Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Dyslektiska barn

Interpellationsdebatt 21 februari 2006
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 6

Ibrahim Baylan (S)

Anf. 46 Ibrahim Baylan (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Ana Maria Narti har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att snabbt och energiskt hjälpa de dyslektiska barnen samt vilka åtgärder jag tänker vidta för att garantera föräldraföreningens möjlighet att vidareutveckla sin verksamhet med mera. Låt mig inledningsvis slå fast att alla elever ska ha lika tillgång till utbildning och att utbildningen ska vara likvärdig varhelst den anordnas i landet. Så står det i skollagen, och detta är en viktig princip för den socialdemokratiska regeringen. För att leva upp till denna princip behöver en del elever mer stöd än andra. I detta sammanhang har statsbidraget till personalförstärkning i skola och fritidshem som infördes 2001 varit mycket framgångsrikt. Under en femårsperiod anställs ca 15 000 lärare och andra specialister. Att personaltätheten ökar i skolan är särskilt viktigt för elever i behov av särskilt stöd. Detta avspeglas också tydligt i kommunernas prioritering. Sedan bidraget infördes har antalet lärare i specialpedagogik ökat med 17 % i grundskolan. Ana Maria Narti frågar vad jag tänker göra för barn med dyslexi. Jag är glad att jag får just den frågan. Under min tid som skolminister har jag aktivt arbetat för att förbättra situationen för dessa elever. Utöver åtskilliga, redan vidtagna, åtgärder vill jag nämna tre insatser som regeringen har vidtagit de senaste månaderna och som alla syftar till att stärka elevernas läs- och skrivutveckling. Den första insatsen rör lärarkompetensen som är av särskild vikt när det gäller elevernas språk-, läs- och skrivutveckling och för att tidigt kunna upptäcka och åtgärda särskilda behov, till exempel läs- och skrivsvårigheter, dyslexi. Regeringen har därför uppdragit åt Myndigheten för skolutveckling att i samverkan med Specialpedagogiska institutet och berörda lärarutbildningar utforma ett utbud av utbildningar. Kommunerna ska också stödjas så att de kan erbjuda kompetensutveckling för så många lärare som möjligt som undervisar i de lägre åldrarna. Myndigheten för skolutveckling får för år 2006 disponera 10 miljoner kronor för att täcka utgifter som är förenade med uppdraget. Den andra insatsen som jag vill nämna är att regeringen har gett Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att bygga upp och bedriva ett nationellt centrum för språk-, läs- och skrivutveckling. Målen för centrumet är att bidra till höjd kompetens hos lärare i förskola och skola, främja kontakterna mellan forskningen och skolan samt främja intresse och motivation för läsning och skrivning hos barn och ungdomar i förskola och skola. Ett särskilt mål för centrumet är att ta fram och sprida goda exempel och erfarenheter när det gäller undervisning av elever med läs- och skrivsvårigheter, dyslexi. Myndigheten ska i årsredovisningen för år 2008 redovisa uppnådda resultat samt en utvärdering av arbetet. Den tredje insatsen är att regeringen har gett Specialpedagogiska institutet i uppdrag att erbjuda läromedelsförlag på marknaden ekonomiskt stöd i syfte att utveckla och producera läromedel, kurs- och skönlitteratur i Daisyformat - Digital audio-based information system - speciellt anpassade för barn, ungdomar och vuxna med läs- och skrivsvårigheter, dyslexi eller synskada. Uppdraget ska redovisas senast den 31 oktober 2006. Ana Maria Narti frågar också om bidrag från Socialstyrelsen till Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn genom ett särskilt organisationsbidrag. Jag hänvisar i denna fråga till de svar som socialminister Berit Andnor gav den 8 februari på fråga om föräldrastöd till dyslektiska barn och den 15 februari om stöd till Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 47 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Tack, skolministern! Det är glädjande att skolministern fick frågan, och det är glädjande att jag fick svaret. Det är nämligen väldigt mycket som är intressant i det här svaret. Ändå kan jag inte säga att jag är vare sig stolt eller nöjd. Om denna förening, som hjälper barnen och som har producerat så många intressanta läromedel, slutar agera har hela skolsystemet i Sverige upplevt en stor förlust. Det är väldigt intressant med kommande projekt, åtgärder som ska ge resultat 2008 och så vidare, men förlusten sker nu! Det finns också någonting mycket negativt i sättet att skaka av sig ansvaret för detta från olika statsråd. Det gäller vårt system av relationer mellan myndigheter å ena sidan och det civila samhället å den andra. Min övertygelse är att den starkaste skapande kraften i en demokrati kommer från frivilliga insatser, från eldsjälar, från människor som satsar enormt mycket energi och tid på att lösa ett svårt problem i vardagen. Vi i Sverige hänvisar alla dessa grupper till ett bidragssystem som är osäkert. Man vet aldrig vad man får året därpå. Man vet aldrig om man kan överleva. Man har aldrig en kontinuitet i arbetet. Dessutom är detta system byggt på ett enligt min uppfattning destruktivt sätt att räkna i mängd. Om en förening inte har representanter i jag vet inte hur många län döms denna förening till döden. Jag tycker att det nu är dags - jag har till och med skrivit en motion om det - att börja titta på innehållet i det arbete som det civila samhället presterar, inte på antalet medlemmar eller på geografisk spridning. Det är inte det som är viktigt. Här kan statsrådet Baylan mycket väl samarbeta med de andra statsråden för att snabbt förändra den här situationen. Vad som händer med Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn är inte alls ovanligt. Det är mycket vanligt. Jag har sett så många vackra initiativ, i kvinnoorganisationer eller i invandrarföreningar, strypas av de här fyrkantiga sätten att behandla det civila samhället. Det finns ingenting som hjälper skolan så mycket som föräldrarnas engagemang. Vill ni mörda det, gör det! Men då har ni tagit på er ett stort ansvar.
Birgitta Sellén (C)

Anf. 48 Birgitta Sellén (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag ville också gärna vara med i den här diskussionen om dyslektiska barn. Först kan jag väl säga till Ana Maria Narti att jag inte tror att skolorna är passiva. Däremot behövs det mer kunskap bland personalen. Därför tycker jag att det är väldigt bra att skolministern nu vill driva på i lärarutbildningen och även ha kompetensutveckling för dem som redan är i skolan. Här säger ministern att detta gäller dem som undervisar barn i de lägre åldrarna. Först och främst är det viktigt att denna utbildning och kompetensutveckling kommer snabbt, men den måste gälla samtliga lärare. Det är inte bara bland barn i de lägre åldrarna dessa problem finns. Dyslexin försvinner inte för att barnen har lärt sig att läsa. Det blir ju mer och mer fakta i läroböckerna från det att man börjar fyran. Det är en otrolig skillnad mellan trean och fyran, som ministern säkert känner till. Det handlar om att man ska kunna förstå, läsa och ta till sig dessa fakta. Texten blir svår, du ska förstå den, och så har du problem att ta till dig den. Då är det viktigt att man vet hur man gör. Det måste alla lärare känna till. Det kan behövas att man läser in på band. Därför är det väldigt bra med de pengar till Daisy som ska komma. Det är som sagt bra även för de synskadade. Det är viktigt att lärare och föräldrar vet att det kan hjälpa att skriva stödord i marginalen i boken - naturligtvis under förutsättning att man får behålla läroboken, vilket ju inte är så vanligt. Det är jätteviktigt att veta att man måste jobba tillsammans, kanske att man jobbar med eleverna på fritis och att föräldrarna jobbar med eleverna. Det är oerhört viktigt att även föräldrarna är involverade. Från Centerpartiets sida har vi uppmärksammat detta i våra motioner. Vi har under en treårsperiod en budget på 1,2 miljarder just för att hjälpa elever som har behov av hjälp på grund av att de är dyslektiker. Skolministern talar i sitt svar om att utbildningen ska vara "likvärdig". Jag fastnar och studsar till lite grann varje gång jag hör Socialdemokraterna prata om detta med "likvärdig". Det kan tolkas som att det ska vara lika. Ibland tänker jag att det kanske är därför vi ser problemet med alla som i dag lämnar skolan utan att ha godkända kunskaper: Man har inte fått injektionen att man verkligen måste individualisera, för Socialdemokraterna pratar bara om det likvärdiga. Alla elever stöps i samma form och ska gå nio år i grundskolan utan att man har sagt att det är kunskapsmålen som gäller för när de ska sluta. Det är därför vi i alliansen pratar så oerhört mycket om kunskapsmålen. Där kommer dyslektikerna i kläm därför att de inte får den hjälp de behöver. Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn har dock skrivit ned och gett väldigt många goda råd. Jag träffade av en händelse i går en kille som är drygt 30 år och dyslektiker. Jag visste det inte förut; han bara lyfte fram det till mig självmant. Jag hade ingen aning om att jag ens skulle komma att delta i dagens debatt. Han berättade om material som han hade fått från föreningen. Han visade det för sin mamma, som är elevassistent och som genast tog det med sig till skolan. När hon sedan kom hem frågade han: Vad hände? Alla ville läsa det, blev svaret. Jag fick inte ta hem det på en gång. Lärarna kände att här finns någonting som man kan jobba med. Den här föreningen känner ju till hur deras barn mår. Det är alltså oerhört viktigt att de får fortsätta att jobba. De kan lära lärarna. Jag har själv varit lärare och jobbat med dyslektiska barn. Jag hade en kille som jag testade om han var dyslektiker eller inte. När han läste ordet "fallskärm" läste han "fläskkräm". Det kan inte båda gott för framtiden om man inte får hjälp i tid.
Ibrahim Baylan (S)

Anf. 49 Ibrahim Baylan (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag ska försöka fatta mig kort. När det gäller dyslexi är det mycket riktigt som Birgitta Sellén säger: Det måste naturligtvis ges hjälp och stöd under hela skolgången eftersom behoven ser annorlunda ut. Jag förstår tyvärr inte diskussionen kring ordet "likvärdig". Det är ju precis tvärtom: Likvärdig betyder jämlik i den meningen att man ska ha den hjälp och det stöd man behöver. Eftersom barn har olika förutsättningar innebär det att man måste se till att fördela resurserna olika för att ge lika möjligheter. Här går ju skiljelinjen mellan socialdemokratisk skolpolitik och borgerlig skolpolitik. Där pratar man ofta om ett skolpengssystem på nationellt plan, där det naturligtvis med nödvändighet måste vara lika. Det är precis den likriktningen vi inte vill ha. Det är behovet som ska styra. Att jag pratar om kompetensutveckling i tidiga årskurser beror naturligtvis på att vi ska ha tidig upptäckt. Inget barn ska behöva gå med kunskapsluckor och all den vånda det betyder ända upp till fyran, femman eller sexan. Man ska upptäcka detta tidigt och sätta in stödåtgärder tidigt, och dessa ska följa med under hela skolgången. Det tycker jag är väldigt viktigt. För att det ska vara möjligt måste vi naturligtvis finansiera skolan på ett sådant sätt att det finns gott om resurser så att den hjälpen och det stödet kan sättas in. Birgitta Sellén nämnde alliansens skolpolitik. Jag har gått igenom vad det är för skolpolitik man vill driva. Det är oerhört oroväckande när man läser i ert gemensamma dokument att ni inte är överens om finansieringen av den svenska skolan. Om ni inte är överens om finansieringen och det också sätts i ljuset av att ni har stora ambitioner om skattesänkningar skulle jag som förälder vara oerhört orolig över vilken skola vi skulle få om olyckan skulle vara framme och vi får en borgerlig regering. Ni är över huvud taget inte överens om finansieringen av skolan men överens om att skatterna ska sänkas med 250 miljarder totalt sett. När det gäller enskilda föreningar har jag redan lämnat svar. Det kan låta formalistiskt, men som statsråd har jag den djupaste respekt för Sveriges grundlag. Där står det tydligt att vi som statsråd ska avhålla oss från att kommentera eller lägga oss i enskilda fall, för den delen också i myndighetsutövning. Utöver det hänvisar jag till statsrådet Berit Andnor som vid flertalet tillfällen har lämnat svar här i kammaren för regeringens räkning.
Ana Maria Narti (Fp)

Anf. 50 Ana Maria Narti (Fp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Nej, det ska inte bli ministerstyre i Sverige, men jag hyser inte någon tvekan om att ett statsråd kan ta vissa initiativ, till exempel hitta skapande lösningar för att en viktig verksamhet inte ska försvinna. Jag tycker över huvud taget att det är lite trist att man nu börjar polemisera från de olika sidorna och blocken när det gäller en viktig verksamhet som kommer nedifrån samhället och som behöver kunna utvecklas. Det har till exempel skapats en myndighet för flexibelt lärande. Den är till just för den sortens spridning av kunskap som skulle kunna fungera perfekt om myndigheten skulle samarbeta med föreningen och sprida den kunskap som finns i föreningen till alla lärare i hela landet. Systemen finns men också de täta skiljeväggarna mellan olika delar av samhället som gör att systemen ibland går i tomme. När det finns skapande kraft, bra studiematerial och positiva erfarenheter bör staten, kommunen eller departementet kunna köpa den kunskapen från det civila samhället. Det finns ingenting som hindrar det, enligt vad jag vet. Men det är inte så vanligt, och då gör man inte det. Det är inte bra i en demokrati med denna ständiga försvagning av det civila samhället som jag har kunnat bevittna under många år.
Birgitta Sellén (C)

Anf. 51 Birgitta Sellén (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Likvärdig - det är bra att skolministern talar om vad han menar med det, och tydligt och bra. Jag hoppas att det skrivs ut tydligare och bättre också i era handlingar. Skolan måste ju anpassas efter varje individ. Dyslektiker kan behöva föreläsning, medan andra elever klarar att läsa in texten själv. Därför: Ta till vara de kunskaper som föreningen för dyslektiska barn har! Låt den leva vidare! Ge den möjligheter att sprida sina kunskaper!

Dokument

den 7 februari

Interpellation 2005/06:243 av Ana Maria Narti (fp) till statsrådet Ibrahim Baylan (s)

Dyslektiska barn

Föräldraföreningen för Dyslektiska Barn (FDB) befinner sig i akut ekonomisk kris och riskerar att tvingas upphöra att existera. Socialstyrelsen har dragit tillbaka sitt stöd till föreningen med motiveringen att FDB inte uppfyller kravet på att ha lokalavdelningar i tio län. Det är mycket att diskutera i förhållande till denna kris men framför allt behövs nu bestämda och snabba insatser från Utbildningsdepartementet och skolmyndigheterna för att rädda en absolut nödvändig verksamhet.

Stöd det frivilliga arbetet som hjälper dyslektiska barn

För det första är det uppenbart att många av landets skolor fortfarande håller sig passiva inför de svårigheter som dyslektiska barn behöver övervinna. Detta blev tydligt under en uppvaktning hos utbildningsutskottet från föreningens sida och som också togs upp under en interpellationsdebatt som jag hade väckt. Att i en sådan situation, när bristerna på området alltjämt är stora, låta föreningen gå under är oförlåtligt. Många barn kommer att tvingas in i hopplöshet om det stöd som kommer från föräldrarnas sida minskar eller helt tar slut.

För det andra vet vi redan att föreningen under årens lopp har satt i gång produktion och spridning av studiematerial avsett att höja lärarnas kompetens när det gäller dyslexi. Också från denna synpunkt skulle en nedläggning av verksamheten vara oacceptabel.

För det tredje: Sverige har i dag byggt upp hela landstäckande system för flexibelt lärande, bland annat genom att bilda Nationellt centrum för flexibelt lärande och uppmuntra kommunerna att själva satsa på lokala liknande centrum. Just på denna nya plattform skulle aktioner för kompetensutveckling av lärare initierade av FDB kunna gå vidare och åstadkomma snabba förbättringar för barn som har svårt att lära sig att läsa och skriva. Vad ska systemet för flexibelt lärande användas för, om dess kapacitet inte tas till vara när det gäller ständiga förbättringar i lärarnas professionella utveckling?

För det fjärde och sista behöver vi diskutera varför bidraget tas tillbaka. Än en gång bevisar de statliga myndigheterna en fullständig oförmåga att värdera och stödja de initiativ som kommer från det civila samhället. En fyrkantig regel @ att föreningen bör ha lokala avdelningar i tio län @ betraktas som viktigare än allt högkvalitativt arbete som föreningen presterar. Till detta kan man invända att just myndigheterna är skyldiga att följa existerande regler. Min syn på detta är att myndigheterna tvärtom är skyldiga att kritisera och avskaffa fyrkantiga och destruktiva regler och att deras största plikt är att ta vara på de insatser som landets eldsjälar gör. Det svenska civilsamhället gör i dag stora ansträngningar för att förbättra vardagens villkor för många medmänniskor, men dessa ansträngningar stöter alldeles för ofta på de hinder som uppstår när enbart kvantitativa kriterier @ antalet medlemmar eller närvaron i ett visst antal län @ leder myndigheternas bidragsgivande. Och förresten @ varför ska alltid det civila samhället vara beroende av bidrag? Kan inte Skolverket eller Myndigheten för skolutveckling köpa tjänster från FDB, skriva avtal med föreningen för att utnyttja dess kunskap och dess material under en rad år i framtiden?

Med utgångspunkt i den beskrivna situationen vill jag fråga:

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att snabbt och energiskt hjälpa de dyslektiska barnen?

Vilka åtgärder tänker statsrådet vidta för att garantera föräldraföreningens möjlighet att vidareutveckla sin verksamhet, sprida sin kunskap i många skolor och bidra till en höjd kompetens hos lärarna?