Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

de hemlösa

Interpellationsdebatt 26 november 2001
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 42 Socialminister Lars Engq (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Margareta Viklund har frågat mig vilka åtgärder jag tänker vidta för att komma till rätta med de hemlösas situation samt på vilket sätt rege- ringen tänker ta till vara de goda behandlings- och vårdresultat som finns. Margareta Vilkund väcker också frågan om det är aktuellt att utforma en hand- lingsplan tillsammans med kommuner och landsting. Hemlöshet är ett samhällsproblem som engagerar och bekymrar många medborgare. Många skriver till mig och undrar hur man bäst kan komma till rätta med problemet. Tyvärr finns det inga enkla svar på frågor om hemlöshetens orsaker och vad som kan göras för att avhjälpa hemlöshetsproblemet. Ansvaret för att hem- och bostadslösa människor får hjälp och stöd att förändra sin situation vilar på kommunen, främst socialtjänsten. Många som är hemlösa har också andra svåra problem, som psykiska störningar och missbruk. Ofta behövs insatser på bred front för att hjälpa dem till en bättre social situation. Många vill, och kan också, få hjälp från socialtjänsten, me- dan andra har problem som är svårare att åtgärda. För att se över insatserna mot hemlösheten och fö- reslå åtgärder som på lång sikt kan förbättra de hem- lösas situation tillsatte regeringen i slutet av 1999 en parlamentarisk kommitté. För att stimulera utveck- lingen av nya metoder för att avhjälpa hemlösheten avsatte regeringen samtidigt under en treårsperiod sammanlagt 30 miljoner kronor. Medlen, som förde- las av regeringen på förslag från Hemlöshetskom- mittén, används till nyskapande projekt som syftar till att skapa en bättre situation för hemlösa och förhindra att hemlöshet uppstår. Hemlöshetskommittén kom- mer i sitt slutbetänkande, som avlämnas i slutet på detta år - jag tror att det är den 21 december - att redogöra för resultatet av satsningarna. I vårbudgeten avsatte regeringen ytterligare 30 miljoner kronor för att fortsätta försöksverksamheten 2002-2004. Medlen kommer att disponeras av Socialstyrelsen i avsikt att följa upp och utveckla de förslag som Hemlöshets- kommittén kan komma att lämna. I överläggningarna med Socialstyrelsen har särskilt nämnts behovet av utveckling av lokala kartläggningar av hemlöshetens omfattning samt insatser för psykiskt funktionshind- rade och missbrukare. Låt mig avslutningsvis framhålla att hemlöshet är ett svårt och mångfasetterat samhällsproblem. Det löses inte med några enstaka åtgärder. Det handlar bl.a. om en social bostadspolitik, en aktiv och enga- gerad socialtjänst och en väl fungerande psykiatrisk vård samt, inte minst, om insatser från medmänniskor och ideella organisationer för att stödja utsatta männi- skor. Hemlöshetskommitténs arbete har enligt min bedömning bidragit till att föra upp frågan på den politiska och medmänskliga dagordningen. Jag är därför övertygad om att det finns goda förutsättningar för att de aktiviteter som genererats i hela landet med utgångspunkt i Hemlöshetskommitténs arbete kom- mer att få bestående resultat.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 43 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Först ber jag att få tacka för svaret, som jag tycker var bra. Det är precis som socialmi- nistern säger, att de hemlösas situation alltmer har fokuserats i vårt samhälle. Först när vi började få en inblick i att det inte bara är i USA, Ryssland och andra länder utan också i vårt land som vi har hemlö- sa har vi på något sätt börjat att på allvar ta åt oss problemen. Redan i december 1998 tillsatte regeringen en parlamentarisk kommitté, som ministern sade, med uppdrag att föreslå och initiera åtgärder som syftar till att skapa en bättre situation för de hemlösa och att förhindra hemlösheten. Man avsatte 30 miljoner kro- nor för detta. Sedan har man avsatt ytterligare 30 miljoner kronor i årets budget för att fortsätta utveck- lingsinsatserna. Ett tjugofemtal projekt är resultatet av verksamheten, säger ministern. Anser socialministern att de hittills satsade 30 miljoner kronorna givit några avtryck i den enskilde hemlöses situation? I t.ex. Dagens Nyheter i lördags fanns en brett upplagd artikel om de hemlösas situation i Stock- holm, där vi upplystes om att Bryggan stängs och många blir av med sin fasta punkt, medan Stadsmis- sionen öppnar ett stort nytt hem, Bostället, på Söder- malm. Där ska man stegvis försöka slussa ut männi- skor till ett eget och självständigt boende. 40 platser ska hemmet ha. Enligt min uppfattning verkar det som om de hemlösa på något sätt befinner sig ute på ett gungfly. Ingen eller få vill hoppa ut på tuvorna för att dra upp dem på fast mark. Det fattas en helhetssyn. Det är en skamfläck för vårt land att det i dag finns hemlösa i Sverige. Det är en skamfläck på väl- färdsstatens image, men framför allt är det en stor tragedi för den enskilda. Det hör till mänskliga rättig- heter att ha tak över huvudet. Orsakerna till hemlöshet kan vara många. Ar- betslöshet, missbruk, skilsmässa, psykiska problem, social missanpassning, svårt att i överhettningstider få tag i en lägenhet kan vara några av problemen. Dålig koordinering och samverkan mellan kriminalvård och socialvård kan vara andra orsaker. Sedan finns det en del som påstår att det finns människor som vill leva ett vagabonderande liv. De vill inte ha någon fast plats i tillvaron, säger man. Men det tror inte jag på. Enligt olika rapporter framkommer att ingen blir uteliggare för att han eller hon vill vara det. Alla hemlösa vill ha ett hem. Men trots att det satsas ganska mycket på gruppen hemlösa, både från myndigheter och enskilda, mins- kar ändå inte antalet. I stället tycks det öka. Det skulle vara intressant att veta på vad sätt Hemlöshetskom- mittén kan bidra till att minska hemlösheten. Social- styrelsen anser exempelvis att det behövs större flexi- bilitet i de boendealternativ som erbjuds dem som har svårt att klara eget boende. Ställer socialministern upp på det påståendet? Är socialministern i så fall beredd att utarbeta en generell handlingsplan för att komma åt hemlösheten och rehabilitera de hemlösa?
Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 44 Marianne Samuelsson (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Nyligen kunde man läsa i Alingsås tidning, som är tidningen i min hemkommun, att en hemlös tvingades tälta på Rias tomt. När jag har läst lite grann av den rapport som vi har fått in till "Hela människan", som jag är ordförande i och som är kyr- kornas sociala samarbetsorganisation för de här frå- gorna, kan jag konstatera att ganska många just lyfter fram nöden som orsak till att man tvingas öppna någon form av boende. Samtidigt påpekar man också att man får väldigt lite resurser. Ofta jobbar man med helt ideella krafter i en behandling av en mycket utsatt och komplicerad grupp människor. Det här är naturligtvis en följd av bl.a. de bespa- ringar som kommunerna har gjort på framför allt den sociala sidan. Man kan ofta se när man läser protokoll från budgetdebatterna i kommunerna att just social- förvaltningen hänvisar till att man nu har fått ordning på sin ekonomi. Man riskerade att övertrassera kon- tona ganska rejält. Sedan kan man se någon liten passus om att kommunen inte längre tänker upphandla så mycket tjänster som den har gjort tidigare. Vilka tjänster är det då man talar om? Jo, det är naturligtvis tjänster för de mest utsatta. Det är behandlingshem för både barn och unga och framför allt för missbrukargrup- perna. Om kommunen inte upphandlar behandling eller ser till att den har egen behandling av gruppen utsatta människor klarar de förr eller senare inte av sin situa- tion och hamnar ute på gatan. De kanske till slut hamnar hos någon hjälporganisation där människor känner stort engagemang och därmed tar över det ansvar som kommunen egentligen borde ha haft. Det skulle vara intressant att få höra socialminis- terns syn på vad som är samhällets ansvar och hur vi ska komma till rätta med hur man utan att betala för det lämpar över ansvaret för en mycket svag grupp på ideella organisationer och människor som känner för det. I den besparingspolitik som har varit har kommu- nerna sparat på den sociala sidan likväl som på sko- lan. Kommunerna har också sparat på sina bidrag till ideella organisationer. Men de ideella organisationer- na har fått ta över mer av verksamheten. Det känns ganska frustrerande. Det är ett stort och komplicerat problem. Det är den mest utsatta gruppen människor som finns i den typen av verksamhet. De hamnar till slut i rollen att vara bostadslös och hemlös. Den gruppen har få företrädare i samhällsdebatten medan vi kan se oerhört många som skriker om skattesänkningar, skattelättnader och förbättringar för de redan väl ställda. Jag vill höra socialministerns syn på det.
Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 45 Socialminister Lars Engq (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Marianne Samuelsson tar upp en mycket stor och viktig fråga, nämligen samspelet mellan frivilligsektorn, frivillgorganisationer, ideella organisationer å ena sidan och de samhälleliga insti- tutionerna å andra sidan. Det är i första hand social- tjänsten i kommunerna men också andra myndighe- ter. Min hållning i det fallet är mycket enkel. Sam- hället kan aldrig och får inte hänvisa till ideella orga- nisationer och trappa ned sitt eget ansvar. Enligt soci- altjänstlagen, som är en alldeles förnämlig lagstift- ning, är det samhället som har ansvaret för att erbjuda varje medborgare drägliga och rimliga livsvillkor. Det är samhällets sak att se till att människor för stöd för att få ett arbete, stöd för att få en bostad och stöd för att kunna utveckla sitt eget liv. Man kan se runtom i landet hur kommuner har motiverat ned- dragningar i den kommunala verksamheten med hän- visning till att det finns ideella organisationer. Det är djupt olyckligt. Ideella organisationer kan däremot spela en viktig roll för att uppmärksamma det offentliga på proble- men och också för att företräda människor som kom- mer i utsatta situationer. Det är viktigt att veta att det inte minst bland många som går under definitionen hemlösa finns en misstänksamhet mot samhälleliga institutioner. De känner sig svikna av socialsekreteraren som de har varit i kontakt med eller av andra representanter för det de upplever som Myndighetssverige. Det kan vara viktigt att de får möta människor som inte ome- delbart företräder samhället. De kan tala om sina problem, möta andra i samma situation och få hjälp. Där spelar frivilliga organisationer en väldigt stor roll att uppmärksamma problemet, att företräda män- niskor som är utsatta och ställa krav på samhället. Men samhället får inte och ska inte hänvisa till det ideella arbetet och därmed minska sitt eget ansvar. Det är otroligt viktigt att man har den distinktionen klar för sig. Jag tror att Marianne Samuelsson och jag har samma grundläggande uppfattning i den frågan. Det betyder att vi bör uppmärksamma alla politiskt ansva- riga lika väl som dem som arbetar i socialtjänsten på att socialtjänstlagen mycket tydligt anger vad som är samhällets ansvar och att det är vad som gäller. Där- emot kan man utveckla ett samarbete och ge stöd till det ideella arbete som spelar en mycket stor roll för att vi ska nå våra sociala mål. Jag håller med Margareta Viklund när hon säger att det i den offentliga debatten finns och väl alltid har funnits en sorts föreställning om att det finns människor som självmant väljer hemlöshet. Jag tror att det är en av de stora myterna i samhället. De allra flesta, och förmodligen alla, upplever en påtvingad hemlöshet beroende på att de befinner sig i en social situation som de inte längre kan hantera på grund av en lång rad problem som de har mött. Ingen vill vara uteliggare. De människor som i dag är hemlösa befinner sig i en sådan situation att de begär och kräver hjälp från samhället för att endera komma ifrån sitt missbruk, för att komma i kontakt med ett mer drägligt liv, för att få en bostad, ett arbete och möjlighet att försörja sig själv. Det är samhällets plikt att ställa upp. Hemlöshetskommittén kommer att redovisa sitt slutbetänkande den 21 december, tror jag. Jag väntar mig att den ska redovisa resultaten av de satsningar som har gjorts och de projekt som man har finansierat och stött så att vi med detta material ska kunna be- döma vad som behövs i framtiden. Det är mycket möjligt att det kan leda till att vi gör en särskild plan med utgångspunkt från Hemlös- hetskommitténs rapport. Men innan vi bestämmer oss för det ska vi ta del av rapporten som kommer om några veckor.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 46 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det var glädjande besked som soci- alministern kom med att vi verkligen måste titta på frågan ordentligt och att det också är möjligt att man kanske ska göra en plan för hur man ska kunna kom- ma åt problemet på ett rätt och riktigt sätt. Det tycker jag låter väldigt bra. Vi får vänta och se vad rapporten kan säga. När det gäller de människor vi talar om handlar det också om vår syn på medmänniskan och mänskli- ga rättigheter. Det är oerhört viktigt att vi inte glöm- mer dessa människor i allt vårt välfärdstänkande. Som många säger är det på omsorgen om dem som befinner sig längst ned på välfärdsskalan som man kan bedöma hur ett lands välfärd är. Jag förstår av allt socialministern har sagt att det är oerhört angeläget att minimera hemlösheten och att få ned antalet hemlösa så mycket som möjligt. Jag håller också med socialministern om att frågan om hemlöshet är ett mångfasetterat samhällsproblem. Många goda krafter måste in för att hjälpas åt att lösa problemet. Det finns många goda exempel redan i dag på väl genomförda projekt. Marianne Samuelsson nämnde något om det här. Jag anser inte att man kan lägga över hela ansvaret för de hemlösas situation på kom- munerna. Som jag sade i den tidigare debatten vi hade om boendet för de äldre måste staten ta sitt ansvar också här. Det är staten och regeringen som i stort har ett speciellt ansvar för landets välfärdspolitik. I minis- terns svar hörde jag väldigt lite om det ansvaret. Vi kristdemokrater kan inte acceptera den utveckling vi ser i dag. Vi menar att man måste medvetet försöka utrota hemlösheten. Därför anser vi att behovet av en strategi för hem- slösheten är akut. Vi efterfrågar en nollvision och en politisk vilja att verkligen lösa problemen kring hemlösheten. Det skulle på nationell nivå kunna in- nebära att regeringen initierar t.ex. en nationell kam- panj där målet är att utrota hemlösheten i Sverige. Man skulle kunna driva den kampanjen på olika sätt. Bl.a. skulle Folk- och bostadsräkningen också kunna komma in i det arbetet. Vi ser gärna att Hem- löshetskommitténs uppdrag breddas så att det också kommer att handla om missbrukarvård i samarbete med myndigheter och organisationer. Man borde kunna ändra lagstiftningen så att samrådsförfarande blir obligatoriskt inför hot om vräkning. I arbetet kring hemlösheten finns ett antal goda exempel från hela landet. De är dokumenterade på olika sätt. De goda exemplen borde man också kunna samla i en skrift eller lägga ut på en hemsida så att intresserade kan ta del av dem. Fru talman! Det finns oerhört mycket att göra på detta område om vi verkligen sätter oss ned och fun- derar på hur vi ska kunna arbeta med frågorna i sam- verkan med andra utifrån en strategi och med en klar målsättning om människans lika värde i alla situatio- ner.
Marianne Samuelsson (Mp)

Anf. 47 Marianne Samuelsson (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Hemlösheten engagerar många män- niskor, säger socialministern i sitt svar. Och så är det ju till viss del, men det är också så att hemlösheten engagerar många människor när det kommer till frå- gan om att få bygga en boendeform för hemlösa. Då gäller det inte att de hemlösa ska få det bättre, utan då gäller det rädslan för att få in problem i människors bostadsområden. Jag håller helt med om att hemlöshet är ett komp- lext problem för individen. Det är nämligen inte så enkelt att man kan plocka ut en hemlös och säga: Här är en hemlös - han eller hon ser ut så här och hans eller hennes situation är så här! Bakom den hemlöse finns ofta en komplicerad situation med många olika delar i det hela. Därför vore det intressant att få reda på om soci- alministern redan i dag har några tankar kring hur en handlingsplan för hemlösheten bör se ut. Det är klart att socialtjänsten måste ha ett stort och tungt ansvar, men det ansvaret måste också vara så tydligt att också övriga medborgare är villiga att vara med och ta det. Man får inte hamna i det läget att man inte är lika intresserad av planen längre när den ska verkställas. Den kanske absolut viktigaste delen i detta är att utföra ett tidigt, förebyggande arbetet genom ett ak- tivt barn- och ungdomsarbete och genom att förebyg- ga riskerna med att hamna i drogmissbruk.
Socialminister Lars Engq (S)

Anf. 48 Socialminister Lars Engq (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Om tre veckor kommer således Hemlöshetskommittén med sin slutrapport. Jag hop- pas att den ska kunna vara en god grund för diskus- sioner här i riksdagen om vad vi kan göra på nationell nivå för att komma till rätta med hemlösheten. Jag vill upprepa vad jag sade om att vi när vi får denna rapport också ska kunna ta ställning till i vilken mån det behövs en särskild handlingsplan. Vi har inte sett rapporten än, och vi vet inte vilka slutsatser kommittén drar av den försöksverksamhet man har stimulerat. Jag hoppas att den ska vara vägledande för en fortsatt diskussion, eftersom detta är ett komplext problem. Det går inte att säga exakt vilka åtgärder vi kan vidta. Men med kommitténs arbete som grund och med dess utvärdering av sina egna projekt och sin egen försöksverksamhet ska vi kunna ta ställning. Då ska jag också kunna svara på Marianne Samuelssons frågor om hur en sådan här handlingsplan skulle kun- na se ut. Jag hoppas att detta ska kunna vara en grund för att vi här ska kunna bestämma oss för att staten nu har ett ansvar på de här områdena och att vi måste intensifiera vårt arbete. Jag delar nämligen uppfatt- ningen att det är många faktorer som spelar in när det gäller hemlöshet - allt ifrån arbetsmarknadspolitiska insatser över bostadspolitiska till rena insatser från socialtjänsten, missbrukarvården eller vad det nu kan vara för någonting. Här kan man inte säga att det bara finns en samhällelig aktör som är ansvarig, utan här måste vi samverka över hela fältet. Jag ber därför att få återkomma till frågan om hur en sådan handlings- plan skulle kunna se ut.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 49 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag hoppas också att den rapport som socialministern pekar på ska vara grundläggande för det framtida arbetet för de hemlösa. Jag tycker att vi verkar vara på samma linje och följa samma väg när det gäller de hemlösas situation och vad som kan göras för de hemlösa. Det tycker jag känns betryggande. Nu hör jag inte det där om kom- munernas, statens, regeringens och landstingens an- svar längre, utan här handlar det om att ha en gemen- sam linje. Det är viktigt och angeläget. Det finns två saker som jag inte hann med att ta upp i mitt förra inlägg. Jag skulle vilja koppla dem till detta. Det gäller forskningen om de hemlösas situa- tion. Den har nämligen en mycket svag ställning i vårt land, och det får bl.a. till följd att grundläggande frågor som metoder vid denna typ av forskning inte har varit föremål för en genomgripande behandling. Vi kristdemokrater anser att det är viktigt att forsk- ning om bostadssociala frågor är ett angeläget delte- ma i den samhällsvetenskapliga forskningen. Det är viktigt att vi får kunskap om hur många de hemlösa är. Vi gissar oss till det på ett ungefär, och det kom- mer olika siffror när det gäller hur många de hemlösa är från Socialstyrelsen och i andra sammanhang. Vad beror deras egentliga situation på, och varför blir de fler? Vi tror att vi vet så mycket, men vi vet nog ändå inte tillräckligt om de hemlösas situation. Fru talman! Jag tycker sammanfattningsvis att det har varit en bra debatt, och jag är glad över att soci- alministern är så positivt inställd till just denna fråga som han har visat sig vara i den här debatten.

Dokument

den 9 november

Interpellation 2001/02:68

 av Margareta Viklund (kd) till socialminister Lars Engqvist om de hemlösa

Enligt Socialstyrelsen definieras hemlösa som "personer som saknar egen eller förhyrd bostad och som inte bor i något stadigvarande inneboendeförhållande samt är hänvisade till tillfälliga boendealternativ eller är uteliggare. Till de hemlösa räknas således personer som bor på institutioner eller härbärgen och som inte har någon bostad ordnad vid en eventuell utskrivning. Till de hemlösa räknas också personer som tillfälligt bor hos kompisar eller bekanta. Däremot räknas inte personer som hyr i andra hand, eller som bor inneboende hos någon anhörig eller nära släkting."

Undersökningar pekar på att ca 5 000 människor i Storstockholm saknar eget tak över huvudet. Av dem är några hundra uteliggare @ både män och kvinnor. Enligt Situation Stockholm, de hemlösas tidning i Stockholm, är antalet hemlösa i hela landet mellan 8 000 och 10 000 personer.

Enligt Kommittén för hemlösa (SOU 2000:14) finns drygt 1 000 hemlösa i Göteborg. I Malmö finns 480 hemlösa, enligt statistik från kommunens hemsida. Länsstyrelsen befarar dock att mörkertalet är stort. Enligt kommittén för hemlösa har förutom de nämnda områdena nio kommuner redovisat mer än 100 hemlösa (våren 1999), nämligen Norrköping, Helsingborg, Västerås, Uppsala, Södertälje, Jönköping, Eskilstuna, Lund och Linköping.

Missbruk, skilsmässa, psykisk sjukdom eller personlig konkurs är enligt tidningen Situation Stockholm, några av de vanligare anledningarna till hemlöshet. Bland de hemlösa kvinnorna har i dag 54 % psykiska sjukdomar. Motsvarande siffra för män är 38 %. Antalet psykiskt sjuka bland de hemlösa är därmed mer än dubbelt så stort som 1993 då drygt 16 % var psykiskt sjuka, dvs. före den s.k. psykiatrireformen. 40 % har sjukbidrag eller är förtidspensionerade. Uppgift om andelen hemlösa med hiv/aids saknas.

Antalet hemlösa minskade under 1970-talet, men har nu ökat igen. Den främsta orsaken till minskningen var i första hand att det byggdes fler bostäder, framför allt inom ramen för det s.k. miljonprogrammet.

Samtidigt fick gruppen ensamstående hemlösa större möjlighet att efterfråga bostad eftersom bostadskostnaden lades in i socialbidragsnormen. Också den ökade förtidspensioneringen av socialt utsatta och införandet av mer generösa kommunala bostadstillägg gjorde att dessa grupper aktivt kunde efterfråga en bostad.

Förmågan att inte kunna kontrollera alkohol- och narkotika är en annan betydelsefull faktor för hemlöshet och kan inte nog understrykas. År 1999 är procentandelen män med missbruk 81 % jämfört med 59 % bland kvinnor.

Det är alkohol och narkotika som är den helt dominerande orsaken till den stora överdödligheten bland hemlösa, också bland de hemlösa som primärt har psykiatriska problem. En viktig negativ lärdom av 1970-talets program var att man inte kontrollerade droganvändningen. Detta ledde till att dödligheten bland hemlösa var högre på 1970-talet än på 1960-talet trots att vårdens materiella standard hade förbättrats avsevärt.

Det är en skamfläck för Sverige och den förda politiken att så många människor i vår huvudstad och vårt land är hemlösa. Alla människor har rätt till tak över huvudet och rätt att få kalla en plats för sitt hem. Tillgången på bostäder och möjligheten att efterfråga bostäder samt tillgången till institutioner för den begränsade grupp som inte klarar att bo i en egen bostad är en avgörande faktor för hemlösheten.

När nu så många människor har lämnats utanför välfärdssystemet, hälso- och sjukvården och socialvården är det mer än berömvärt att det finns frivilliga organisationer som åtminstone till viss del kan träda in i deras ställe. Men det ansvar som välfärdsstaten har mot även de mest utsatta och svagaste i samhället går inte att komma ifrån. Problemet med hemlöshet går att lösa och måste lösas. En handlingsplan och ett åtgärdsprogram måste därför utformas i samverkan mellan staten, landstingen och kommunerna, där de olika huvudmännens ansvarsområden tydligt klargörs.

Den erfarenhet som finns av goda behandlings- och vårdresultat måste tas till vara i ett aktivt arbete för de hemlösa. De hemlösa måste också ha möjlighet att göra sina röster hörda och själva kunna medverka aktivt vid utformningen av sin eventuella vård och behandling. Delaktighet ingår i begreppen demokrati och mänskliga rättigheter.

Mina frågor till socialministern:

Vilka åtgärder tänker ministern vidta för att komma till rätta med de hemlösas situation?

På vad sätt tänker regeringen i ett aktivt arbete för de hemlösa ta till vara de goda behandlings- och vårdresultat som finns?

Är ministern beredd att i samverkan med bl.a. kommuner och landsting utforma en handlingplan för att klargöra de olika huvudmännens ansvar och för att komma till rätta med de hemlösas situation i vårt land?