De bostadspolitiska målen

Herr talman! Eva Sonidsson har frågat mig om dels hur rätten till bostad tryggas, dels varför målsättningen att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga priser tas bort samt när målen om långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader har uppnåtts. Regeringen tar regeringsformen på yttersta allvar. Att vi på något sätt skulle undandra oss ansvaret för att trygga rätten till bostad är ett grundlöst påstående. Tvärtom är det nu som förutsättningar skapas för att bryta den negativa utveckling som varit under det långvariga socialdemokratiska regeringsinnehavet. Marknaden, som Eva Sonidsson verkar misstro så, är i själva verket central för bostadsproduktionen, och det är statens uppgift att skapa goda långsiktiga marknadsvillkor så att bostadsbyggandet därmed kan baseras på konsumenternas efterfrågan. Vi har infört, och vi avser att införa, flera åtgärder för att stärka konsumenterna. Samtidigt ansvarar kommunerna för att skapa förutsättningar för alla kommuninvånare att leva i goda bostäder. Interpellanten undrar vidare varför regeringen föreslår att målsättningen att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader tas bort. Här vill jag passa på att säga att Eva Sonidssons påstående, att regeringens förslag till nytt mål skulle inskränka sig till väl fungerande bostadsmarknader, inte riktigt stämmer. Regeringens förslag enligt budgetpropositionen för 2008 är "långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven". I motsats till den tidigare regeringen utgår alltså regeringen i sin politik från den enskilda människans behov och efterfrågan och från individernas fria vilja och val. Jag kan tillägga att Sveriges Byggindustrier anser att regeringens förslag om ett nytt bostadspolitiskt mål är en "tydlig och glädjande markering med ett mål för bostadsfrågor där konsumenternas efterfrågan sätts i centrum". Eva Sonidsson har även frågat när regeringens föreslagna mål om väl fungerande bostadsmarknader har uppnåtts. Att ett år efter regeringsskiftet tro sig snabbt kunna komma till rätta med alla de missförhållanden som skapats på bostadsmarknaden under långvarigt socialdemokratiskt styre vore väl optimistiskt. Den förra regeringen lämnade efter sig en bostadsmarknad som kännetecknades av utanförskap, handel med svartkontrakt, lågt bostadsbyggande och bostadsbrist. Under perioden 2002-2006 ökade exempelvis bostadskön i Stockholm med 100 000 personer. Under samma period ökade antalet kommuner med bostadsbrist från 61 kommuner till inte mindre än 122 kommuner enligt Boverket. I dessa kommuner bor inte mindre än ungefär 60 procent av Sveriges befolkning. I Sverige byggs det ungefär tre bostäder varje år per tusen invånare medan det i länder som Norge och Finland byggs ungefär sex bostäder per tusen invånare. Bostadsbyggandet i Sverige har, trots den tidigare regeringens subventioner, legat på låga nivåer internationellt sett. Regeringen har nu påbörjat arbetet med att bringa reda i den situation som den förra regeringens havererade bostadspolitik skapade.

Herr talman! Jag får tacka statsrådet för svaret. Det känns tryggt att veta att regeringen tar regeringsformen på yttersta allvar. Jag undrar varför regeringen med Mats Odell i spetsen inte bjöd in oss från oppositionen för att försöka få en politisk enighet om de bostadspolitiska målen. Det gjorde vi i den tidigare regeringen. Riksdagens beslut om det bostadspolitiska målet 2002 antogs i bred politisk enighet. Trots att det ännu vid denna tidpunkt rådde oenighet om vilka bostadspolitiska medel som borde användas för att uppnå målet kunde alla partier enas om vilka frågor som var viktiga att beakta i det politiska arbetet på området. När riksdagen år 2005 genom ett beslut skulle bekräfta det bostadspolitiska målet valde två partier, Moderata samlingspartiet och Folkpartiet, att frångå den gemensamma linjen. Det kan konstateras att samtliga allianspartier nu tycks ha frånträtt sina tidigare ställningstaganden när regeringen föreslår att det då gällande målet ska upphävas och ersättas med två nya mål, som läggs fram utan att de har föregåtts av någon som helst diskussion med oss i oppositionen eller med övriga intresseorganisationer. Av svaret att döma har man i alla fall lyssnat på synpunkter från Sveriges Byggindustrier. Varför väljer man att dela upp målet i två delar? Enligt regeringens nya inriktning för målet för bostadsfrågor ska grunden för bostadspolitiken inte längre vara att sträva efter att skapa förutsättningar för att alla ska leva i goda bostäder till rimliga kostnader och inte heller att boende och bebyggelsemiljö ska bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden. Det nya målet handlar i stället om att skapa fungerande bostadsmarknader. Det är helt att bortse från bostadspolitikens sociala dimensioner. Marknaden kan inte på egen hand ta ansvar för alla de krav som dagens samhälle ställer på bostadspolitiska insatser. Det kan gälla krav som följer av befolkningsförändringar, av stora invandrar- och flyktinggrupper, en ökande andel äldre samt stora ungdomsgrupper eller förändringar på arbetsmarknaden. Det kan också gälla de särskilda problem som finns på lokala överhettade bostadsmarknader med kraftigt stigande bostadspriser, eller i de delar av landet där jag bor där många bostäder står tomma och där efterfrågan helt saknas. Insatser krävs också för de ekonomiskt svaga grupper som inte har möjlighet att hävda sig på bostadsmarknaden, där andelen hyresrätter - hyresbostäder - kraftigt minskar och nyproduktionen inriktas på dem som kan betala mest. För att dessa frågor ska ägnas politisk uppmärksamhet är det nödvändigt att i det bostadspolitiska målet framhålla att alla ska omfattas av samhällets insatser och att politiken ska grundas på ett socialt ansvarstagande. Jag blev så sent som i dag uppringd av en samhällsmedborgare som var mycket orolig över var studerande, förtidspensionärer och arbetssökande ska bo i framtiden. Enligt Sabo finns det i dag ett bostadsöverskott bara i Norrlands inland. Ska de grupperna bosätta sig där i framtiden? Är det det som är tanken? Samtidigt följer de grupperna inte heller med i löneutvecklingen i samma utsträckning som de som har arbete, och de klarar därför inte av de hyreshöjningar som blir följden av er politik. Varför, Mats Odell, tar regeringen bort målet om att skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga priser?

Herr talman! Eva Sonidsson frågar mig varför vi tar bort målet att alla ska ges förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader. Jag ska läsa upp de mål vi har. De är delade i två eftersom det rör två departement. Det ena är mitt område som gäller bostadsfrågor och det andra är samhällsbyggande, det vill säga hos Andreas Carlgren på Miljödepartementet. Målet för bostadsfrågor är långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven. Målet för samhällsbyggande är en ändamålsenlig samhällsplanering och ett hållbart samhällsbyggande som ger alla människor en från social synpunkt god livsmiljö, där en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, naturresurser och energi samt ekonomisk tillväxt och utveckling främjas. Herr talman! Jag tror att om människor skulle få bostäder utifrån hur målen formuleras - mer eller mindre poetiskt - vore saken enkel. Nu är det inte så att målen har lett till att alla människor har fått förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader. Jag nämnde i min inledning att under den period som målet har gällt har bostadsbristen spridit sig från 61 till 122 kommuner. Hur kommer det sig, Eva Sonidsson, trots att ni har haft så goda målsättningar, att bostadskön i Stockholm har ökat med 100 000 personer sedan 2002? Sanningen är naturligtvis att vi kan vara eniga om målen, men det är betydligt större bekymmer att hitta vägar till att nå målen. Ni har i tolv år prövat era mål och era vägar. Det har lett till de resultat som jag just har nämnt här. Vid en jämförelse med våra nära grannar i Norden har det byggts hälften så mycket i Sverige. Jag undrar om Eva Sonidsson verkligen tycker att det är en metod som vi ska återgå till om vi ska försöka få en kraftig ökning av bostadsbyggandet. Man kan naturligtvis alltid fråga sig - vi har haft den debatten nyligen - om det som ni erbjuder i er motion, 250 miljoner kronor, är en ny subvention till de byggföretag som gör miljardvinster och som inte får tag på arbetskraft, är rätt metod. Jag lyssnar gärna på Eva Sonidssons utlåtande om det.

Herr talman! En bra bostad är en social rättighet för var och en i vårt avlånga land. Landet ser olika ut. Hur det ser ut i Stockholm är inte likadant som i mina hemtrakter. För många, men tyvärr inte alla, är det en självklarhet att man ska ha ett bra boende. Den borgerliga regeringen, med Mats Odell i spetsen, för en politik med krav på marknadshyror, utförsäljning av hyresrätter och nedskärningar i samhällets stöd till byggande. Det leder till ökade klyftor. Vi kan aldrig acceptera en kraftigt segregerad bostadsmarknad. Alla har rätt att bo bra. Den borgerliga regeringen vill avskaffa målet att ge alla förutsättningar att leva i goda bostäder till rimliga kostnader. Vi anser att dagens hyreshöjningar och ombildningar från hyresrätter till bostadsrätter inte gör det möjligt för alla att köpa en egen bostad. Mats Odell sade i sitt svar att regeringens politik utgår från den enskilda människans behov och efterfrågan samt individernas fria vilja och val. Vad finns det för val när borgerliga kommuner ombildar och gör alla bostäder till bostadsrätter och helt förintar hyresrätterna? Vart ska ungdomarna ta vägen, de som inte kan eller vill köpa en egen bostad? Den borgerliga regeringen kräver att arbetslösa ska flytta från den plats där deras barn har rotat sig och där familjen har skaffat sig en social trygghet i det svenska samhället. Då måste också den borgerliga regeringen se till att alla har ett tryggt boende. En bostadspolitik där alla ska äga sitt eget boende är inte flexibel på marknaden och tillåter att människor flyttar runt i landet eller kanske till och med tvingas att söka jobb utomlands. Bostadspolitiken måste vara trygg och tillgänglig för alla. Det är den inte med regeringens politik, eftersom den ökar klyftorna i samhället.

Herr talman! Jag tror att Eva Sonidsson skulle behöva se sig om lite grann. Låt oss ta exemplet Åtvidabergs kommun. Där har den socialdemokratiska kommunledningen fattat alla nödvändiga beslut för att sälja hela det allmännyttiga bostadsbeståndet till långsiktiga privata fastighetsförvaltare för att därmed få loss pengar till andra angelägna investeringar för välfärdsutvecklingen i Åtvidaberg. Det skulle vara intressant att höra vad Eva Sonidsson säger om det. Vi står här lite grann med facit i hand. I tolv års tid har Eva Sonidssons partis recept för bostadspolitik prövats. Det är vad som har lett fram till den situation som vi har i dag. Nu har vi slagit in på en ny väg. Låt oss när det har gått lite längre tid diskutera vad som har varit det bästa för att utveckla bostadsmarknaden och se till att fler människor får möjlighet att hitta en bostad. Jag vill gärna säga att jag tror att det som Eva Sonidsson här ser som negativt i de flesta kommuner, oavsett om de är styrda av alliansmajoriteter eller av socialdemokratiskt dominerade majoriteter, uppfattas som positivt, nämligen borttagandet av stopplagen. Det vi har gjort är att vi flyttat beslutsmakten från Stockholm till den kommun där Eva Sonidsson bor. Jag vet inte var det är någonstans. Vi låter dem som era medborgare har valt till sina lokala politiker tillsammans med lokala hyresgäster bestämma över det. Det kallar vi för att slå vakt om det kommunala självstyret. Jag kan inte förstå att det skulle vara en fördel för någon att det ska styras av centralpolitiker från Stockholm utom för just de politikerna.

Herr talman! Jag bor i Kramfors kommun. Där har vi under ett antal år tyvärr varit tvungna att riva ett antal bostäder för att vi inte haft tillräckligt med människor som bor kvar i våra kommuner med en ökad arbetslöshet, en ökad utflyttning och till följd av det en ökad rivning. Härnösand är en av de kommuner som är borgerliga i vårt län. De säljer också ut sina bostäder hela vägen. Det ser lite olika ut beroende på vilka krav man har från det politiska styret. Jag vill återgå till frågan om de ekonomiskt svaga grupperna. Den man som ringde upp mig på förmiddagen var väldigt orolig över vad de ska ta vägen. Det gäller förtidspensionärerna som inte följer med i löneutvecklingen i framtiden, de studerande och de som är arbetssökande. Var i landet ska de bo? De känner inte att det finns en marknad för dem att bo i storstäderna där hyrorna är väldigt höga. Enligt Sabos beräkningar är det bara i Norrlands inland och kanske delar av övriga Sveriges inland som man har ett bostadsöverskott i dag. Är det dit de grupperna ska behöva flytta, eller ska de också kunna bo i storstäderna till rimliga hyror och med rimliga kostnader i framtiden?

Herr talman! Jag vet inte vad Eva Sonidsson har för uppfattningar om fungerande marknader. Vi kan ta marknaden för livsmedel, marknaden för bilar eller någonting annat. En ganska vanlig uppfattning är att om det råder brist på någonting går priserna upp. Om det finns god tillgång håller det nere priserna. Vi har under de senaste dagarna sett diskussioner om livsmedelspriserna. Vi har flera som efterfrågar produkter som det tidigare har varit överskott på, och då stiger mjölk- och ostpriserna också i Sverige. Den här mekanismen gäller också på bostadsmarknaden. Problemet för Eva Sonidsson är att hon representerar ett parti som har fört en politik som har lett till att det har byggts hälften så mycket i Sverige som i Danmark, Finland och Norge. Om vi nu värnar om svaga grupper måste vi se till att vi inte har en bostadsbrist generellt sett i Sverige utan att det finns en god tillgång på bostäder. Det gör att priserna också generellt sett hålls nere med omsättning i bostadsbeståndet. Alla människor ska kunna få trygga och bra bostäder att leva sina liv i. Det tror jag att Eva Sonidsson och jag är helt överens om.