Demonstrationsfrihetens konsekvenser för befolkningen i ett mindre samhälle

Herr talman! Nils Oskar Nilsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att se över konflikten mellan den demokratiska demonstrationsfriheten och dess tillämpning samt de konsekvenser det kan få för befolkningen i ett mindre samhälle. Frågan är ställd mot bakgrund av de årliga demonstrationerna i Salem i samband med årsdagen av ett mord år 2000. En fri åsiktsbildning är fundamental i ett demokratiskt samhälle. Den innefattar politiska fri- och rättigheter som ger var och en rätt att ha de åsikter de vill, att sprida dem och att försöka övertyga andra om deras riktighet. Den enskilde har därmed rätt att bilda opinion. De så kallade positiva opinionsfriheterna är garanterade i regeringsformen genom att varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkras bland annat yttrande-, informations-, mötes-, demonstrations- och föreningsfrihet. Möjligheterna till inskränkningar är begränsade. I svensk rätt är demonstrationsfriheten dock inskränkt bland annat genom att det krävs tillstånd för att anordna en demonstration. Syftet med tillståndskravet är att polisen ska ha kontroll över demonstrationer och därigenom kunna förutse och förebygga ordningsstörningar. Om risken för ordnings- och säkerhetsproblem bedöms som alltför stor har polisen möjlighet att vägra demonstrationstillstånd. Jag har förståelse för att den årliga demonstrationen innebär olägenheter för Salemborna, dels beroende på hur Salem är byggt, dels på grund av de störningar och oroligheter demonstrationerna medför. Samtidigt som demonstrationsfriheten måste värnas kan inte demonstrationer få alltför långtgående konsekvenser för de människor som bor och vistas i de berörda områdena. Det är Polismyndigheten i Stockholms län som ansvarar för att den allmänna ordningen och säkerheten upprätthålls inför och under demonstrationen. Jag har fullt förtroende för polisens förmåga att avgöra vilka insatser som behövs för att inte skapa onödiga olägenheter. Jag vet också att många andra, inklusive kommunen, gör insatser för att på annat sätt förebygga problem. Regeringen har inte i nuläget några planer på att utvidga polisens möjligheter att avslå en tillståndsansökan. I stället bör fokus ligga på polisens arbete med att förebygga ordningsstörningar och att upprätthålla ordning och säkerhet vid demonstrationer.

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern för hennes svar på min interpellation angående demonstrationsfrihetens konsekvenser för befolkningen i ett mindre samhälle. Bakgrunden till frågeställningen är årliga demonstrationer i min grannkommun Salem. Jag kommer själv från Botkyrka i Södertörn söder om Stockholm. Det har en gång varit en och samma kommun. En decembernatt år 2000 mördades en 17-årig pojke i Salem av en annan jämnårig pojke. Olyckligtvis var den mördade svensk medan förövaren hade utländsk bakgrund. Det har lett till årliga demonstrationer i Salem en lördag i början av december dels av främlingsfientliga grupper, dels av motdemonstranter med deltagare från olika antirasistiska vänstergrupper. Båda grupperna har någon form av dialog med polisen före demonstrationsdagen. De får också vederbörligt tillstånd. Så långt stämmer förfarandet med gällande regler om yttrande- och demonstrationsfrihet. Dock leder dessa fri- och rättigheter till att stora delar av kommunen lamslås. Vägar spärras av, och invånares handlings- och rörelsefrihet begränsas i stor omfattning. Alltför ofta har stora oroligheter uppstått. Salembornas trygghet och säkerhet riskeras, och deras fri- och rättigheter kränks. Det hör också till saken att 99 procent av deltagarna i demonstrationerna inte själva är Salembor. De kommer från andra kommuner i vår region, från övriga landet och till och med från utlandet. Antalet i respektive grupp kan variera från år till år men det rör sig om 700-1 000 i respektive grupp eller totalt 1 500-2 000. Den här årliga invasionen utifrån i en i normala fall lugn och trygg förortskommun i Stockholmsområdet sätter dels en stämpel på kommunen, dels innebär den stora problem för invånarna, som inte vågar eller kan ta sig till och från sina hem vare sig till fots, med bil eller med allmänna kommunikationer. En forskare har uttryckt att detta är det pris man får betala för demokratin. Givetvis är yttrande- och demonstrationsfriheten grundläggande fri- och rättigheter i en fungerande demokrati som Sverige. Det ifrågasätter jag på inget sätt. Jag har velat ta upp frågan rent principiellt. I den ena vågskålen kan vi lägga yttrande- och demonstrationsfriheten för externa extremistgrupper som årligen invaderar ett mindre lokalsamhälle. I den andra vågskålen måste vi lägga det mindre lokalsamhällets egna invånares rörelsefrihet och trygghet. Hur mycket ska dessa rättigheter kunna inskränkas och vilket pris ska invånarna tvingas betala? Jag delar helt justitieministerns syn på att en fri åsiktsbildning är fundamental i ett demokratiskt samhälle, detta oberoende av vad man själv tycker om de åsikter som förs fram. Det är också positivt att justitieministern har förståelse för de olägenheter för Salemborna som de årliga demonstrationerna innebär.

Herr talman! Bor man i Stockholmsområdet är det svårt att inte följa de svårigheter som Salemborna och andra har med de här demonstrationerna. Först är det den så kallade Salemfonden som anordnar demonstration, och som vill vara just i Salem, på den platsen. Det föranleder då andra grupper att söka tillstånd för motdemonstrationer. Vad polisen har försökt göra är naturligtvis att se till att de där grupperna inte möts, för de vill ju gärna ha sammanstötningar. På något sätt hamnar Salemborna mittemellan. Något år har man lyckats bättre, något år lite sämre. Det här är något som man resonerar om över tid. Man försöker göra hotbildsbedömningar, försöker ha dialog och mycket annat. I grunden är det fundamentalt med demonstrationsfriheten och demonstrationsrätten. Det som är oroande är det som Nils Oskar Nilsson målar upp, nämligen att medborgare i Salem känner att de får sin kommun stämplad som en bråkig, stökig, farlig kommun. Väldigt många ungdomar - det bor många invandrarungdomar i Salem - är rädda. Det är till och med så att frivilligorganisationer och andra får ordna aktiviteter så att folk kan resa hemifrån när den här demonstrationen är för att de är rädda. Det krävs ett omfattande engagemang från olika håll för att man inte ska må dåligt i samband med de här demonstrationerna. Det är väldigt olyckligt att Salemborna på det här sättet har kommit i kläm när det gäller demonstrationsrätten. Som jag har försökt visa i mitt svar vill vi i grunden inte genomföra några inskränkningar i demonstrationsrätten och kommer inte, planerar inte, att göra det. Vi litar till att polisens och andras arbete ska kunna leda till att man hittar praktiska lösningar som kan fungera över tid. Det är mycket krävande. Det här är en av de största kommenderingar som polisen har i Stockholmsområdet varje år. Förra gången kostade det oss 500 poliser på lördagen och ungefär 270 poliser dagen innan. Till det kommer planeringsarbete och mycket annat. Det går åt väldigt mycket resurser för dessa insatser, och det visar ju också vilket värde vi i Sverige sätter på demonstrationsrätten. Mycket svårare att mäta är de uppoffringar som många människor som inte är direkt berörda av de här åsiktsyttringarna ändå är. Det är klart att jag har förståelse för att många Salembor känner att det här är fullständigt vettlöst. De här människorna kommer inte ens från Salem, men de bestjäl vår frihet och ställer till med oreda och olägenhet för oss. Det finns ingen riktigt bra lösning på detta. Jag tror att vi måste jobba med polisens insatser och att det också är viktigt att synliggöra Salembornas problem med det här. Jag nämnde geografin till exempel, som gör att man i vissa lägen är väldigt avstängd från omvärlden i samband med demonstrationerna om man bor i Salem. Det är inte bra. Det är naturligtvis också så att man försöker erbjuda dem som vill demonstrera bättre placeringar, men i det här fallet är det väldigt mycket kopplat till det här mordet. Det finns en väldigt stark vilja. Om man går för hårt fram när det gäller att diskutera med grupperingar är risken att de struntar i att lyssna på tillståndsgivningen. Då har vi undergrävt möjligheterna att arbeta på ett bra sätt med ordning och säkerhet. Jag litar alltså på att det konsekventa arbetet från polisens sida i längden ändå ska vara det som gör att vi reder ut problemen.

Herr talman! Jag respekterar givetvis justitieministerns ställningstagande till förmån för yttrandefriheten. Den är oerhört viktig för demokratin även när den utnyttjas av extremiströrelser. Men jag ser det också som viktigt att värna den vanliga människans, den fredliga kommuninvånarens, fri- och rättigheter. De årliga Salemdemonstrationerna kränker onekligen dessa fri- och rättigheter om än bara en gång om året. Det borde finnas lagligt utrymme och en laglig möjlighet för polismyndigheten att också ta hänsyn till Salembornas intressen. Det är inte, eller borde inte vara, nödvändigt att ge tillstånd till demonstrationståg i den omfattning som hittills skett. Det är inte, eller borde inte vara, en absolut rättighet att demonstrera precis när, var och hur som helst. Det är, eller borde vara, möjligt att hänvisa demonstranterna till en mindre central plats för stillastående demonstrationer eller att åtminstone förlägga demonstrationstågen till vägar som inte lamslår kommuninvånarnas rörelsefrihet i den orimliga omfattning som skett de gångna åren. Det ligger i extrema ytterlighetsgruppers intresse att skapa och underblåsa motsättningar i samhället. Jag tycker inte att vi förbehållslöst ska acceptera detta. Människor har rätt att kräva att de ska kunna leva och röra sig tryggt och fritt i sitt samhälle varje dag på året. Polisstyrelsen i Stockholms län kommer inom kort att behandla denna fråga. Det är min förhoppning att dagens diskussion kan ge en viss vägledning också för polismyndigheten när det gäller årets demonstrationstillstånd.

Herr talman! Det är ju svårt att inte känna sympati för alla de Salembor som varje år utsätts för de här demonstrationerna. Det är också lätt att instämma i vad justitieministern säger om sakernas ordning, om de fri- och rättigheter vi har och framför allt kanske rätten att demonstrera, att uttrycka vår åsikt. Min fråga är kanske mer politisk. Var finns vi andra i det civila samhället när man demonstrerar i Salem? Varför har vi upplåtit hela denna scen för ganska odemokratiska krafter från två olika håll? Varför finns vi inte där? Varför står vi inte där med utgångspunkt från våra respektive uppfattningar för att demonstrera för mänskliga rättigheter, mot rasismen? Vart har vi tagit vägen? Den frågan tycker jag att det är vettigt att vi ställer oss själva i detta sammanhang. Vi kan inte angripa demonstrationsfriheten för att vi har tillåtit något som i verkligheten är en styggelse i vårt samhälle. Det bästa får så att säga bli det godas fiende. Det tycker jag är fel i det här sammanhanget. Därför tycker jag att vi ska gå ut på gator och torg just den dagen för att bevisa vår solidaritet - inte minst med Salemborna.

Herr talman! Det är viktigt i den här diskussionen att ha klart för sig att genom att värna rätten att öppet demonstrera också extrema åsikter värnar vi allas vår rätt att ha fri åsiktsbildning. Varje form av inskränkning innebär också problem för dem som kan känna sig störda av en viss demonstration. Det där är en svår sanning som vi måste leva med i det demokratiska samhället. Börje Vestlund har naturligtvis rätt när han säger: Var är vi andra, och i vilket sammanhang agerar vi? Det är också viktigt. När vi ska arbeta med dessa frågor är det viktigt att vi har en tillståndsgivning. Det är en inskränkning. Man får begära tillstånd hos polisen. Det kan anordnas demonstrationer annars också, men fördelen med tillståndsgivningen är att polisen har bättre information och också kan ställa villkor för att man ska få ha demonstration på ett visst ställe. Det är möjligen den vägen som vi kan minska olägenheterna för dem som inte är direkt berörda eller engagerade i en fråga som man demonstrerar för eller emot, och det görs också. Det som jag försökte säga tidigare var att om man inte försöker arbeta med denna dialogmodell och så att säga försöker bli överens om att man ordnar demonstrationer på ett visst sätt, riskerar vi en situation där allt fler väljer att strunta i det över huvud taget, och då får vi verkligen problem med säkerhet, ordning och så vidare, och det är inte bra. I grunden gäller naturligtvis ändå yttrandefriheten och demonstrationsrätten. Det är alltså ett svårhanterligt problem. Jag tycker att man har en ordentlig diskussion, och jag vet att polisstyrelsen i Stockholms län diskuterar fram och tillbaka hur man ska göra avvägningar och vilka rekommendationer som finns. Det är inte bara i Salem som det anordnas demonstrationer. Men just i detta fall tror jag faktiskt att vi har en särskilt olycklig situation därför att demonstrationerna är så knutna till en plats. Oftast, dessbättre, är det så att även tämligen extrema grupper som genomför demonstrationer vill ha en någorlunda central plats att demonstrera på. Då är det lättare för polisen att villkora, hänvisa till eller rekommendera en plats eller ett ställe där man kan gå och där det ger så små olägenheter som möjligt för andra invånare. Det är viktigt, i den anda som Börje Vestlund antydde om var vi andra är, att vi på olika sätt ser till att stötta dem som drabbas av det hela. När man får denna typ av extrema grupperingar, då det också framförs rasistiska åsikter och annat, tror jag att det är otroligt viktigt att det finns andra kloka medborgare som agerar så att inte minst barn och ungdomar känner att de som agerar just nu verkligen inte är i majoritet utan att många andra ställer upp. Jag tycker att Salems kommun och många föreningar och andra kring Salem gör ett fantastiskt arbete för att just skapa den tryggheten och omtanken genom att erbjuda alternativ och genom att ställa upp på medborgarnas sida, om man ska säga så. Vi kommer säkert att få arbeta med detta framöver också, och jag tror att polisen har en mycket svår bedömning att göra. Vi får också betala ett ganska högt pris ekonomiskt ibland för att värna demonstrationsrätten och andra grundlagsfästa rättigheter. Men jag tror att vi är tvingade att göra det därför att alternativet vore så väldigt mycket sämre.

Herr talman! Jag vet, liksom justitieministern, att kommunledningen i Salem gör ett mycket viktigt arbete just för att stärka demokratin och värna ungdomarnas bild av vad demokrati i realiteten är. Det är mycket bra att vi har lyft fram denna fråga i riksdagen i dag. Det är viktigt för invånarna i Salem att deras situation diskuteras och uppmärksammas och att vi ser dem och deras problem. Vi är tydligen väldigt överens om den bild som vi har av Salem, både den negativa och den positiva. Nu är det kommunledningens sak att driva kommuninvånarnas intressen i polisstyrelsen och i samråd med polismyndigheten naturligtvis hitta bra lösningar när det blir dags för årets demonstrationer om några veckor i början av december.

Herr talman! Egentligen ska man inte referera döda människor, men Winston Churchill lär vid något tillfälle ha sagt ungefär följande: Demokratin är ett väldigt dumt system, men vi vet inget system som är bättre, och därför är nog demokratin väldigt bra i alla fall. Jag tycker på något sätt att det är enkelt att stå här och diskutera hur vi ska göra rent praktiskt, hur vi ska hantera detta. Men fortfarande måste vi ändå ställa frågan: Var någonstans finns vi? Varför låter vi bara rasister och ungdomar på den yttersta vänsterkanten stå där? Jag ska uttrycka mig lite "sossigt" i detta sammanhang. Varför finns inte de socialdemokratiska röda fanorna med där mot dessa svarta fanor? Varför säger man inte: Nej, det finns andra krafter också. Varför finns inte de svenska fanorna där hos demokratiska krafter? Varför säger man inte: Nej, vi accepterar inte att man har det på detta sätt. Vi står upp för mänskliga rättigheter och mot rasismen. Varför finns inte detta med? Ända tills vi har hittat svaret på detta kommer vi att överlämna detta samhälle till två odemokratiska krafter som står mot varandra. Jag hoppas att vi inte ska göra det, utan vi - Nils Oskar Nilsson, jag och andra Stockholmsbor - måste ge oss i väg ut för att stå där varje år i december.

Herr talman! Jag tror att vi har vänt utochin lite grann på detta. Vi arbetar naturligtvis ganska mycket med dessa principiella frågor inom Justitiedepartementet därför att de ibland är svåra att omsätta i praktiken. De är inte så enkla som Börje Vestlund säger. Men det ligger också mycket i att det finns en del mer principiella frågor som man har anledning att ofta lyfta fram och inte minst i riksdagen. Det är därför väldigt bra att vi får lyfta fram denna fråga eftersom den sätter olika intressen och den konflikt som ligger i hur man på bästa sätt värnar grundläggande rättsprinciper på sin spets. Det är också bra att vi får en sådan principiell diskussion i polisstyrelse och andra organ eftersom jag tror att vi inte kommer att få färre utan kanske fler sådana här svårigheter med tiden. Det är viktigt att vi hela tiden ser till att skaffa oss normer och ett regelverk för hur vi använder våra grundlagsfästa rättigheter. Det är någonting som vi måste vinna ungdomar för. Det är väldigt lätt att det skapas en känsla av att man gör detta lite grann som man vill och att det inte krävs ordning och reda och allt vad det nu kan vara. Men jag tror att det är viktigt att vi har den ordning som vi är vana vid - att man söker tillstånd, diskuterar med polisen, har ordnade former och att det finns ansvariga som man diskuterar med. Då kan vi också se till att vi i framtiden har en levande debatt och en bred debatt ute bland människorna. Jag tackar så mycket för att denna fråga har lyfts fram. Jag har naturligtvis träffat företrädare för Salem och andra för att diskutera dessa frågor, och det finns ett stort engagemang, inte minst för att värna demonstrationsrätten utan att det blir problem även i Salem.