Diskriminering på grund av politisk åskådning vid offentlig tillsättning

Fru talman! Mikael Strandman har frågat mig om jag anser att svensk lagstiftning gällande politisk diskriminering vid offentlig tillsättning efterlever de allmänna förklaringar om de mänskliga rättigheterna så som de uttrycks i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna samt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Om svaret är nej undrar Mikael Strandman om jag avser att verka för att nekande av anställning inom det offentliga med hänvisning till politisk åskådning ska bli straffbart, i likhet med vad som gäller för de befintliga diskrimineringsgrunderna enligt diskrimineringslagen.

Sverige har ratificerat och är därmed folkrättsligt bundet av ett stort antal internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Principen om icke-diskriminering är central i flera av dessa. Införlivandet av konventionsåtaganden i svensk rätt görs i allmänhet genom att lagstiftaren justerar svenska bestämmelser så att de överensstämmer med konventionens krav.

Jag vill som ett exempel lyfta upp konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Av denna framgår att konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra var och en av rättigheterna i konventionen utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, egendom, börd eller ställning i övrigt. I samband med att Sverige ratificerade konventionen konstaterade regeringen att det stadgade förbudet mot diskriminering står i överensstämmelse med svenska rättsgrundsatser.

Europakonventionen gäller som svensk lag. Det är därutöver ett tydligt krav i vår grundlag att förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Vidare ska vid beslut om statliga anställningar avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Sverige ska vara ett land där alla människor ska kunna leva i frihet utan att utsättas för diskriminering. Målet för regeringens politik mot diskriminering är ett samhälle fritt från diskriminering. I diskrimineringslagen finns ett skydd mot diskriminering oavsett kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Skyddet omfattar ett stort antal samhällsområden och inkluderar både privata och offentliga aktörer.

Frågan om skyddet mot diskriminering i diskrimineringslagen borde täcka fler grunder än dessa sju diskuterades i förarbetena till lagen. Den lämpligaste lösningen ansågs dock vara att utgå från de diskrimineringsgrunder som den parlamentariska diskrimineringsutredningen föreslagit. Dessa grunder motsvarar dessutom huvudsakligen de grunder som skyddas i EU:s likabehandlingsdirektiv. Det finns för närvarande inga planer på någon ny översyn av diskrimineringsgrunderna i lagen.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren!

FN:s deklaration och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna kan sägas utgöra manualer för hur ett land säkerställer att demokratin och skyddet för de mänskliga rättigheterna upprätthålls.

I de inledande texterna räknas grunderna för när en människa inte får diskrimineras upp. De är etnicitet, sexuell läggning, religiös övertygelse och så vidare, och även politisk uppfattning ingår. När Sverige ratificerade konventionerna och införlivade dem i sin lagstiftning tog man med det mesta, men just politisk åskådning utelämnade man. Detta är illa, för när konventionerna skrevs fanns det en anledning till att man tog med politisk uppfattning som diskrimineringsgrund. Man visste från historien, framför allt under 1900-talet, hur förfärliga konsekvenserna blir.

När ett land övergår till att bli en diktatur börjar den makt som har tagit över nästan undantagslöst att förfölja sina politiska motståndare. Ett sätt att göra detta är att utestänga dem helt från myndigheter. Oftast börjar man med att ta över statskontrollerade medier och trakasserar eller förbjuder oppositionella medier, och samtidigt ser man till att utestänga sina politiska opponenter från offentliga ämbeten. Om man gör detta - om man har sitt folk i myndigheterna och om man har kontroll över medierna - då har man kontroll över landet.

Det var av denna anledning som politisk uppfattning som diskrimineringsgrund skrevs in. Jag vet inte riktigt varför Sverige inte anammade just detta. Det är nämligen en viktig diskrimineringsgrund. Den kan dock inte appliceras i samma fall som de övriga diskrimineringsgrunderna.

De övriga diskrimineringsgrunderna är universella, och de gäller inom alla områden. Politisk uppfattning som diskrimineringsgrund är lite mer knepig. I ett demokratiskt samhälle har vi yttrandefrihet, och vi har åsiktsfrihet. Men vi har också rätten att bemöta yttranden och åsikter, och vi kan bemöta dem ganska grovt så länge det håller sig inom demokratiska ramar. Detta gör att det är svårt att inom det privaträttsliga området ha politisk uppfattning som en diskrimineringsgrund. Exempelvis ska en organisation som jobbar för eurons införande i landet inte tvingas anställa någon som kanske är aktivist mot euron och så vidare. De politiska partierna kan inte heller tvingas anställa politiska motståndare till sina kanslier.

Det är inte detta som åsyftas i de internationella konventionerna. Läser man lite längre ned i texten ser man mycket tydligt vad de åsyftar med politisk uppfattning som diskrimineringsgrund, och det är just inom det offentliga. Det gäller myndighetsutövning mot den enskilde. Men det gäller också tillträde till en offentlig tjänst.

Om man läser i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter står det i artikel 21, punkt 2 att var och en har rätt till tillträde till offentlig tjänst utan att diskrimineras avseende politisk uppfattning. Det står även i Europakonventionen om detta.

Det är en stor brist i Sverige i dag att vi inte har anammat dessa tydliga ställningstaganden, nämligen att politisk uppfattning inte får vara en diskrimineringsgrund inom det offentliga.

Fru talman! Detta är viktiga frågor om alla människors rätt att göra sin röst hörd och uttrycka den också i en tid när vi ser att det demokratiska utrymmet i världen krymper. Det är något som oroar mig väldigt mycket. Detta är alltså viktiga frågor.

Våra förvaltningsmyndigheter ska enligt lag iaktta saklighet och opartiskhet. Enligt regeringsformen ska man vid beslut om anställningar fästa vikt endast vid sakliga grunder. Det handlar om förtjänst och skicklighet. Det är detta som jag tycker ska stå i centrum när man anställer. Är denna person lämplig för uppgiften? Är det en person som har den skicklighet som krävs för att kunna utföra jobbet? Det är detta som ska stå i centrum.

Sedan lever vi fritt i en demokrati där människor ska kunna få uttrycka sin egen åsikt. Det kan förstås finnas fall när dessa två krockar. Riksdagsledamoten gav exempel på detta. Jag kan lyfta fram ytterligare ett exempel när det gäller en lämplighetsbedömning. Om en person söker jobb på ett boende för personer med funktionsnedsättning och har uttryckt mycket starka funkofoba uttalanden är det mycket möjligt att tänka att denna person inte är lämplig för ett sådant jobb.

Ytterligare ett exempel som man kan tänka sig är en person som är nazist eller en person som sympatiserar med våldsbejakande islamistisk extremism och som söker jobb i en skola. Då skulle man kunna tänka sig att rektorn gör bedömningen att det är en person som inte är lämplig att vara lärare, en person som till exempel gör skillnad på barn, och att det finns en stor risk att denna person kommer att behandla barn på olika sätt eller att det kommer att finnas barn som inte kommer att känna trygghet i skolan om det finns en person där som exempelvis instämmer i våldsbejakande islamistiska åsikter.

Därför tycker jag att det som står i regeringsformen också är det som ska stå i centrum, och det är lämplighet, skicklighet och förtjänst. När man tar ett arbete har man en skyldighet gentemot arbetsgivaren. Man får en lön för att utföra ett arbete. Då har man också ett ansvar gentemot sin arbetsgivare att göra detta arbete på ett bra sätt. Arbetsgivaren är ansvarig gentemot sina medarbetare. Men medarbetarna har också ett ansvar och en uppgift att sköta efter bästa förmåga.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Det var bra att du tog upp detta. Det är precis detta som jag visste att du skulle ta upp. Det är naturligtvis ett problem om en rektor tvingas anställa någon som är aktiv nazist, islamist eller revolutionärkommunist eller tillhör någon antidemokratisk rörelse och som inte alls är lämplig för att undervisa våra barn.

Men om det inte finns någon lagstiftning på detta område kan, i den andra änden, den politiska nomenklaturan i ett land utnyttja detta för att utestänga alla sina politiska opponenter, så som sker i diktaturer.

Det talas om regeringsformen här. Där står det att myndigheter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och neutralitet. Det är väldigt vaga skrivningar. Om jag som sverigedemokrat skulle söka ett jobb, kanske som lärare på en skola, och rektorn skulle neka mig denna tjänst med hänvisning till att jag är sverigedemokrat och att det inte går ihop med skolans värdegrund, då skulle denna rektor kunna göra det helt utan rättsliga konsekvenser. Jag skulle aldrig kunna driva ett mål i allmän domstol om detta, vilket jag skulle kunna göra om det handlade om någon av de andra diskrimineringsgrunderna som är nedtecknade i diskrimineringslagen. Då skulle jag direkt kunna åberopa den och inleda en rättslig process och få upprättelse och skadestånd.

Men när det gäller diskriminering av någon på grund av politisk åskådning kan man aldrig få en rättslig process om det i allmän domstol. Det enda man kan göra är att be om överprövning av beslutet i högre instans inom myndigheten och om att myndigheten eventuellt ändrar sitt beslut.

Det är av denna anledning som politisk uppfattning som diskrimineringsgrund finns i dessa internationella konventioner, alltså just därför att den politiska makten inte ska få carte blanche att utestänga sina motståndare från myndigheterna.

När det gäller våldsbejakande antidemokratiska grupper som vill omkullkasta demokratin har vi nu en utredning i riksdagen om hur ett förbud eventuellt skulle kunna införas. Finland har förbjudit bland annat NMR. Vi tittar på detta nu, och vi vet inte vad utredningen kommer att landa i. Men det kanske skulle vara möjligt att hitta något mellanting. Även om det inte blir ett förbud kanske det ändå i lagstiftning på något sätt går att stadga att personer som är medlemmar i någon av dessa organisationer eller visar sympati för dem inte kan komma i fråga för vissa tjänster inom det offentliga.

Men det vi inte kan göra är att använda denna lagstiftning på det sätt som görs i dag och utestänga personer som är aktiva i Medborgerlig samling eller i Sverigedemokraterna. Vi fick i det senaste valet 17,5 procent. Vi har tusentals aktiva i kommunfullmäktige, kommunstyrelser, nämnder och kommunala bolag. Alla som öppet visar sin politiska hemvist riskerar i dag att inte få en anställning inom det offentliga med hänvisning till just sin politiska uppfattning. Detta kan alltså ske utan att de kan få en rättslig prövning.

Skulle det handla om myndighetsutövningen har vi ändå tjänstemannaansvaret som träder in. Då kan man få en rättslig prövning. Om jag till exempel inte få bygglov för att jag är sverigedemokrat skulle jag kunna anmäla det, och då skulle tjänstemannaansvaret träda in och kunna reglera detta rättsligt. Men just anställningsförfarandet inom det offentliga faller inte inom myndighetsutövning mot den enskilde, utan det är utanför detta område. Det finns i dag ingen lagstiftning att åberopa.

Fru talman! Jag har också haft behov av att öva på detta. Tack för påminnelsen.

Om man har sökt en statlig tjänst har man möjlighet att vända sig till en särskild nämnd, Statens överklagandenämnd, om man inte tycker att man har blivit rättvist behandlad.

Kommuner ska också utgå från förtjänst, skicklighet och lämplighet, alltså sakliga grunder. Det gäller även dessa.

Jag tänker att man förstås alltid kan diskutera arbetstagares möjligheter på arbetsmarknaden och om de ska stärkas på olika sätt. Vad har man till exempel för möjligheter att få upprättelse gentemot en arbetsgivare om man tycker att något inte har gått rätt till? Både när det gäller anställda och när människor söker jobb är det intressanta frågor att diskutera rent generellt. Det är också på många sätt högaktuella frågor.

Det jag tycker är viktigt när det gäller den principiella frågan är att det såklart är just lämpligheten som ska stå i centrum. Det finns exempel på politiker som har uttryckt kraftig rasism, och där kan man förstås se att en arbetsgivare i vissa fall kanske gör bedömningen att det inte är lämpligt att just den personen arbetar hos dem. Det måste ske på den enskilda arbetsplatsen och utifrån en individuell bedömning - men det ska handla om just lämpligheten. Det är det som ska stå i centrum. Det tycker jag är oerhört viktigt.

När det gäller diskriminering i stort tror jag att vi behöver diskutera vad man har för möjligheter att få upprättelse med den diskrimineringslagstiftning vi har, som inte är jättegammal. Vi har en utredning igång just nu som ser över diskrimineringslagstiftningen, liksom möjligheterna att sätta in kraftigare åtgärder om arbetsgivare till exempel inte jobbar förebyggande mot diskriminering på arbetsplatsen. Det måste få konsekvenser att inte göra det.

Jag tror alltså att vi har all anledning att fortsätta diskutera hur vi kan stärka skyddet mot diskriminering och se till att det finns möjligheter för människor att få upprättelse. När det gäller den fråga vi diskuterar just nu tycker jag dock, förstås, att det är lämpligheten för uppgiften som ska stå i centrum.

Fru talman! Tack för dina svar, statsrådet!

Det blir väldigt farligt när du säger att det ska vara lämpligheten för arbetet som avgör. Vem avgör det? Om en person anser mig olämplig per definition därför att jag är sverigedemokrat, ska det då vara ett godtagbart skäl? Det du säger om att saklighet och neutralitet ska iakttas tycker jag inte betyder så mycket om man inte faktiskt har en lagstiftning som stadgar detta och som ger möjlighet till upprättelse, rättsligt i domstolarna, om den typen av diskriminering skulle ske. Personalansvarsnämnderna och det som du nämnde innebär ju faktiskt ingen rättslig prövning i allmän domstol.

Skulle jag till exempel bli nekad en anställning på grund av min religiösa övertygelse eller min hudfärg - oavsett om det skedde öppet eller om jag bara misstänkte det - skulle jag kunna driva processen rättsligt. Jag skulle kunna stämma myndigheten eller skolan civilrättsligt i tingsrätt, hovrätt eller Arbetsdomstolen. Men som diskriminerad för min politiska åsikt skulle jag inte kunna göra någonting.

Jag har här i min hand en bunt papper från den tid då jag jobbade som riksombudsman för Sverigedemokraterna. Det är en massa olika fall där folk öppet har blivit nekade anställning inom det offentliga, med hänvisning till sin politiska uppfattning - och jag kan inte göra någonting åt det, för det finns ingen rättsakt som skulle backa upp min rättsprocess i domstol för att ge personen upprättelse eller skadestånd.

Jag tycker att man ska titta över detta. Man skulle kunna införa en extra paragraf i diskrimineringslagen om att politisk uppfattning ska ingå som diskrimineringsgrund när det gäller offentligheten - det kan vara en offentlig anställning eller någonting annat. Sedan får man naturligtvis lösa det du säger med våldsbejakande organisationer och så vidare.

Fru talman! Det är förstås viktiga frågor att diskutera. Hur kan man stärka människors möjligheter på arbetsmarknaden på olika sätt? Det är väl alltid värdefullt att diskutera också hur individers möjligheter att föra sin talan på olika sätt ser ut.

Det är dock så att det är grundlagsskyddat att tillsättning ska ske på sakliga grunder, och jag tycker att det är oerhört viktigt att stå upp för detta. Vi behöver generellt jobba mot diskrimineringen i samhället och stärka skyddet mot diskriminering, men det är tydligt att tillsättning ska ske utifrån lämplighet. Därför är det förstås oerhört viktigt att alla arbetsgivare som ska rekrytera medarbetare enbart tar hänsyn till vad de sökande har för åsikt i de fall där dessa åsikter skulle utgöra ett hinder för att utföra uppgiften på det sätt som krävs. Det är då det kan finnas skäl att gå vidare med en annan sökande. Det tycker jag alltså är oerhört viktigt att stå upp för.

I övrigt tackar jag för utbytet av åsikter och för diskussionen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.