Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

diskriminering av de äldre i vårt samhälle

Interpellationsdebatt 17 december 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Ylva Johansson (S)

Anf. 51 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Göran Hägglund har frågat statsministern dels vilka åtgärder han är beredd att vidta för att kartlägga diskrimineringen av äldre i samhället, dels vilka åtgärder som han är beredd att vidta för att minska diskrimineringen i vårt samhälle. Som minister ansvarig för äldrepolitiken har det ankommit på mig att svara på Göran Hägglunds frågor. Diskriminering av äldre är oacceptabelt. Vi måste ta till vara de äldres kompetens och förmåga att vara aktiva i samhället. Åldersbarriärer där äldre på olika sätt utsätts för negativ särbehandling måste brytas. Alla människor har lika värde. Detta tar sig bland annat uttryck i regeringsformen, där det anges att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde. I januari 2003 kompletterades och förstärktes skyddet genom att det infördes en föreskrift om att det allmänna dels ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och jämlikhet i samhället, dels ska motverka diskriminering på grund av bland annat ålder. I svensk rätt är det första gången som ålder omfattas som diskrimineringsgrund. Enligt regeringens mening ska skyddet mot diskriminering i princip vara lika för de olika diskrimineringsgrunderna, dock med beaktande av de speciella förutsättningar som gäller för olika samhällsområden. I FN:s andra internationella handlingsplan för äldrefrågor och i den regionala genomförandestrategi som antagits för Europa utgör långsiktiga insatser för att bryta åldersbarriärer hörnstenar. Sverige har deltagit aktivt i arbetet att ta fram dessa dokument. Den äldrepolitik som föreslås av den parlamentariska äldreberedningen, Senior 2005, som Hägglund nämner, syftar till att bryta åldersbarriärer och skapa ett samhälle där människor inte utsätts för negativ särbehandling på grund av hög ålder. Förslagen från Senior 2005 har remissbehandlats och bereds nu av regeringen. När det gäller Hägglunds konkreta frågor vill jag hänvisa till den parlamentariska utredningen, Diskrimineringskommittén, som nu pågår. Kommittén har bland annat till uppgift att överväga lagstiftning för att motverka diskriminering av äldre, främst i arbetslivet men även på andra samhällsområden. Jag vill inte här föregripa kommitténs och regeringens arbete. Vilka eventuella åtgärder som regeringen kommer att vidta kommer att klargöras när kommitténs betänkande är färdigbehandlat. Jag kommer att med stort intresse ta del av kommitténs slutsatser och förslag. Då Göran Hägglund, som framställt interpellationen, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Chatrine Pålsson i stället fick delta i överläggningen.
Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 52 Chatrine Pålsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag börjar med att tacka för svaret. Jag har grubblat ganska mycket på varför statsministern inte vill besvara interpellationen. Det är naturligtvis varken jag eller Ylva Johansson som kan bestämma över statsministern. Men av de exempel som Göran Hägglund tar upp i sin interpellation är det bara ett som berör vård och omsorg. I övrigt handlar det om generella orättvisor i vårt samhälle. Det ena förslaget handlar om en utbildningsinsats i Örebro län. Det har säkert Ylva Johansson sett. Där fick man inte vara med på en datakurs om man har fyllt 65 år. Jag måste fråga Ylva Johansson: Är det acceptabelt i vårt svenska samhälle år 2004 att vara utestängd enbart för att man har fyllt 65 år? Ett annat exempel är att man inte får vara med i en valnämnd om man är 70 år. Man får inte heller vara med på andra sätt. Jag måste ställa en fråga om detta. Sedan vi lämnade in interpellationen har jag sett Erik Åsbrink i TV-rutan. Ylva Johansson ser honom naturligtvis mer än i TV-rutan. Han har sagt någonting om att 70-årsgränsen ska bort och att Förtroendekommissionen har ändrat åsikt. Har jag fattat det hela rätt? I så fall är jag glad för det. Den tredje synpunkten jag vill ge gäller diskrimineringsfrågan. På alla andra områden i samhället är det väl kartlagt hur det ser ut, men när det gäller åldersdiskriminering är det inte kartlagt. Jag vill fråga Ylva Johansson om det inte vore en alldeles utmärkt idé att föreslå att man får en kartläggning över landet och verkligen får se hur åldersdiskrimineringen verkligen ser ut i Sverige. Då skulle det vara lättare att föreslå åtgärder. Sedan vill jag också ta upp EU-direktivet. Det är många länder som redan har implementerat det som jag tror är från 2000. Varför ska det ta så mycket längre tid i Sverige att implementera EU-direktiv av den här sorten? Det måste väl kännas ganska pinsamt. Jag är naturligtvis glad för de förslag som har kommit, men jag anser att det är alldeles för otillräckligt och allting tar för lång tid. Folk som diskrimineras i dag blir inte särskilt glada om man talar om att det sitter en utredning. Det ena efter det andra året går, och ingenting händer. Det personer som känner sig diskriminerade i dag vill ha är ju förslag på förändringar. Jag inser att man inte kan lägga fram alla förslag samma dag, men det vore bra med några förslag som kommer då och då. Frågan om diskriminering av äldre är egentligen en fråga om människovärde. Det är en djup, etisk fråga. Det är därför Kristdemokraterna lyfter fram den. Det känns oerhört viktigt att svenska folket och de av kammarens ledamöter som är här får ett besked i dag. Vi vill inte höra om kommittéer och utredningar. Det är vi ganska trötta på. Vi vill ha en konkret åtgärd. Snälla statsrådet Ylva Johansson, ge oss det!
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 53 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill inte undanhålla ministern en liten historia som jag fick höra i samband med en debatt om "ålderism". Den handlar om Kalle, 77 år gammal, som hade fått höra att regeringen ville att man skulle jobba till 79 års ålder. Han ringer då plikttroget till arbetsförmedlingen i Kristianstad och anmäler sig som arbetssökande. Han får då tala med en något irriterad handläggare som säger: Jaha, du heter Kalle, och du är 77 år gammal. Men vad kan du egentligen? Jo, sade Kalle, jag kan väl åtminstone vara i vägen. Här missade alltså arbetsförmedlingen en duktig pensionär som hade rik yrkeserfarenhet och fortfarande ville göra nytta i samhället. Äldre människor har ofta en besvärlig situation på dagens arbetsmarknad. Trots att de besitter stora kunskaper och har lång arbetslivserfarenhet förekommer det åldersdiskriminering. Detta sker trots att det i EU:s diskrimineringslagstiftning uttryckligen påtalas att ålder är ett av de områden där diskriminering inte får förekomma. Det är inte ovanligt att diskriminering sker mer eller mindre öppet, till exempel i platsannonser. Centerpartiet anser att EU:s diskrimineringslagstiftning gällande arbetslivet bör implementeras i svensk lagstiftning inom alla områden som rör det svenska arbetslivet. Vi menar vidare att hindren mot äldres deltagande på arbetsmarknaden måste bearbetas och undanröjas såväl när det gäller attityder och fördomar som när det gäller ekonomiska och praktiska faktorer. Arbetsrätt och skatteregler bör ses över. Eget företagande bland äldre och avtalspensionärer bör uppmuntras genom rådgivning och lånemöjligheter. Detta var något om arbetslivet, men åldersdiskriminering finns ju också på många andra områden, till exempel sjukvården. Vi har prioriteringar inom hjärtsjukvården. Det är prioriteringar enligt föreskrifter från Socialstyrelsen. Så har vi den tekniska utvecklingen som bäst utnyttjas av dem som har vuxit upp med den. Alltfler naturliga dagliga funktioner förutsätts nu skötas med hjälp av dator, bankärenden, biljetthantering och så vidare. Denna datorbaserade service är i stort sett gratis. Bankernas och resebolagens kostnader tas då ut av dem som fortfarande använder de konventionella metoderna, alltså de äldre. Det vore rimligtvis enkelt att bättre fördela bankernas och andra institutioners kostnader så att de inte bara skjuts över på de äldre. Jag undrar hur ministern ser på behandlingen av våra äldre när det gäller arbete, sjukvård och den tekniska utvecklingen.
Ylva Johansson (S)

Anf. 54 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Attityden till ålder, åldrande och äldre är omväxlande positiv och negativ. I olika kulturer och i olika epoker finns det olika typer av inställningar. Äldre människor betraktas ibland som den som är vis men kan lika gärna vara den som är skröplig. Det kan vara den som möts med respekt, det kan också vara den som möts med förakt. Det kan vara prestige att vara gammal, men det kan också förknippas med lidande och ömklighet. I vårt samhälle har vi sett tendenser till det som kallas "ålderism" eller vad vi nu ska översätta de med. Det finns en diskriminering på grund av ålder. Det är just därför som Diskrimineringskommittén arbetar och har i uppgift att överväga lagstiftning också när det gäller ålder. Det gäller arbetsmarknaden där jag tror att behoven är ganska stora, men de ska också överväga sådana åtgärder på andra områden. Det är klart att regeringen tycker att det här är ett problem, annars hade vi inte tillsatt den här utredningen med de här direktiven. Vi hoppas att vi kommer att få svar inom ganska kort tid. Göran Hägglunds interpellation nämner ett antal viktiga områden där det ganska säkert förekommer diskriminering eller nedvärdering av äldre på olika sätt i samhället. Det är den allvarliga situationen. Det är möjligt att vi behöver en kartläggning, men samtidigt är det ibland ett sätt att försena politiken. Man väntar på en kartläggningen. Jag tror att när vi får förslagen från Diskrimineringskommittén är det nog dags att gå till beslut så att vi inte försenar det genom att vänta på någon ytterligare kartläggning. Vi får kanske komma tillbaka till den frågan. Det är den ena frågan om diskriminering, men sedan finns det också en annan fråga. Till Chatrine Pålsson vill jag säga att jag inte bara är ansvarig för hälso- och sjukvården och äldreomsorgen, jag är också ansvarig för regeringens äldrepolitik. Den omfattar också alla andra områden. Det finns många andra områden där vi behöver stärka äldres roll och värde i samhället och på arbetsmarknaden. En del av det kan vi förmodligen klara med lagstiftningar och förändringar som staten kan göra. Annat handlar om våra attityder människor emellan och hur vi värderar varandra. Vi har genomgått och genomgår en väldigt stor förändring genom att vi lever så mycket längre, och det är friska år vi lägger till livet. Jag har mött uttrycket att livet nu kan delas upp i 30-30-30, 30 år av barndom och utbildning, 30 år av aktivt yrkesarbete och 30 år av pensionärsliv. Det är en total revolution i förhållande till hur det såg ut för till exempel min föräldrageneration. Det är en oerhört snabb förändring som har skett. Det måste också innebära att vi gör andra förändringar i samhället och i vårt bemötande av äldre. Chatrine Pålsson frågade om Förtroendekommissionens arbete. Som en utlöpare av Förtroendekommissionen fanns en grupp som arbetade med en kod för bolagsstyrning. De lämnade över sitt förslag till justitieministern i går. I det förslaget fanns inte 70-årsgränsen kvar.
Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 55 Chatrine Pålsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är mycket bra att 70-årsgränsen är borta. Jag är också glad för att vi lever allt längre och är allt friskare. Förändringen går snabbt. Men då är det ju ännu viktigare att ta tag i de här frågorna. Det är viktigt att vi lever med detta och inser att alla diskrimineringar och orättvisor på grund av viss ålder måste tas bort. Jag kan gott säga att när man utsåg Hans Blix till världens viktigaste uppdrag för något år sedan blev jag lite förvånad. Jag tror att han redan då var 75 år. Samtidigt blev jag glad över att man kan ge världens viktigaste uppdrag till en man som varit pensionär i åtminstone åtta år. Det ger väl lite vid handen att det finns andra länder som ser detta att ha många år på nacken som en synnerligen god kompetens i de svåraste uppdragen. När jag tog upp att jag inte förstår att statsministern inte vill ställa upp på en interpellationsdebatt var det inte för att jag misstror Ylva Johansson utan för att jag tycker att detta är så grundläggande frågor. Det är viktigt att de genomsyrar hela samhällsbygget, och därför borde statsministern som är högst ansvarig i regeringen svara på dem. Jag hoppas också att Ylva Johansson refererar den här debatten för Göran Persson. Men jag vill ändå fråga varför det tar så lång tid. Senior 2000 lämnade sitt förslag i oktober 2003. Utredningen hade resulterat i ett hundratal konkreta förslag. Mig veterligen - statsrådet får rätta mig om jag har fel - har inte ett enda av dessa förslag lagts fram som regeringsförslag. I januari 2002 tillsattes Diskrimineringskommittén. Den har alltså snart jobbat i tre år. Då är min fråga: Måste det ta så lång tid i en fråga där vi egentligen, hoppas jag, är överens, det vill säga att det inte ska få förekomma åldersdiskriminering? Jag hoppas att Ylva Johansson någonstans förstår vår otålighet i de här frågorna. Vi ser dem som oerhört angelägna för hela samhället, och så begraver man dem i utredningar och lägger inte fram några förslag. Här har jag en rak fråga till Ylva Johansson. Någon kartläggning vill man inte genomföra, förstår jag, och så långt jag vet har inte ens Diskrimineringskommittén gjort det. Men är då statsrådet beredd att gå hem och titta på vilka förslag Senior 2005 lade fram 2003 och se om man kan lägga fram några av dessa, som jag tyckte var väldigt bra - eller hur länge ska detta vänta? Det bereds, säger statsrådet. Men när kan vi förvänta oss konkreta förslag? Det är nämligen det vi väntar på.
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 56 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Man kan fråga sig varför vi i Sverige har hamnat i en sådan utpräglad ungdomsfixering, en fixering som får bekostas av de äldre medborgare som trots allt genom troget arbete har byggt upp mycket av det som vi i dag tar för givet. Vi får hoppas att Diskrimineringskommittén och Senior 2005 kommer fram till kloka förslag och att det sedan blir en snabb beslutsgång. Vårt samhälle behöver våra äldre, och de som genom sina insatser inom samhällslivet har gett oss den välfärd vi har i dag har verkligen rätt till ett värdigt bemötande - det må gälla arbete, sjukvård, teknisk utveckling, ja, egentligen alla områden inom livet.
Ylva Johansson (S)

Anf. 57 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Våra pensionärer blir alltfler. Man räknar med att år 2030 kommer nästan en fjärdedel av befolkningen att vara över 65 år. Det är en otroligt stor tillgång och en fantastisk framgång för välfärden i vårt samhälle. Självklart måste vi då också se till att ta till vara denna enorma resurs som alla de som är 65 år eller äldre utgör. Det kommer att krävas en rad förändringar på olika områden i samhället. Jag tror dock inte - jag måste säga det - att de flesta av dessa förändringar är sådana som beslutas här i Sveriges riksdag, även om några av dem gör det, utan det handlar väldigt mycket om attityder, bemötande och synsätt. Det finns den här tavlan med ålderstrappan. Först går det uppåt till 40-50 någonstans, och sedan går det utför tills man sakta dör. Många av oss är uppvuxna med den bilden i våra hem eller i mor- och farföräldrars hem. Jag tror att den är en förfärlig felsyn men att vi fortfarande tänker i en sådan trappa när vi tänker på åldrandet och inte ser de enorma möjligheter som den nya typen av liv innebär när vi kan leva, och leva friska, så mycket längre. Det här påverkar också hela befolkningen. Om det skulle finnas bättre möjligheter till utbildning, karriärutveckling och nya steg inom arbetslivet efter 50 års ålder kanske också trycket på att göra all denna karriär samtidigt som man är i barnafödande och familjebildande ålder något kunde minska. Detta påverkar hela samhället och hela livscykeln, och det tror jag är viktigt. Nu är ju Diskrimineringskommittén en parlamentarisk kommitté. När den tillsattes fick den i uppgift att vara klar den 1 december 2004, men därefter har man återkommit till regeringen och bett om förlängd tid. Det är ju det som händer ibland vid utredningar. Det är ingenting som regeringen styr över. Vi kan naturligtvis säga nej, men det är inte säkert att det gör saker och ting bättre. Det är alltså därför utredningen har fått lite längre tid. Chatrine Pålsson frågar om jag är beredd att titta på Senior 2005. Det är precis vad jag håller på med. Det är en av de stora och viktiga utredningar som jag har på mitt ansvarsområde. Det är sant att där finns ett hundratal olika förslag. Jag undrar om det inte är exakt 100 eller 101 eller så. Ett problem med dessa förslag när man är statsråd är att inte så många av dem vänder sig till riksdag och regering. Väldigt många vänder sig till andra instanser i samhället över huvud taget. Det tror jag är bra för en sådan utredning eftersom allting inte heller går att åtgärda med beslut i riksdag och regering. Samtidigt är det också ett litet problem med den beredningsprocess vi har. Det handlar om vilken typ av förslag det är möjligt att gå fram till riksdagen med för beslut. Det är precis den frågan jag håller på och tittar på, och det är det vi gör när vi bereder frågan.
Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 58 Chatrine Pålsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är klart att inte alla förändringar i samhället kan beslutas av den här kammaren. Det skulle ju vara förfärligt. Men vi har en oerhört viktig roll i opinionsbildandet, att vara föregångare och gå före med värden och värderingar från regeringens och riksdagens sida så att svenska folket förstår att det är detta vi vill. Det är ju så det blir förändringar. Vi är viktiga i det här systemet. Jag log lite grann när statsrådet pratade om trappan. Då tänkte jag på det som uttrycks ganska ofta nu: Man faller för åldersstrecket. Vad är det för ett dumt uttryck? Det låter precis som om man skulle stå och ramla nedför något slags bergavsats. Låt oss se till att vi inte använder sådan vokabulär! Min sista fråga handlar om den man som hade varit på Kristinagårdens lärcentrum i Askersund, som Thomas Östros invigde den 10 september i år. Han tyckte att det var trevligt att tacka ja till en datautbildning. Han sade: Det står ju www.se och jag tänkte att jag kan ju inte det här, så det är väl lika bra att jag lär mig. Alla säger ju att här kan man få information. En vecka efteråt, när han skulle gå andra gången, blev han inkallad av den som chefade över detta och höra att han fick sluta därför att han var 65 år. Jag blev ledsen över denna information. Jag vill fråga statsrådet, eftersom nu statsrådet har ansvaret: Är Ylva Johansson beredd att nu gå över till Rosenbad och säga att nu måste vi förbjuda allt som gör att folk inte får utbilda sig därför att de har fyllt 65 år?
Ylva Johansson (S)

Anf. 59 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Chatrine Pålsson har naturligtvis alldeles rätt i att både Chatrine Pålsson och jag själv har en viktig roll när det gäller opinionsbildning. Jag ska också försöka ta mitt ansvar i den delen. Jag tror att det handlar om väldigt många frågor. Det gäller konkreta frågor om diskriminering och synen på äldre, men det gäller också detta med vårt förändrade samhälle som ser annorlunda ut av denna stora framgång att vi lever längre. Man kan beskriva det på olika sätt. En fjärdedel kommer år 2030 att vara 65 år eller äldre. Andelen som är 80 år eller äldre kommer att öka från ungefär en halv miljon till 750 000, vilket är en enormt stor ökning. Man kan också göra jämförelsen och säga att i dag är det hundra gånger vanligare att man blir hundra år än det var för hundra år sedan. När någon nuförtiden fyller hundra år och vi läser i tidningen om uppvaktning av en hundraåring får vi ofta se att de säger: Ja, ja, nuförtiden är det inte så märkvärdigt. Men det var inte länge sedan det var något mycket märkvärdigt att bli hundra år. Det tycker jag nog fortfarande att det är, och det är värt en hyllning. Men samhällsförändringen är mycket stor, och vi kommer att behöva återkomma till den i flera delar. Just när det gäller lagstiftningsfrågan om diskriminering kommer jag dock inte att återkomma förrän vi har förslag från Diskrimineringskommittén.

Dokument

den 18 november

Interpellation 2004/05:172

 av Göran Hägglund (kd) till statsminister Göran Persson om diskriminering av de äldre i vårt samhälle

Den 10 september i år invigdes Kristinagårdens lärcentrum i Askersund under pompa och ståt. Dåvarande utbildningsminister Thomas Östros klippte band och hyllade Askersunds nya centrum för vuxenutbildning. Dagen efter släpptes också allmänheten in i den nyrenoverade tegelbyggnaden. Alla åldrar samlades, åt tårta och gladdes åt kommunens nya utbildningssatsning. Många fick samtidigt upp intresset för de olika kurser som vuxenutbildningen hade att erbjuda.

En man bestämde sig för att fråga om en grundläggande datautbildning. Han hade försökt lite på egen hand, men tyckte att nu när alltmer sker via webben, kunde det väl vara dags att lära sig grunderna ordentligt. Personen han pratade med visade sig vara kursens lärare. Han bjöds på stående fot in att börja redan på måndagen, på en kurs som just dragit i gång. Kursen var ganska populär och hade lockat deltagare i olika åldrar, men mest medelålders. Helt fullt var det dock inte. Två datorer stod tomma när alla deltagare satt sig bakom var sin skärm.

Mannen och en kvinna som också deltog för första gången uppmanades att komma tidigare nästa tillfälle för att ta igen det som de missade i början av kursen när de inte var med. När de infann sig på torsdagen så fick de i stället följa med in på lärarens kontor där läraren beklagade att han var tvungen att lämna beskedet att de inte var välkomna i fortsättningen. De var för gamla. "Men hur ung ska man vara då?", frågade mannen. Det visste inte läraren.

Någon vecka senare fick den avvisade mannen prata med Askersunds vuxenutbildningsrektor. Hon förklarade att statsbidrag bara utgick till deltagare under 65 år, eftersom syftet bland annat var att öka produktionen. Därför fick han inte gå kursen. Mannens livslånga insats som pålitlig skattebetalare var ingenting värd i detta sammanhang @ han kunde inte längre anses vara produktiv på rätt sätt.

Mannen förklarade då att han hade en jämnårig vän @ också han en bra bit över 65 år @ som bodde i grannkommunen Hallsberg och att denne fick följa motsvarande kurs på komvux i Hallsberg. Rektorn svarade @ "de har väl gjort en annan bedömning".

Detta är bara ett exempel på att det förekommer åldersdiskriminering och oacceptabla attityder mot äldre, och att detta inte sällan sker av kommuner och stat.

Begreppet "ageism" myntades av den amerikanske psykiatern Robert Butler i slutet av 1960-talet. I Sverige har det översatts och sedan några år tillbaka bråkar forskarna om det i Sverige finns "ålderism" det vill säga "stereotypa föreställningar (eller diskriminering) som utgår från en människas ålder."

Det borde vara uppenbart för var och en som ser sig om i samhället att det förekommer den här typen av diskriminering och attityder mot äldre. En del lyfter då fram att vi vid jämförelse med många andra länder ändå ligger bra till. Och det låter kanske blygsamt att bara 4 % bland personer över 60 år, enligt Europabarometern, anser att de blivit behandlade som andra klassens medborgare av försäkringskassan. Men den siffran, som professor Lars Andersson vid Linköpings universitet påmint om, motsvarar 80 000 personer.

Det förekommer olika former av åldersdiskriminering på rader av områden: Till de allvarligare hör den praxis som tycks bli allt vanligare, nämligen att sätta övre åldersgränser för vissa medicinska behandlingar och operationer. Exempelvis utreds människor med demenssymtom inte på grund av att de anses för gamla. Också rehabiliteringsinsatser för äldre personal är sällsynta.

Också på demokratins område begränsas de äldres tillträde. En person som är över 70 år tillåts i många kommuner inte ingå i en valnämnd, trots att en sådan person kanske har både erfarenhet och tid att lägga på uppdraget. Hur kan det få vara möjligt?

Många äldre har en otrolig lust och vilja att fortsätta bidra med sitt stora kunnande och sin erfarenhet så länge som möjligt. Men på arbetsmarknaden finns det ekonomiska styrmedel som gör det oerhört dyrt att anställa en person som är över 55 @ och det visar sig också att detta, i kombination med felaktiga attityder mot äldre, leder till att mycket få arbetsgivare ens intervjuar en arbetssökande som är över 55.

Förtroendekommissionen under Erik Åsbrink har föreslagit att det ska vara förbjudet för personer över 70 år att sitta i bolagsstyrelser. Varför? Kan inte sådant prövas individuellt med tanke på hur olika vår "mentala" ålder är?

En del diskriminering är svår att ändra på via lagstiftning, men då gäller det för politiker att motverka diskriminerande attityder via opinionsbildning. Men ofta när politiker talar om demografi så beskrivs de äldre tyvärr som en börda och ett problem. Uttalanden som "vi har för många äldre" är inte ovanliga i den debatten. Men det är ju inte så att de äldre är "för många", utan problemet är ju att det föds för få barn.

Mot bakgrund av de exempel på äldrediskriminering som jag redovisat ovan, vill jag lyfta fram ett antal förslag.

Medan diskrimineringen av kvinnor och invandrare med rätta är väl kartlagd @ åtminstone vad gäller omfattning @ så är negativ särbehandling av äldre arbetskraft dåligt kartlagd. En sådan kartläggning behövs för att bättre kunna angripa problemet.

Det personliga, praktiska och ekonomiska komplex som äldre i arbetslivet utgör centreras till stor del kring attityder om äldre som individer, som arbetskamrater och som anställda. I stor utsträckning tar sig dessa attityder uttryck av diskriminering. Den parlamentariska beredningen Senior 2005 skriver i betänkandet Äldrepolitik för framtiden (SOU 2003:91) följande: "Både i Sverige och andra länder har intresset för åldersnormer och åldersdiskriminering hittills varit förbluffande litet. Det gäller inte minst om man jämför med den diskussion som förts och fortfarande förs om andra sorters diskriminering." De allra flesta äldre arbetssökande har på olika sätt mött samma sak. I dag torde diskriminering på grund av ålder vara den vanligaste formen av orättvis behandling och orättvist bemötande, ett faktum som alla känner till men få reagerar emot. Negativa attityder gentemot äldre, långt ned i de seniora åldrarna, är så vanliga att de flesta har slutat lägga märke till dem.

För att undvika att diskriminering av äldre får fortsätta bör diskrimineringslagstiftningen utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering av äldre. Detta bör göras snabbt. Ett EG-direktiv, 2000/78/EG av den 27 november 2000, som handlar om likabehandling med avseende på ålder, utreds fortfarande. Inom flera EU-länder finns redan förbud mot åldersdiskriminering.

Många som förlorar sitt jobb i 40- eller 50-årsåldern tvingas uppleva hur svårt det är att komma in på arbetsmarknaden därefter. Man har inte sällan fallit för åldersstrecket redan i 40-årsåldern. Den demografiska utvecklingen som innebär att alltfler ska försörjas av allt färre aktiva måste mötas: dels genom att främja barnafödande och invandring, dels genom att bättre ta till vara både den något äldre arbetskraften och de som fyllt 65. Kristdemokraterna har föreslagit att anställda som fyllt 65 ska ha rätt men ingen skyldighet att arbeta till 72 års ålder @ och då med halverad inkomstskatt @ samt att man ska ha rätt att jobba deltid från det att man fyller 61. Reglerna i olika avtal bör också ses över så att inte de äldre missgynnas på arbetsmarknaden som i dag.

I budgetpropositionen antyder regeringen att de äldre som vill ska kunna vara kvar i arbetslivet. Jag citerar ur finansplanen: "Åtgärder behöver vidtas för att göra det möjligt för äldre att vara kvar längre i arbetslivet och stimulera dem till detta och för arbetsgivare att öka efterfrågan på äldre arbetskraft." Ambitionen finns där @ men förslag till åtgärder lyser som vanligt med sin frånvaro.

Kristdemokraterna anser också att en äldreombudsman bör tillsättas. En äldreombudsman skulle, i likhet med exempelvis Barnombudsmannen, kunna verka för förbättringar och ta initiativ till egna utredningar och lämna förslag till åtgärder. Och inte minst motverka diskrimineringen av äldre i samhället.

Åldersstrecket borde avskaffas @ både mentalt och inom stat, kommun och landsting. Det är uppenbart att det behövs en förändring och att det måste bli ett slut på diskrimineringen av de äldre.

Mot bakgrund av ovanstående är mina frågor till statsministern följande:

1.Vilka åtgärder är statsministern beredd att vidta för att kartlägga diskrimineringen av äldre i samhället?

2.Vilka åtgärder är statsministern beredd att vidta för att minska diskrimineringen av äldre i vårt samhälle?