Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

demensvården

Interpellationsdebatt 17 december 2004
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Ylva Johansson (S)

Anf. 60 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Chatrine Pålsson har frågat mig dels om jag avser att vidta åtgärder så att riksdagens prioriteringsbeslut från 1997 efterlevs när det gäller vården av demenssjuka personer, dels om jag avser att vidta åtgärder för att alla demenssjuka personer ska få sitt sjukdomstillstånd utrett, dels om jag avser att föreslå konkreta åtgärder i enlighet med förslagen i departementspromemorian På väg mot en god demensvård . En av samhällets viktigaste uppgifter är att garantera alla människor en god vård och omsorg. Enligt hälso- och sjukvårdslagen är det sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för att alla får en god hälso- och sjukvård samt för att organisera vården. En av grundtankarna när det gäller detta är att det är huvudmännen som är mest lämpade att göra nödvändiga prioriteringar av de resurser som behövs för en bra vård. Socialstyrelsen har riksdagens uppdrag att utveckla riktlinjer och har med anledning av detta inlett ett långsiktigt arbete med att utveckla metoder för tillämpningen av riksdagsbeslutet om prioriteringar. Den 1 januari 2003 inrättade Socialstyrelsen också en ny enhet för medicinska riktlinjer och prioriteringar. Jag vill betona att alla människor har rätt till den vård man är i behov av oavsett var i landet man bor. Den som är i behov av utredning av en misstänkt demenssjukdom ska också få genomgå en sådan. Det är sjukvårdshuvudmännen som ansvarar för att personer med demenssjukdom blir utredda. Regeringen gör stora satsningar för att stödja sjukvårdshuvudmännen att förbättra kvaliteten och tillgängligheten i vården. Genom den nationella handlingsplanen för hälso- och sjukvården har regeringen förstärkt primärvården, vården och omsorgen om äldre samt psykiatrivården med ca 9 miljarder kronor. Dessutom har regeringen satsat 3,6 miljarder kronor ytterligare för att öka tillgängligheten inom hälso- och sjukvården. Även kommande år kommer dessa satsningar att fortsätta samtidigt som en nationell vårdgaranti införs. Det finns både formell och reell kompetens bland personal som arbetar inom vården och omsorgen om äldre. Det är viktigt för såväl personalen som omgivningen att denna kompetens synliggörs och värderas. Regeringen har tillsatt en kommitté som ska stödja kommunernas långsiktiga arbete med att skapa hållbara system för verksamhetsnära kompetensutveckling i syfte att höja standarden och kvaliteten i äldreomsorgen i hela landet. Förutsättningarna för en långsiktig positiv utveckling inom vård och omsorg är att stat, kommun och landsting samverkar kring angelägna frågor. Ett av de förslag som Demensarbetsgruppen tog fram och som pågår är ett kvalitetsprojekt för kvalitetsutveckling i demensvården som genomförs gemensamt av staten, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Flera av förslagen bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 61 Chatrine Pålsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill också tacka för detta svar. Det är klart att det pågår utredningar. Det pågår kommittéarbete. Under tiden vet vi vilken verklighet som finns ute i landet. Det här är en av de allra viktigaste frågorna för mig som riksdagsledamot och kristdemokrat. Det är en grupp människor som inte själva kan tala för sig. Det är människor som inte kan efterfråga vård, människor som inte demonstrerar här utanför på Mynttorget och anhöriga som har en ohyggligt svår situation. Vi vet att ungefär 24 000 personer varje år tyvärr insjuknar med demensliknande symtom, lika många som dör i vårt land varje år. Det jag tycker är det mest beklämmande är att ett stort antal av de här personerna, speciellt om de är äldre, inte ens får en adekvat utredning. Tyvärr, säger jag. Statsrådet svarar att är man i behov av den vården ska man få den. Men så är det inte. Frågan är vad man gör då. Det finns människor som får symtom som man tror är demens men som visar sig vara ämnesomsättningssjukdomar eller någonting annat, alltså något som kan behandlas och botas. I stället är den första frågan: Har vi något boende för demenssjuka som kan vara aktuellt? Det här tycker jag är förfärligt. Egentligen skulle det anmälas till HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, när sådant här händer. Det känns som om, och jag har sagt det många gånger här, det är politikernas viktigaste uppdrag inom vård och omsorg att lyfta fram de människor och de grupper som inte själva kan tala för sig. Demenssjuka är en sådan grupp. Jag hade hoppats att statsrådet Ylva Johansson hade svarat ja när jag frågade om man är beredd att leva upp till riksdagsbeslutet 1997. Men jag upplever bara att det inte blev något svar. Jag vill också ställa en fråga om den grupp som jobbar med kvalitetsfrågorna. Det är ju den gruppen som arbetar med ett av förslagen från Demensarbetsgruppen. Hur mycket resurser har de för att kunna arbeta brett? Vet Ylva Johansson det? När kan vi förvänta oss att få ett förslag från dem? Den andra frågan jag vill ta upp gäller kompetensen, den formella utbildningen. Alla som arbetar inom demensvården har inte den utbildning de bör ha. Generellt inom äldrevården är ungefär 40 % inte utbildade för sin syssla. Där är jag naturligtvis glad för att Ylva Johansson har lagt fram ett förslag. Men jag hade hoppats att det också hade inneburit att man hade fått den grundutbildningen. Är Ylva Johansson beredd att ändra på det?
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 62 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Demens är en sjukdom som drabbar alltfler människor. Demensen kan vara lätt, medelsvår eller svår. En fjärdedel lider av svåra symtom som innebär risk att gå vilse, ramla omkull, ta fel medicin och glömma att släcka tända ljus. Ibland händer det också att de dementa använder våld mot anhöriga och vårdare. När någon drabbas av demens är det viktigt att samhället ger en så bra vård som möjligt. Det handlar om ett gott bemötande för den sjuke och för de anhöriga. Medicinering är ofta nödvändig. Det är upprörande att så få dementa får bromsmediciner. Enligt Lars-Olof Wahlund, professor i geriatrik vid Huddinge sjukhus, snålar svenska allmänläkare med bromsmediciner på grund av ointresse och kostnader. Bara en av tio dementa i Sverige får testa bromsmediciner. Hur kommenterar ministern detta missförhållande? Att bli dement är ganska likt att bli barn på nytt, med allt vad det innebär: skrika högt och ljudligt, göra sina behov där man är och inte vara orienterad i tid och rum. Vad det verkligen innebär att vårda dementa vet bara de som har varit tillsammans med dem en längre tid. Därför är det inte rätt att friska äldre och dementa ska behöva vistas sina sista år tillsammans. Hur ser ministern på det förhållandet att det i dag, år 2004, inte finns demensboenden i alla kommuner? Många anhöriga till dementa gör i dag en mycket god vårdinsats i hemmen. Det skulle behövas mer avlastningsplatser för att de anhöriga ska kunna få avlastning i vården. Hur ska vi kunna få dessa avlastningsplatser? Så har vi något viktigt: social kontakt. Den sker genom daglig verksamhet och har en lindrande effekt på den som är drabbad av demens. Därför känns det inte bra att kommunerna på många håll skär ned på resurserna till terapi och kulturella inslag i vården. Detta sparande drabbar de svagaste patienterna, de som inte kan tala för sig. Antalet demenssjuka i Sverige väntas år 2010 vara uppe i 200 000, och redan nu är det problem att få personal till demensvården. Det finns siffror som berättar att 40 % av den nuvarande personalen saknar adekvat utbildning i demensvård. En annan kategori personal som behöver mera utbildning i att känna igen symtom på demens och kunna bemöta dem på ett bra sätt är personalen i hemtjänsten. Sammantaget är det otvivelaktigt så att det föreligger ett mycket stort utbildningsbehov när det gäller vård av dementa.
Ylva Johansson (S)

Anf. 63 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Demenssjukdomarna är den fjärde största folksjukdomen i vårt land, och det är också därför det är ett av de största medicinska och psykosociala problem och en av de största utmaningar som vi har att hantera. Det är ungefär 140 000 personer som har någon form av demenssjukdom, och som Chatrine Pålsson också nämnde insjuknar också knappt 25 000 nya personer varje år. Det här är alltså väldigt stort. Den största gruppen lider av Alzheimers sjukdom, men det finns ju också en rad andra sjukdomar inom den här gruppen. Helt klart är att det är en stor utmaning att klara av detta. Glädjande nog, får man ändå säga: Även om det finns brister är det inte så att vi bara väntar på utredningar och nya förslag. Väldigt mycket har skett de senaste åren. Till exempel har särskilda boenden för demenssjuka ökat de senaste åren, och det har skett samtidigt som vi också har en diskussion om att särskilt boende över huvud taget inom äldreomsorgen faktiskt har minskat nationellt och i många kommuner. Men för demenssjuka har det alltså ökat. Det behövs nog ytterligare platser, men det har i alla fall varit en positiv utveckling. Min bedömning är att det i de allra flesta landsting och kommuner i dag finns en stor beredskap för att utveckla demensvården. Det finns förutsättningar för att också med relativt små resurser i form av bättre fungerande samverkan, mer medveten strategisk planering och satsning på spetskompetens åstadkomma stora kvalitetsförbättringar. Det har ju också genomförts ett antal försöksverksamheter inom demensvården de senaste åren. Flera av de projekten har varit mycket lyckade, och de har också permanentats. Vi har också ett arbete med kvalitetsprojekt för utveckling av demensvård, de så kallade Genombrottsprojekten, som pågår. Där deltar för närvarande 23 kommuner, och det är också väldigt positivt vilket resultat man når av de här projekten. Av de förslag som fanns i demensarbetsgruppen är väldigt många redan på väg att genomföras. Utöver satsningen på kompetensutveckling inom Kompetensstegen, som är en unikt stor satsning från staten på den personal som finns närmast vårdtagaren, är det också Kvalitetsprojektet. Vi har också gjort en nationell satsning när det gäller att sprida information om demenssjukdomar på olika språk, och Socialstyrelsen påbörjar nu inom kort arbetet med riktlinjer för vård och omsorg för personer med demenssjukdom. I det sammanhanget vill jag kommentera Lars-Ivar Ericsons fråga om hur jag ser på användning av bromsmediciner. Det är ju inte jag som ansvarigt statsråd som ska göra det, men däremot ska jag se till att det finns riktlinjer för hur man ska förhålla sig till vilka som ska ha mediciner och i vilka fall det är lämpligt, och det är Socialstyrelsens uppdrag. Det här har man nu prioriterat, så det här kommer man att arbeta med under 2005, och då får vi också ett bättre stöd för hur man på bästa sätt ska bedriva den vården och att den är baserad på kunskaper. Prioriteringsbeslutet från 1997 ska självklart uppfyllas, och det gör det också. Här pågår mycket arbete, och jag tycker att det har varit en väldigt positiv utveckling i detta. Socialstyrelsen har ett pågående arbete med stöd för de här prioriteringsbesluten och prioriteringsarbetena ute i landstingen. Landstingsförbundet har ett eget sådant arbete till stöd för prioriteringsarbetet ute i landstingen. Vi har byggt upp ett nationellt kunskapscentrum, kopplat till Linköpings universitet, just till stöd för den här prioriteringsdiskussionen och prioriteringsarbetet. Där är det på gång, och min bedömning är att den nya vårdgarantin som införs under nästa år kommer att skynda på det arbetet ytterligare, och det är alldeles utmärkt.
Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 64 Chatrine Pålsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag kan redan nu säga att det finns goda exempel. Vi har ett i mitt hemlän, Kalmar län, där Hennes Höghet Drottningen var på besök för ett tag sedan. Jag kan redan nu bjuda in Ylva Johansson så ska vi gå och titta på det. Det är ju nämligen viktigt att vi sprider goda exempel och att vi också uppmanar andra att ta efter. Jag vill också fråga en sak när det gäller anhörigvårdarna. Där har man gjort en kartläggning, och den visar att 80 av landets kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och att 60 kommuner saknar verktyg för att anhörigvårdarna ska kunna få välbehövlig ledighet, alltså det som kallas avlastningsplatser. Frågan om de anhöriga är så oerhört stor. Det är människor som är anhöriga som far väldigt illa av att deras käresta inte längre alls mentalt finns med på det sättet. Vad gör regeringen för att underlätta för anhöriga och närstående? Vad gör regeringen för att peka på att de är en viktig grupp, en viktig resurs för hela demenssjukvården? Utan närstående och anhöriga kan de här personerna inte bo ensamma hemma, hur gärna vi än skulle vilja ordna det, utan det står och faller med om man har anhörig eller närstående hemma. Vad gör regeringen för att entusiasmera, stödja, hjälpa och se till att anhöriga har en bra situation? Demensarbetsgruppen lade fram sitt förslag på hösten 2003 - jag tror att det var i oktober. Det har alltså gått 15 månader. Min fråga är om Ylva Johansson har hunnit så långt i arbetsprocessen att hon är beredd att ta fram Demensarbetsgruppen och se vilka fler av deras förslag som kan bli verklighet och vilka fler som kan läggas fram konkret. Det kvalitetsarbete som sker är ju viktigt, men det finns ju andra viktiga förslag där, vet jag, som man också borde ta fram. Min sista fråga i det här inlägget gäller Demensförbundet, ett av de anhörigförbund som jag tror betyder väldigt mycket för personer som är demenssjuka och deras anhöriga. Men eftersom det är en organisation som mest består av anhöriga eftersom de som är sjuka inte på det viset kan bidra så undrar jag: Hur ser statsrådet på Demensförbundet och deras möjlighet att arbeta ännu effektivare ute i landet för att stödja och underlätta för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga?
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 65 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vem ska ta hand om mamma? Det var årets viktigaste bok förra året enligt tidningen Pensionären. Ja, vem ska ta hand om oss 40-, 50- och 60-talister som deltar i denna debatt? Jag använde i en debatt nyligen ett bevingat ord från latinet, festina lente . Det betyder skynda långsamt. Då gällde det ett annat politikområde. Jag tycker att orden även känns relevanta när det gäller demensvården. Fortsätter vi att skynda lika långsamt som i dag blir vår generation inte väl behandlad när vi åldras och drabbas av demens. Det kommer beslut om utredningar, direktiv, remissbehandlingar, betänkanden, beslut och försök att verkställa besluten. Men varför går det ofta så långsamt från ord till handling? Det undrar de drabbade och deras anhöriga. Samma oro känner vi som i dag befinner oss i livets mitt.
Ylva Johansson (S)

Anf. 66 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill på inget sätt förringa de problem som finns inom demensvården i dag och att det finns människor med demenssjukdomar som inte blir utredda eller inte får vård och omsorg och anhörigvårdare som inte får avlastning. Jag vill ändå säga att på det här området är det min bedömning att vi inte sitter och väntar på utredningar, direktiv och betänkanden, utan det pågår saker just här och nu, och har gjort det de senaste åren. Det är alltså ett område statt i snabb utveckling, vilket är alldeles utmärkt, för det behövs verkligen. Demensarbetsgruppen lade fram 16 olika förslag, och vi gör bedömningen att 8-9 - beroende på hur man definierar det - av dem just nu håller på att genomföras. Vi arbetar med det här och kommer naturligtvis också att titta på de övriga förslagen. Här händer det saker. När det gäller anhörigvårdarna har man gjort bedömningen att det är mellan 8 000 och 10 000 personer som i dag är anhörigvårdare till en demenssjuk. Det är ofta en make eller maka, men det kan också vara en dotter eller svärdotter. De gör ett fantastiskt stort och tungt arbete på väldigt många sätt. När det gäller stöd till anhöriga har det varit en glädjande utveckling, inte minst i samband med genomförandet av Anhörig 300. Före 1999 fanns det anhörigstödjare i bara 5 % av kommunerna. I dag finns det i 68 % av landets kommuner någon form av anhörigkonsulent som är till just för att stödja anhöriga. År 1999 fanns det i bara 7 % av kommunerna någon form av anhörigträffpunkter. I dag finns det i 56 % av kommunerna. Enligt Socialstyrelsens rapport, ett år efter Anhörig 300 som kom för två år sedan, fortsätter 90 % av kommunerna att utveckla stödet till anhöriga också efter att den här särskilda satsningen har avslutats. Det fortsatta arbetet sker i de flesta kommuner med stöd av de planer som upprättades i samband med Anhörig 300. Även om det inte är tillräckligt visar detta att det går att åstadkomma ganska stora förändringar på relativt kort tid. Det är naturligtvis det arbetet som måste fortsätta. Det regeringen gör i år, också inför nästa år, som vi tog beslut om här i kammaren för inte så länge sedan, är att satsa särskilda pengar, 25 miljoner, just till stöd för utveckling av formerna när det gäller anhörigstöd. Riksdagen har också tillkännagett att regeringen ska komma tillbaka med förslag till mer kraftfulla åtgärder för hur man stöder, utvecklar och utbildar anhörigvårdarna. Det är en uppgift som jag tar mig an med entusiasm, därför att jag tycker att det här är ett oerhört viktigt område.
Chatrine Pålsson (Kd)

Anf. 67 Chatrine Pålsson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag ska börja med att säga att jag ser fram emot att det kommer förslag, och jag lovar att Kristdemokraterna ska göra allt för att stödja goda förslag. När det gäller anhöriga har många kommuner ändå sagt att de behöver fortsatt stöd. Det var därför Kristdemokraterna avsatte mer pengar i sin budget för att fortsätta med det här arbetet. Den andra frågan handlar om personalutbildning. En viktig del är naturligtvis anhöriga, men det gäller framtidens personalbehov. Jag tänker på geriatrikerna, de läkare som kan åldrandets sjukdomar. Bland de demenssjuka är majoriteten äldre. Att utbilda en geriatriker tar ungefär tio år. Det går alltså inte att bara knäppa med fingrarna 2005 och säga att nästa år behöver vi nya geriatriker, utan det är ett långsiktigt arbete. Då ska jag ställa två frågor till Ylva Johansson. Avser Ylva Johansson att medverka till att geriatriken även fortsättningsvis får vara en egen specialitet? Såvitt jag förstår är den frågan fortfarande inte avgjord. Den andra frågan är: Avser Ylva Johansson att lägga ett långsiktigt dokument för behoven av olika personalgrupper? Inom demensvården handlar det om sjuksköterskor och undersköterskor, och även om paramedicinare, både sjukgymnaster, terapeuter och psykologer. Vi behöver alltså ha det mångprofessionella arbetslaget även kring de demenssjuka för att om möjligt utveckla, rehabilitera och se till att processen inte går för fort. Avser Ylva Johansson att ta tag i det?
Ylva Johansson (S)

Anf. 68 Ylva Johansson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Utbildningsområdet är naturligtvis mycket viktigt. Vi behöver, som Chatrine Pålsson mycket riktigt säger, fler geriatriker. De förslag som finns när det gäller specialiseringar handlar om ett annat sätt att dela upp specialiseringarna, att också se på de olika stegen i en specialisering, med basspecialisering och grenspecialisering. Där har vi nyligen haft ett kompletterande uppdrag, som just har handlat om hur man kan se på kopplingen till forskningen och forskarutbildningen, och också hur olika delar av utbildningen kan tillgodogöras i varandra när man går vidare, så att det inte blir en orimligt lång utbildningstid. Det senaste betänkandet remissbehandlas just nu, så jag vill inte uttala mig om det förrän vi är klara med det. Vi behöver naturligtvis utveckla kunskaperna när det gäller vård och omsorg om äldre. Jag tror att det viktigaste instrumentet för att i framtiden rekrytera fler människor som väljer att bli geriatriker handlar mindre om utbildningen och mer om att det syns att vi satsar på det område som gäller omsorg om äldre, att det är ett område inom hälso- och sjukvården och omsorgen som är statt i utveckling och att fokus från oss politiker ligger på att utveckla verksamheterna. Det finns många andra viktiga utbildningar som riktar sig till de andra yrkesgrupperna, när det gäller specialistutbildning inom demensvård som också riktar sig till undersköterskor, sjuksköterskor och annan personal som har gymnasiekompetens. Det är väldigt viktigt att vi ser till de helheterna. Däremot vill jag säga, fru talman, att jag är lite tveksam till att jag skulle göra en plan över rekryteringsbehoven i fråga om olika personalkategorier till vård och omsorg om äldre. Det är otroligt svårt att göra det. Helt nyligen fick vi rapporter från dels Socialstyrelsen, dels Högskoleverket om behovet av läkare framöver. De var diametralt motsatta - rapporter från två myndigheter som ändå kan anses ha ganska god kompetens för att göra den typen av bedömningar. Det är verkligen ett grannlaga arbete.

Dokument

den 18 november

Interpellation 2004/05:175

 av Chatrine Pålsson (kd) till statsrådet Ylva Johansson om demensvården

Demenssjuka personer tillhör en av samhällets mest utsatta grupper med omfattande behov av vård och omsorg. Antalet demenssjuka i Sverige är omkring 139 000. Ungefär 24 000 personer insjuknar i demens varje år och nästan lika många avlider. Antalet demenssjuka kommer att öka, särskilt efter år 2020.

Kunskapen om denna patientgrupps behov är många gånger bristfällig. En demenssjuk patient är helt beroende av sina anhöriga och av vårdpersonalen. Att inte känna igen sina närmaste, eller sitt eget hem, att inte hitta ord för det man vill uttrycka och vara beroende av hjälp med det mest personliga innebär en stor utsatthet.

Demenssjuka patienter får inte alltid den vård de har rätt till på grund av bristande resurser och avsaknad av kompetens. Det kan gälla bemötande, diagnos och medicinering. Av de äldre inom kommunernas särskilda boende kan så många som 70 % vara demenssjuka, och dessa saknar i alltför hög grad tillgång till medicinsk kompetens.

Demenssjuka ska ges en individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder som står till buds för undersökning, vård och behandling. Bristande samordning av demensvården är tydlig liksom avsaknaden av fungerande och ansvarsfull vårdplanering och lyhördhet för patientens vård- och omsorgsbehov. Många äldre med demenssymtom får över huvud taget ingen utredning. Knappt två av tio behandlas för sin demens.

I dag är endast 4 % av personalen i äldreomsorgen legitimerade sjuksköterskor. När det gäller övrig vårdpersonal saknar 40 % av de anställda utbildning. Många har knapphändig kunskap om demens trots att ca 70 % av patienterna lider av denna sjukdom. Socialtjänstlagen kräver att den enskilde ska få bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. Men tillgången till särskilda vårdboenden för demenssjuka personer är bristfällig i många kommuner. Ofta blandas demenssjuka med andra boende och vårdtagare på ett sätt som är negativt för alla.

Många demenssjuka vårdas i dag i hemmet av närstående. En kartläggning visar att 80 kommuner saknar medel och anställningsformer för anhörigvårdare och 60 kommuner saknar verktyg för att anhörigvårdarna ska kunna få välbehövlig ledighet. Utbildningen av anhörigvårdare är oftast dålig. Äldre och deras anhöriga ska kunna känna sig tryggt förvissade om att deras vård- och omsorgsbehov kan tillgodoses. Gällande lagstiftning och regelverk måste dock följas och tillräckliga resurser tillföras vården av de dementa. Tillskapandet av så kallade demensteam är en arbetsmetod som bör utvecklas.

Tillgång till demensutredning kräver nära samverkan mellan landsting och kommun. Förutsättningarna för riksdagens beslut om vård av kroniska sjukdomstillstånd och hälso- och sjukvårdslagens absoluta krav på rätt till diagnos har inte fått det genomslag generellt i landet som förväntats. Det behövs bland annat fler utredningsplatser.

Den 15 oktober 2003 överlämnades departementspromemorian På väg mot en god demensvård @ Samhällets insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga till regeringen. I rapporten ges en mycket bra bild av tillståndet inom demensvården i landet och där föreslås även insatser för att förbättra och utveckla demensvården. Men konkreta åtgärder utifrån förslagen i departementspromemorian har ännu inte synts till.

I ett tidigare svar på en skriftlig fråga jag ställt i riksdagen (2003/04:1106) hänvisas till diskussioner mellan regeringen och företrädare för Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet om möjligheterna att utveckla bland annat kvaliteten och tillgängligheten i vård och omsorg. Vidare sägs att Demensarbetsgruppens förslag bereds inom Socialdepartementet. Som ett led i utvecklingsarbetet finansierar Socialdepartementet, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet ett gemensamt projekt.

Enligt min mening räcker inte de här åtgärderna. Slutna diskussioner utan insyn som drar ut på tiden, långdragen beredning av betänkanden och nya utredningar är inte vad demenssjuka och deras anhöriga behöver.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga:

Avser statsrådet att vidta åtgärder så att riksdagens prioriteringsbeslut från 1997 efterlevs när det gäller vården av demenssjuka personer?

Avser statsrådet att vidta åtgärder för att alla demenssjuka personer ska få sitt sjukdomstillstånd utrett?

Avser statsrådet att föreslå konkreta åtgärder i enlighet med förslagen i departementspromemorian På väg mot en god demensvård?