Ensamkommande barn

Herr talman! Göte Wahlström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att såväl möta ankomstkommunernas behovssituation som nödvändigheten av att finna ytterligare kommuner som står beredda och villiga att ta emot ensamkommande barn. Göte Wahlströms fråga hänför sig till reformen den 1 juli 2006 som innebar att ansvaret för boende och omvårdnad fördes över från Migrationsverket till kommunerna gällande ensamkommande asylsökande barn. Antalet ensamkommande barn är i dag väsentligt större än vad som beräknades inför lagändringens ikraftträdande för ett drygt halvår sedan. Under 2006 kom det 820 barn, vilket innebar en dubblering jämfört med de två tidigare åren. Såväl Migrationsverket som Sveriges Kommuner och Landsting har på olika sätt varit i kontakt med samtliga landets kommuner för att få dem att ta sin del av det samlade ansvar som vilar på kommunerna när det gäller ensamkommande barn. Migrationsverket har dock inte kunnat teckna överenskommelser med kommunerna i tillräcklig utsträckning. En av förklaringarna är att den stora ökningen av antalet asylsökande barn inleddes samtidigt som de nya bestämmelserna trädde i kraft. Ett alternativ till frivilliga överkommelser hade varit att lagstiftningsvägen tvinga kommunerna att ta emot barnen, vilket kanske hade gjort det lättare att tillhandahålla platser men knappast varit till gagn för barnens bästa. Vi vill ha kommuner som har både förmågan och viljan att ta emot dessa barn. Regeringen är medveten om de omställningssvårigheter som den kraftiga ökningen av antalet asylsökande medfört. Kommunernas förberedelsetid var därutöver relativt kort. Situationen är, precis som Göte Wahlström säger, ansträngd i de så kallade ankomstkommunerna. Flera kommuner behöver därför teckna överenskommelser med Migrationsverket. De mer permanenta platserna måste bli flera. Regeringen har i detta syfte haft en dialog med Sveriges Kommuner och Landsting. Migrationsverket och Integrationsverket har inlett en fördjupad samverkan för att få till stånd en mer enhetlig och samlad information om vad som gäller beträffande boende och ersättningar. Här står barnens bästa i centrum samtidigt som kommunerna ges bättre planeringsförutsättningar. Regeringen följer fortlöpande upp och utvärderar den statliga ersättningen till kommunerna. Sammantaget vill jag säga att jag har goda förhoppningar om att flera kommuner tecknar överenskommelser och tar sig an de ensamkommande barnen.

Herr talman! Tack Tobias Billström för svaret! Men jag är långt ifrån nöjd med svaret. Jag har vid tre tillfällen, under senhösten och nu under våren, ställt frågan kring de ensamkommande barnen till statsrådet, och svaren har i stort sett varit desamma. Regeringen följer nogsamt utvecklingen. Regeringen tittar på situationen, vill bereda situationen, har förhoppningar om att det ska lösa sig. Men det jag är bekymrad över är att vi ser att inströmningen har varit av sådan kraft att flera kommuner som nu är mottagningskommuner har väldigt stora problem med att ta sig an situationen. Tittar vi på utvecklingen vad gäller kommuner som har tecknat avtal med Migrationsverket ser vi att de bara är ett tjugotal. De kan knappast ta hand om de barn som nu sitter i mottagningskommunerna och skapar den här situationen. Det gör att jag naturligtvis ställer frågan till ministern: Vilka åtgärder har man för avsikt att vidta för att påskynda upplösningen av den här situationen? Det kan knappast vara tillfredsställande för barnen att befinna sig i den miljö där de just i dag vistas, i upptagningskommunerna, även om jag vet att mottagningskommunerna gör ett fantastiskt arbete för att möta de krav som man rätteligen kan ställa. Vid ett besök i en av dessa kommuner för några månader sedan fick jag beskedet att man vid det tillfället hade 39 barn inskrivna i sin verksamhet. Man ansåg situationen vara väldigt bekymmersam vad gällde barnens hela omsorgssituation, även frågor som gällde de formella delar som ska finnas, godmansförhållandet och annat. I dag kan jag se att samma kommun har ca 50 barn inskrivna i sitt system. Det gör naturligtvis att jag är bekymrad. Nu säger statsrådet att man har haft överläggningar med Sveriges Kommuner och Landsting. Då är naturligtvis frågeställningen: Vad har Sveriges Kommuner och Landsting signalerat för krav, för möjligheter, för ställningstaganden för att man ska kunna hitta en lösning i sina kommuner? Jag vet också att Migrationsverket, som har fått i uppdrag att ytterligare titta på frågeställningen tillsammans med Integrationsverket, har signalerat ett antal förslag och åtgärder till departementet för att komma till rätta med situationen och lättare möta kommunerna. Vi har ett gemensamt ansvar för och synsätt att värnandet av barnen är så viktigt. Vi bör tillsammans hitta en gemensam lösning för att klara ut den allvarliga situation vi befinner oss i. Vi har naturligtvis ett ansvar från riksdagens och från regeringens sida. Vi har signalerat om starka åtgärder på området. Vi har fattat beslut om överförandet av ansvaret på kommunerna. Vi har också signalerat vår grundsyn på förhållningssättet i frågan. Det är då viktigt att riksdagen, men också regeringen, lever upp till det ansvarstagande detta innebär. Det är otroligt viktigt att vi hittar en samförståndslösning mellan Sveriges kommuner och riksdagen som beslutsfattare så att barnen kan känna trygghet, stabilitet och styrka i den situation de befinner sig i. Det är en trovärdighetsfråga för det centrala systemet, riksdagen, gentemot kommunerna. För kommunernas del är det viktigt att barnen känner trygghet i sin fortsatta utveckling.

Herr talman! Först och främst vill jag tacka för interpellationen från Göte Wahlström. Det ger mig ett bra tillfälle att förklara regeringens strategier på området. Det ska vi vara tacksamma för. Det är viktigt att först och främst konstatera vad som är syftet med den reform som Göte Wahlström hänvisar till och som riksdagen fattade beslut om förra året. Syftet var att stärka skyddet för barnen. Det faller tillbaka på samma diskussion som Göte Wahlström nu vill föra om Sveriges Kommuner och Landsting. Alla är överens om att kommunerna på grund av sitt ansvar för den sociala barn- och ungdomsvården har den rätta kompetensen för att ta hand om barnen i enlighet med socialtjänstlagen. Det innebär också att vi följer upp den stora tanken bakom reformen, nämligen att renodla Migrationsverkets roll. Verkets uppgift är att utreda och pröva barnens asylskäl. Kommunernas uppgift är att erbjuda barnen omsorg, boende och möjlighet till skolgång. Det är viktigt att rågången upprätthålls. Antalet asylsökande ensamkommande barn, främst från Irak, fortsätter att ligga på en mycket hög nivå. Tillräckligt många kommuner är inte villiga att teckna överenskommelser med Migrationsverket om boende. Detta leder till att många barn under en längre tid än vad som är tänkt blir kvar i ankomstkommunerna. Det var aldrig tanken. Ett problem i sammanhanget är att kommuner som inte har tecknat överenskommelser påtalar problem när det gäller att ta ansvar för barnen såväl före som efter uppehållstillstånd. Det finns ett antal olika instrument som man måste ta i beaktande. Det viktigaste i dagsläget är att skapa förutsättningar för flera permanenta platser. Flera kommuner kommer då också att teckna överenskommelser med Migrationsverket, vilket minskar trycket på ankomstkommunerna. Syftet är att successivt slussa barnen ut till andra kommuner än de så kallade ankomstkommunerna. Detta i sin tur handlar om lite olika förutsättningar, men det viktigaste är att skapa förutsättningar för flera permanenta platser. Det innebär bland annat att flera kommuner måste ta sitt ansvar än vad som är fallet i dag. Regeringen har självfallet ett stort ansvar i denna fråga. Göte Wahlström nämnde riksdagens roll, och den är naturligtvis central. Det är helt klart så. Men det är regeringen som verkställande makt i riket som har ansvaret att se till att innebörden av reformen som riksdagen har fattat beslut om också följs upp. Jag faller tillbaka på det jag sade tidigare. Det pågår just nu ett intensivt arbete. Som jag sade inledningsvis i mitt interpellationssvar har samtliga landets kommuner kontaktats av Migrationsverket, och dialogen ligger på en högintensiv nivå. Det är regeringens förhoppning att vi successivt ska skaffa fram flera platser. Därmed kommer problemet successivt att lösas.

Herr talman! Jag förstår att regeringens ambition är att successivt finna en lösning. Men i min interpellation har jag lyft fram den akuta situation vi nu befinner oss i. I fyra av landets kommuner befinner sig ca 270 ensamkommande barn. De sitter fast där på grund av att samtliga rikets kommuner inte solidariskt tar sitt ansvar. Det är för tillfället drygt 20 kommuner som har tecknat avtal eller en överenskommelse i någon form med Migrationsverket om att ta emot barn. Jag konstaterar, inte minst när det gäller min hemkommun, att startsträckan för att ta emot ensamkommande barn i organiserad form är lång. Det innebär att det beslut som kommunen fattar och det ställningstagande som kommunen intar i dagsläget kanske kan vara genomfört och i arbete inom några månader. Situationen är akut inte minst i de ankomstkommuner där det finns många barn. De får där inte den stimulans de behöver för att de ska utvecklas på ett tillfredsställande sätt, och därmed kan vi inte leva upp till våra ambitioner. Migrationsverket säger självt i sin skrivelse till kommunerna att om det blir en fördelning så att samtliga Sveriges kommuner tar emot två tre barn skulle situationen lösas. Men nu kan vi konstatera att ca 60 kommuner har svarat att de inte är beredda att ta emot ensamkommande barn. Det innebär naturligtvis ett större tryck på övriga kommuner. Då kan vi se att för tillfället finns det endast 20 kommuner som har tecknat avtal. Det är då jag frågar om vilka åtgärder regeringen är beredd att vidta. Jag vet att det har funnits signaler från Sveriges Kommuner och Landsting i de överläggningar som har genomförts. Det har funnits signaler från Migrationsverket om åtgärder i stället för lagstiftning, det vill säga stimulansåtgärder. Det kan handla om ekonomiska stimulansåtgärder men också om att vi gemensamt måste ge signaler om det solidariska ansvar samtliga kommuner i vårt land måste ta. Jag efterlyser fortfarande vilka önskemål Sveriges Kommuner och Landsting har framställt för att kunna ge signaler om ett mer offensivt förhållningssätt mot kommunerna. Hur tänker statsrådet ta upp de signaler till åtgärder som Migrationsverket har givit departementet, både i det korta perspektivet men också i det långa perspektivet? Det korta perspektivet handlar om att lösa situationen för de barn som nu sitter i ankomstkommunerna. I det långa perspektivet handlar det om att så många människor utan vårdnadshavare far runt i världen, varav många hamnar i Sverige. De befinner sig i en situation där de längtar efter trygghet och där vi på olika sätt kanske kan skapa den trygga situationen med hjälp av en mer offensiv och solidarisk hållning från kommunernas sida. Det kan vara fråga om ett mer markerat ställningstagande från statsrådets sida till våra kommuner i det hänseendet.

Herr talman! Göte Wahlström ställer frågan om hur regeringen agerar för att fånga upp olika signaler. Det är viktigt att komma ihåg att regeringen självfallet har ett stort ansvar i frågan, inte minst när det gäller att noga följa upp och utvärdera denna viktiga reform - som beslutades i bred enighet i denna riksdag. Barnets bästa var den viktigaste utgångspunkten för reformen, och så är det också när den successivt följs upp. Problemet är att tidpunkten för reformens ikraftträdande innebar att kommunernas tid för planering blev relativt kort. Det är viktigt att slå fast det här, inte bara i debatten i kammaren utan närhelst det blir tillfälle till det. Man ska spela med öppna kort i det här sammanhanget. Detta kan ha haft en inverkan på antalet överenskomna platser. Apropå vad Göte Wahlström säger om den akuta situationen har denna fråga samtidigt varit aktuell sedan 2002, det vill säga en hel mandatperiod när den förra regeringen innehade regeringsmakten. Kravet på ett skyndsamt genomförande fanns därför också med i bilden redan då. Det var en riksdag som i bred enighet stod bakom beslutet, och det är viktigt att inte glömma bort det i debatten. Den nuvarande majoriteten och den nuvarande oppositionen har ett gemensamt ansvar för det beslut som fattades just därför att enigheten var så bred. Detta faller tillbaka på den fråga som Göte Wahlström har ställt om vad som kan göras ersättningsmässigt och på annat sätt. Statens ersättningar till kommunerna följs kontinuerligt upp och utvärderas av regeringen. Det gäller såväl ersättningsnivåer som systemet i sig. En ambition jag har som statsråd är att skapa ett mer enhetligt system för boende och ersättningar såväl under asyltiden som efter ett eventuellt uppehållstillstånd. En viktig del i detta utgörs av den fördjupade samverkan som nu sker mellan Migrationsverket och Integrationsverket, som också delar detta ansvar kring informationen om boende och ersättningar med landets kommuner. Merparten av kommunerna har, som jag nämnde i mitt förra inlägg, fått förfrågningar om och information kring mottagandet av ensamkommande barn från såväl Migrationsverket som Sveriges Kommuner och Landsting. Dessa parter och Integrationsverket gör nu gemensam sak i frågan och kommer, om jag har förstått saken rätt, att på ett mer tydligt sätt att beskriva kommunernas ansvar och vilka ersättningar som gäller i hela kedjan från asylansökan till uppehållstillstånd alternativt avslag på en sådan ansökan. Detta kommer också att ske via olika typer av medier men också via direkta samtal, via informationsträffar, via nätverk. Det finns alltså en hel flora av åtgärder och instrument. Och det tror jag är ett bra svar på just den fråga som Göte Wahlström ställde. Sedan är det inte min uppgift som statsråd i regeringen att gå in och styra exakt hur Migrationsverket ska bedriva den här verksamheten. Men jag tror att jag genom det här axplocket har kunnat visa Göte Wahlström att regeringen inte står handfallen inför den här situationen. Tvärtom uppmärksammar vi den dagligen därför att vi, liksom alla andra parter, tror jag, som är med i den här diskussionen, är medvetna om att det viktigaste är barnets bästa. Och det måste vi sätta i centrum i den här diskussionen.