Det ekonomiska ansvaret för folkbildningen

Herr talman! Gunilla Carlsson i Hisings Backa har frågat mig om jag tagit några initiativ till överläggningar utifrån den av riksdagen beslutade propositionen Lära, växa, förändra. Regeringens folkbildningsproposition (prop. 2005/06:192). Den nuvarande ordningen, med inrättandet av Folkbildningsrådet och införandet av en målstyrning för folkbildningen, går tillbaka till 1991. Då beslutades också förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen där staten anger syftena med statsbidraget. Tillsammans gör folkhögskolor och studieförbund mycket värdefulla insatser inom en rad områden. För sitt angelägna arbete tilldelas folkbildningen årligen ett omfattande statligt stöd. Under 2010 uppgår statsbidraget till över 3,2 miljarder kronor. Folkbildningen är att betrakta som en gemensam angelägenhet för staten, kommunerna, landstingen och de enskilda huvudmännen. Det ekonomiska ansvaret bör bäras gemensamt. Denna princip innebär också att staten inte bör kompensera för bortfall av stöd från andra finansiärer. Regeringen för löpande diskussioner med företrädare för såväl folkhögskolor och studieförbund som kommuner och landsting om exempelvis folkbildningens verksamhet lokalt, regionalt och nationellt men också om de ekonomiska förutsättningarna och behovet av ett gemensamt ansvarstagande. Samtidigt är det viktigt att lyfta fram en annan viktig princip i sammanhanget, nämligen kommunernas och landstingens långtgående självbestämmande exempelvis när det gäller användningen och fördelningen av egna resurser. I syfte att på ett mer övergripande plan fortsätta diskussionen om ekonomiska förutsättningar för och andra centrala frågeställningar rörande hur kommuner och landsting bidrar till att stärka folkbildningen har jag nyligen bjudit in Sveriges Kommuner och Landsting till överläggningar.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utbildningsministern för svaret. Jag har ställt en fråga till utbildningsministern med anledning av det beslut som riksdagen tog under våren 2006 vad gällde folkbildningspropositionen Lära, växa och förändra . I den propositionen lyfte man fram det ekonomiska ansvaret för folkbildningen mellan staten, landstingen och kommunerna. En enig riksdag - det är viktigt att poängtera - beslutade om just den punkten att man skulle ha en överläggning med Sveriges Kommuner och Landsting. Det här var under våren 2006, och som vi vet blev det ett regeringsskifte efter det. Utbildningsminister Björklund har varit minister med ansvar för folkbildningen under snart fyra år. Jag har i flera kammaredebatter med borgerliga företrädare i kulturutskottet frågat vad som händer i den här frågan, och de har tyvärr inte kunnat ge mig något svar. Det blir ganska tydligt när jag nu har fått svaret från ministern, eftersom han inte verkar ha haft någon överläggning med Sveriges Kommuner och Landsting. Men efter snart fyra år har han nyligen bjudit in Sveriges Kommuner och Landsting till överläggningar "i syfte att på ett mer övergripande plan fortsätta diskussionen om ekonomiska förutsättningar för och andra centrala frågeställningar rörande hur kommuner och landsting bidrar till att stärka folkbildningen", som han skriver i sitt svar. Min fråga är: Varför har ministern inte gjort någonting tidigare utifrån det beslut som en enig riksdag tog våren 2006? Vad har ministern tänkt diskutera mer konkret med Sveriges Kommuner och Landsting? När kommer träffen att äga rum?

Herr talman! Jag tyckte att det var så roligt att debattera med utbildningsministern att jag fortsätter i den här frågan också. Den här interpellationen är jättebra, och jag tackar Gunilla Carlsson i Hisings Backa för att hon har ställt den till utbildningsministern. Jag har ställt en liknande interpellation - jag vill minnas att det var hösten 2006 - om just detta att följa upp det som då beslutades om folkbildningspropositionen. Det var stor enighet om den propositionen, om folkbildningens viktiga roll i samhället och att detta var en angelägenhet för hela samhället och på alla nivåer, stat, landsting och kommuner. Jag vill bara stryka under den fråga som Gunilla Carlsson har ställt till utbildningsministern. Folkbildning är en viktig aktör i samhället och har betytt mycket för den demokratiska utvecklingen. Tittar man tillbaka historiskt sett gick folkbildning och folkrörelser hand i hand för att bygga Sverige. Man samlades i studiecirklar, gick folkhögskolekurser, diskuterade olika samhällsproblem, gick ut och agerade och tog beslut som förändrade samhället. Det var väldigt viktigt för det svenska samhället. Jag skulle också vilja påstå att folkbildningen har spelat stor roll för utbildningsväsendet i Sverige. Folkbildningens pedagogik har påverkat även skolans pedagogik. Man kanske har sett det tydligast i förskolepedagogiken, men alla nivåer har fått influenser av folkbildningspedagogik. Många svenskar har fått andra kunskaper och makt över sitt eget liv genom folkbildning och studier, så det här är väldigt viktigt. Därför är det här en angelägen fråga. Vad har då hänt sedan folkbildningspropositionen antogs för fyra år sedan? Jo, vi hörde att det var ett kraftfullt stöd från statens sida på 400 miljoner kronor som kom till folkbildningen, och det var värdefullt. Sedan dess har staten och regeringen skrivit upp anslaget till folkbildningen. Man kan titta på landstingssidan. Man kan väl säga generellt att de där har hållit ställningarna hyfsat under åren. Men det som är den stora katastrofen, skulle jag vilja påstå, är kommunbidragen. Man kan gå tillbaka till början av 90-talet. Vi fick den nya förordningen 1991. Stödet från kommuner till folkbildning har halverats. Det är egentligen helt oacceptabelt. Med tanke på folkbildningens viktiga roll i samhället, det som jag berättade om för att ge en bakgrund till den här frågan, är det skrämmande. Därför blev jag glatt överraskad när jag läste i utbildningsministerns svar att han har tagit initiativ till att bjuda in just Sveriges Kommuner och Landsting till samtal. Det svaret fick jag nämligen inte 2006 av utbildningsministern. Då var det inte några sådana samtal på gång. Därför är jag glad över detta. Jag är också spänd på att höra: Vad kommer du att säga under de här samtalen? Är det några nya signaler? Har utbildningsministern kommit på någonting som han vill säga för att kommuner ska ta ett större ansvar för folkbildning i Sverige?

Herr talman! Jag inser att Thomas Strand har sysslat med folkbildningsfrågor under mycket längre tid än vad jag har gjort. Men jag har också studerat de här siffrorna och sett hur framför allt den kommunala sektorns anslag till folkbildningssektorn över en längre tid har minskat. Det är riktigt. Det har minskat med i stort sett hälften, eller det har minskat med 45 procent från 1991 till 2009. Eftersom staten har ökat sina anslag betyder det att den statliga andelen av den totala finansieringen har ökat markant. Det var inte avsikten för 20 år sedan. Avsikten var att detta skulle vara ett gemensamt åtagande. Därför delar jag helt den uppfattning som ni båda ger uttryck för. Det är naturligtvis det här jag kommer att säga till kommunerna och till Kommunförbundet. Vi har en uppgörelse. Det finns inte i uppgörelsen några exakta summor som var och en ska bidra med, men det är min uppfattning att det går att diskutera huruvida man i dag lever upp till den här uppgörelsen från kommunsidan. Det är naturligtvis det jag kommer att säga. Jag anser att kommunerna behöver skärpa sig på den här punkten.

Herr talman! Tack, för svaret! Det är inte en dag för tidigt. Jag hade önskat att ministern hade gjort det här för flera år sedan, kanske redan hösten 2006 när Thomas Strand tog upp det i en interpellationsdebatt med ministern. Det är precis som du säger. Det är 45 procent i minskade anslag sedan 1991. Men från och med 2009 är det också 80 kommuner som har budgeterat sänkta bidrag. I förra årets budget var det alltså 80 kommuner som budgeterade sänkta bidrag. Det är dessutom 15 kommuner som inte ger en enda krona till folkbildningen. De har ökat i antal. Tio av de här kommunerna ligger i Stockholm. Detta kan man också fundera på. Vad är det som gör att man gör ett sådant ställningstagande, att man inte över huvud taget lägger några resurser på folkbildningen? Det tycker jag också att ministern ska ta med sig. Man har ett gemensamt ekonomiskt ansvar. Men man kan också titta på vad folkbildningen kan ge till ett samhälle, vilken resurs folkbildningen faktiskt är. Jag tror att vi här vet att folkbildningen är en del av den utveckling som det här landet står för. Inte minst inom utbildningssektorn har man mycket att tacka folkbildningen för. Vi vet att vi har stora utmaningar i dag. Det är många människor som fortfarande står utanför och som inte känner sig delaktiga i samhället. Vi vet att folkbildningen är en väldigt bra aktör just när det gäller de grupperna. Den kan göra att det känns meningsfullt. Folkbildning kan göra att man växer som person och att man vågar och kan ta större utrymme i samhällsdebatten över huvud taget. Jag skulle önska att ministern tog med sig den diskussionen. Det handlar om att vi faktiskt lyfter upp folkbildningen. Det finns säkert många politiker runt om i det här landet som inte själva har erfarenheter av folkbildning, som inte riktigt vet vad det är för någonting. Då är det lätt att i en budgetdiskussion säga: Ja, men de där pengarna kan vi lätt stryka. Då inser man inte vad det är man stryker bort i ett samhälle. Jag skulle önska att ministern tar med sig detta även i de här diskussionerna. Sedan förstår jag att det är jättetufft ute i kommunerna. De har en tuff ekonomisk situation, inte minst efter snart fyra år med en borgerlig regering som har gjort att de har fått minskade anslag och också ökade utgifter. Inte minst har det blivit en ökad arbetslöshet och fler med socialbidrag. Det gör naturligtvis att de har en tuff situation vad det gäller ekonomin. Jag ställer mig återigen frågan: Varför har ministern dröjt så länge med att bjuda in till den här dialogen? De här siffrorna har ju inte kommit det senaste året, utan minskningen är en trend som har pågått under många år. Varför har man då inte gjort det som riksdagen faktiskt beslutade redan under den förra mandatperioden och bjudit in till den här dialogen? Jag tror att jag ställde frågan tidigare: När är det tänkt att den här dialogen ska äga rum? Det är lite spännande, inte minst för mig och Thomas Strand som har följt den här frågan. När tänker ministern träffa Sveriges Kommuner och Landsting för att diskutera den här frågan?

Herr talman! Jag tycker också att det är bra att utbildningsministern har tänkt om och nu är villig att träffa SKL. Jag tänkte i mitt stilla sinne att det också inger hopp när det gäller den föregående debatten om folkhögskolelärare. Man kan ju tänka om. Det kanske är så man ska se det, långsiktigt. Det har dröjt väldigt länge, men det är i alla fall bra att det blir av. Det är också bra att utbildningsministern lyfter det här med den ekonomiska situationen och att utbildningsministern ser detta. Det här såg vi redan för fyra år sedan, så det är ingen nyhet. Men det här är jätteviktigt. Det här behövs verkligen för utbildningens och för bildningens skull i Sverige. Jag skulle också vilja skicka med en annan sak som man kan ta upp i de här diskussionerna. Det handlar om arbetslösheten. Här vet vi - jag har sagt det förut - att folkbildningens aktörer kan spela roll för att möta människor som just nu har det svårt, som går utan arbete. Jag ska inte bara hålla på och gulla med ministern i den här frågan. Det handlar också om hur det ser ut framåt. Ni har sagt att ni, om ni fortsätter att styra Sverige, kommer att ta bort de 12 miljarderna till kommuner och landsting. Det blir en ännu större press på kommuner. För en orsak till att man har dragit ned på folkbildningsstödet är att man har fått in för lite pengar. Därför är det väldigt viktigt att man går sida vid sida och hjälps åt, staten, landstinget och kommunerna, i de här frågorna.

Herr talman! När det gäller den sista punkten tror jag att Thomas Strand påstod samma sak i en tidigare debatt, för en stund sedan. Men jag tar det en gång till. Vi har sagt att vi ger besked i vårt valmanifest om hur vi ser på statsbidraget till kommunerna för kommande år. Den här minskningen från kommunerna har ägt rum sedan i början av 90-talet. Det har väl inte varit en helt jämn kurva, men det har ändå skett under 20 års tid. Man kan naturligtvis ställa frågan varför jag inte gjorde något förut. Man kan också ställa frågan: Varför gjorde inte mina socialdemokratiska företrädare någonting under tolv år? Men vi gör det här nu, och det är bra. Vi tar nu det här initiativet. Jag hörde någon viskning om att det just nu diskuteras tidpunkt för mötet. Det handlar om att det ska ske före semestern. Det är alltså inom kort ett sådant möte kommer att äga rum, om vi får till det med Kommunförbundet. I annat fall blir det omedelbart efter semestern. När man tittar på de här siffrorna över en längre tid ser det, som sagt, bekymmersamt ut, tycker jag, i varje fall när det gäller kommunernas åtaganden. Jag håller med om beskrivningen av landstingen, som ju i hög utsträckning finansierar folkhögskolorna. Där har det bara skett mindre förändringar. Men på kommunsidan har det skett en markant förändring under en 20-årsperiod. Jag delar helt uppfattningen att folkhögskolorna har en viktig uppgift i vårt land. Det talades om arbetslöshet. Det är väl så att folkhögskolorna dessutom nu har fått en del ytterligare uppdrag som en del av arbetslöshetsbekämpningen. Men redan utan det uppdraget har man en viktig uppgift för människor som har misslyckats i grundskolan eller i gymnasiet eller som vill få en ny start och en ny chans. Inte minst genom den pedagogik som många folkhögskolor använder, som avviker en del från det allmänna skolväsendets pedagogik, klarar man av att möta andra grupper av elever som det vanliga skolväsendet möter. Därför har folkhögskolorna ett stort värde att bidra med, tycker jag, i det livslånga lärandet. Jag har alltså ingen annan uppfattning än vad ni har om folkhögskolans roll och värde. Jag är helt beredd att peka på de här siffrorna. Jag är inte säker på att kommunsektorn samlat är medveten om att stödet har minskat så mycket och så länge. Men det är helt uppenbart att vi behöver diskutera detta med kommunsektorn.

Herr talman! Jag vill tacka för den här debatten med ministern. Jag hoppas verkligen att vi ser en lösning i den här frågan. Det är precis som du säger. Vi hade en socialdemokratisk regering i tolv år, men det var också under socialdemokratisk regering som den här propositionen kom fram. En punkt i den propositionen var just att man såg behovet av att stärka upp diskussionen med Sveriges Kommuner och Landsting. Det är precis som du säger. Vi har ingen delad åsikt om det kommunala självstyret eller landstingen. De ska naturligtvis ha det självstyret. Vi måste ändå ta ett gemensamt ansvar. Vi behöver ha den diskussionen. Därför hade man med det i den proposition som den socialdemokratiska regeringen lade fram under den förra mandatperioden. Jag tycker att det är lite olyckligt att det har behövt ta fyra år innan ministern har bjudit in till det här samtalet med Sveriges Kommuner och Landsting. Vi har ändå sett siffrorna som har dalat ned allteftersom. Bara att minska anslaget med närmare 50 procent sedan 1991 känns inte bra med tanke på hur viktig folkbildningen och dess verksamhet är ute i kommunerna. Vi gör också satsningar från socialdemokratiskt håll. Vi ökar på vad det gäller resurserna ut till folkhögskolorna för att de ska jobba med utbildning för inte minst ungdomar som nu står utanför arbetsmarknaden men också för vuxna. Det är en viktig del som man kan göra för att se till att arbetslösa får en möjlighet att ändra inriktning eller, som du själv sade, har man kanske inte lyckats så bra i skolan. Man kan få ytterligare en chans och kanske ytterligare en chans. Jag tycker att det ska vara möjligt att få det. Vi socialdemokrater i Sverige tycker att man ska få nya chanser här i livet flera gånger.

Herr talman! Jag konstaterar att vi låter överens om det här. Gunilla Carlsson kan inte låta bli att påtala att det var under min tid som samtalen inte har skett. Men det fanns tolv år tidigare då de kunde ha skett. Vill en regering ha överläggningar med Kommunförbundet måste man inte lägga fram en proposition till riksdagen. Det går bra att bjuda in dem bara. Så det hade man kunnat göra under tolv år tidigare. Men nu gör vi det, och jag är glad över att vi verkar vara eniga om vad som ska framföras vid de samtalen.