Den iranska regimens övergrepp på de mänskliga rättigheterna

Fru talman! Maryam Yazdanfar har frågat mig på vilket sätt jag ämnar agera till försvar för de mänskliga rättigheterna i Iran. Som jag har anfört i ett tidigare interpellationssvar och i flera svar på riksdagsfrågor ser regeringen med stor oro på den försämring av situationen för de mänskliga rättigheterna som under det senaste året har skett i Iran. En omfattande tillämpning av dödsstraffet, förföljelse och ofta långtgående trakasserier och frihetsberövanden av oliktänkande och andra personer som med demokratiska medel kritiserar regimen, förekomsten av tortyr, förföljelse och diskriminering av religiösa och i vissa fall etniska minoriteter utgör problem som Sverige och Europeiska unionen i många olika sammanhang haft anledning att reagera mot. EU:s engagemang inom området mänskliga rättigheter har ökat under de senaste åren. Arbetet inom unionen tar sig för närvarande främst uttryck i kritiska démarcher och offentliga uttalanden, vilka har ökat i antal. Det beror dels på den försämrade situationen för mänskliga rättigheter i Iran, dels också på att Iran vägrat att återuppta den särskilda MR-dialog som Europeiska unionen har fört men som legat nere sedan 2004. Europeiska unionens ansträngningar att försöka påverka Iran när det gäller området mänskliga rättigheter kommer självfallet att fortsätta. I interpellationen refereras till domen mot den iranska människorättskämpen Parvin Ardalan. Parvin Ardalan nekades i mars i år att lämna Iran för att ta emot Olof Palme-priset. I ett första skede verkade Sverige genom diplomatiska kanaler för att förmå de iranska myndigheterna att ompröva beslutet och tillåta Ardalan att resa. När sedan beslutet stod fast var vår kritik mot Iran avseende behandlingen tydlig och skarp. Så var också fallet när Ardalan i början av september fick sin villkorliga dom avkunnad. Fallet Ardalan exemplifierar två av de tillvägagångssätt som vi, både som enskilt land och som medlem i Europeiska unionen, använder för att söka förmå Iran att bättre respektera de mänskliga rättigheterna, dels direkta diplomatiska kontakter med de iranska myndigheterna för att försöka påverka den allmänna situationen samt, kanske det allra viktigaste, rörande specifika fall, dels öppen och tydlig kritik av det vi anser vara övergrepp och missförhållanden när diplomatiska kanaler inte ger resultat. Fru talman! Som jag konstaterade i en interpellationsdebatt i våras i samma ämne är Europeiska unionens och Sveriges möjligheter att framgångsrikt utöva påtryckningar mot Iran begränsade. Detta innebär inte att vi avstår från att påtala allvarliga problem när vi anser att sådana förekommer. Omvärldens uppmärksamhet är inte sällan det bästa skyddet för mänskliga rättighets-försvarare och regimkritiker i länder där förtryck och förföljelse äger rum. Så torde vara fallet också i Iran. Jag är också övertygad om att en politisk, ekonomisk och diplomatisk isolering av Iran inte skulle gynna utvecklingen i landet, snarare tvärtom. Vi måste fortsätta att kritisera Iran när det är befogat. Vi måste fortsatt verka för en kritisk dialog om mänskliga rättigheter med Iran för att med iranska företrädare kunna diskutera situationen för de mänskliga rättigheterna i landet såväl generellt som i konkreta fall. Vi måste på ett bättre sätt identifiera och visa på de mervärden som Sverige och framför allt unionen i stort kan erbjuda Iran om de mänskliga rättigheterna respekteras. Det är - som vi diskuterade i vår debatt i våras - ett tålmodigt, långsiktigt och svårt arbete. Och det är ett arbete som regeringen tar på största allvar.

Fru talman! Tack utrikesministern! Jag har interpellerat utrikesministern tidigare när det gällt liknande frågor, precis som många andra av kammarens ledamöter. Man kan uppleva att det blir tjatigt ibland, men jag tror att ett sätt för den demokratiska världen att uppmärksamma de övergrepp som begås mot mänskliga rättigheter, både i Iran och i andra länder, är att faktiskt aldrig låta ett fall försvinna i mängden, att alltid ta upp varje fall av övergrepp till diskussion. Ett sätt är att ställa en interpellation till utrikesministern på det här sättet och därmed få upp frågan i en interpellationsdebatt här i kammaren. Det är väl så viktigt. Precis som tidigare har Socialdemokraterna och utrikesministern haft en samsyn om frågor som rör mänskliga rättigheter i Iran, en kombination mellan diplomati och en stark och tydlig kritik av de övergrepp som sker. Tyvärr ser vi att utvecklingen inte går åt rätt håll, precis som utrikesministern säger. Snarare går den åt fel håll. Den iranska regimen använder världssamfundets påtryckningar i fråga om anrikning av uran som ett bevis gentemot befolkningen på att världen är emot Iran som nation och emot det iranska folket. Man använder det som argument för att öka förföljelsen av oliktänkande regimkritiker. Någonstans måste jag fråga utrikesministern: Utrikesministern säger att han är övertygad om att isolering inte skulle gynna utvecklingen - jag är inte heller så säker på att isolering skulle gynna utvecklingen av de mänskliga rättigheterna - men vad skulle få utrikesministern att ändra sig i den frågan? Det har nu gått snart 30 år sedan den islamiska revolutionen när den nuvarande regimen tog över makten, och förföljelserna har bara ökat. Det är en regim som till synes är oruckbar. Jag hoppas inte det eftersom jag har en ljus tro på framtiden. Jag tror att frihet och demokrati till slut kommer att segra. Men det har gått 30 år. Vilka faktorer skulle få utrikesministern att ändra sin syn på isolering? Hur skulle det synsättet kunna förändras? Det skulle jag jättegärna vilja ha svar på.

Fru talman! Ett tack till Maryam Yazdanfar som aktualiserar hur det förhåller sig med de mänskliga rättigheterna i Iran. Det är ett land som verkligen kränker många grundläggande värden. Ett tack också till utrikesministern som i sitt svar visar att vi har en regering som för en aktiv utrikespolitik och att kampen för de mänskliga rättigheterna också finns med där. Situationen i Iran är allvarlig. Vi riksdagsledamöter får ofta rapporter från olika organisationer. Vi kan få veta att studenter vid ett universitet måste vara klädda på ett visst sätt för att få fortsätta sina studier. I augusti avrättades andliga ledare för sunnimuslimer i provinsen Sistan va Baluchestan. Förra månaden bestämde de juridiska myndigheterna i Iran att lägga till två brott till brott som renderar dödsstraff. Det var brotten Mortad Meli och Mortad Fetri . Mortad Fetri innebär att de barn som föds av muslimska föräldrar och som vid myndig ålder bestämmer sig för att avsäga sig sin ärvda muslimska tro kan dömas till döden. Mortad Meli innefattar de personer som föds av icke muslimska föräldrar och som en gång konverterat till islam men sedan vill avsäga sig sin muslimska tro. De kan också dömas till döden. Iran har ett rättssystem som präglas av oförutsägbarhet och korruption. Stening och spöstraff är bara några exempel på ovärdiga bestraffningsmetoder. Godtyckliga arresteringar är vanliga. Det händer att människor bara försvinner. Det finns många hemliga fängelser. Minderåriga döms till döden, och sedan verkställs dödsdomen när de underåriga uppnått myndighetsåldern 18 år. Vi vet också att det finns ett kvinnoförtryck. Till exempel behöver en kvinna sin fars, makes eller annan manlig släktings tillstånd för att söka pass. Utrikesministern beskrev i interpellationssvaret hur den svenska regeringen på egen hand och via EU engagerat sig i kampen för mänskliga rättigheter i Iran. Jag antar att vi kan vidga perspektivet något och komma in på FN:s roll. Hur driver Sverige inom FN frågan om situationen i Iran, och hur bedömer utrikesministern FN:s möjligheter att påverka så att de mänskliga rättigheterna i Iran kan respekteras bättre?

Fru talman! Man kan möjligtvis säga, Maryam Yazdanfar, att det kan verka tjatigt med dessa interpellationer, men jag tycker att interpellationerna har ett betydande värde. De ger oss möjligheten, även om de inte avslöjar några större meningsskiljaktigheter, att diskutera situationen i kammaren. Det faktum att vi med mer eller mindre långa eller korta mellanrum diskuterar situationen för mänskliga rättigheter här i kammaren i Sverige har kanske en liten signal- och symboleffekt. Fortsatt tjat i denna fråga - om vi nu ska använda detta uttryck - välkomnas av åtminstone denna utrikesminister. Vi är alla överens om att situationen har förvärrats under det senaste året. Det är det som har lett till att vi har haft anledning att kontinuerligt återkomma till frågan i dialogen med de iranska myndigheterna. Dialogen är viktig, både den diskreta dialog man kan föra i olika sammanhang - framför allt i konkreta fall, och det har funnits konkreta fall där vi har fört en diskret dialog och nått vissa framsteg - och en öppen kritik av den utveckling vi ser i den iranska politiken. Sedan infinner sig den fråga jag fick: Finns det en viss tidpunkt då man ska övergå till att i stället föra en politik som innebär att isolera det iranska samhället? Jag tillhör dem, som bekant, som egentligen inte alls tror på isoleringspolitik. Jag kan inte finna något exempel där jag har förordat det eller trott att det har varit effektivt. Det har gällt det på sin tid gamla Sovjetunionen. Det kan gälla dagens Kina, som inte utmärker sig av någon exemplarisk respekt för mänskliga rättigheter. Det kan gälla det aktuella exemplet Zimbabwe eller ett ännu mer aktuellt exempel, med för närvarande diskussioner i Europeiska unionen, nämligen Vitryssland. Vi har bedrivit en isoleringspolitik, men den har inte haft någon märkbar inverkan på utvecklingen. Jag tror att en politik som öppnar samhällen som dessa för omvärldens inflytande och kontakter successivt kan leda till förbättringar. Det iranska samhället är inte ett naturligt slutet samhälle gentemot omvärlden. Det är en rik och mångfasetterad kultur som per definition skulle vilja vara mer i kontakt med omvärlden. Vi kan på olika sätt försöka - parlamentariskt, ekonomiskt eller på andra sätt - att vidga kontaktytorna mellan våra samhällen och det iranska samhället för att på det sättet försöka påverka utvecklingen. Till det resonemanget vill jag också lägga det enkla konstaterandet att jag tror att en isoleringspolitik - som jag inte tror på - snarare skulle vara kontraproduktiv. Även om man skulle försöka genomföra den är den inte möjlig att genomföra. Vi från västeuropeisk sida, möjligen också nordamerikansk sida, skulle möjligtvis kunna genomföra en sådan, men världen är betydligt mycket större än bara Västeuropa och Nordamerika. Världen i övrigt skulle i ett sådant läge troligen intensifiera samarbetet med Iran på ett sätt som förmodligen vore direkt kontraproduktivt från utgångspunkten respekten för mänskliga rättigheter, utveckling mot demokrati och ett mer öppet samhälle. Vad kan Förenta nationerna göra? Inom ramen för den dialog om MR som finns i Genève har vi bland annat påtalat utvecklingen i Iran. Det är väl korrekt att säga att det inte är alla som ställer upp på denna kritik. Vi är tillbaka till den situation jag nämnde, nämligen att detta är frågor som drivs av västra Europa och norra Amerika. Vi tvingas dessvärre konstatera att vi ibland är relativt ensamma. Det är absolut inget skäl för att vi inte ska fortsätta att utnyttja den plattform som Förenta nationerna utgör i detta viktiga och fortsatta arbete för Irans medborgares långsiktiga väl.

Fru talman! Jag lovar att bidra med det jag kan för att utveckla och öka tjatet om de mänskliga rättigheterna. Precis som utrikesministern säger är det viktigt att vi för diskussionerna på den parlamentariska arenan. Jag tror att det krävs en mängd olika faktorer för att en isoleringspolitik ska fungera. I fallet med Iran uppfylls inte de kriterierna. Därför skulle det inte vara speciellt fruktbart att föra en isoleringspolitik gentemot Iran. I en diplomatisk dialog och i en dialog mellan den demokratiska världen och den icke-demokratiska världen ska man kunna förvänta sig en respektfull partner. Jag uppfattar det som att den iranska regimen har gått helt åt fel håll. Man visar ett förakt mot den demokratiska omvärlden. Man visar ett förakt gentemot de samarbetsorganisationer som finns som vilar på demokratisk grund. Hur kan vi bli starkare i vår kritik? Det är ordets makt vi måste använda - än så länge. Jag blir glad när utrikesministern talar om vidgade kontaktytor med det iranska samhället, speciellt det civila samhället. Det är starkt. Det är inte så att det iranska folket är ett kuvat folk som inte vet vad som försiggår i deras eget land, utan det civila samhället är starkt. Kvinnorörelsen är stark. Det finns en stark fackföreningsrörelse. Det finns en stark rörelse för barnens rättigheter. Det är med glädje jag kan se med vilket mod man för kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Hur tänker utrikesministern verka för att kontakterna mellan civilsamhällena i den demokratiska världen och Iran kan öka för att vi ska få till denna dialog på alla nivåer och mellan alla samhällsinstanser? Oftast ter sig dialogen med det högsta skiktet tämligen meningslös.

Fru talman! Denna debatt visar än en gång hur viktigt det är att på många håll i världen rikta uppmärksamhet på hur förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter verkligen är i Iran. Men vi vet att det inom Iran finns föreningar, organisationer och enskilda personer som trots svårigheterna vågar stå upp i kampen mot det orättfärdiga som händer i landet. Dessa insatser är visserligen noga övervakade av de styrande, men de har säkert ändå stor betydelse. De som protesterar är verkligen värda all uppmärksamhet från oss i Sverige. Min fråga till utrikesministern blir därför: Hur stöder regeringen detta viktiga arbete? Är det genom ekonomiskt stöd eller på annat sätt?

Fru talman! Denna debatt visar än en gång hur viktigt det är att på många håll i världen rikta uppmärksamhet på hur förhållandena när det gäller mänskliga rättigheter verkligen är i Iran. Men vi vet att det inom Iran finns föreningar, organisationer och enskilda personer som trots svårigheterna vågar stå upp i kampen mot det orättfärdiga som händer i landet. Dessa insatser är visserligen noga övervakade av de styrande, men de har säkert ändå stor betydelse. De som protesterar är verkligen värda all uppmärksamhet från oss i Sverige. Min fråga till utrikesministern blir därför: Hur stöder regeringen detta viktiga arbete? Är det genom ekonomiskt stöd eller på annat sätt?

Fru talman! Bägge frågorna rör egentligen samma inriktning, där vi är ense om att vi ska se vad vi kan göra för att stimulera vad man kan kalla den bredare dialogen - den smalare dialogen, höll jag på att säga, regeringsdialogen. Vi har anledning att föra en dialog med de iranska myndigheterna i andra frågor. Iran är en relativt viktig regional aktör. Det kan gälla frågor om stabiliteten i Irak och stabiliteten i Afghanistan. För att ta ett mycket konkret svenskt intresse gäller det också att bekämpa narkotikahanteringen. En del av smugglingsvägarna från narkotikaproduktionen i Afghanistan går genom Iran, och Iran har ett mycket omfattande problem med narkotikaberoende. Där har vi, trots alla meningsmotsättningar i övrigt, ett intresse av en dialog och till och med ett samarbete. Den bild som jag tror att vi är överens om i den här debatten är att Iran - utan att ta bort någonting av den beskrivning som vi alla har gjort av situationen för mänskliga rättigheter i samhället - inte är en grå, totalitär diktatur enbart. Det är inte nödvändigtvis regionens minst fria samhälle, kanske till och med en bra bit därifrån. Där finns ett starkt, mångfasetterat och rikt civilt samhälle. Det finns till och med inom denna svårgenomträngliga regim ett element av delvis kontrollerad pluralism. Det skapar förutsättningar, tror jag, för en långsiktig dialog på bredden. Det för mig då till frågan: Vad kan vi göra för detta? Ja, jag har inget omedelbart standardsvar på det. Men jag tror att vi är överens om att det inte är isoleringsvägen, utan att vi utvecklar kontakterna på bredden med det iranska samhället. Det kan gälla parlamentariska kontakter. Det kan gälla kontakter mellan frivilligorganisationerna. Kvinnoorganisationer har nämnts, och de spelar en viktig roll i det här sammanhanget. Det kan gälla medier. Det kan gälla många andra. Det en regering kan göra i detta sammanhang är relativt begränsat. Men vi kan peka på möjligheter, uppmuntra till dialogen och visa på det långsiktiga värde som ligger i detta. När vi gör detta kanske vi både kan medverka till en utveckling i det iranska samhället och möjligtvis med tiden öka trovärdigheten i den kritik som vi för fram såväl offentligt som i den diskreta officiella dialogen med de iranska myndigheterna när det gäller det sätt på vilket situationen för de mänskliga rättigheterna har försämrats under senare år. Vi har vid flera tillfällen direkt tagit upp enskilda fall. Vi har tagit upp några fall som har varit föremål för offentlig uppmärksamhet. Då har det ofta nått en gräns, för möjligheterna till påverkan är rätt begränsade. Det har funnits enskilda fall där vi kanske har kunnat påverka. Sedan har det varit den dialog som vi för i största allmänhet angående situationen. Jag sammanträffar då och då med den iranske utrikesministern. Jag träffade honom senast i samband med FN:s generalförsamling i New York för ett antal veckor sedan och berörde olika frågor. Jag berörde också den olika syn vi har på mänskliga rättigheter. Jag skulle tro att jag kommer att träffa honom igen inom de närmaste månaderna, och jag kommer då självfallet att utnyttja möjligheten att återigen erinra om den olika syn vi har på mänskliga rättigheter och också om betydelsen av att få i gång en bredare dialog mellan Iran och Europeiska unionen om mänskliga rättigheter. Det är ett led i den bredare dialog som vi eftersträvar med Iran, centrerad just nu kring den nukleära frågan men med en betydligt mycket bredare ansats än så när det gäller det längre perspektivet.

Fru talman! Precis som utrikesministern säger är det ett pluralistiskt samhälle, och människor tar de möjligheter som finns för att protestera och opponera mot den politik som förs. För ett halvår sedan träffade jag en ung hiphopparkille här i Stockholm som var på besök hos sin farbror. Han berättade en talande historia. Han var inte född vid tiden för den iranska revolutionen, men precis vid den iranska revolutionen ville man först förbjuda musik. Man insåg att det inte går, för människor vill lyssna på musik. Då kom man på att man kunde tillåta klassisk musik, som i alla fall är bättre än "djävulens musik", som var pop och rock och kom från USA-imperialismen. Men där insåg man också att det inte gick att förbjuda, med den nya tekniken och tv-serier som rullade in över landets gränser. De unga människorna ville ha det här - det är ett väldigt ungt samhälle. Man kunde inte förbjuda det. Nu tillåter man revolutionär rock och pop i alla fall, och det måste ses som ett framsteg. Min hiphopparkompis sade att man någon gång i framtiden kanske också kan få rappa i fred utan att de stör. Hans hiphopparkollektiv blev utsatt för en räd, där de intervenerade i hans bostad och grep några av hans kompisar. Det är en väldigt sorglig historia. Men kampen och glädjen finns där. Med det vill jag erinra om hur viktigt det är att vi fortsätter med demokratibiståndet - det är viktigt för att de civila kontaktytorna ska kunna utvecklas och behållas.

Fru talman! Jag har ingenting att tillägga. Jag tycker att den historien visar just det som vi har anledning att notera: Detta är ett samhälle där det finns en betydande bredd, där en auktoritärt inriktad regim kan ägna sig åt att försöka förbjuda och begränsa. Den lyckas i viss utsträckning, men det finns gränser för vad som kan göras. Låt mig inte från hiphopperspektivet men från ett annat perspektiv bara notera att Iran är ett av de länder i världen som har störst antal bloggare. Det visar den kraft som finns i det civila samhället. Både hiphop och bloggning kan vara krafter för MR och demokrati.