EU-direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag

Fru talman! Aida Birinxhiku har frågat bistånds- och utrikeshandelsministern om han och regeringen avser att bromsa EU-förslaget om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen, och därför är det jag som är här i dag.

Rådet, kommissionen och Europaparlamentet har nyligen nått en preliminär politisk överenskommelse om det aktuella direktivförslaget. Denna behandlades i Coreper den 28 februari, men det fanns då inte tillräckligt med stöd bland medlemsstaterna för att godkänna den.

Sverige har varit en aktiv part i förhandlingen, och bland annat inleddes trepartsförhandlingar om en slutgiltig direktivtext under det svenska ordförandeskapet.

Sverige har sedan länge en hög ambitionsnivå i arbetet för mänskliga rättigheter och jämställdhet samt ett skärpt regelverk kring miljö- och klimatfrågor, och regeringen välkomnade syftet med direktivet om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet.

Regeringen anser att näringslivet har en viktig roll att spela i arbetet för en hållbar utveckling, och för många svenska företag är hållbarhetsfrågorna även viktiga ur ett konkurrensperspektiv. Genom direktivet föreslås företagen underställas rättsligt ansvar, och sanktioner, i förhållande till risken för negativ inverkan på mänskliga rättigheter och miljön. Det kommer att ställas krav på att företag identifierar, övervakar, förebygger, begränsar, avhjälper och sätter stopp för negativ inverkan i sin så kallade verksamhetskedja.

I dag finns nationella lagstiftningar på området i några EU-länder, och ambitionen att i stället söka harmoniserade regler på EU-nivå i syfte att fördjupa den inre marknaden är lovvärd. Det skulle dock behöva göras på ett sätt som begränsar administrativa bördor och ser till att sådana är proportionerliga och ändamålsenliga i förhållande till förslagets syften.

Den text som behandlades i Coreper den 28 februari kan inte sägas leva upp till den målsättningen utan riskerar i stället att leda till betydande ökade administrativa bördor, inklusive - och i förlängningen - för små och medelstora företag. Konsekvenserna för företagen är svåra att överblicka. Samtidigt är det svårt att dra säkra slutsatser om målsättningar som önskas uppnås utifrån den konsekvensutredning som förberetts.

Mot denna bakgrund bedömer regeringen att direktivets omfattning och skyldigheter borde ha begränsats mer - och sammantaget att texten står för långt ifrån svenska ståndpunkter för att kunna godkännas. Sverige tillhör därmed den grupp av medlemsstater som inte gett sitt stöd till ett godkännande av texten. För det fall det blir aktuellt att ta slutgiltig ställning till den kommer Sverige att rösta nej.

Sedan dess har det belgiska ordförandeskapet lagt fram en uppdaterad version, som analyseras på Regeringskansliet och som vi kommer att ha anledning att återkomma till.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Låt mig inleda med bakgrunden till att detta lagförslag presenterades.

På många marknader i dag är kränkningar av mänskliga rättigheter, skador på miljö och klimat och ett svagt arbetsrättsligt skydd vanligt förekommande. Det finns alldeles för många människor som arbetar under livsfarliga förhållanden, som tvingas till barnarbete och som får utstå hot och trakasserier för att de väljer att organisera sig fackligt. Därför har stora delar av näringslivet, civilsamhället och fackföreningsrörelsen krävt en tydlig lagstiftning om företagens ansvar. Frivilliga riktlinjer har visat sig vara otillräckliga. Och tydliga spelregler har efterfrågats, inte minst av de svenska företagen.

Statsrådet har själv konstaterat att näringslivet spelar en viktig roll i arbetet för en hållbar utveckling och att svenska företag ligger i framkant. Men i dag tvingas de att konkurrera på orättvisa villkor med företag som inte gör samma prioriteringar. De vill se ett gemensamt regelverk som säkerställer att det inte ska vara en konkurrensfördel att undgå ansvar för mänskliga rättigheter, miljö och klimat. Att ha harmoniserade regler på detta område i stället för ett lapptäcke av nationella regler bidrar till konkurrensneutralitet och rättssäkerhet för företagen.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund som EU-kommissionen har presenterat sitt förslag till direktiv om vad som kallas tillbörlig aktsamhet. Precis som statsrådet nämnde kom man fram till en politisk överenskommelse i mitten av december förra året.

Nu verkar dock hela direktivet hänga på en skör tråd. Den svenska regeringen ser ut att backa ur uppgörelsen i sista stund, och Sverige är det enda EU-land som uttryckligen har aviserat att det tänker rösta nej till lagförslaget. Det är en hållning som försämrar svensk konkurrenskraft, som äventyrar svenska jobb och som försämrar skyddet för arbetstagares rättigheter. Det är dessutom en hållning som inte har förankrats i riksdagen.

Fru talman! Vi socialdemokrater är överens om att direktivet inte ska medföra oproportionerliga kostnader eller administrativa bördor för företagen. Vi är däremot inte överens om att direktivet ska bli så tandlöst som möjligt, och vi är definitivt inte överens om att Sverige ska medverka till att fälla hela direktivet.

I nuläget fortsätter regeringen att blockera lagförslaget samtidigt som Europaparlamentsvalet i juni börjar närma sig. Att skjuta upp beslutet till efter valet innebär en stor risk för att det kommer att dröja flera år innan vi får en lagstiftning på plats. I värsta fall blir det ingen ny lagstiftning om företagsansvar, vilket vore djupt beklagligt.

Fru talman! Det belgiska ordförandeskapet har i samråd med parlamentet arbetat om förslaget för att kunna samla en majoritet av EU-länderna. Medlemsländerna skulle ta ställning till det nya, omarbetade förslaget i fredags, men omröstningen blev uppskjuten. Nu väntar en ny omröstning. Det blir troligen den sista chansen att få till stånd denna lagstiftning före parlamentsvalet. Därför hoppas jag att statsrådet Ebba Busch kan ge oss ett tydligt besked i denna debatt: Kommer Sverige att rösta för det nya omarbetade förslaget och se till att vi får denna EU-lagstiftning på plats?

Fru talman! Jag vill stämma in i det som min socialdemokratiska kollega redan har framfört här i riksdagens talarstol, men då utifrån det mandat som har getts och som regeringen har tagit sig från riksdagens EU-nämnd. Min fråga är egentligen rätt enkel: Hur ser statsrådet Ebba Busch på demokratin eller demokratisk förankring?

Statsrådet har nämligen i riksdagen förankrat ett mandat att säga ja till svenska företags konkurrenskraft, arbetstagares rättigheter, miljöskydd och mänskliga rättigheter. Men mandatet att säga ja till detta har i Ebba Buschs cirkuskrumbukter i stället blivit till ett mandat som gör Sverige till det land som säger nej, nej och åter nej - som förhalar, försenar och försämrar för svenska företags konkurrenskraft, arbetstagares rättigheter, miljöskydd och mänskliga rättigheter.

Med vilken demokratisyn och demokratisk förankring hamnade Ebba Busch där? Hur blev ett ja ett nej?

Fru talman! Jag skulle vilja markera några saker för att det inte ska råda någon begreppsförvirring här. Jag börjar i följande ände: Det är inte tu tal om att den svenska regeringen står bakom syftet med direktivet.

Vi vet att det fortfarande i dag, i Sverige och inom hela Europeiska unionen, handlas med varor såsom kläder, mat och delar av sådant vi använder varje dag - saker till våra bilar och elbilar och delar som är avgörande för vår gröna omställning, det vill säga allt det där som vi vill kunna slå oss för bröstet för - där vägen till varan varit allt annat än hållbar och moraliskt försvarbar.

Vi vet att det finns hög risk att barn har varit involverade och att det finns hög risk för att människor utnyttjas under några av de allra mest fruktansvärda villkor och situationer. Därför är detta direktiv så viktigt, och därför var det någonting som det svenska ordförandeskapet arbetade aktivt med att föra framåt.

Vi har hittills inte röstat om frågan i Coreper i Bryssel, men flera länder har aviserat sin ståndpunkt. Vi menar att förslaget, jämfört med den version vi tidigare har varit beredda att ge vårt stöd till, har skiftat - att det har rört sig i en riktning som riskerar att bli kontraproduktiv och som innebär en hög risk att större företag eliminerar och plockar bort mindre aktörer i sina värdekedjor för att inte bli uteslutna ur handeln längre fram.

Vi riskerar då att få en situation där det i stället för fler länder som reser sig ur fattigdom - där fler kvinnor ges möjlighet att stå på egna ben och klara sin egen försörjning och där fler ges möjlighet att handla med övriga EU - blir fler som utesluts från värdekedjorna. Det är därför till exempel frågan om tröskelvärden har varit en stor diskussion.

Regeringen förankrade en svensk ståndpunkt i riksdagen i november 2022, och det är den vi har arbetat utifrån. Nu har vi tack och lov fått ett nytt förslag på bordet från Belgien, och det är något vi tittar på och arbetar med. Utifrån vart förslaget tar vägen ser vi över om det finns ett behov av att förankra en ny ståndpunkt i riksdagen, och då kommer vi att göra det i närtid. Det finns exempelvis ett möte inbokat med näringsutskottet i närtid. Vi har dock agerat utifrån den ståndpunkt som är förankrad i EU-nämnden, och den har vi gjort allt för att följa.

Vad gäller den fråga som Birinxhiku ställde håller vi nu på att titta på och analysera det kompromissförslag som det belgiska ordförandeskapet har lagt fram, och vår förhoppning är att hitta en väg framåt för att kunna föra direktivet till nästa led.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Jag vill återigen konstatera att statsrådet och jag är överens om att de krav som ställs på företagen ska vara tydliga, proportionerliga och ändamålsenliga. Hänsyn ska tas till förutsättningarna för de små och medelstora företagen, och de ska även få stöd för att hantera risker och krav på ökad aktsamhet, vilket framgår av lagförslaget.

Statsrådet och jag är däremot inte överens gällande att riskera att tre års arbete för att få denna lagstiftning till stånd går förlorat och att vi därmed över huvud taget inte får någon ny lagstiftning på plats. Det är nämligen vad den svenska regeringens agerande riskerar att leda till. Det är också därför det har mött så kraftig kritik från stora delar av näringslivet, civilsamhället och fackföreningsrörelsen, vilket inte kan ha undgått statsrådet.

Fru talman! Det kan inte heller ha undgått statsrådet att regeringens ändrade position om att fälla direktivet i dess helhet saknar förankring i riksdagen. När frågan var föremål för överläggning i riksdagen fick regeringen mandat att ställa sig bakom en allmän riktlinje i rådet och fortsatt driva på för ett direktiv som så bra som möjligt motsvarar svenska ståndpunkter. Regeringen har inget mandat att förkasta direktivet i dess helhet, och det vet statsrådet mycket väl.

Det finns mycket att anmärka på i statsrådets senaste svar, men låt mig sammanfatta så här: Statsrådet och hennes kollegor kan gärna fortsätta tala sig varma för hållbarhetsfrågorna och för att svenska företag ligger i framkant, men när det väl kommer till kritan verkar regeringen inte vilja göra någonting. Sverige har gått från att vara en förebild till att vara en bromskloss, och regeringen har egentligen ända sedan den tillträdde försökt urvattna, motarbeta och numera även blockera lagförslaget - ett förslag som länge har efterfrågats i Sverige.

Bara för några månader sedan, fru talman, skrev sverigedemokratiska riksdagsledamöter debattartiklar om att ingen vill prata om de arbetstagare som utsätts för kränkningar av sina mänskliga rättigheter och som utnyttjas när ekonomin ställer om - men när vi gör det sker det för döva öron. När det väl kommer till kritan står varken Sverigedemokraterna eller regeringen på arbetstagarnas sida.

Fru talman! Det är fortfarande min förhoppning att det belgiska ordförandeskapet ska lyckas samla en majoritet av EU-länderna bakom direktivet, men tiden håller på att rinna ut. Europaparlamentsvalet närmar sig, och som tidigare nämnts har det belgiska ordförandeskapet lagt fram ett omarbetat förslag som medlemsländerna nu ska ta ställning till.

Därför vill jag återigen upprepa den fråga till statsrådet som jag inte riktigt fick svar på: Kommer Sverige att rösta för det nya förslaget och se till att vi får denna EU-lagstiftning på plats, eller är syftet med att kalla till en ny överläggning i näringsutskottet att regeringen ska kunna fälla direktivet i dess helhet?

Fru talman! Det är absolut rimligt att kräva att statsrådet svarar på våra frågor. Det kan nämligen ha skiftat och rört på sig i alla möjliga olika sorters riktningar, men faktum kvarstår: Det enda mandat som Ebba Busch och regeringen demokratiskt har förankrat i Sveriges riksdag är mandatet att säga ja - och till och med att säga ja om förhandlingarna kanske hade rört sig i en bättre riktning, med starkare skydd för arbetstagares rättigheter, miljöskydd och mänskliga rättigheter. Det har inte givits något mandat till den svenska regeringen och Ebba Busch att förkasta detta förslag eller direktiv i dess helhet. Inget sådant mandat har givits.

Det är absolut rimligt att statsrådet svarar på våra berättigade frågor. Hur kommer det sig att det demokratiskt förankrade mandatet om ett ja har blivit ett nej? Vad visar det för demokratisyn från Ebba Busch? Hur tänker regeringen agera? Det finns inte ett enda mandat givet från någonstans i denna riksdag att förkasta förslaget, och det agerar regeringen nu för på EU-nivå. Svara på frågorna, Ebba Busch!

Fru talman! Jag vill understryka att jag svarade båda riksdagsledamöterna i mitt förra inlägg. Först och främst handlar det om att vi håller på att titta på det kompromissförslag som det belgiska ordförandeskapet har lagt fram, och vi kommer därför att återkomma när vi har tittat klart på förslaget. Vi har beredskap för om det finns behov av att förankra med riksdagen i enlighet med hur detta land styrs, i enlighet med hur en regering får agera i EU-sammanhang på riksdagens mandat.

Till Matilda Ernkrans, som sitter och skakar på huvudet, vill jag läsa högt det vi förankrade hos EU-nämnden i november 2022. Vi lyfter fram ett antal punkter i den svenska ståndpunkten som är förankrade hos EU-nämnden - för dem som lyssnar på detta. Jag kan alltså inte i EU-sammanhang driva någon annan linje än den som är förankrad hos riksdagen.

Vi har fått stöd för en svensk ståndpunkt som bland annat handlar om att ambitionen att skapa harmoniserade EU-regler på området i stället för det lapptäcke av nationella regler som håller på att uppstå på området är lovvärd - det vill säga vi är i grunden för. Det behöver dock göras på ett smart sätt och på ett sätt där de administrativa bördorna som direktivet ger upphov till står i proportion till de problem som förslaget tar sikte på. Därvidlag är regeringen kritisk till delar av kommissionens förslag till direktiv om tillbörlig aktsamhet för företag i fråga om hållbarhet. Det är problematiskt att direktivet skulle riskera att leda till betydande ökande administrativa bördor för berörda företag, inklusive för små och medelstora företag, som företag som omfattas av direktivet har en etablerad affärsrelation med.

Sedan kommer jag till en nyckelmening som jag vill framhålla: För att begränsa dessa bördor driver regeringen att direktivets omfattning och skyldigheter väsentligt begränsas. Regeringen anser att tröskelvärdena för antal anställda och omsättning bör höjas så att färre företag omfattas av direktivet - och så vidare.

Det är i enlighet med detta som vi har agerat sedan dess, och om det finns anledning att förankra en ny ståndpunkt, vilket vi har beredskap för - vi vet ännu inte vad regeringens förslag till ståndpunkt kommer att vara - om det finns anledning att be om nytt mandat eller justerat mandat utifrån det belgiska ordförandeskapets nu liggande kompromissförslag, kommer vi självklart att återkomma till riksdagen.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för debatten.

Sverige har länge varit en förebild i arbetet för mänskliga rättigheter, miljö och klimat. Därför kan jag inget annat än beklaga att regeringen aktivt driver på för att förhindra att denna lagstiftning blir verklighet. Den positionen är inte förankrad i riksdagen. Det är en position som försämrar skyddet för arbetstagares rättigheter, och det är en position som äventyrar svensk konkurrenskraft och svenska jobb.

Fru talman! Vi kan ägna hela debatten åt att prata om att näringslivet spelar en viktig roll i arbetet för en hållbar utveckling. Men efter ett tag blir det dags att gå från ord till handling. Då väljer regeringen att backa.

Regeringens agerande innebär att tre års arbete för att få till stånd denna lagstiftning riskerar att gå förlorat. I värsta fall blir det ingen gemensam EU-lagstiftning om företagsansvar. Men det är min förhoppning att regeringen tar till sig av den kritik som detta agerande har föranlett. I stället för att blockera lagförslaget ska regeringen göra sitt yttersta för att nå en kompromiss och se till att lagstiftningen blir verklighet. Det skulle stärka svensk konkurrenskraft, svenska jobb och skyddet för människor och miljö. Det hoppas jag är regeringens ingång när man eventuellt kallar till en ny överläggning i näringsutskottet.

Fru talman! Jag börjar med att understryka att regeringens hållning är att direktivet i grunden är bra. Det uppfattar jag att vi är överens om brett över blockgränsen, det vill säga att det är den linje som vi har mandat att föra fram i EU-sammanhang utifrån det som har förankrats i både utskott och EU-nämnd.

Flera medlemsstater, bland annat Tjeckien, Frankrike och Italien, har rapporterats vara negativa till texten från den 28 februari. Även Tyskland och Österrike, två regeringar där gröna partier ingår, har rapporterat att de avser att avstå. Vi har självklart en nära dialog med dem.

Den svenska regeringen gör vad vi kan för att agera konstruktivt och för att hitta vägar framåt. Vi välkomnar det kompromissförslag som har kommit från det belgiska ordförandeskapet, och vi tar inte lätt på frågan. Vi tittar nu på vad som är en rimlig ståndpunkt, vad vi tror är en rimlig väg framåt och om en eventuellt justerad ståndpunkt behöver förankras utifrån det belgiska förslaget.

Men jag vill understryka att förslaget inte är så svartvitt som en del får det att låta. Det har inte låtit så i kammaren, men jag har sett en del av mediediskussionerna. Europeiska företags möjligheter att göra affärer med fattiga länder, och EU:s möjligheter att handla med dem, riskerar att försvåras om vi inte landar rätt. Det innebär att det förhållandevis privilegierade Europeiska unionen bidrar till att höja gränserna för fler länder att höja sig ur fattigdom, för fler länder att få handla med EU. Det är den balansgången vi vill nå. Det hoppet arbetar jag fortfarande med utifrån riksdagens mandat.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.