Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

EU-konventets konstitutionsförslag jämfört med de svenska grundlagarna

Interpellationsdebatt 24 november 2003
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Laila Freivalds (S)

Anf. 9 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Gustav Fridolin har frågat mig på vilka grunder jag bedömer att grundlagen inte behöver ändras med anledning av konventets förslag till konstitutionellt fördrag. Särskilt pekas på problem avseende vissa delar av förslaget, såsom principen om unionsrättens företräde, flexibilitetsklausulen, röstreglerna i rådet, de så kallade passerellerna och införandet av rättighetsstadgan. Gustav Fridolin har också frågat hur jag ser på remissförfarande i allmänhet och remissförfarandet avseende Ds 2003:36 i synnerhet. Som Gustav Fridolin mycket riktigt framhåller har regeringen gjort bedömningen att konventets förslag, om det genomförs, inte föranleder någon ändring av regeringsformens bestämmelser om överlåtelse av beslutanderätt. Gustav Fridolin har också rätt när han säger att alla inte delar den uppfattningen. Det har från vissa håll hävdats att konventets förslag skulle förutsätta överlåtelse av beslutanderätt som rör principerna för statsskicket. Därmed skulle förslaget gå längre än vad regeringsformen tillåter. Jag menar dock att dessa påståenden bygger på en skev läsning av konventets förslag. Flera av konventets förslag är i själva verket inte alls så nyskapande som de först kan te sig. Exempelvis är det sedan lång tid tillbaka fast etablerat genom EG-domstolens praxis att gemenskapsrätten har företräde framför nationell rätt. Konventets förslag är inte avsett att ändra rättsläget, utan bara att kodifiera redan gällande praxis. På liknande sätt finns det redan i dagens fördrag en så kallad flexibilitetsklausul. Den har använts när det funnits enighet om att vidta en åtgärd inom unionens ram men där fördraget inte uttryckligen angivit att gemenskapen har behörighet. Även om tillämpningsområdet för klausulen utvidgas genom det nya förslaget, rör det sig alltså inte om någon principiell nyhet. Beslut ska dessutom alltid fattas med enhällighet, vilket innebär att riksdagen genom regeringen kan kontrollera tillämpningen av bestämmelsen. Vad gäller förändringen av röstreglerna i rådet är inte heller den så långtgående som den kan ge intryck av. Redan i dag har vi ett system där olika medlemsstater tilldelas olika många röster. Därigenom kan de större länderna tillsammans blockera beslut som andra medlemsstater vill ha till stånd. Innebörden av de förändringar som konventets förslag medför bör alltså inte överdrivas. Men visst innehåller det nya fördraget nyheter som det finns skäl att ifrågasätta. Exempelvis ogillar regeringen konventets förslag om passerellerna, som i sin nuvarande utformning skulle ge Europeiska rådet möjlighet att ändra fördragen utan tillfredsställande medverkan av nationella parlament. Det är dock en missuppfattning att man genom detta förslag skulle överlåta beslutanderätt. Passerellerna ger endast en möjlighet att ändra beslutsregler på vissa områden där EU redan har beslutanderätt. De kan inte användas för att tilldela EU beslutanderätt på nya områden. En annan förändring är att stadgan om grundläggande rättigheter förs in i fördraget och därmed blir rättsligt bindande. Men införandet av rättighetsstadgan medför enligt konventets förslag inte någon ny befogenhet eller uppgift för unionen. Redan i dag gäller att unionen som en allmän princip är skyldig att respektera grundläggande fri- och rättigheter. Därmed kan inte heller detta förslag kräva någon ändring av regeringsformen. Mot bakgrund av bland annat dessa överväganden är det min och regeringens uppfattning att den överlåtelse av beslutanderätt som konventets förslag förutsätter ligger inom ramen för vad regeringsformen tillåter. Samtidigt vill jag för tydlighetens skull tillägga att det konstitutionella fördraget ännu inte är färdigförhandlat. Först när det slutgiltiga avtalet mellan EU:s regeringar ligger på bordet kan en fullständig bedömning göras. Det kommer då an på riksdagen att avgöra om förslaget kräver en ändring av grundlagen. Vad gäller frågan om min inställning till remissförfarande diskuterar jag gärna det exempel som Gustav Fridolin själv framhåller. I enlighet med regeringsformens krav på beredning av regeringsärenden, skickades i juli en departementspromemoria ut på remiss till 136 organisationer och myndigheter. Nästan samtliga instanser svarade. Remissynpunkterna beaktades på vanligt sätt vid utformandet av en skrivelse som regeringen överlämnade till riksdagen i början av oktober. Av skrivelsen framgår att de grundläggande dragen i konventets förslag har ett brett stöd bland remissinstanserna. Utrikesdepartementet har därutöver utarbetat en remissammanställning som publiceras inom kort. I den är remissinstansernas synpunkter mer utförligt redovisade.
Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 10 Gustav Fridolin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag konstaterar att det bland de remissvaren har funnits en kritik mot att regeringen inte tillräckligt noga har utrett vilka konsekvenser konventets förslag kan ha för den svenska grundlagen. Man har sagt att den utredning som har gjorts och de argument som har förts fram är lite för tunna och att man borde ha en bredare och mer djuplodande utredning för att veta hur det egentligen ligger till. Mot den bakgrunden var det givetvis lite förvånande när utrikesministern i ett TT-telegram uttalade att hon personligen är övertygad om att vi inte behöver ändra i grundlagen om konventsförslaget antas. Utifrån detta skrev jag en interpellation och ställde ett antal frågor. Jag kan i dag konstatera att jag inte får något svar alls på vissa av de frågorna. Det gäller till exempel hur utrikesministern ser på att flexibilitetsklausulens möjlighet att utöka EU:s kompetens kombinerat med passerellernas möjlighet att ändra röstningsförfarandet samt dessas gemensamma förhållande till den svenska regeringsformens utfästelser om principerna för statsskicket inte alls har utretts någonstans. Vad händer när EU har rätt både att utöka sin kompetens och att ändra röstningsförfarandet så att enskilda länder kan köras över? På vissa frågor har jag dock fått svar, men de svar jag har fått har varit av samma karaktär och av samma sort som dem som tidigare har blivit kritiserade och som jag också har redovisat i min interpellation. Det gäller till exempel EU-rättens företräde. Vi är nog alla i kammaren fullständigt medvetna om att EU-rättens företräde inte är något revolutionerande nytt. Men att denna praxis kodifieras blir något revolutionerande nytt. Det innebär att de utfästelser som har gjorts, till exempel av den tyska författningsdomstolen, om att man kan låta grundlagar gå före EU-rätten och att det till slut är den enskilda staten som konstaterar hur man ser på den EU-rätt som kommer, inte längre gäller. Det innebär också, vilket det sammansatta utskottet i riksdagen konstaterade under förra riksmötet, att man får problem, då alla de ganska nyanserade utläggningar som har gjorts i EG-domstolen under många år helt plötsligt ska kodifieras som rätt stående över svensk lag och svensk grundlag. Det gäller till exempel ministerns svar på frågan om flexibilitetsklausulen. Hon tycks mena att riksdagen visst kan kontrollera detta, eftersom de beslut som ska fattas måste tas enhälligt och regeringen är med och fattar beslut. Men den kontrollfunktion riksdagen har är ju bara ett samråd! Det är, vilket ministern är väl medveten om, bara ett samråd i EU-nämnden. Vi har ingen beslutanderätt när det gäller hur regeringen ska ställa sig i olika EU-frågor, till exempel om hur flexibilitetsklausulen ska användas. Riksdagens möjlighet att bestämma över vilka frågor riksdagen ska komma att bestämma över beskärs kraftigt när flexibilitetsklausulen utökas. I sitt svar upprepar utrikesministern den principiella märklighet som tidigare har funnits med i debatten när hon säger att det inte finns någon väsensskillnad mellan om beslut fattas med enhällighet eller om beslut fattas med majoritet. Det är klart att det finns en väsensskillnad om enskilda länder kan bli överkörda eller om de inte kan bli överkörda! Det är klart att det finns ett problem om ansvarsutkrävandet inte fungerar. De ministrar, den regering och den riksdag som svenska folket röstar på har då inte ens varit enig med det beslut om en lag som sedan ska gälla över svenska folket, därför att lagen har gjorts upp i samstämmighet mellan länder där svenska folket inte har någon rösträtt. Vi får inte rösta i valen till den tyska förbundsdagen, italienska senaten, brittiska parlamentet eller något annat parlament. Därför måste riksdag och regering få vara med och fatta de beslut som ska gälla. Jag måste säga att jag faktiskt hade trott att jag i dag skulle få ett mer utförligt svar än en upprepning av det som tidigare har sagts och av det som också fanns med som redovisning i min interpellation. Att jag inte har fått det innebär att det uppenbarligen inte finns mer argument för varför konventsförslaget inte kommer att leda till problem för den svenska grundlagen. Finns inte det så ligger bevisbördan fortfarande på regeringen, som måste bevisa hur man kan vara så säker på att en ratificering av konventsförslaget inte innebär ett brott mot grundlagen. Flera av de remissinstanser som har tittat på detta har sagt att de kan se problem här. Jag vill ha en redovisning från utrikesministern.
Laila Freivalds (S)

Anf. 11 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Frågan om traktaten har diskuterats i riksdagen vid två tillfällen tidigare och även i interpellationsdebatter. Riksdagen har redan en gång tagit ställning till frågan om det behövs en grundlagsändring eller inte. När det föreligger ett avtal, en ny traktat, kommer det naturligtvis att beredas i vanlig ordning. Det kommer att utarbetas en proposition som kommer att föreläggas riksdagen. Återigen kommer riksdagen att ha möjlighet att ta ställning till huruvida detta påverkar behovet av en grundlagsändring eller inte. Gustav Fridolin har haft tillfälle att diskutera denna fråga flera gånger här i kammaren, och han kommer återigen att få möjlighet att göra det när regeringen återkommer med ett förslag i en proposition.
Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 12 Gustav Fridolin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack, utrikesministern. Det gläder mig givetvis att jag har möjlighet att diskutera de här frågorna. Det jag också skulle vilja ha möjlighet att göra är att ta del av en grundlig utredning där man kollar på samstämmigheten mellan det konstitutionsförslag som har lagts fram och den svenska grundlagen. Den möjligheten har jag tyvärr inte haft. Vi har sett hur flera tunga remissinstanser - juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Uppsala universitet och forskare vid till exempel den svenska myndigheten SIEPS, Svenska institutet för Europapolitiska studier, har kommit fram till att det finns ett problem här. Förslaget till konstitution för EU överensstämmer inte med den svenska grundlagen. Vi har hört hur statsvetaren Olof Ruin på ett seminarium här i riksdagen där också utrikesministern deltog sade att ett fördragsfästande av detta innebär att man fortsätter på en linje där man inte följer den svenska grundlagen och att regeringsformen inte överensstämmer med verkligheten. Nu menade han i och för sig att det var fullt möjligt att göra på det sättet, men han konstaterade att det var på det sättet. Om vi fortsätter att godta konventsförslaget i inte alltför förändrad form så innebär det att vi fortsätter på den inslagna vägen där regeringsformen inte överensstämmer med verkligheten. Den fråga som jag fortfarande inte har fått svar på, vare sig från utrikesministern, någon annan regeringsrepresentant eller här i riksdagens kammare är: Har de här remissinstanserna helt fel? De som har skrivit dessa remissvar, är de helt ute och cyklar? Har de alldeles missförstått detta? Är deras juridiska kunnande alltför svagt? Hur kommer det sig att de har kommit fram till detta? Det är bara dessa som har gjort den grundläggande utredningen som har fört fram argument. De argument som regeringen har fört fram för att det inte skulle finnas några problem med konventsförslaget utifrån den svenska grundlagen har helt sågats sönder av dessa remissinstanser och av forskare från SIEPS. Det innebär att det ligger en bevisbörda på regeringen. Regeringen måste komma fram till hur det kommer sig att vi kan vara så säkra på att konstitutionsförslaget inte strider mot den svenska grundlagen. Så länge det inte har redovisats kommer jag att fortsätta be om redovisning i alla kammardebatter vi har, också nu. Jag hoppas att jag den här morgonen kan få ett löfte från utrikesministern om att det ska komma en grundlig utredning och att man redan nu kan avisera att det slutliga förslag som kommer ska utredas grundligt och noggrant för att se att det inte finns några brott mot den svenska grundlagen. Detta kan vi inte bara göra i kammardebatter. Där behöver vi all expertis som kan komma i fråga. Jag konstaterar slutligen att det är något spännande i de här diskussionerna. För oss som har kritik mot konstitutionsförslaget finns det en öppenhet och en klädsamhet när vi säger att vi inte kan veta om detta strider mot den svenska grundlagen eller inte. Vi befarar det. Vi ser att det finns remissinstanser som pekar på det. Det gör att vi vill ha en grundläggande utredning - en djup utredning - för att se hur det egentligen ligger till. De som däremot är för konventsförslaget och bara vill ändra det lite i kanten och håller på och förhandlar just nu har däremot inte den klädsamheten att de säger att inte heller de kan vara fullständigt säkra på att detta bryter mot den svenska grundlagen. Låt oss enas, och låt oss ha en djupgående utredning. Ett viktigt skäl till att vi inte kan enas är att inte alla kan se vikten av att utreda frågan närmare, fastän flera tunga remissinstanser faktiskt har pekat på att det finns ett problem. Jag hoppas att jag nu kan få ett löfte av utrikesministern om att det blir en sådan utredning.
Laila Freivalds (S)

Anf. 13 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Ja, det är riktigt att några remissinstanser har ifrågasatt behovet av en grundlagsändring. Men, Gustav Fridolin, det är också många experter som har sagt motsatsen. Riksdagen har tagit ställning i frågan, och det sammansatta utskottet anser att frågan är utredd. Man har kommit fram till att det inte behövs en grundlagsändring. Det är naturligtvis svårt att tillfredsställa alla. Men om flertalet remissinstanser, ett antal tunga experter på området och det sammansatta utskottet har kommit fram till samma sak får Gustav Fridolin kanske ändå anse att frågan har blivit ordentligt belyst. Jag vill understryka att riksdagen ändå kommer att vara den som i slutändan får ta ställning till detta när en proposition ligger på riksdagens bord.
Gustav Fridolin (Mp)

Anf. 14 Gustav Fridolin (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det finns faktiskt skilda meningar bland expertisen. Flera tunga remissinstanser pekar på att det finns problem när det gäller den svenska grundlagen. Vissa säger annat. Men det är ju just då man behöver en djuplodande och bred utredning. Det är just då man måste kolla frågan närmare. Man kan i det läget inte bara putta den åt sidan och säga: Vi fick i alla fall stöd från några remissinstanser. Nu fortsätter vi. Nu måste vi ha möjlighet att närmare titta på frågan om hur det egentligen ser ut med konventsförslaget kopplat till den svenska grundlagen. En sådan utredning har ännu inte aviserats. Jag hörde inget löfte nu från utrikesministern om att den ska komma till, att vi ska få en djuplodande granskning av hur föreliggande konstitutionsförslag egentligen överensstämmer med den svenska grundlagen. Någonstans blir det spänningar när den expertis som utrikesministern refererar till och som menar att vi inte behöver ändra i grundlagen har en lite annan argumentationslinje än jag gissar att utrikesministern och regeringen har. Till exempel är Olof Ruin, som jag nämnt, en av dem som ganska kraftigt står för att det inte behöver ändras i grundlagen. Men det gör han utifrån synen att vi redan då vi gick med i EU bröt mot den svenska grundlagen och att vi då borde ha klargjort en plattläggningsparagraf i grundlagen, i 1 kap. regeringsformen. Då skulle det inte ha varit några problem. Men sedan dess fördragsfäster vi principen att regeringsformen inte ska överensstämma med verkligheten och att vi kan fortsätta att köra med den principen. Jag förutsätter att den synen på regeringsformen inte delas av regeringen - att regeringen inte anser att vi inte ska ha en regeringsform i överensstämmelse med den verklighet som gäller - för det måste på något sätt innebära att man inte riktigt kan förlita sig på all den expertis som sagt att vi nog kan köra på som om ingenting har hänt. Jag fortsätter att konstatera och jag fortsätter att framhärda att det finns skilda meningar. Det finns de som menar att det här konventsförslaget innebär stora brott mot grundlagen - däribland flera tunga remissinstanser och en forskarrapport från SIEPS. Men jag konstaterar också att det finns de som tycker annorlunda. Kan vi inte då gå ihop för att få allting belyst och få en djuplodande utredning där man kollar de här sakerna tillsammans i stället för att säga att vi har fått några på vår sida och att vi då lika gärna kan vänta och hoppas att ingenting händer?
Laila Freivalds (S)

Anf. 15 Laila Freivalds (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Men, Gustav Fridolin, frågan är utredd! När vi befinner oss i det läget att olika experter har olika uppfattningar blir det till slut så att de politiska instanserna får ta ställning till frågan. Det är situationen. Även om Gustav Fridolin inte har lyckats övertyga övriga beslutsfattare i bland annat riksdagen om sin ståndpunkt hjälper det kanske inte att fortsätta att utreda frågan. Den är utredd. Det finns olika meningar, och det politiska beslutet får bli avgörande.

Dokument

den 5 november

Interpellation 2003/04:78

 av Gustav Fridolin (mp) till utrikesminister Laila Freivalds om EU-konventets konstitutionsförslag jämfört med de svenska grundlagarna

Debatten om huruvida EU-konventets förslag till konstitution för EU är förenlig med de svenska grundlagarna har bara börjat. I anledning av regeringens första skrivelse om konventsförslaget (Ds 2003:36) har flera tunga remissinstanser, däribland Uppsala universitet och juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, samt en rapport från Svenska institutet för Europapolitiska studier SIEPS, konstaterat att konstitutionsförslaget, så som det är författat, inte är förenligt med 10 kap. 5 § regeringsreformen.

Låt mig så kort som möjligt referera de ovan nämnda remisserna och ovan nämnd rapport.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet problematiserar i sitt remissvar (undertecknat dekanus, professor Peter Seipel) frågan om unionsrättens företräde. Man konstaterar att EG-domstolen sedan länge hävdat sig ha företrädesrätt framför nationell lagstiftning, men att detta har varit att se som "en uppmaning till nationella domstolar att tillämpa EG-regler framför nationella i de fall konflikt föreligger". Till denna bild hör att det tills nu varit möjligt för nationella domstolar att hävda att de, som det står i remissvaret, "endast är beredda att acceptera EG-domstolens anspråk så länge som den inte kräver av dem att de måste tillämpa EG-regler framför nationella grundlagsbestämmelser".

En kodifiering av EG/EU-rättens företräde medför att fråga inte längre är om en uppmaning. Företrädesrätten blir uttryckligen juridiskt bindande och hela den nationella rättsordningen blir underställd EU/EG-rätten. Detta innebär, menar remissvarsförfattarna, en (i teorin) "avsevärd utvidgning". Remissen pekar på att artikel I-5.1 i konstitutionsförslaget, om att respektera medlemsstaternas "konstitutionella grundstrukturer", skulle kunna ses som en motvikt mot EG/EU-rättens företräde och att den skulle kunna garantera att nämnd rätt inte har fullständigt företräde framför nationell grundlag. Så är dock inte fallet, påpekar man i samma remiss, då det "förutses [dock] att såväl principen om företrädesrätt som principen om respekt för medlemsstaternas konstitutionella grundstrukturer ska falla inom EG/EU-domstolens jurisdiktion". Remissvarsförfattarna konstaterar att "därmed upphör nationella domstolars @ och nationella rättsordningars @ legala möjlighet att vägra tillämpa unionsrätt som de efter en självständig bedömning funnit strida mot nationella grundlagsbestämmelser". Utan att ta ställning till om detta är en riktig ordning eller inte kan därmed juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet konstatera att det är "svårt att undvika slutsatsen att detta inte kan vara förenligt med de villkor för medlemskap som anges i Regeringsformen 10:5". Slutsatsen blir således att antingen fördraget eller grundlagen måste ändras.

I SIEPS 15:e rapport i år, släppt i oktober, utvecklar de två doktoranderna vid Stockholms universitet Jörgen Hettne och Ulf Öberg grundlagsresonemanget till att också omfatta frågan om EU får så kallad kompetens-kompetens. Både Hettne och Öberg har tidigare varit rättssekreterare vid EG-domstolen och sakkunniga i rättssekretariatet på UD:s handelsavdelning. Hettne och Öberg skriver som sammanfattning att "Konstitutionsutkastet kommer, om det antas i sin nuvarande form, att få långtgående konsekvenser för Europeiska unionens rättsordning och domstolar och tydliggör unionens federala karaktär." Som stöd för detta pekar man dels på EG/EU-rättens företräde, dels på EG/EU-domstolens roll som slutgiltig tolkare av kompetensfördelningen mellan EU och dess medlemsstater samt den föreslagna "flexibilitetsklausulen". Vidare anser Hettne och Öberg att EG/EU-domstolen slutligen tydligt fått "judiciell kompetens-kompetens" och att "'flexibilitetsklausulen' [gör] det dessutom svårt att dra en annan slutsats än att unionen genom konstitutionsutkastet tilldelas vad som betecknats som 'kompetens-kompetens' även på lagstiftningsområdet". Detta ska ses i ljuset av att "området där medlemsstaterna och Europeiska unionen har delad kompetens vidgas, att stadgan om de grundläggande rättigheterna införlivas med konstitutionen och att domstolens roll som den slutgiltige uttolkaren av konstitutionen bekräftas och tydliggörs". Hettne och Öberg konkluderar med att det står "tämligen klart att ett antagande av konstitutionsutkastet i dess nuvarande form i flera avseenden skulle 'rör[a] principerna för statsskicket'" och att det med det "nuvarande svenska konstitutionella synsättet, som återspeglas i RF 10 kap. 5 § och i förarbetena till denna bestämmelse, torde en grundlagsändring krävas för att riksdagen ska kunna besluta om att godkänna konstitutionsutkastet".

Remissvaret (på skrivelse Ds 2003:36) från Uppsala universitet utvecklar tydligare flera av de frågor som rapporten från SIEPS snuddat vid, och behandlar dessutom än fler frågor ur ett grundlagsperspektiv. Remissvaret är författat av professorerna Sören Blomquist (nationalekonomi, särskilt offentlig ekonomi), Sverker Gustavsson (statskunskap) samt docenten i offentlig rätt Thomas Bull. För att på ett grundligt sätt kunna svara på frågan om konstitutionsförslagets förenlighet med den svenska regeringsformen har remissvarsförfattarna undersökt flera områden. Vad gäller unionsrättens företräde görs liknande konstateranden som de redovisade från juridiska fakulteten vid Stockholms universitet och Jörgen Hettne och Ulf Öberg från SIEPS. Uppsala universitet tydliggör dock problemet på så sätt att man ifrågasätter om de undantag från EG-rättens konkurrensregler som Sverige i dag tillämpar, såsom Systembolagets monopol, licensfinansieringen av Sveriges Radio och kärnkraftsavvecklingen, kommer att kunna behållas.

Uppsala universitet ser också problem med att EU görs till en enhetlig juridisk person. Detta innebär att de tre tidigare pelarna avskaffas och att EU i stället får tre typer av befogenheter. Uppsala universitet beskriver det som så att nyckelordet för de exklusiva befogenheterna blir "samgående" och att nyckelordet för områdena för stödjande, samordnande och kompletterande åtgärder blir "samarbete". Däremellan upprättas, som bekant, en mellankategori bestående av delade befogenheter. Remissvarsförfattarna tolkar det som så, genom att titta på exemplet med området "forskning och teknisk utveckling samt rymden", att lejonparten av makten inom dessa områden tillfaller EU. Man pekar också på att rösträttsreglerna är sådana att det kommer att ges "en dominerande ställning för de fyra största [EU-]länderna". Man sammanfattar: "Från svensk konstitutionell synpunkt kan det ifrågasättas om kategorin delade befogenheter är förenlig med [det] som sägs om principerna för statsskicket i RF 10:5. Vårt statsskick är grundat på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt, förverkligat genom ett representativt och parlamentariskt statsskick (RF 1:1). Enligt vad som föreslås kan svenska medborgare, myndigheter, universitet och företag komma att bli bundna av beslut, där den svenske ansvarige ministern har blivit nedröstad." Man efterlyser därför en plattläggningsparagraf i regeringsformen av det slag som avvisades innan EU-inträdet 1994.

Remissvaret från Uppsala universitet lyfter fram tveksamheterna kring det nya röstförfarandet (när det gäller kvalificerad majoritet inom EU) och regeringsformen. Tidigare har degressiv proportionalitet rått vad gäller rösträtten inom ministerrådet. Ett litet land som Sverige har haft fler röster än vad folkmängden motiverar. Det har med andra ord rått någon form av minoritetsskydd. I det nya rösträttsförfarandet försvinner detta skydd. Den nya beslutsregeln innebär att de fyra största länderna (Frankrike, Italien, Storbritannien och Tyskland) lätt kan komma att styra över EU:s liv. Uppsala universitet skriver: "Förutsatt detta kan de fyra stora helt dominera beslutsfattandet inom områdena för exklusiva befogenheter och inom de områden, där delar av makten utövas på grundval av kvalificerad majoritet. Det ligger nära till hands att föreställa sig att så kommer att bli fallet inom de ekonomiskt och socialt viktiga områdena." Den grundläggande analys som gjordes innan EU-inträdet 1994 byggde, enligt remissvarsförfattarna, på två grunder. Dels den beskrivna degressiva proportionalitetens minoritetsskydd, dels antagandet om marginalitet. Det senare förklaras med att "röstning med kvalificerad majoritet antogs bara kunna gälla den inre marknaden [vars beslut] förutsätts kunna vara av relativt opolitisk karaktär och kunna legitimeras utifrån sin goda verkan snarare än utifrån att regeringsformens princip om representativ demokrati är rimligt tillgodosedd". Införandet av "delade befogenheter" innebär att mer än den inre marknadens funktion kan komma att och kommer att överlämnas till EU-styre under kvalificerad majoritetsröstning, och också underkastas domstolsprövning i enlighet med EU-rättens företräde. Såväl marginaliteten som minoritetsskyddet faller således. Uppsala universitet sammanfattar: "Om Sverige skall kunna ratificera den föreslagna ändringen av sättet att beräkna kvalificerad majoritet, synes begränsningen beträffande principerna för statsskicket behöva avlägsnas från RF 10:5. Ty enligt förslaget är det inte längre bara marknadens funktion, som styrs utan beaktande av principerna för statsskicket. Det som förbises inom ett vidare område än tidigare är RF 1:1. [...] Därtill kommer att vad som är kvalificerat flertal föreslås bli beräknat på ett sådant sätt, att andel av unionens folkmängd blir avgörande. Så sker utan att svenska folket kan påverka hur andra länders folk sätter samman sina regeringar." För mig är det uppenbart att ett system där folkmängden är grunden för beslutsfattandet förutsätter en europeisk identitet, press, opinionsbildning, partiväsende och valrörelse etcetera.

Vidare utvecklar Uppsala universitet den skepsis mot flexibilitetsklausulen som också skymtas i SIEPS:s ovan refererade rapport. Remissvarsförfattarna jämför den nuvarande artikel 308 i EG-fördraget med förslaget till artikel I-17 i konstitutionsförslaget. Man konstaterar att den så kallade flexibilitetsklausulen nu blir huvudprincip för allt det som omfattas av konstitutionen. (Den enda begränsningen som finns är att flexibilitetsklausulen inte får utfärda harmonisering där det uttryckligen är förbjudet enligt någon artikel i del III i fördraget.) Uppsala universitet gör den solklara tolkningen att det faktum att flexibilitetsklausulen föreslås gälla över hela konstitutionens politiska område innebär att "rådet [får] makt att på egen hand utveckla fördragen, d v s ett inslag av kompetens-kompetens". Universitet skåpar ut skrivningen om att de nationella parlamenten ska "uppmärksammas" med att det inte är "liktydigt med att dessa ratificerar" och man konstaterar kallt "att bli informerad är inte detsamma som att aktivt tillstyrka". Sammanfattningsvis innebär flexibilitetsklausulen enligt remissvarsförfattarna att EU tar "ett viktigt steg mot en statsliknande organisation". Att detta inte kan anses förenligt med skrivningen i RF 10:5 om att inte rubba "principerna för statsskicket" är underförstått. Ser man de möjligheter flexibilitetsklausulen erbjuder att utöka EU:s kompetens kopplat till de så kallade passerellernas möjlighet att ändra röstningsförfarande inom rådet öppnar sig en verklighet där EU i framtiden kan komma att ha kompetens inom nya områden som möjligen rör principerna för det svenska statsskicket och dessutom inom dessa områden fattar beslut med kvalificerad majoritetsröstning.

Slutligen, vad gäller Uppsala universitets remissvar, utvecklar man noga EU-konventets förslag att inkorporera EU:s så kallade rättighetsstadga i det föreslagna nya fördraget. I ett stycke ställer man sig frågan om "omvandlandet av stadgan till att vara en del av det juridiskt bindande unionsfördraget inverkar så genomgripande, att det klart behöver framgå i regeringsformen". Slutsatsen från remissvarsförfattarna blir då att RF 1:1 borde ändras för att återspegla det förhållande som kommer att gälla. Man förklarar: "Den enskilde får genom unionsrätten en betydligt starkare ställning i förhållande till det allmänna. Detta accentueras genom ett fördragsfästande av rättighetsstadgan. Mot denna bakgrund kan man säga, att det föreslagna fördraget ändrar grunderna för statsskicket."

Regeringens linje har hitintills varit att det inte finns några oklara frågeställningar rörande något förslag på skrivelse i den nya EU-konstitutionen och den svenska grundlagen (läs regeringsformen). Man behandlar frågan tämligen flyktigt i den skrivelse som man överlämnat till riksdagen efter remissförfarandet och som nu behandlas i det sammansatta konstitutions- och utrikesutskottet. Regeringen har avfärdat idén att låta lagrådet pröva konstitutionsförslaget och enligt vad som erfars kommer sammansatta utskottet inte att på allvar behandla frågan förrän ett slutligt förslag från sittande regeringskonferens ligger på riksdagens bord för beslut. Göran Persson har också i riksdagen uttalat att detta ställningstagande inte ändras "bara för att det finns delade meningar i en remissrunda", vilket torde vara att helt förkasta tanken med remissrundor. Poängen med att lämna ut något på remiss är ju att regeringen ska kunna få välbehövlig input som man sedan har möjlighet att ta till sig.

Utrikesministern har i ett meddelande från Tidningarnas Telegrambyrå uttalat att hon är "personligen övertygad om att vi inte behöver ändra grundlagen" på grund av konstitutionsförslaget. Utifrån detta vill jag ge möjlighet för utrikesministern att utveckla regeringens syn genom att ställa följande frågor:

På vilka grunder kan utrikesministern vara så säker på att grundlagen inte behöver förändras med anledning av fördragsfästandet av EG/EU-rättens företräde?

Kan utrikesministern garantera att fördragsfästandet av EG/EU-rättens företräde inte äventyrar de undantag från EG-rättens konkurrensregler som Sverige i dag tillämpar, såsom Systembolagets monopol, licensfinansieringen av Sveriges Radio och kärnkraftsavvecklingen?

På vilka grunder kan utrikesministern vara så säker på att grundlagen inte behöver förändras med anledning av den fördragsfästa så kallade flexibilitetsklausulen?

Hur ser utrikesministern på flexibilitetsklausulens möjlighet att utöka EU:s kompetens visavi de så kallade passerellernas möjlighet att ändra röstningsförfarande och de bådas gemensamma förhållande till den svenska regeringsformens 10:5:s utfästelser om att "principerna för statsskicket" inte ska kunna rubbas?

På vilka grunder kan utrikesministern vara så säker på att grundlagen inte behöver förändras med anledning av det nya systemet att fatta beslut med kvalificerad majoritet inom EU:s ministerråd, trots att såväl den ovan beskrivna marginaliteten som minoritetsskyddet saknas?

På vilka grunder kan utrikesministern vara så säker på att grundlagen inte behöver förändras med anledning av införlivandet av EU:s rättighetsstadga i konstitutionen?

Vilka övriga kommentarer rörande förhållandet mellan framtidskonventets förslag till nytt unionsfördrag och de svenska grundlagarna anser utrikesministern att denna interpellation samt de tre ovan refererade skrifterna (Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitets remissvar på Ds 2003:36, Uppsala universitets remissvar på dito skrivelse samt SIEPS:s 15:e rapport 2003) ger upphov till?

Utifrån ovan citerat uttalande av statsministern, vilken syn har utrikesministern på remissförfarande i allmänhet och remissförfarandet på Ds 2003:36 i synnerhet?