på något sätt inte kan hanteras. Hur hanterar man då problemet i andra länder? Det finns exempel från Storbritannien, Tyskland och Amerika, där det här fenomenet finns. Där har man olika varianter. Man kan straffa säljaren. Det är en lösning som man framför allt har valt i England. Man kan fundera på att skydda akademiska titlar på olika sätt. Det är en lösning som man har valt i Tyskland. Man kan helt enkelt kriminalisera köparen. Det är en metod som vi i det här landet har använt när det gäller andra verksamheter av tveksam art. Det är en strategi som man har använt i Amerika. När nu Högskoleverket lyfter fram frågan om att gå vidare med detta och vill försöka jämställa de olika osjysta hanteringarna - man jämför den som förfalskar betyg eller köper sig en bluffexamen - och hitta vägar att hantera detta på legal väg eftersom man ser att problemet ökar, skulle det vara spännande att höra hur ministern vill hantera detta. Vad har man för konkreta förslag? Hur vill man gå vidare? Det som ministern ger i svaret är uttalanden från en utredning från Högskoleverket som är några år gammal. Det är de åtgärderna som ministern hänvisar till i svaret. Det som har föranlett interpellationen är ett yttrande från Högskoleverket som kom nu i vår, för bara några veckor sedan. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att man har konstaterat att de olika förslag som ministern använder i sitt svar på interpellationen inte är tillräckligt skarpa. Man tycker att man nu behöver vässa vapnen, och det är då man talar om kriminalisering. Vi har dessa exempel från andra länder. Jag ser med spänning fram emot ett mer innehållsrikt och framåtsyftande svar från ministern i nästa debattinlägg.

Herr talman! Jag får se om jag kan leva upp till de förväntningarna. Jag kan börja med att säga att jag tycker att det är bra att Patrik Björck har ställt den här interpellationen. Det här är ett viktigt ämne. En tidig fråga i en tankeprocess är: Hur stort är problemet? Att det är ett problem är sant, men är det så stort att vi ska införa en helt ny lagstiftning? Det förekom härom året en läkare som var verksam i Värmland, och det visade sig att han inte hade en giltig läkarlegitimation. Det finns det all anledning att vara mycket upprörd över. I det fallet är det dels Socialstyrelsen som har ansvar, dels primärt förstås arbetsgivaren, i detta fall Värmlands läns landsting, som har ett ansvar för att se till att den personal man har också har korrekt utbildning. Om man skickar in en ansökan och säger att man har en fil.mag. från Kalle Anka-universitetet har naturligtvis också arbetsgivaren ett visst ansvar att inse att det inte finns något seriöst universitet som heter så. Då kan man avföra personen från listan över intressanta sökande. Det är egentligen den strategin som Högskoleverket hittills har förordat. När Patrik Björck åberopar Högskoleverket måste jag vara lite formalistisk och påpeka att det är en enskild tjänsteman på Högskoleverket som har gjort de uttalanden som Patrik Björck åberopar. Verket som sådant har än så länge inte vänt sig till regeringen och förordat en ny lagstiftning. I tankeprocessen måste man också fundera på om det inte redan nu finns en del lagstiftning som går att använda. Brottet urkundsförfalskning kan vara aktuellt i vissa sammanhang. "Du skall icke bära falskt vittnesbörd", stod det redan i tio Guds bud, och osant intygande är också ett brottsbalksbrott som möjligen kan komma i fråga. Det som Högskoleverket nu har gjort för bara några veckor sedan är som sagt att man har gått vidare på linjen att snarast lägga ett större ansvar på arbetsgivarna och förse arbetsgivarna med en checklista som stöd för att bedöma huruvida en uppgiven akademisk merit verkligen är korrekt. Problemet blir större genom att det handlar om en skala. Det finns exempelvis svenska högskolor som har fått indragen examensrätt för att utbildningen inte håller tillräcklig kvalitet. Är då ett examensbevis som är utfärdat strax innan examensrätten drogs in kanske också att betrakta som bluff? Det är det ju inte formellt, men som arbetsgivare har man ändå anledning att fundera över värdet av ett sådant examensbevis. I andra änden av skalan finns rent brottsliga aktiviteter, som också förekommer. Där menar jag preliminärt att den lagstiftning som finns ändå räcker ganska långt. Slutsatsen är ändå den jag hade i mitt skriftliga svar. Jag följer denna fråga noga. Högskoleverket har hittills inte landat i ståndpunkten att det nu behövs ny lagstiftning. Internationellt samarbete och checklistan ska göra att vi kommer vidare.

Herr talman! Jag måste erkänna att jag inte i mina vildaste fantasier hade kunnat tänka mig att jag som svar, när jag ville ha konkreta och framåtsyftande förslag när det gäller en allvarlig situation som den med bluffuniversiteten, skulle få en hänvisning till tio Guds bud. Någonstans känns det att det är på den nivån det ligger. Jag kan inte på något annat sätt tolka ministern än att han inte tar det här på allvar. På något sätt känns seriositeten i svaret ungefär lika stor som den som bluffuniversiteten utstrålar. Ministern är försiktig, upplever jag, vill bagatellisera, frågar om det verkligen är ett så stort problem trots att Högskoleverket slagit fast att det är ett bekymmer och att det ökar i hastig takt. Man börjar fundera. Vad är det här för sätt att resonera - Kalle Anka-universitet! Om jag som arbetsgivare får in en anställd som hänvisar till någon examen på Kalle Anka-universitetet är det väl rimligt att jag drar öronen åt mig. Om jag anställer den personen får jag väl lite skylla mig själv. Men lek med tanken att jag får in en anställd som hänvisar till Fairfax University i USA. Hur skulle jag reagera då? Låter det som Kalle Anka? Visserligen är det Kalle Ankas hemland, men det finns naturligtvis ett antal välrenommerade universitet på andra sidan Atlanten. Någonstans börjar jag fundera över om det finns en orsak till den här viljan att bagatellisera och inte rota i det här. Kan det vara så att man från regeringens sida inte vill diskutera den här frågan? Att arbetsgivaren har ett ansvar håller jag med om. Regeringen har ansvar. Regeringen har ju en minister som faktiskt använder en titel från ett bluffuniversitet, visserligen inte ett Kalle Anka-universitet men det hette just Fairfax University. Av någon underlig anledning finns inte det kvar längre på det cv som man kan läsa på regeringens hemsida. Där fanns det förut ett sådant cv där det stod Fairfax University. En medlem av den svenska nu sittande regeringen hade ett sådant bluffuniversitet på sitt cv. När det uppmärksammades ville ministern först inte ändra på det, men när kritiken växte och man började rota, titta och leta i det togs titeln bort. Man erkände att det var ett stort misstag. Där finns det ett ansvar från regeringens sida. Jag tycker att frågan som sådan är lite för viktig för att man av någon sorts missriktad hänsyn till kolleger inte vill diskutera kriminalisering. Återigen: Högskoleverket har slagit larm om att det här ökar, att det är ett ökande bekymmer. Om man nu ska stryka förslagen med tio Guds bud och sådant - det tog jag inte seriöst - och gå tillbaka till ministerns svar på interpellationen föreslår ju ministern något som är ett par år gamla förslag. De förslagen har funnits med från Högskoleverket sedan åtminstone 2005, men nu 2008 går man ut och uppmärksammar att problemet inte är löst. Då kommer det här förslaget att eventuellt kriminalisera. Jag har pekat på tre olika vägar som man kan gå. Jag har pekat på olika länder som har hanterat det här problemet betydligt seriösare. Till och med i ett land som USA, där man ofta citerar Bibeln, har man trots att man har tio Guds bud gått in och lagstiftat i den här frågan. Där valde man att straffa köparen. I Storbritannien har man valt att straffa säljaren, och i Tyskland har man valt att skydda de akademiska titlarna. Det är konkreta seriösa förslag. Jag skulle vilja att ministern kom med något konkret och seriöst i sitt nästa inlägg.

Herr talman! Om jag ska föra debatten på Patrik Björcks nivå kan jag påpeka att det finns flera bluffelement i Patrik Björcks argumentation. Han upprepar att Högskoleverket skulle ha krävt kriminalisering på detta område när han nog är medveten om att det är en enskild tjänsteman på Högskoleverket som i en intervju har fört fram den tanken. Han säger att kriminalisering råder i USA. Det är också ett slags bluff. Det finns en delstat i USA som har kriminaliserat detta såvitt jag vet, men de flesta har inte gjort det. Det är riktigt att det finns en tuffare lagstiftning i Tyskland än i Sverige, men huruvida den har haft någon effekt är fortfarande, såvitt jag förstår, ganska oklart. Vi pratar om att handskas med bedragare. Det är aldrig lätt att handskas med kriminalitet. Att bedrägeri är förbjudet är uppenbart. Jag tycker att det är synnerligen seriöst att påpeka att det har varit förbjudet åtminstone sedan tio Guds bud höggs in i några stentavlor. Det är ganska länge sedan, Patrik Björck. Tänk på det! Det tycker jag är en ganska fundamental hänvisning till att falskt vittnesbörd inte är något acceptabelt i vårt samhälle. Exemplet med Fairfax University bevisar just komplexiteten i detta. Fairfax University har haft examensrätt. Den student som Patrik Björck talar om har bedrivit studier, har utfört ett antal uppgifter och uppfattade själv att den examen han fick motsvarade en studieinsats och därmed var korrekt. Därefter har detta universitet råkat i sämre rykte och fått sina examensrättigheter indragna. Det var just därför jag påpekade att det också gäller ett antal svenska högskolor. Det förekommer också i vårt land att universitetskanslern tycker att en utbildning inte håller måttet och drar in examensbevis. Ska alla de sjuksköterskor från Jönköping som läste där innan examensrätten drogs in gå omkring och känna sig som bedragare och säga att de utsätter sina patienter för fara? Så är det väl inte. Det statsråd som Patrik Björck syftar på har på många vägar bevisat att han är synnerligen väl lämpad för sitt arbete, så hans arbetsgivare, i första hand statsminister Reinfeldt, stod nog på mycket fast grund när just den sökanden fick sin nuvarande befattning. Det har absolut inte med mitt svar att göra. Jag är naturligtvis angelägen om att komma åt detta problem så att arbetsgivarna fattar sina beslut på så korrekta grunder som möjligt. Huruvida det krävs ny lagstiftning är jag fortfarande inte säker på. När Patrik Björck säger att det här hände för ett par år sedan och att sedan har inget hänt är det också en bluff. Det nya som har hänt är att Högskoleverket har dragit slutsatsen att det som behövs är en checklista som stöttar arbetsgivarna i deras bedömning av sådana här examensbevis. Det kom för några veckor sedan. Likaså det internationella samarbete som jag påpekar bedrivs ju nu. Resultatet av det har vi heller ännu inte sett. Min ståndpunkt i varje fall tills vidare är att de åtgärder som nu har vidtagits bör få verka. Så ser vi om problemet kvarstår efter det.

Herr talman! Det är inga nya konkreta förslag. Det är i alla fall mycket tydligt. Jag vill kommentera några delar av svaren. På en punkt ska jag ge ministern rätt. USA har ingen lagstiftning på federal nivå. I USA sköter man den här typen av frågor på delstatsnivå. Det är inte en delstat, utan det är många delstater. Man har allteftersom problemet har ökat skärpt till den här lagstiftningen i ett antal delstater och just hanterat det på den vägen. Att handskas med bedragare, säger ministern i svaret. Det vanligaste sättet att handskas med bedragare är väl just att använda legala medel, så att säga. Jag förstår inte varför man inte är beredd att göra det i just det här speciella fallet. I det exempel som jag tog upp från regeringen har man använt sig av bluffuniversitet i ett cv. Om det nu var en korrekt examen som var seriös förstår inte jag varför det är borttaget från cv:t. Det är bara att gå in på regeringens hemsida och titta. Då kan man konstatera att den uppgiften är borttagen från cv:t. Om den hade varit korrekt hade den naturligtvis stått kvar. Arbetsgivaren i sammanhanget, det vill säga statsministern, välkomnade ju att den här bluffen, den falska uppgiften, togs bort från den officiella hemsidan och sade att det var ett korrekt beslut att ta bort den. Den hade ingenting där att göra. Skälet till att arbetsgivaren inte reagerade hårdare kan väl ha varit att just denna speciella arbetsgivare har haft en mängd uppsägningar inom sitt gebit. Man kan väl inte byta ut en hel personalstat med en gång. Det går väl inte i någon verksamhet. Han hade just då varit tvungen att göra sig av med många ministrar av en mängd olika skäl, och många av skälen låg på bluffkontot, till exempel svarta barnflickor och oförmåga att betala för sig. Att bluffa om sitt cv ligger i linje med detta. Det finns på något sätt inom samma hank och stör. Men det finns inga förslag till nya konkreta åtgärder, det förstod jag.

Herr talman! Ju längre denna diskussion pågår desto tydligare blir det att Patrik Björck bara är ute efter att vinna några enkla politiska poäng. Själva sakfrågan är bara en bluff i sammanhanget för att han ska få framföra sin vanliga partiretorik. Jag vill inte gå djupare in i fallet Sven Otto Littorin. Han är fullt kapabel att försvara sig själv på den punkten, och det har han också gjort. Det är också förbjudet i riksdagsordningen att diskutera enskilda fall i riksdagen. Jag tycker dock att det är en intressant illustration till att det fenomen som vi diskuterar spänner över en vid skala. Det handlar om allt ifrån bedrägerier till akademiska verksamheter som existerar men vars kvalitet kan ifrågasättas. Det är väl närmast det som gäller i det fall som Patrik Björck så gärna vill bita sig fast vid. Om jag ändå får hålla mig kvar på den seriösa nivå där jag känner mig mest hemma vill jag säga att vi naturligtvis följer detta. Nu har Högskoleverket tagit ett nytt initiativ genom att komma ut med en checklista. Både Unesco och OECD jobbar med frågan. Jag håller naturligtvis med Patrik Björck om att står det Kalle Anka-universitetet kan nog de flesta arbetsgivare förstå att det är något lurt med det hela, men när det handlar om universitet som kan vara svåra att känna till i andra världsdelar behövs naturligtvis ett stöd till arbetsgivarna. Jag tror att man kan komma ganska långt på den vägen, och för att få sådana varningslistor så aktuella och korrekta som möjligt krävs internationellt samarbete. Det är därför jag tycker att det är bra att vi är aktiva deltagare i det.