ersättning till advokater

Fru talman! Cecilia Magnusson och jag är helt överens om att det är viktigt att polisen utvecklar detta arbete. Sedan kan man fråga sig om det ska ske genom lagstiftning eller genom det som vi anser är viktigt, nämligen att polis och åklagare driver ut- vecklingsarbetet tillsammans med regeringen och att regeringen följer detta noga. Så har också skett. Man bedriver ett viktigt ut- vecklingsarbete i dag när det gäller våld inom famil- jer. Fler familjevåldsenheter och särskilda utredare har tillförts polismyndigheten på flera håll i landet. Även inom åklagarväsendet har det inrättats några familjevåldsenheter som enbart handlägger våldsbrott inom familjen. Detta har lett till ökad specialisering och kompetens inom detta område, och det är bra. Det är viktigt att denna satsning fortsätter. Särskilda utbildningsinsatser genomförs för poli- ser och åklagare som handlägger ärenden avseende familjevåld, sexualbrott mot barn och barnmisshan- del. Förändringar har också skett i förundersök- ningskungörelsen som inneburit krav på att åklagare och poliser som förhör barn ska ha särskild fallenhet och kompetens för detta. Det har ökat förutsättning- arna för att utredningar sköts professionellt och med större kunskap från förhörsledarnas sida. Inom både polis- och åklagarväsendet genomförs utbildningsinsatser inom området familje-, sex- och våldsbrott. Vidare har förbättrade former för samver- kan med andra myndigheter genomförts som på olika sätt är inblandade i samhällets bekämpning av famil- jevåld. Vidtagna utbildnings- och samverkansåtgärder har medfört att kunskapen och medvetenheten om dessa brott har ökat. Med detta vill jag säga att det har gjorts mycket. Jag vill dock också understryka att mycket återstår att göra. Vi följder detta arbete noga och ger de incita- ment som behövs för att det ska fortsätta att utveck- las.

Fru talman! Tack, justitieministern, för det ut- vecklade svaret om familjevåldsenheter. Men det duger inte. Det räcker inte. Jag håller i princip med om att regeringen och riksdagen ska låta organisato- riska frågor skötas av myndigheterna själva. Men man tyckte ju att det var så viktigt att införa mil- jörotlar inom polisen. De finns på alla myndigheter i dag. När det gäller det arbete som har pågått finns det på Rikspolisstyrelsen ett färdigt arbete att bara sätta i sjön om någon vågar visa med hela handen: Gör detta för barnens rättssäkerhets skull och för dem som arbetar med det! Det här är en viktig prioritering. Fixa det nu! Det finns väldigt många bra barnutredare ute i polismyndigheterna som inget hellre skulle vilja än att göra ett bättre jobb, liksom åklagare som skulle vilja koppla ihop sig, bara man fick den push som man skulle behöva. Varför inte ställa upp ett krav på att detta ska finnas inom två år - att man samverkar, att man ser till att de svåraste utredningarna för poli- sen att göra också blir de utredningar som prioriteras inom polismyndigheten? Detta skulle jag önska snart kunde bli verklighet. Denna debatt om barns rättssäkerhet är väldigt viktig att föra också för allmänhetens tro på vårt rätts- system. Varje gång barn sätts åt sidan och inte tas hänsyn till faller folks förtroende för det rättsväsende vi har, och det är något som är farligt att riskera.

Fru talman! Om Cecilia Magnusson är tveksam till hur vi prioriterar detta kan hon se på vad vi har gjort och på det arbete som vi bedriver tillsammans med polis och åklagare. Dessa behöver i alla fall inte tvivla på det, och kanske skulle Cecilia Magnusson också bli övertygad om hon gick igenom allt det arbete som vi har gjort och som vi gör. Förutom det lagstiftningsarbete vi har gjort och som jag nämnde har vi också på mitt initiativ infört en så kallad brottsoffergaranti som innebär att målen ska handläggas skyndsamt, på samma sätt som för unga lagöverträdare, när det gäller unga brottsoffer. Det gäller att verkligen prioritera de här sakerna, och detta har vi alltså genomfört som en ytterligare åt- gärd. Det finns alltså en rad olika saker som har gjorts - lagändringar som har föreslagits, lagändringar som har skett och kommande lagändringar som kommer att göras. Vid sidan om detta bedriver vi alltså ett arbete för att följa utvecklingen inom polis och åkla- gare, som vi alltså synes vara överens om är de orga- nisatoriskt bäst lämpade att göra detta.

Fru talman! Cecilia Magnusson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att rättsväsendet ska få tillräckligt verkningsfulla verktyg i kampen mot narkotika. I frågan berörs bland annat klassifice- ringssystemet för narkotika. Narkotikamissbruket utgör ett av samhällets största problem. Mot denna bakgrund är det av största vikt att det finns en väl fungerande kontrollagstiftning på narkotikaområdet. Polis, tull och kustbevakning måste göra vad de kan för att minska narkotikautbu- det. Men problemet måste ses ur ett helhetsperspek- tiv. Narkotikamissbruk är i grunden ett socialt pro- blem. Våra sociala myndigheter måste också göra vad de kan för att stödja människor som missbrukar och som riskerar att få missbruksproblem. Det finns få andra områden där det straffrättsliga instrumentet använts i sådan utsträckning som på narkotikaområdet. All befattning med narkotika är numera straffbelagd. Den sammantagna straffskalan för narkotikabrott är mycket vid. Maximistraffet för grovt narkotikabrott är tio års fängelse, vilket är det högsta fängelsestraff på viss tid som föreskrivs i Sve- rige för ett enskilt brott. Vid återfall och flerfaldig brottslighet kan fängelsestraffet bli väsentligt längre. I Sverige döms till strängare straff för narkotikabrott än i många andra EU-länder. I sin interpellation lyfter Cecilia Magnusson sär- skilt fram problem med vissa narkotikaklassade pre- parat, nämligen fentanyl och Rohypnol. När det gäller klassificeringsproblematiken kring fentanyl vill jag framhålla att Sverige har ett interna- tionellt sett mycket väl fungerande system för att preparat snabbt ska kunna narkotikaklassificeras. En fråga som övervägts av regeringen för att möjliggöra ännu snabbare samhällsreaktioner beträffande nya droger är införande av så kallad generisk definition i lagstiftningen, det vill säga ett slags narkotikaklassi- ficering av hela grupper av preparat med vissa kemis- ka substanser. Sådana klassificeringssystem innehål- ler emellertid betydande nackdelar, främst från rätts- säkerhets- och effektivitetssynpunkt. Regeringen har funnit att övervägande skäl talar mot att nu införa generiska definitioner i lagstiftning- en. Frågan kan dock komma att övervägas på nytt om det går att konstruera betydligt mer inskränkta och exakta generiska definitioner. Riksdagen har godkänt regeringens ställningstagande i denna fråga (prop. 1997/98:183, bet. 1998/99:SoU5, rskr. 1998/99:139). För att få till stånd ett mer effektivt kontrollförfa- rande för nya droger infördes lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Lagen ger möj- lighet att ingripa mot nya hälsofarliga missbruksme- del som inte är narkotikaklassificerade. Varor som bedömts vara hälsofarliga klassificeras ofta sedan som narkotika efter den ytterligare utredning som krävs. I den allmänna debatten föreslås ibland att vi ska införa straffrättsliga särregleringar för viss sorts nar- kotika. Min uppfattning är emellertid att detta inte är en framkomlig väg. Nackdelarna med en sådan regle- ring hänger samman med att tillgången på och efter- frågan av olika slags narkotiska preparat ständigt förändras. Resultatet av särregleringar på narkoti- kaområdet är ofrånkomligen att mycket föränderliga, svåröverskådliga och komplexa regelverk skapas. Frågan om vilken mängd som krävs för att olaglig hantering av Rohypnol ska rubriceras som ett grovt narkotikabrott kommer förhoppningsvis snart att vara besvarad genom rättspraxis. Nu pågår ett flertal rätte- gångar runtom i landet där denna fråga prövas. I det sammanhanget vill jag peka på att det år 2001 beslutades om en uppklassning av flu- nitrazepam, en verksam beståndsdel i bland annat Rohypnol, i Läkemedelsverkets narkotikaförteck- ningar. Detta gjordes för att komma till rätta med överförskrivning och läckage till den illegala mark- naden. I dag bedöms läckaget från i Sverige förskri- ven Rohypnol vara ett i sammanhanget litet problem. Av dessa skäl anser jag att det i dagsläget inte finns något behov av att ta initiativ till någon föränd- rad straffrättslig narkotikalagstiftning. Jag tror dessutom att vi i dag inte enbart bör foku- sera på strängare straff och utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning. Förebyggande åtgärder är av central betydelse i den svenska narkotikapolitiken. Där måste hela samhället - föräldrar, skola och soci- altjänst - engageras för att vi ska nå framgång.