Exploatering i världsarvsområdet Laponia

Herr talman! Kent Persson har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder så att undersökningstillstånd inte beviljas i världsarvsområden samt i två likalydande interpellationer om jag avser att se över minerallagen för att stärka naturvårdens ställning. Peter Eriksson har frågat mig vad jag avser att göra för att förhindra ny gruvverksamhet i våra allra mest skyddsvärda naturområden, vad jag avser att göra för att stärka skyddet för miljöintresset i minerallagen, vad jag avser att göra för att öka miljöhänsyn vid myndigheternas tillämpning av minerallagen, särskilt för de mest skyddsvärda områdena som Natura 2000-områden och världsarvsområden och slutligen vad jag avser att göra för att öka miljöhänsyn redan vid beviljandet av prospekteringstillstånd. Jag har valt att lämna ett gemensamt svar på interpellanternas frågor. För mig är det viktigt att understryka att jag delar interpellanternas mening att skyddet av natur- och kulturmiljöer är viktiga allmänna intressen. De ingår bland de allmänna intressen som ska beaktas och vägas av vid beslut enligt minerallagen. Jag menar att den ordningen gör att skyddet av olika områden redan är tillgodosett i lagstiftningen. De generella och väsentliga reglerna till skydd för miljön och den biologiska mångfalden finns i miljöbalken och i föreskrifter som meddelats med stöd av balken. Minerallagens bestämmelser gäller parallellt med miljöbalken och flera andra lagar, bland annat kulturminneslagen. Utgångspunkten för miljöbalkens hushållningsregler är att mark- och vattenområden ska användas till de ändamål som de är mest lämpade för. Detta ger en rättvis och rimlig beslutsordning för exploateringsföretag. FN-organisationen Unesco håller en lista över kultur- och naturmiljöer som är så unika att de ska utgöra så kallat världsarv. Att ett område tagits med på denna lista innebär en skyldighet att bevara det kulturarv som är klassat som världsarv. Många områden har ett formellt nationellt skydd, till exempel Laponia, som i huvudsak är skyddat som nationalpark och naturreservat. Exploateringsföretag i obrutna fjällen får enligt miljöbalken endast komma till stånd om det behövs för rennäringen, den bofasta befolkningen, den vetenskapliga forskningen eller det rörliga friluftslivet. Andra åtgärder inom områdena får vidtas endast om det kan ske utan att dessas karaktär påverkas. Detta är vad miljöbalken säger och det gäller också för utvinning av mineral. Ett undersökningstillstånd innebär endast en förtur till undersökningar inom det sökta området. För undersökningsarbete ska prospektören upprätta en arbetsplan över kommande undersökningsarbete och delge fastighetsägare och andra kända sakägare denna plan för godkännande. En godkänd arbetsplan utesluter inte de ytterligare tillstånd för arbetet som kan krävas enligt annan lagstiftning, till exempel miljöbalken. Undersökning och undersökningsarbete i ett tidigt skede har i de flesta fall sällan eller aldrig någon påverkan på markanvändningen. I minerallagen finns dessutom en allmän hänsynsregel som innebär att undersökningsarbeten generellt ska utföras så att minsta skada och intrång vållas på bland annat natur- och kulturmiljöer. Minerallagens regler ändrades den 1 maj 2005 efter flera års utredningsarbete. Eftersom minerallagen nyligen noga gåtts igenom och vi också har en strikt miljölagstiftning ser jag inget behov av att ta initiativ till förändring av minerallagen.

Herr talman! Tack för svaret, statsrådet. Den här interpellationen har inte kommit bara ur luften, utan den har att göra med att det under det senaste året har getts tillstånd för prospekteringar inom starkt naturskyddade områden. Det tycker jag är väldigt oroande. Ett fall gäller Sjaunja, där Bergsstaten har gett tillstånd för prospektering av koppar. Ett annat fall gäller Vindelfjällens naturreservat. Där handlar det om koppar och guld. Ett tredje fall är Kvikkjokk, strax utanför Sarek. Också det ligger inom Laponia. Sjaunja ligger inom Laponia och är ett naturreservat i Norrbotten. Jag skulle säga att det är kanske det mest skyddsvärda naturreservat vi har i Sverige. Det är också definitivt ett av de mest orörda områden som vi har. Det är unikt, stort och ur naturskyddssynpunkt väldigt viktigt. Jag är inte nöjd med svaret. Tvärtom blir jag mer oroad än tidigare. Det är väldigt märkligt om man varken i Näringsdepartementet eller inom Centern har kunskapen att läsa hela miljöbalken. Det är inte rimligt att man nöjer sig med att läsa bara vissa paragrafer. Ministern säger att skyddet är fullgott. Vår bedömning är att det inte är det. Tvärtom är läget mycket oroande. De paragrafer som Maud Olofsson hänvisar till är inte de enda. Lite längre fram i miljöbalken finns 4 kap. 1 §. Där står att de bestämmelser som Maud Olofsson hänvisar till inte utgör "hinder för utvecklingen av befintliga tätorter eller av det lokala näringslivet eller för utförandet av anläggningar som behövs för totalförsvaret. Om det finns särskilda skäl utgör bestämmelserna inte heller hinder för anläggningar för utvinning av sådana fyndigheter av ämnen eller material som avses i 3 kap. 7 § andra stycket." Fortsätter man så och tittar på 3 kap. 7 § kan man läsa: "Mark- och vattenområden som innehåller värdefulla ämnen eller material skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra utvinningen av dessa. Områden som innehåller fyndigheter av ämnen eller material som är av riksintresse skall skyddas mot åtgärder som avses i första stycket." I den proposition som ligger till grund för miljöbalken står också att syftet med denna bestämmelse är att ge möjlighet till framtida utvinning av sådana material och ämnen som bedöms som värdefulla från samhällsekonomiska utgångspunkter. Man ska alltså inte hindras från gruvverksamhet. Vi har pratat med mycket kvalificerade miljöjurister i Sverige som gör bedömningen att miljöbalken inte ger det skydd som vi måste ha för att kunna garantera att det inte ska bli också gruvbrytning efter den här typen av ansökningar. Den förhindrar inte att tillstånd ges också i naturreservat. Det gör att jag blir väldigt orolig. Maud Olofsson refererar också till världsarvet Laponia. Det ger i sig inte heller något skydd på nationell grund. Det måste vi verkställa i svensk lagstiftning om vi vill att det ska ha betydelse.

Herr talman! Ministern! Jag tackar så mycket för svaret på interpellationen. Jag blir kanske inte direkt något klokare över svaret utan känner samma oro som Peter Eriksson. Jag noterar att ministern tycker att nuvarande minerallag ger tillräckligt skydd för natur- och kulturområden såsom den är utformad i dag. Utifrån vad som har hänt i Sjaunja delar jag inte ministerns uppfattning. Bakgrunden är det undersökningstillstånd som bergmästaren har tilldelat ett utländskt bolag att i nationalparken Sjaunja, som dessutom ingår i världsarvet Laponia, leta efter koppar. Laponia är Europas största sammanhängande naturlandskap med i princip orörd natur. År 1996 tilldelades Laponia världsarvsstatus av Unesco. Motiveringen till det, som jag gärna vill referera, är: Området är av ett enastående universellt värde då det visar exempel på pågående geologiska, biologiska och ekologiska processer. Det har en enorm rikedom på naturfenomen av exceptionell skönhet och betydande biologisk mångfald inklusive en population av brunbjörn och en alpin flora. I det området kommer nu aktiviteter att pågå för att klarlägga om kopparfyndigheterna är brytvärda eller inte. Det är djupt olyckligt. Syftet med undersökningstillstånd är senare också att bevilja tillstånd att bedriva gruvverksamhet, alldeles som Peter Eriksson talade om tidigare när han också citerade miljöbalken. Jag menar att minerallagen i dess utformning i dag inte är tillräckligt tydlig när det gäller naturvårdens ställning i skyddade områden. Den förändring av minerallagen som skedde år 2005 gav bara Bergsstaten en fingervisning om att man ska höra hos länsstyrelsen innan man ger tillstånd. Det är egentligen väldigt märkligt. Det är också att frångå förvaltningslagen. Där står det klart och tydligt att man ska kommunicera med sakägare och eventuella fastighetsägare innan man ger tillstånd till någonting. Det är väldigt märkligt. Man kan läsa vad Riksantikvarieämbetet skriver på sin hemsida om världsarv. Det står: Ett världsarv är ett kulturminne eller naturminne som är så värdefullt att det är en angelägenhet för hela mänskligheten. Det är en plats, ort, miljö eller objekt som på ett alldeles unikt sätt vittnar om jordens och människans historia. När det en gång kommit med på den prestigefyllda världsarvslistan garanteras det skydd och vård för all framtid. Anser Maud Olofsson att det som nu händer uppe i Sjaunja är tillräckligt och uppfyller vad Riksantikvarieämbetet skriver på sin hemsida om världsarvet? Eftersom Sjaunja ingår i Laponia är det i allra högsta grad relevant.

Herr talman! Låt mig först säga att det i båda fallen handlar om en balans mellan att skydda naturvärden och att se till att människor kan bo och leva i områdena. Det är ingen enkel avvägning. Jag tror inte heller att Peter Eriksson, som själv bor i de trakterna, tycker att det är alldeles världsenkelt. Vi måste kunna skydda det som verkligen är värt att skydda. Men om det finns fyndigheter och möjligheter till jobb och annat måste också det kunna få leva sida vid sida. Det är den avvägning som vi som lagstiftare måste klara av. Det är viktigt att säga att den lagstiftning vi har är stark. Om vi tar världsarvet är det ett starkt regelverk kring det. Att göra en undersökning innebär inte att det är klart för brytning. Med ett undersökningstillstånd följer att du måste göra en arbetsplan som sedan granskas och måste godkännas innan du får göra någonting. Utan att ha bevis för detta föreställer jag mig att inte alla av dem som ansöker om undersökningstillstånd har avsikten att börja bryta. Det kan finnas andra anledningar till att man vill göra undersökningarna för att se de geologiska förutsättningarna som finns i området. Om man tittar på den lagstiftning som finns kan man konstatera att det är ett starkt lagskydd för miljöviktiga områden, och Laponia är ett sådant. Regeringen har också gett tillstånd till den regionala nivån att hålla ett särskilt öga på just Laponia. Vi har gett i uppdrag att inrätta en Laponiadelegation i Norrbotten där både Gällivare och Jokkmokks kommuner ingår, där samebyarna ingår och där länsstyrelsen och Naturvårdsverket också ingår. Syftet är att vi ska ha en större del av regional och lokal förvaltning av till exempel Laponiaområdet. Vi tror att det skyddet och samspelet mellan de olika intressena också är viktiga och att man klarar av en sådan diskussion så att man kan skydda det. Det är också viktigt att säga att ser man på minerallagen syftar de undersökningstillstånd som nu ges till att skapa utveckling och tillväxt i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och alla de områden som är mest intressanta. Det tycker jag att vi ska se som någonting positivt. Det gäller att vid varje tillfälle väga de intressena mot de miljöintressen som finns. Så här långt har vi klarat den avvägningen. Jag vill också se en utveckling i de här delarna av landet där människor kan bo kvar, där man kan skapa sig en försörjning men där vi också värnar de miljöintressen som finns häruppe. Den avvägningen tycker jag sköts väldigt väl i den lagstiftning som finns i dag, i varje fall vad jag kan se.

Herr talman! Jag kan hålla med Maud Olofsson om att det behövs en balans mellan de människor som bor i områden där vi har starkt naturskydd och viktiga naturvärden som vi måste bevara och möjligheter att leva och bedriva näringsverksamhet. Det är ingen tvekan om det. När det gäller de mest skyddsvärda områdena, våra nationalparker och de naturreservat som har mycket stora naturvärden och också världsarvsområden, kan syftet inte vara att det ska vara möjligt att rasera de naturvärdena genom att bedriva gruvverksamhet. Att starta gruvor innebär stora skador och att man måste dra vägar. En koppargruva som bryts på ytan kan betyda att man behöver flera kvadratkilometer för verksamheten både för själva brottet och för dammarna. Det ser vi strax utanför Gällivare åt andra hållet i dag i Aitik. Den verksamheten upptar ett område som är totalt förstört ur naturvårdssynpunkt. Jag tror att det i dag är mer än 30 kvadratkilometer. Det var 27 kvadratkilometer sist jag kontrollerade uppgiften. Jag fortsätter att vara väldigt oroad över Maud Olofssons reaktion här. Om jag förstår dig rätt menar du att det ska vara möjligt att gå in och få tillstånd att bryta malm inne i Sjaunja. Det är i så fall en väldigt allvarlig synpunkt från Sveriges regering och ett klartecken för nästa steg med brytning om man skulle hitta brytvärda mängder. Det är fullt möjligt att man kommer att göra det här. Den fyndighet vi talar om handlar om koppar. Det är känt sedan många år att det finns en kopparfyndighet mitt inne i detta stora orörda naturreservat och i Laponia. Effekten av en sådan sak skulle utan tvekan förstöra stora delar av området för så lång tid som vi kan känna till framöver. Min fråga till Maud Olofsson är: Menar du verkligen att de lagar som vi har i dag är tillräckligt starka för de behov som finns? De är inte tillräckligt starka för att skydda mot gruvbrytning i naturreservat, i Laponia eller i Vindelfjällens naturskyddsområde. Det tycker jag är allvarligt. Det berör alla människor i Sverige. Det berör dem som bor i regionen och som lever mycket för att kunna vara ute i naturen och leva nära den, och det berör också rennäringen i det här fallet. För den skulle det här göra stor skillnad.

Herr talman! Jag kan inte komma ifrån att jag känner oro trots att vår minister här så ihärdigt talar för att vår lagstiftning ger ett tillräckligt skydd. Jag delar Maud Olofssons uppfattning att det som händer i dag i Sverige i och med den ökade prospekteringen är bra. Jag delar den uppfattningen utifrån det faktum att jag kommer från Bergslagen. Jag vet vilka möjligheter det här innebär för att öppna ny gruvverksamhet och för utkomst för folk både i Bergslagen och i Norrbotten. Utifrån detta är det här positivt. Men här finns en konflikt som är uppenbar mellan naturvårdsintressen och ekonomiska intressen. Frågan är var gränserna går för vad som är acceptabelt. Vi har sett att det sker intrång i flera naturreservat. Man har naggat på naturintressena och naturvården till förmån för ekonomiska intressen. Man har byggt vägar, startat gruvverksamhet, dammbyggen och så vidare. Självfallet blir man orolig över den utvecklingen. Bergsstaten skriver i sitt tillstånd följande: Enligt bergmästarens bedömning finns det anledning att anta att en undersökning kan leda till fynd av konsumtionsmineraler. Det är själva syftet med att ge undersökningstillstånd. För att få reda på det måste man göra ingrepp i naturen. Därför är min fråga, som ministern inte riktigt svarade på, fortfarande aktuell: Delar ministern Riksantikvarieämbetets uppfattning att ett världsarv är ett kulturminne eller ett naturminne som bör bevaras för framtiden och för framtida generationer och att det ska garanteras skydd och vård för all framtid? Sjaunja ligger inom det här området. Det vore därför rimligt att se till att det i våra nationalparker finns det skydd som behövs och att det också tydligt skrivs ut i minerallagen. På det sättet slipper företag en massa extra utgifter. Då vet de att de inte får undersökningstillstånd. Min fråga kvarstår alltså. Är Riksantikvarieämbetets synsätt värt att ta på allvar? Eller kommer ekonomiska intressen att gå före naturvårdsintressen?

Herr talman! Jag är glad att både Peter Eriksson och Kent Persson inser att det finns konflikter i detta och att det är en svår avvägning. Jag vill ändå hävda att det är mycket viktigt att vi har balans i den lagstiftning som finns. Tar vi Norrbotten som exempel är det ganska stora delar som är skyddade på ett eller annat sätt. Skulle vi hålla mycket hårt på alla dessa lagar skulle vi lägga en död hand på både Norrbotten, stora delar av Västerbotten och Jämtland. Det tror jag inte att någon som bor där uppe vill. Det är en svår avvägning mellan miljöintressen och möjligheter att skapa jobb och utveckling. Kent Persson säger själv att den ökade prospekteringen har varit positiv för Bergslagen. Många av de inkomster som vi har i Sverige i dag grundar sig på att vi har varit ett framgångsrikt land när det gäller att söka och förädla mineraler och på det sättet också skapa jobb och utveckling i Sverige. Det skulle ur ett ekonomiskt perspektiv vara intressant att se vad både Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle fördela för resurser - det är ni duktiga på - om vi inte hade dessa framgångsrika företag som brukar de naturresurser som vi faktiskt har. Jag tycker att det finns en bra avvägning mellan lagstiftningsdelarna i detta. Jag har också sagt och förklarat att ett undersökningstillstånd inte innebär brytning. Det innebär just det som ordet säger, nämligen en undersökning av mineraler som finns i ett område. Dess första intresse behöver inte ens vara att söka efter en ny gruvbrytning. Det kan vara andra intressen som styr, till exempel att få kunskap om de geologiska förutsättningarna. För att kunna gå vidare behöver man, som jag sade i mitt förra inlägg, göra en arbetsplan. Den måste vara godkänd innan man kan gå vidare. Det är också ett starkt skydd för den miljö som finns. Det vi förutser, vilket gäller framför allt Laponia, är att vi genom den Laponiadelegation som är bildad och godkänd av regeringen, och där vi uppmuntrar den regionala och lokala nivån att ta ett större ansvar, ska hitta en bättre balans mellan de motstående intressen som finns i dag. Peter Eriksson tar upp Aitik som exempel och att det som nu sker i Aitik inte är tillfredsställande. Det är ett intressant besked från Peter Eriksson. Det innebär att Miljöpartiet säger nej till den investering på 5 miljarder som Boliden gör i Aitik. Peter Eriksson ser inte att det innebär att vi får stora inkomster till vårt land, att vi skapar jobb och tillväxt i Norrbotten och att det ger en fantastisk möjlighet för den del av Sverige som under lång tid har betraktats som tärande och inte närande. Här har man klarat av att väga av de ibland motstående intressen som finns. Jag är mycket positiv till att Aitikgruvan nu kommer i gång. Det är också viktigt att säga att vi har Bergsstaten som ger undersökningstillstånden. Utöver det finns minerallagen och de tillståndsgivningar som behöver ges. Ser jag på det som händer och sker finns det också en önskan från den regionala och lokala nivån att värna miljövärdena. Jag kan inte se att vi i dag har några stora bekymmer. Mest kritik får jag från företag och lokalbefolkning som säger: Ska vi inte få ägna oss åt någonting? Ska vi inte få bedriva näringsverksamhet och se till att vi kan försörja oss själva? Det är den huvudsakliga kritik som vi i dag får mot denna lagstiftning. Det är en balansgång, och jag tycker att vi har klarat den balansgången med den lagstiftning som finns i dag.

Herr talman! Vi får väl försöka ha en någorlunda balanserad diskussion. Jag sade definitivt ingenting om att Aitik inte skulle finnas kvar eller att det var fel. Den Aitikgruva som i dag finns öster om Gällivare upptar mycket stora områden. Det är ingen tvekan om det. Det handlar om tiotals kvadratkilometer. Skulle det bli en ny koppargruva inne i Sjaunja, som ändå är syftet för dem som har ansökt om prospektering, har man förstört det området. Det är ett av Sveriges mest orörda och skyddsvärda områden. Det vore en internationell skandal av stort format om vi tillåter att hela Laponia förstörs på det sättet. Jag är mycket förvånad över att Maud Olofsson i dag relativiserar diskussionen som handlar om våra mest skyddsvärda områden och börjar prata om att vi inte kan fortsätta utvecklingen över huvud taget om vi skyddar dessa. I dag är det på det sättet att miljöbalken, minerallagen och andra lagstiftningar inte skyddar mot gruvbrytning inne i Laponia. De är inte tillräckligt starka. Maud Olofsson vill att det ska fortsätta att vara så och hålla öppet för att man ska kunna ha gruvbrytning mitt inne i våra mest skyddsvärda områden. Jag tycker att det är förfärligt, och jag tar starkt avstånd från den hållningen! Vi behöver ett strikt skydd för våra mest skyddsvärda områden i Sverige. Det är skandal att vi i Sverige har en regering som inte ställer upp på det!

Herr talman! Vad jag försökte säga var att det är fråga om en balansgång mellan önskan om fler jobb och önskan att skydda miljön. Jag tror att det är väldigt viktigt att vi klarar den balansgången och att båda de här sakerna behandlas ungefär likvärdigt. Det finns en del områden som är skyddade i världsarvet och i olika former av naturreservat och annat. Det finns ett starkt skydd. Det är bara det jag försöker säga. När jag lyssnar till Peter Eriksson kan jag inte dra någon annan slutsats än att det som nu sker i Aitik och det som Boliden investerar i inte är något bra. Det tycker jag är rätt anmärkningsvärt. Det är lite tufft att gå hem till valkretsen och säga det. Jag har respekt för att Miljöpartiet och Peter Eriksson tycker att det är på det sättet. Jag tror att den genomgång som vi gjorde av minerallagen och den diskussion som vi fört om miljöbalken har klarat av balansen mellan de här två intressena. Ni båda representerar Bergslagen och Norrbotten, och jag vill se att både Bergslagen och Norrbotten utvecklas på ett positivt sätt för de människor som finns där. Då gäller det att skydda miljön och också att se till att människor kan få utkomst och kan leva och bo kvar i de här områdena. Det är den balansgången som jag tänker fortsätta att klara av med den lagstiftning som finns i dag.