EU:s asylprocedurdirektiv samt skyddsgrundsdirektivet

Interpellationsdebatt 20 april 2004

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 88 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Gustav Fridolin har ställt ett antal frågor till mig om hur jag kommer att agera för att synpunkter från FN:s flyktingkommissarie och ett antal människorättsorganisationer ska beaktas i EU:s direktiv om asylprocedurer respektive skyddsgrunder, samt hur dessa direktiv ska leda till att asylrätten värnas och så att den svenska asylrätten inte blir mer restriktiv och mindre human. Alla medlemsstater i EU är sedan länge bundna av de internationella förpliktelser som följer framför allt av 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning, Genèvekonventionen, och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Dessa förpliktelser är också fastlagda i EU:s fördrag. Den harmonisering av asylreglerna som EU:s medlemsstater har arbetat med de senaste åren innebär ytterligare ett steg i att stärka asylrätten i vår del av världen. Vi har redan nått en god bit på väg genom gemensamma regler för bland annat mottagande av asylsökande och tillfälligt skydd. De två aktuella direktiven om skyddsgrunder och asylförfaranden får dock betecknas som de mest centrala på området. När det gäller skyddsgrundsdirektivet nådde rådet i mars en politisk överenskommelse. Denna innebär bland annat att begreppet "skyddsbehövande i övrigt" som en särskild skyddsstatus nu införs i alla medlemsstater. Vidare har icke-statlig förföljelse samt förföljelse på grund av kön och sexuell läggning godtagits som flyktinggrundande förföljelse av alla medlemsstater. Utöver detta lägger direktivet också fast gemensamma miniminormer för bland annat sociala rättigheter. De förpliktelser som staterna har på detta område genom folkrätt och nationell rätt gäller fortsättningsvis, även om de inte finns reglerade i detta direktiv. Det direktiv som ännu är under förhandling är asylprocedurdirektivet. Alla medlemsstater är redan bundna av de internationella rättsregler som ligger till grund för direktivet. Direktivet ersätter inte på något sätt dessa förpliktelser. Givetvis är utgångspunkten att de stater som ingår i EU har asylsystem som inte äventyrar rättssäkerheten. När det sedan gäller förhandlingsresultatet finns en långtgående samsyn på viktiga punkter som till exempel rätt till rättshjälp, intervju och tolk. Detta är områden som är centrala i direktivet och innebär stora framsteg i sak. I den här delen kan jag också hänvisa till de svar jag givit på Kalle Larssons fråga i december i fjol, 2003/04:352, och på hans interpellation i februari i år, 2003/04:259. Det finns även områden där medlemsstaterna har svårt att komma överens, eftersom asylprocedurdirektivet ska jämka samman många olika rättssystem och förvaltningstraditioner. Det är skälet till att det har visat sig vara svårt att finna gemensamma regler som passar alla stater. Jag hyser dock hopp om att vi ska nå godtagbara lösningar även i dessa frågor. Direktivet är dessutom ett första steg och blir en grund för fortsatt harmonisering av den europeiska asylpolitiken. Samverkan med UNHCR är en viktig och naturlig del i harmoniseringsarbetet. Såväl kommissionen som medlemsstaterna har kontinuerliga kontakter med UNHCR. Vi har även utbyte med frivilligorganisationer i frågan. UNHCR:s synpunkter har stor betydelse för arbetet. Genom EU:s asylharmonisering lägger vi fast en gemensam grund för vilka regler som gäller för den som söker skydd i någon av medlemsstaterna. Inte minst får det betydelse för nya medlemsstater. Denna gemensamma grund bygger på och uppfyller de internationella skyddsreglerna, vilket i sig är utgångspunkten för en human och rättssäker asylpolitik i hela unionen.

Anf. 89 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! Som migrationsministern konstaterade ställde jag i min interpellation ett antal frågor. Jag försöker i dem vara så precis som möjligt för att kunna få de svar som önskas av kammaren så att riksdagen kan få veta vad som egentligen är på gång med tanke på den kritik som riktas mot skyddsgrundsdirektivet men framför allt asylprocedurdirektivet från UNHCR och människorättsorganisationer. Jag frågade på vilket sätt Barbro Holmberg tänker agera för att kritiken ska leda till förändringar i direktiven. Jag konstaterar att några sådana aviserade ageranden för att nå förändringar inte redovisas i Barbro Holmbergs svar. Jag ställde också frågor som gick in mer på den kritik som hade kommit. Jag frågade på vilket sätt Barbro Holmberg tänker säkerställa att de diskuterade direktiven inte leder till en sänkt ambitionsnivå i det globala asylsystemet. Jag frågade på vilket sätt Barbro Holmberg tänker säkerställa att miniminormerna i dessa direktiv inte blir gällande flyktingpolitik, utan att de blir just miniminormer, det vill säga golv och inte tak, för flyktingpolitiken. Jag ställde frågan hur Barbro Holmberg avser att garantera att direktiven inte i förlängningen leder till en mer restriktiv och mindre human svensk flyktingpolitik och asylprövning. Jag konstaterar att jag på de tre sista frågorna inte ens fick en ansats till svar i det som lästes upp av Barbro Holmberg. Bakgrunden till min interpellation är ju den kritik som riktats mot skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet dels från frivilligorganisationer och människorättsorganisationer - jag kan nämna Amnesty, Rädda Barnen, kyrkorna med flera - dels från UNHCR, FN:s flyktingkommissariat. Kritiken är ju inte av det ljumma och snälla slaget. Lubbers, som är FN:s flyktingkommissarie, säger att asylprocedurdirektivet kan leda till en hel erosion av det globala asylsystemet. Han säger att det kan sätta flyktingars liv i risk. Man kan då tänka sig att man skulle kunna få ett svar på frågan hur den här kritiken skulle leda till förändringar. I stället ger Barbro Holmberg återigen en uppvisning i hur man använder orden utan att säga någonting. Jag läser ur svaret: Alla medlemsstater, säger Barbro Holmberg, är redan bundna av de internationella rättsregler som ligger till grund för direktivet. Direktivet ersätter inte på något sätt dessa förpliktelser. Givetvis är utgångspunkten att de stater som ingår i EU har asylsystem som inte äventyrar rättssäkerheten. Gott är väl det. Men vad väger Barbro Holmbergs ord mot expertisen FN:s flyktingkommissarie? Han menar att staterna just mot bakgrund av asylprocedurdirektivet riskerar att gå ifrån sina förpliktelser enligt internationella avtal, att staterna riskerar att skapa en mer inhuman situation och att detta riskerar en erosion av hela asylsystemet. Hur väger man in den kritiken från UNHCR i sitt arbete? Lite längre ned i svaret står det: Samverkan med UNHCR är en viktig och naturlig del i harmoniseringsarbetet. Såväl kommissionen som medlemsstaterna har kontinuerliga kontakter med UNHCR. Vi har även ett utbyte med frivilligorganisationer i frågan. UNHCR:s synpunkter har stor betydelse för arbetet. Det kan du väl ändå inte mena. På vilket sätt har UNHCR:s synpunkter haft stor betydelse för arbetet om resultatet kritiseras för att sänka hela den globala standarden i asylsystemet och för att sätta flyktingars liv i risk? Är det UNHCR:s inverkan som lett till de förändringar som man nu kritiserar? Givetvis inte. Fru talman! Det finns tre delar i direktivet som blivit särskilt hårt kritiserade. Det är dels idén om så kallade säkra länder, dels i förlängningen därav säkra tredjeländer och dels frågan om man kan få stanna kvar i landet under den tid man driver en överklagningsprocess. Jag vill ha svar från Barbro Holmberg här i kväll på om den här kritiken kommer att leda till några förändringar i EU:s asylprocedurdirektiv eller om Barbro Holmberg kommer att driva några sådana förändringar på mötet nästa vecka.

Anf. 90 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Det är många frågor på en gång. Faktum är att jag tycker att jag har svarat på väldigt många av dem. På vilket sätt har UNHCR påverkat direktivet? Jo, det är till exempel så att Sverige i väldigt hög grad har arbetat tillsammans med UNHCR och drivit många av de krav som UNHCR har ställt upp. Jag kan ta några exempel. Det är också ett svar på frågan hur man kan säkerställa att det inte blir en mer restriktiv tolkning av Genèvekonventionen och de internationella förpliktelserna. Återigen vill jag lyfta fram det som man har uppnått i skyddsgrundsdirektivet, som vi nu har nått en politisk överenskommelse om. Det ger oss en gemensam definition av flyktingbegreppet. Och på några punkter, några oerhört viktiga punkter, går detta utöver det som stadgas i Genèvekonventionen, något som också UNHCR har drivit och som Sverige har drivit. Det är till exempel att vi har fått in att också förföljelse från grupper och organisationer, alltså inte bara statlig förföljelse, kommer att utgöra grund för flyktingskap. Det är ett oerhört stort framsteg. Det är det också att vi faktiskt i Europa har enats om en definition av alternativt skyddsbehövande, det vill säga att vi, alla de europeiska länderna, anser att Genèvekonventionen inte räcker för att ge människor det skydd de behöver. Man måste komplettera Genèvekonventionen med alternativa skyddsgrunder. Det är något som vi har enats om, och det är ett enormt stort framsteg. Det är också det som jag nämnde om förföljelse på grund av kön och sexuell läggning och att det också kan grunda flyktingskap. När Genèvekonventionen skrevs för 50 år sedan kan man säga att den skrevs av män för män. En flykting sågs som en man. Man såg inte att kvinnor kan förföljas, alltså att uttrycken för förföljelse kan se väldigt olika ut när det gäller kvinnor. Förföljelse på grund av sexuell läggning var en diskussion som över huvud taget inte fanns med. Det är en utvidgning av Genèvekonventionen, och alla de här punkterna är sådant som UNHCR har drivit. Alla de här punkterna är också sådant som vi tillsammans med UNHCR har framfört i förhandlingarna. När det sedan gäller direktivet om asylprocedurerna vill jag betona en sak. Det är inte färdigförhandlat. Det är ännu många öppna frågor. Bland annat är det de punkter som FN:s flyktingkommissarie just pekar på. Det är fortfarande öppna frågor. Men det finns en rad olika punkter där vi har enats om viktiga grundprinciper. Det skrev jag också i svaret. Det är att asylsökande ska ha rätt till rättshjälp. Den rätten har man inte i andra länder - man har inte rätten . Asylsökande ska också ha rätt till personlig intervju. Det är också något som finns i det material som UNHCR pekar på. Vikten av individuell behandling i varje enskilt ärende finns inte inskrivet i många länder. Det är vidare att en asylsökande ska ha rätt till tolk och att en asylsökande ska ha rätt till information på ett språk som han förstår etcetera. Det är en rad olika viktiga grundprinciper som det är angeläget att fastställa i vårt gemensamma arbete med att harmonisera asyl- och migrationspolitiken.

Anf. 91 Gustav Fridolin (Mp)

Fru talman! När man lyssnar till Barbro Holmberg får man bilden att några bygger en fästning runt Europa. Och medan det arbetet pågår fokuserar Barbro Holmberg inte på själva fästningsbyggandet utan på de få, små hål i muren som fortfarande finns kvar. Hon pekar på dem och säger: Titta vad bra - man kan ju faktiskt se igenom! Jag förnekar inte att det i skyddsgrundsdirektivet finns vissa saker som kan leda till en framgång i vissa länder. Jag förnekar inte att man på några punkter lyckats flytta fram positionerna. Men i huvudsak innebär skyddsgrundsdirektivet och asylprocedurdirektivet ett stort bakslag för oss som på allvar tror på humanism och rättssäkerhet i asylsystemet. Det är jag inte ensam om att säga. Jag upprepar igen vad UNHCR:s kritik går ut på. Asylprocedurdirektivet som det står riskerar att leda till en global erosion av hela asylsystemet. Det riskerar att sätta flyktingars liv i fara. Dessutom pekar Ruud Lubbers, FN:s flyktingkommissarie, på ett par punkter där det inte stämmer överens med den internationella rätt som vi tillsammans har slagit fast. Det är möjligt att Barbro Holmberg upplever att hon har svarat på några frågor. Men vissa svar har jag definitivt inte fått. Precis som Barbro Holmberg säger är asylprocedurdirektivet ännu inte färdigförhandlat. Vi väntar på ett nytt ministerrådsmöte eftersom allt det här ska hastas igenom innan de nya medlemsländerna är med i EU. På det ministerrådsmötet kommer ju de frågor som jag lyfte fram i mitt förra anförande att tas upp. Där kommer frågan om de säkra länderna, alltså det som i vissa länder uttrycks genom listor på länder som man ganska slentrianmässigt kan direktavvisa folk till. Detsamma gäller frågan om de säkra tredjeländerna. Man kan alltså avvisa folk direkt till länder som de har besökt på vägen till det land som de söker asyl i. Vi har också frågan om att asylsökande som får avslag ska kunna skickas tillbaka till ursprungslandet medan deras fall fortfarande överprövas i EU-landet. Dessa frågor kommer att behandlas på nästa ministerrådsmöte, och hur jag än lyssnade på vad Barbro Holmberg sade kunde jag inte höra att hon berättade hur Sverige kommer att agera för att få de här frågorna avgjorda i enlighet med vad UNHCR har sagt. De har alltså talat om att få bort begreppet "säkra länder", eller åtminstone mildra det, att få bort begreppet "säkra tredjeländer", eller åtminstone mildra det, och att få bort den här möjligheten att avvisa människor vilkas överklagandetid fortfarande löper, eller åtminstone mildra det. Jag hörde inte hur Barbro Holmberg har tänkt agera på ministerrådsmötet för att se till att UNHCR:s kritik faktiskt leder till någonting, att det faktiskt leder till att EU inte blir de som tar ett steg som innebär att hela det globala asylsystemet raseras.

Anf. 92 Barbro Holmberg (S)

Fru talman! Hur man kan säga att mitt inlägg gav bilden av en "Fästning Europa" är för mig faktiskt inte riktigt möjligt att förstå. Vad jag försöker förklara är att alla länder i EU är bundna av Genèvekonventionen samt andra internationella förpliktelser och Europakonventionen. De förhandlingar vi har i EU om harmoniseringen av asylpolitiken handlar om att utvidga den här rätten. Hur man kan säga att det handlar om en "Fästning Europa" är som sagt något obegripligt. Ja, UNHCR har riktat kritik på en rad olika punkter. Bland annat har man lyft fram just vikten av att det alltid ska vara en individuell prövning. Det är grunden i asylrätten, och det är något som Sverige har drivit mycket konsekvent genom hela arbetet med de olika direktiven. Man har också kritik när det gäller kriterier för säkra tredjeländer och när det gäller rätten att stanna kvar vid ett överklagande. När det gäller säkra tredjeländer handlar det ju inte alls om att få bort begreppet, som Gustav Fridolin säger. Begreppet "säkra tredjeländer" är en del av den internationella flyktingrätten, och det är inte heller någonting som FN:s flyktingkommissarie över huvud taget kritiserar. Det är en del av den internationella flyktingrätten att man ska söka asyl i det första säkra asylland man kommer till. Däremot har flyktingkommissarien varit kritisk när det gäller hur det här begreppet ska tillämpas, hur det ska tolkas. Det är där som man så att säga sätter in kritiken. Sedan gäller det rätten till överklagande. Direktivet slår väldigt tydligt fast att alla ska ha rätt till överklagande. Man slår fast rätten till en tvåinstansprövning. Man ska också ha rätt att stanna kvar i landet vid ett överklagande. Men det finns också en rad olika undantag från den huvudregeln. Nu är det ju så, som jag sade inledningsvis, att de här frågorna fortfarande är öppna, och förhandlingsläget ser inte likadant ut i dag som det gjorde för en vecka sedan. Inte heller ser det likadant ut i dag som det gjorde när FN:s flyktingkommissarie skrev det här brevet. När det gäller tillämpningen av säkra tredjeländer är det i det nuvarande utkastet struket. Vad gäller alla undantag, överklaganden och rätten att kvarstanna i landet är det också struket. Det är en pågående process. I fråga om hur Sverige ska ställa sig till det sitter vi och analyserar det just nu. Å ena sidan kan man säga att det är bra att det är struket. Det är jättebra att vi inte har några undantag över huvud taget och att vi får bort alltihop. Det kan man säga. Men å andra sidan innebär det att det överlämnas till den nationella rätten att bestämma vilka typer av undantag man vill ha. Då kan man fråga sig: Är det bättre? Är det bättre att alla länder bestämmer själva än att vi försöker få en gemensam definition? Det måste vi sitta och analysera. Där någonstans ligger kärnfrågan. Vad är bättre för världens flyktingar, att vi faktiskt försöker få en gemensam asyl- och migrationspolitik, eller att alla länder har olika regler och helt olika asyl- och migrationspolitik?

Anf. 93 Gustav Fridolin (Mp)

Herr talman! Nej, Barbro Holmberg, det är inte du som målar upp bilden av "Fästning Europa". Den fastslås av så många andra, frivilligorganisationerna, UNHCR, och man kan läsa om det i Kyrkans Tidning i det senaste numret. Vi pratar alltså inte om någon rabulistisk liten tidskrift. Ingressen om flyktingpolitiken låter så här: Den 1 maj kan EU slå fast sin nya gemensamma flyktingpolitik. Flera ledande frivilligrörelser rasar mot förslaget som stänger unionens gränser. FN:s flyktingkommissarie befarar slutet för den globala asylrätten. Man fortsätter i samma stil: Kritiken från europeiska flykting-, hjälp- och människorättsorganisationer är kraftfull. Förslaget bryter mot folkrätten. Direktivet skulle innebära att asylrätten villkoras i EU-länderna. Den som kommer från ett land som anses säkert, passerat ett annat land på väg till EU eller fått avslag i första instans kan avvisas. Murarna runt EU växer ännu högre. UNHCR:s flyktingkommissarie Ruud Lubbers kritik har också varit hård. Om EU:s förslag antas kan det leda till ett sönderfall av det globala asylsystemet och att framtida flyktingars liv äventyras. Den bild jag visade var att medan det här händer varnar inte Sveriges migrationsminister för det utan pekar i stället på de små hål som fortfarande finns kvar i muren och säger att det var väl bra. Det här en pågående process, precis som Barbro Holmberg förklarar. I vissa saker kan vi möjligen nå den framgången att det vid det här laget avförs från dagordningen. På den fråga som Barbro Holmberg ställer är svaret att det bästa vore om vi kunde få verkliga miniminormer så att ingen kröp under, men i praktiken håller de här direktiven på att bli tak i stället. Vi håller på att få en kapprustning mot botten i flyktingpolitiken. Jag har ställt ett par frågor under den här interpellationsdebatten. En av dem har jag inte fått något som helst svar på. Jag har fått redovisat för mig vissa förändringar som kommit i processen inför nästa ministerrådsmöte, men jag har inte fått svar på hur den svenska regeringen kommer att agera på det mötet för att få till stånd ytterligare förändringar för att se till att den kritik som riktas från frivilligorganisationerna och UNHCR också får bäring i det slutgiltiga asylprocedurdirektivet, om det nu blir något.

Anf. 94 Barbro Holmberg (S)

Herr talman! Det är väldigt svårt att föra en diskussion utan att man går igenom grundhållningen i de här frågorna. Jag tror att i några väldigt viktiga avseenden skiljer sig Gustav Fridolins syn på en harmoniserad politik från min. Jag menar att vi ska sträva efter en harmoniserad asyl- och migrationspolitik inom EU. Det är till gagn för flyktingar i världen att vi har en gemensam politik. Det var det som jag menade i slutet av mitt förra inlägg. Det är ett golv. Det är inte ett tak. Vi talar nu om minimiregler. Inget land ska kunna lägga sig under de minimireglerna. Därför är det så viktigt att få till stånd det golvet, särskilt mot bakgrund av att vi snart också utvidgar EU med tio nya länder som är ganska nya som asylmottagarländer. Det är viktigt att vi får ett gemensamt golv att stå på. Jag menar att det är till gagn för världens flyktingar i stället för att rasera alltihop och säga att varje land får bestämma själv hur man vill ha sin mottagning, hur man vill tolka flyktingbegreppet, vilka regler man vill ha för rättssäkerhet och så vidare. Det är mycket bättre att man får gemensamma regler på det här området. Jag menar också, och även här tror jag att jag skiljer mig från Gustav Fridolin, att det inte finns någon motsättning mellan EU:s regler och internationell rätt. Vi måste utgå ifrån verkligheten som den ser ut. Alla länder har undertecknat Genèvekonventionen. Alla Europas stater är rättsstater. Alla Europas stater är bundna till Europakonventionen. Detta är också ett golv som vi har att stå på gemensamt. Det är det som vi måste förhålla oss till.

den 31 mars

Interpellation 2003/04:400

av Gustav Fridolin (mp) till statsrådet Barbro Holmberg om EU:s asylprocedurdirektiv samt skyddsgrundsdirektivet

EU har under en längre tid sökt enas om två direktiv rörande unionens hantering av asylsökande, dels direktivet om "miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus" (känt som asylprocedurdirektivet) och dels direktivet om "miniminormer för när tredjelandsmedborgare och statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning" (skyddsgrundsdirektivet). Båda direktiven, men främst asylprocedurdirektivet, har flera gånger blivit hårt kritiserade av olika aktörer på asylområdet. FN:s flyktingorgan UNHCR kritiserade redan i november förra året direktiven och ifrågasatte dess förenlighet med internationell rätt. Grundsatserna i kritiken var en rädsla för att de föreslagna direktiven skulle skapa en erosion i hela det globala asylsystemet och att framtida flyktingars liv sattes i fara. Inför ministerrådet den 30 mars ställdes frågan till statsrådet Barbro Holmberg om hon gjorde bedömningen att UNHCR:s kritik kvarstod inför detta möte. Svaret var undvikande och det är troligt att nämnden fick intrycket av att statsrådets bedömning var att man i huvudsak rättat till de brister UNHCR pekat på.

Det kom dock att visa sig att så inte var fallet. I ett uttalande inför ministerrådet den 30 mars upprepade och förstärkte FN:s flyktingkommissarie Ruud Lubbers sin kritik (uttalandet hämtat från UNHCR:s hemsida på Internet bifogas). Dessutom tillskrev tio organisationer med bred erfarenhet på området, däribland Amnesty International, Caritas Europa, Human Rights Watch, Kyrkornas flyktingkommission, Internationella organisationen för homosexuellas rättigheter, Läkare utan Gränser och Rädda Barnen, rådet och kommissionen med önskan om att förkasta asylprocedurdirektivet (också detta brev bifogas, hämtat från Amnesty Internationals hemsida). Organisationerna skriver bland annat att man med bestörtning åser att huvuddelarna i asylprocedurdirektivet handlar om att utestänga asylsökande från möjligheten att över huvud taget få en asylprocedur. Frivilligorganisationerna pekar också på det faktum att miniminormer ofta inte blir golv för flyktingpolitiken, utan snarare tak där ingen har en humanare flyktingpolitik men några kryper under den gemensamma överenskommelsen.

Enligt rapporteringen på Utrikesdepartementets hemsida kom rådet den 30 mars aldrig att fatta beslut om de berörda direktiven. Det innebär att det fortfarande finns möjlighet, och anledning, för Sverige och regeringen att i enlighet med den kritik som framförts från UNHCR och människorättsorganisationerna sätta stopp för direktiven.

Jag vill därför fråga statsrådet Barbro Holmberg följande:

På vilket sätt avser statsrådet att agera för att UNHCR:s kritik leder till förändringar vad gäller asylprocedurdirektivet?

På vilket sätt avser statsrådet att verka för att asylprocedurdirektivet överensstämmer med internationell rätt (så som den uttolkas av UNHCR)?

På vilket sätt avser statsrådet att agera för att människorättsorganisationernas kritik leder till förändringar vad gäller asylprocedurdirektivet?

På vilket sätt avser statsrådet att agera för att UNHCR:s kritik leder till förändringar vad gäller skyddsgrundsdirektivet?

På vilket sätt avser statsrådet att säkerställa att de diskuterade direktiven inte leder till en sänkt ambitionsnivå i det globala asylsystemet?

På vilket sätt avser statsrådet att säkerställa att miniminormerna i dessa direktiv inte blir den gällande flyktingpolitiken i EU, utan enskilda länder vidare värnar asylrätten genom en mer human asylprövning?

Hur avser statsrådet att garantera att direktiven inte i förlängningen leder till en mer restriktiv och mindre human svensk flyktingpolitik och asylprövning?

Bilaga 1:
UNHCR:s uttalande

Lubbers calls for EU asylum laws not to contravene international law

UN High Commissioner for Refugees Ruud Lubbers on Monday expressed concerns about two key pieces of draft European Union legislation, warning that several provisions in the current drafts would fall short of accepted international legal standards. Lubbers said they could lead to an erosion of the global asylum system, jeopardizing the lives of future refugees.

The two draft directives @ the last in a series of five major pieces of legislation intended to harmonize EU asylum law @ will be discussed by EU Justice and Home Affairs Ministers in Brussels on Tuesday. They are supposed to be finalized in time for the 1 May enlargement of the European Union.

"The numbers of asylum seekers coming into the EU have dropped sharply and are continuing to do so," Lubbers pointed out.

"We can improve the management of asylum by focusing on better burden-sharing within the EU," he said. "Even more importantly, we can keep numbers down by investing greater effort and resources in the regions where refugees are coming from. We're already seeing some progress in that respect. There is no need to focus so single-mindedly on reducing standards and trying to deter or deny protection to as many people as possible."

Lubbers sent a letter last week to the Irish Prime Minister, Bertie Ahern, current holder of the EU Presidency, with two detailed notes laying out UNHCR's main concerns: one on the draft Qualification Directive, which lays down the definition of who qualifies as a refugee and who qualifies for subsidiary protection (used for, among others, victims of war); and one on the draft Asylum Procedures Directive, which lays down how that decision is reached in the case of each individual.

Lubbers initially raised UNHCR's concerns about the direction the Procedures Directive was heading in a statement last November.*

In its note, UNHCR lays out a range of concerns including the proposed application of the so-called "safe third country" concept under which asylum seekers may be sent back to another country designated as "safe." The agency criticized a "sweeping exemption" that would deny certain asylum seekers access to a procedure altogether, disregarding the possibility that a country generally considered safe "might nonetheless not be safe for particular individuals." This would thereby create a real danger of indirect refoulement [forced return] of refugees to possible persecution in their home country "in contravention of the 1951 Convention and other international human rights law instruments."

Connected to this, UNHCR said the criteria for determining the "safety" of a third country are "minimalist" and could lead to asylum seekers being sent back to countries that do not maintain basic human rights standards and where there is no guarantee their cases would be fairly and efficiently examined. This "could amount to an effective denial of the right to seek asylum under international law," UNHCR said.

UNHCR also said that draft Articles relating to appeals could also lead to violations of international law. As the text stands, "the vast majority" of rejected asylum seekers who lodge an appeal will not be permitted to remain in the EU until their appeals are decided @ despite the fact that in several European countries 30-60 percent of initial negative decisions are subsequently overturned on appeal.

The text contains a list of wide-ranging exceptions to the principle that people should be allowed to remain while their appeals are being considered @ exceptions "which have no relation to the merits of a person's claim, but are based on technical or discretionary factors, or the claimant's behaviour." UNHCR's note said. "For example, persons may be removed pending appeal simply because they have been detained, or because they failed to make an application earlier. Such rules can badly prejudice refugees who are traumatized, confused or simply not properly informed about the asylum process."

"The cumulative effect of these proposed measures is that the EU will greatly increase the chances of real refugees being forced back to their home countries," Lubbers said on Monday. "It will be hard to track, because the forced return may take place via a chain of countries, but that does not mean it will not happen. Even a single person being sent back to the risk of torture is one too many."

UNHCR also raised a number of major concerns about the current draft of the Qualification Directive, including the proposals to severely limit the scope of what constitutes "serious harm" (and therefore who qualifies as a beneficiary of international protection). These could lead to people fleeing a war zone being rejected from all forms of international protection.

Lubbers said that some EU States seemed intent on forcing their own most restrictive and controversial practices on to the books of all 25 future members of the EU. "In some cases," he said on Monday, "these practices have not even been passed into their own national legislation, or are under domestic legal challenge, yet they are pushing them at the EU level."

Lubbers also said if the EU adopted the Directives in their current form it would set a negative precedent for other parts of the world, where they would be perceived as an effort to shift the burden back to developing countries which already host the great majority of the world's refugees. "This could have a knock-on effect that might weaken the protection of refugees all across the world," he said. "Other countries will look at the EU and say 'If they can do this, so can we.'

"We need to remember the original intentions of the harmonization process, which was to produce a common European asylum system, based @ and here I quote the Tampere Conclusions @ 'on the absolute respect for the right to seek asylum' and the 'full and inclusive application' of the 1951 UN Refugee Convention. We need to revive that spirit.

"Europe should be proud of its tradition of giving asylum, of saving lives," Lubbers added. "The numbers of asylum seekers are going down. We're working hard to find solutions and improve conditions in regions of origin, and we are seeing the successes of that humane policy and its effect on the numbers moving onwards. It would be a real pity if Europe, at this point, were to undermine the great tradition of protecting real refugees."

Bilaga 2:

Frivilligorganisationernas brev

RE: Call for withdrawal of the Asylum Procedures Directive

Dear Mr Vitorino,

As you are aware, the European Council on Refugees and Exiles* and the undersigning organisations have closely followed the negotiations on the Commission's proposal for a Council Directive on minimum standards on procedures in Member States for granting and withdrawing refugee status throughout the last four years. We have regarded this initiative as a key element of European Union attempts to set minimum standards for asylum legislation in accordance with the Amsterdam Treaty. We have also appreciated the Commission's extensive efforts to facilitate an agreement between Member States, amid disparate and often inflexible national positions.

We are aware that negotiations have not been finalised yet. However, in the last stage of this lengthy negotiation process, we note that the gaps between this draft Directive and international law have grown even wider and that the recommendations repeatedly issued by the United Nations High Commissioner for Refugees, Mr Ruud Lubbers, and by civil society organisations have not been duly taken into account. We note with deep regret that the most contentious provisions are all intended to deny asylum seekers access to asylum procedures and to facilitate their transfer to countries outside the EU. We are concerned about the effect that this abdication from international law obligations will have on refugee protection within the EU and elsewhere, as well as on the EU's credibility in the international refugee and human rights debate. We are now unable

to further regard this initiative as credible and therefore, we are compelled to call on you to withdraw this proposal, as it remains in breach of the EU's own commitments as set out in the Charter of Fundamental Rights, which is to become part of the EU Constitution, as well as individual Member States' responsibilities under international refugee and human rights law.

This joint letter intends to highlight the main (but not exclusive) concerns of our organisations regarding provisions on safe countries of origin, safe third countries (including 'super safe third countries'), and the appeal system. While the scope of the letter is restricted to these key issues, our organisations also deplore the fact that the Directive will mostly be reduced to a catalogue of optional provisions, leaving critical issues such as detention and the right to legal assistance to Member States' discretion.

The current proposal foresees the possibility of using the safe country of origin concept to restrict access to the regular asylum procedure. While the individual may rebut the presumption of safety, s/he may be required to do so in an accelerated procedure with only limited safeguards and with the burden of proof lying exclusively with him/her. Furthermore, the proposal foresees a common list of safe countries of origin binding on all Member States, as a result of which, Member States will be forced to use this concept. In light of recent practice in some Member States, we are very concerned that the safe country of origin concept may be implemented by Members States in a way which amounts to discrimination among refugees in violation of Article 3 of the 1951 Refugee Convention, Article 21 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union and Article 26 of the International Covenant on Civil and Political Rights.

We are also concerned about the use of the safe third country concept in the proposal, which does not conform with Member States' obligations under international law. The proposal allows Member States to shift responsibility to third countries, regardless of whether the applicant has meaningful links with such countries and whether durable solutions exist there, including protection against refoulement as established by international law and access to a fair and efficient asylum procedure resulting in the recognition of refugee status. Under international refugee law, the primary responsibility for international protection remains with the State where the asylum claim is lodged. A transfer of such responsibility can only be envisaged where a meaningful link exists between an asylum applicant and a third country which makes a transfer reasonable and where the third country is determined safe in the individual circumstances of the applicant. Moreover, a transfer can only take place if the third State gives its consent to admit or readmit the asylum applicant and to provide him/her with full access to a fair and efficient determination procedure. The burden of proof regarding the safety of the third country for the particular applicant lies entirely with the country of asylum and the presumption of safety must be rebuttable by the applicant. The proposal in its current form, however, does not guarantee sufficiently the right of the asylum applicant to rebut the presumption of safety, as it may even allow Member States to reject the claim without considering the particular circumstances of the applicant, and does not contain sufficiently strict criteria for the designation of countries as safe.

Furthermore, we are particularly concerned by the exceptional application of the safe third country concept to countries in the European region, as it appears in the proposal. No country can be labelled as a safe third country for all asylum seekers; a decision on a country's safety for a particular applicant must always be the outcome of an individual examination of the claim, as opposed to a general presumption based on country-related criteria. The exceptional application of the safe third country concept, however, allows Member States to deny access to the procedure to all asylum seekers "illegally" arriving from designated countries in the European region and strips them of any rights to rebut this presumption. Hence, under the current proposal, a border guard without knowledge of international refugee law or national asylum provisions could be given the sole power to decide on the removal of an asylum applicant to a country even before the competent authority has had the chance to look into the claim. In practice, this would leave the decision-making authority outside any legal framework of accountability for their decisions and could result in a serious risk that Member States may violate their international obligations to guarantee an effective remedy and to protect against refoulement, as enshrined in Article 33 of the 1951 Refugee Convention; Articles 3 and 13 of the European Convention on Human Rights; Article 3 of the Convention Against Torture; Article 7 of the International Covenant on Civil and Political Rights; and Articles 18, 19 and 47 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union. Given that the proposal does not require that Member States obtain agreement from countries under the exceptional application of the safe third country concept to process the asylum claim before removing the applicant, the implementation of such a concept may lead to refugees-in-orbit situations, and to chain-refoulement, which are in breach of the European Convention of Human Rights, as it has been repeatedly confirmed by the jurisprudence developed by its Court .

We also believe that the proposal does not contain adequate appeal safeguards for asylum seekers. The right to an effective remedy before a court or tribunal is embodied in EC law, in Article 47 of the Charter of Fundamental Rights of the European Union and in Article 13 of the European Convention on Human Rights. As held by the European Court of Human Rights, it implies the right to remain in the territory of the Member State until a final decision on the application has been taken. Thus, the right of asylum applicants to remain pending a final decision on their cases is essential for Member States to comply with their non-refoulement obligations and international law provisions related to the right to an effective remedy. The proposal, however, does not contain an explicit right of all asylum seekers to remain or request for leave to remain in the asylum country.

In light of the above and as organisations committed to promoting international law and fundamental humanitarian values, we find the proposal on asylum procedures, in its current form, unacceptable as a legal basis for minimum standards in the European Union. Therefore, we are forced to call upon the Commission to withdraw its proposal for a Council Directive on minimum standards on procedures in Member States for granting and withdrawing refugee status.