den enskildes makt över arbetstiden

Fru talman! Erik Ullenhag har frågat mig om regeringen avser att lämna något förslag om timbank utifrån det betänkande som ordföranden för Kommittén för nya arbetstids- och semesterregler, KNAS, Hans Karlsson för snart ett och ett halvt år sedan lämnade över till statsrådet Mona Sahlin och om regeringen ämnar vidta andra åtgärder för att öka den enskilde arbetstagarens inflytande över arbetstiden. Jag håller med Erik Ullenhag om att det är viktigt att människor får större makt över sin arbetstid. Jag är övertygad om att ett ökat inflytande för individen över arbetstidens förläggning är en av flera viktiga åtgärder för att minska de stressrelaterade problemen i arbetslivet. Inflytandet över när man arbetar har stor betydelse för människors möjlighet att planera sin tid och för möjligheten att kombinera arbetsliv och livet i övrigt. Det är också stora skillnader mellan olika grupper på arbetsmarknaden i hur stort inflytande man som enskild arbetstagare har över arbetstiden. Många tjänstemän har stor möjlighet att påverka sin arbetstid medan andra gruppers möjlighet ofta är betydligt mindre. En viktig strävan är därför att skapa ökad jämlikhet mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Erik Ullenhag kan känna sig trygg i att jag tycker att det är lika viktigt i dag att stärka arbetstagarnas inflytande över arbetstidens förläggning som jag gjorde när jag jobbade med KNAS-utredningen. I 121-punktsöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet om samarbetet under mandatperioden säger de tre partierna att "vi vill stärka individens inflytande över arbetstidens förläggning i linje med det utredningsförslag som finns i KNAS". I budgetpropositionen för 2004 aviserar regeringen att den avser att föreslå ändringar som ger den enskilde arbetstagaren ett ökat inflytande över arbetstidens förläggning. Inflytandefrågorna är alltså inte, som Erik Ullenhag befarar, "lagda i byrålådan" utan i högsta grad aktuella. KNAS lämnade förslag på en rad områden. Den fortsatta hanteringen av förslagen tas därför i flera steg. I ett första steg tas förslag fram för att åtgärda de brister som EG-kommissionen konstaterat i det svenska genomförandet av EG:s arbetstidsdirektiv. Regeringen avser att lämna en proposition till riksdagen med förslag om ett förtydligat genomförande av arbetstidsdirektivet i början av 2004. Därefter kommer regeringen att ta ställning till förslagen om inflytandet över arbetstidens förläggning och de andra förslagen från KNAS-utredningen.

Fru talman! Jag instämmer i Erik Ullenhags otålighet. Arbetstidskommittén överlämnade sitt förslag för ett och ett halvt år sedan till statsrådet Mona Sahlin - närmare bestämt juni 2002. Om man får tro pressmeddelandet vid den tidpunkten såg hon fram mot möjligheten att under hösten samma år lägga fram ett lagförslag om flexibel ledighet, dock under förutsättning att väljarna gav den socialdemokratiska regeringen förnyat förtroende. Vi skriver i dag 2003, och inget lagförslag är ännu ens i sikte - trots att väljarna gav den socialdemokratiska regeringen förnyat förtroende. Man kan undra varför. Det är glädjande - om än lite överraskande - att se Folkpartiets engagemang i frågan. Med en lite välvillig tolkning av Folkpartiets inlägg kan man säga att vi nu är fyra partier i riksdagen som nästan är överens. Ju fler desto bättre. Erik Ullenhag vill ha timbank och ökat inflytande över arbetstidens förläggning för arbetstagarna, men inte för de fem ledighetsdagarna - i varje fall inte om de inte går att växla mot kontant lön, om jag har tolkat Folkpartiets förslag rätt. Arbetstidsminister Hans Karlsson står, såvitt jag kan bedöma, fortfarande bakom kommitténs förslag i sin helhet. Det gör också vi i Vänsterpartiet. Var Miljöpartiet står i dag har jag inte någon bestämd uppfattning om, men vi får utgå från att Miljöpartiets ställningstagande i kommittén fortfarande gäller. Därmed borde förutsättningarna vara goda för att gå till riksdagen med ett konkret förslag. Riksdagsmajoriteten finns på plats med eller utan Folkpartiet. Skulle Folkpartiet ansluta sig blir vi fyra partier, det vill säga en betryggande majoritet. Det finns många goda skäl att genomföra kommitténs förslag. Jag delar helt Erik Ullenhags och Hans Karlssons uppfattningar i den frågan om värdet av ett ökat inflytande för arbetstagarna över arbetstidens förläggning. Sett ur både ett hälso- och ett jämställdhetsperspektiv är kommitténs förslag helt i rätt riktning. Det innebär också att de skillnader som i dag finns med olika grupper och branscher på arbetsmarknaden utjämnas. Det är ett viktigt rättviseperspektiv. Det hör också till saken att de föreslagna förändringarna inte är dramatiska. Fullt utbyggt innebär kommitténs förslag att arbetstagarna ska disponera ungefär 80 timmar mer om året som ska läggas ut som ledighet i enlighet med arbetstagarnas önskemål. Det ska naturligtvis vara inom rimliga gränser och med hänsyn till verksamhetens krav. Det ska även gälla önskemålet att korta den dagliga arbetstiden eller veckoarbetstiden. Det är steg helt i rätt riktning sett mot bakgrund av utvecklingen i arbetslivet och i samhället i övrigt. Samhällets kostnader för ohälsan, den demografiska utvecklingen och finansieringen av välfärden i framtiden kräver både tillväxt och hushållning med resurser - inte minst de mänskliga. Därför är jag helt övertygad om att som en del i en samlad politik för att minska ohälsan och öka arbetskraftsutbudet och tillväxten kan kommitténs förslag vara en del av lösningen snarare än en del av problemet, vilket många tyvärr tycks anse om förslaget.

Fru talman! Jag känner igen diskussionen. Vi deltog alla tre i den utredning som vi nu pratar om och vill fullfölja i riksdagen. Det är alltså ingen stor skillnad mellan oss i synen på behovet av återhämtning under arbetsdagen och under arbetsveckan. Vi är överens om att det behövs ett ökat inflytande för löntagarna. Den linje som Erik Ullenhag efterfrågar är att vi nu koncentrerar oss på att göra det som regeringen ansåg var den första och, av formella skäl, mest brådskande delen, nämligen att ta fram en lagstiftning för att implementera EU-direktivet. Det är brådskande av det enkla skälet att EU-kommissionen har synpunkter på Sveriges tempo när det gäller att implementera det direktivet. Det får vi respektera. Inflytandedelen är också brådskande. Många människor skulle ha behov av att få stärkt inflytande. Det är också av det skälet som vi mellan Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna i det 121-punktsprogram jag refererade till i mitt interpellationssvar är överens om att ta fram förslag till lagstiftning som stärker inflytandet. Om Erik Ullenhag hade läst 121-punktsprogrammet hade han möjligen inte behövt ställa frågan i dag. Svaret är givet för länge sedan, nämligen att också regeringen för sin del vill se en sådan förändring. Det är inte riktigt med sanningen överensstämmande att det har gått ett och ett halvt år. Slutbetänkandet från den utredning om arbetstiderna som vi pratar om lämnades i somras. Då fullföljde utredningen de sista delarna som handlade bland annat om förenkling av regelverket. Det är lämpligt att se det hela i ett sammanhang och inte behöva återkomma i tre delar med uppföljning av den utredningen. Det är väl lämpligt att göra det i två delar om det går. Det är också regeringens avsikt att fullfölja den överenskommelse vi har med Miljöpartiet och Vänsterpartiet i arbetstidsfrågan, som framgår av 121-punktsprogrammet.

Fru talman! Jag vet inte om jag blev så mycket klokare av ministerns svar. Ministern säger att det inte var ett och ett halvt år sedan som förslaget presenterades. Men det vore bra om ministern dementerade den verklighetsbeskrivning som Anders Wiklund gav. Var det inte så att Hans Karlsson lämnade över ett betänkande till Mona Sahlin? Mona Sahlin sade att det är jätteintressant och att man måste se till att människor får mer makt över sin arbetstid och att det ska komma en proposition i höst bara man får väljarnas mandat. Så minns jag verkligheten. Sedan fick Socialdemokraterna väljarnas mandat. Man vann valet. Den enda skillnaden var att man flyttade lite arbetsuppgifter i regeringen, och Hans Karlsson fick glädjen och äran av att komma in i regeringen - och fick ansvar för denna fråga. Det är samma person som hade skissat på förslaget. Mona Sahlin hade kraftfullt sagt att en proposition skulle läggas fram under hösten om man vinner valet. Hans Karlsson blir minister. I dag, snart december 2003, i princip ett och ett halvt år efter det att Mona Sahlin sade att det kanske kommer en proposition under hösten, säger Hans Karlsson att regeringen eventuellt ska ta ställning i frågan 2004. Det är klart att det inte är bra. Antingen saknar Hans Karlsson handlingskraft. Det tror inte jag. Jag har sett att Hans Karlsson är en handlingskraftig person. Eller så vill man egentligen inte införa detta. Jag har mycket kontakt med väljare. De ringer och säger att det var ett bra förslag. När kan det genomföras? Jag svarar att jag först måste ha regeringsmakten. Hans Karlsson har regeringsmakten. Ändå händer ingenting i frågan om makten över arbetstiden. Hans Karlsson säger att om Erik Ullenhag läser 121-punktsprogrammet ska han se att det finns någon insmugen formulering om att den enskilde ska få ökad makt över arbetslivet. Men faktum är att det i människors vardag inte spelar någon roll att det finns en bisats insmugen i 121-punktsprogrammet om att ni någon gång i framtiden eventuellt ska presentera ett förslag. I människors vardag handlar det om att människor i dag i Sverige behöver mer makt över sin arbetstid. Hans Karlsson säger också att detta inte är det mest brådskande. Då börjar vi hamna i en rejäl åsiktsskillnad. Jag ser att en av de huvudsakliga utmaningarna för Sverige är att se till att alla de hundratusentals människor som i dag inte går till jobbet för att de i stället uppbär sjukersättning kommer till jobbet. Jag ser som en av mina huvuduppgifter inom arbetsmarknadspolitiken att fundera på hur vi ser till att de som går in i väggen inte blir fler. Det är brådskande. Vi vet - ett mycket enkelt samband - att om folk är på arbetet och betalar skatt får vi resurser till välfärd. Är folk hemma sjukskrivna ser vi problem i skola, sjukvård, välfärd. Det går åt fel håll. Detta är för mig mycket brådskande. Jag omformulerar frågorna. Sedan får jag se om jag får ett svar. Vad tyckte Hans Karlsson i juni 2002? När trodde Hans Karlsson att regeringen skulle presentera ett förslag? Trodde Hans Karlsson på Mona Sahlin, det vill säga att det skulle komma en proposition under hösten? Om han trodde på Mona Sahlin, vad har hänt som har förändrat verkligheten? Säger man en sak före valet och gör en annan sak när man hamnar i regeringsställning?

Fru talman! Det är helt rätt som Erik säger: Det handlar ju faktiskt om människors vardag. Det är det vi pratar om här. Från SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden, som presenterades för inte så länge sedan, vet vi i dag att det under 90-talet blivit fler arbetstagare som upplever besvär, sömnsvårigheter, oro, ångest och att man inte kan slita tankarna från jobbet ens på fritiden. Flera arbetstagare upplever också att kraven i arbetslivet har ökat men att inflytandet över arbetssituationen minskat samtidigt. Det är en mycket olycklig utveckling. När gapet mellan krav och kontroll och arbetstagarnas inflytande minskar, vidgas också riskerna starkt för att ohälsa utvecklas, och det är det vi ser i dag. Det är ingen tvekan om att arbetslivet behöver reformeras. Vi behöver ett mänskligare, mer uthålligt arbetsliv. Även om jag är vänsterpartist och borde vara vis av erfarenhet och mycket tålig och uthållig så börjar även jag känna mig lite frustrerad över att så lite händer. Eftersom vi är åtminstone tre partier som är överens - kanske fyra till och med - borde ju förutsättningarna vara på plats för förslag som kan läggas på riksdagens bord, förslag som för övrigt också borde kunna ha förutsättningar att vinna en bred acceptans över hela arbetsmarknaden. Från Vänsterpartiets sida är vi helt klart beredda att diskutera både omfattning och takt för genomförande, och även övriga delar av det ursprungliga förslaget. Hans Karlsson! Glöm inte att varje litet steg av verklig rörelse är bättre än tusen anföranden, även från den här talarstolen. Låt oss tillsammans se till att skapa lite rörelse. Arbetslivet behöver den här reformen!

Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag behöver fastna i historien, Hans Karlsson. I denna talarstol, i slutet av november 2003, säger Hans Karlsson: Mitt raka och enkla besked är att vi någon gång kommer att genomföra de förändringar som jag själv föreslog för ett och ett halvt år sedan. Det är lite skillnad det, jämfört med Mona Sahlin. Det här var en ganska stor fråga. Det var ganska mycket "media". Mona Sahlin sade: Om ni väljare ger oss mandat så ska jag genomföra Hans Karlssons förslag under hösten 2002, eller i alla fall lägga en proposition. Det är klart att det har skett en avsevärd glidning. Jag tror ju att det är så att Hans Karlsson för ett och ett halvt år sedan, när han presenterade sitt förslag, tänkte sig att det ganska snart skulle genomföras. Sedan har något hänt. Det jag tror har hänt är att LO, Hans Karlssons gamla arbetsgivare, har slagit klackarna i backen. Det är ju så, tyvärr, i svensk politik att det alldeles för ofta är någon annan som styr och som vi vet finns med i bakgrunden. Är det Socialdemokraterna som styr så är det väldigt många beslut som fattas i LO-borgen bortom insyn och kontroll. Det kan finnas någon annan förklaring - jag vet inte vilken - men det är klart att det är en förändring när en minister säger: I höst ska jag presentera en proposition. Sedan, ett och ett halvt år senare, säger ministern: Någon gång i framtiden ska vi genomföra denna förändring. För att lugna Anders Wiklund: Vi är inte helt överens. Folkpartiets förslag handlar om att ge den enskilde mer makt över sin arbetstid, ha tiden som en bank där man antingen kan ta ut ledighet eller pengar. Det är en avsevärd skillnad mot Vänsterpartiets förslag som handlar om att man är tvungen att ta ut den här tiden i ledighet. Där kan Hans Karlsson välja. Gå till Folkpartiet eller håll fast vid Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att få en majoritet i denna fråga i riksdagen. Men gör någonting! Presentera någonting! Det är ändå ditt eget förslag som nu ligger och väntar i en byrålåda. Jag ber om ursäkt för uttrycket - du gillade det inte tidigare - men det är faktiskt så det är.

Fru talman! Jag funderade på vad det var som störde Erik Ullenhag, och så kom det till slut att Erik Ullenhag misstänker att det i själva verket är LO som har bestämt. Jag hade inte kunnat gissa att det var det som störde. Det är nämligen inte så. Men kan inte Erik Ullenhag prata med LO i stället för att fråga mig vad LO tycker? Det vore ju mycket enklare. Snacka med LO, så får Erik Ullenhag höra hur LO ser på den här frågan. Det är dessutom inte sant att jag, som Erik Ullenhag säger, inte kommer att göra någonting. Om några månader, i vår, kommer det ett förslag, en proposition, som tar upp en del i det förslag som jag själv var med och utarbetade, nämligen arbetslivsimplementeringen i EU-direktivet. Det kommer. Därefter är det min avsikt att också komma med förslag om stärkt inflytande.