brottsutredningar

Fru talman! Ragnwi Marcelind har frågat vilka åt- gärder jag avser att vidta för att förbättra möjligheter- na för polisen att utreda brott. Frågan är ställd mot bakgrund av en rapport från Brottsförebyggande rådet som visar att allt färre brott klaras upp av polisen. Det är en självklar grundprincip för en välfärdsstat att brott ska klaras upp. Det ska därför alltid vara utgångspunkten när polisen får in en anmälan om brott. Regeringen gör nu den största satsningen någon- sin på polisen. Genom denna satsning förbättras även polisens förutsättningar att utreda brott. Vid sidan om de ekonomiska satsningarna arbetar polisen i två olika spår. Det ena spåret innebär att polisen ska bli bättre på att förebygga brott. Det gäller inte minst de typer av mängdbrott som är särskilt svåra att klara upp, t.ex. stölder och inbrott. Här har närpolisen en central roll. Närpolisen behöver förstärkas och det är ett av skälen till regeringens satsning på polisen. Utvecklingen av det andra spåret innebär att poli- sen ska bli bättre på att klara upp brott. Jag har med stort intresse läst Brottsförebyggande rådets rapport om brottsuppklaringen. Enligt rapporten är minskade utredningsresurser en förklaring till den försämrade brottsuppklaringen. Det gör regeringens satsning på polisen än mer angelägen. Regeringen har vidtagit flera andra åtgärder för att öka uppklaringen. Polisen och åklagarväsendet har i uppdrag att öka sin samverkan. Mycket har gjorts på senare år men det finns fortfarande saker kvar att göra. Jag följer noga utvecklingen av samarbetet och är beredd att ta initiativ till ytterligare åtgärder om jag finner att det är befogat. Regeringen tillsatte i december 2000 en beredning för rättsväsendets utveckling. En rad uppgifter har lagts på beredningen att överväga. Den ska bl.a. ägna sig åt att undersöka möjligheterna att förkorta genom- strömningstiderna i brottmål och undersöka om poli- sens brottsutredande verksamhet ytterligare kan för- bättras. Beredningen har lämnat två delbetänkanden som behandlar just dessa frågor. I det första delbetän- kandet lämnade beredningen förslag på ett - vad de kallar för - huvudalternativ för ett snabbförfarande i brottmål. I det andra delbetänkandet behandlas frågan om att för i första hand en stor del av vardagsbrotts- ligheten använda ett förenklat utredningsförfarande i stället för förundersökning. Regeringen har i polisens regleringsbrev angett som återrapporteringskrav att de ska redovisa hur framgångsrik den brottsutredande verksamheten har varit. I årets regleringsbrev har regeringen ställt krav på redovisning av fler uppgifter än tidigare. Redovis- ningen kommer därför att ge oss än mer information om hur utvecklingsarbetet bör drivas vidare. Brottsuppklaring är en viktig fråga. Jag delar helt Ragnwi Marcelinds uppfattning i det fallet och jag kommer att fortsätta att följa och att driva utveckling- en av myndigheternas arbete på det här området.

Fru talman! Det är trevligt att justitieministern alltid säger att han delar min åsikt i allt jag frågar om. Men jag menar trots detta att Thomas Bodström inte tar den här frågan riktigt på allvar. Endast 26 % av de polisanmälda brotten klaras upp, och av bostadsinbrotten klaras bara 8 % upp. Då ska vi veta att när ett brott klaras upp innebär det inte nödvändigtvis att en skyldig person har dömts. Det som räknas är antalet brott där polis och åklagare har tagit ett beslut. Situationen är alltså kanske ännu värre än vad BRÅ:s statistik visar. I svaret säger ministern att det ska vara en själv- klarhet i en välfärdsstat att brott ska klaras upp. Så är det inte, enligt min mening. Det finns målsägare som gång på gång drabbas - även om det rör sig om mind- re brott: bedrägerier, kontokortsbrott, förfalskningar, inbrott, stölder - och bara får ett brev från polisen med texten "ärendet avskrivet". Då urholkas förtro- endet för rättsväsendet. Är ministern så lyhörd för vad vanligt folk tycker och tänker att han snappar upp detta, och vilka åtgär- der är han i så fall beredd att vidta? Den 1 februari lämnades en anmälan in till Justi- tieombudsmannen av en kriminalinspektör i Stock- holms län. Han ville att JO skulle utreda polisanmäl- ningar om klart konstaterade brott som resulterat i beslut att inte inleda förundersökning. Han krävde att JO skulle göra en granskning. Efter denna anmälan har jag gjort en egen liten undersökning. Jag har hört mig för med poliser ute i landet för att få reda på hur det egentligen är. Det står helt klart att polisen själv är förtvivlad över att man inte hinner med. Man säger att avskrivningar sker i alltför stor utsträckning. Jag pratade med en polis i går. Han sade så här: Trycket blir för stort. Det kommer hela tiden in nya ärenden som kan ses som viktigare och allvarligare. Med det antal poliser och de resurser vi har räcker inte tiden till och ärenden avskrivs trots att det finns misstänkta. Kan ministern ta till sig detta och förstå hur all- varligt det här problemet egentligen är? Det inte bara urholkar den enskildes förtroende för rättsväsendet utan det naggar också polisens egen självkänsla och yrkesstolthet i kanten. Man vill inte skriva av ärenden som man vet skulle kunna leda till att någon åtalas, men tiden räcker inte till, och det finns viktigare ärenden. Polisen som jag samtalade med i går var ekobrottsutredare. Han sade att det inte var ovanligt med en ärendebalans på 600-700 dagar. På hans avdelning hade en fjärdedel av ekobrottsutredarna slutat, men samma arbete skulle fortfarande utföras. Det räcker inte längre. Det håller inte, bäste Tho- mas Bodström. Man kan inte gång på gång, i alla sammanhang, rabbla frasen att regeringen nu gör den största satsningen någonsin på polisen. Nu krävs åtgärder, och de måste vidtas omgående. Om inte är jag rädd för att polisen kommer att förlora sin yrkes- heder och medborgarna tron på rättsstaten. Här handlar det om att se över hur avskrivningar- na går till. Sker de lättvindigt? Polismännen talar samfällt om ett tryck de känner. De måste skynda sig att skriva av ärenden, därför att det finns annat som är viktigare och angelägnare. Vad har Thomas Bodström för syn på detta? Ser han tillräckligt allvarligt på detta, eller har han en annan uppfattning än jag har?

Fru talman! Det allvarliga är naturligtvis att det bakom alla de brott som inte klaras upp finns brottsoffer, vars trauma blir ännu värre när brottet inte klaras upp. I BRÅ:s rapport skriver man om olika perioder. Jag vet inte om det är en händelse, men en period, som börjar 1994, kallas för nedgångsperioden. Det hände många saker 1994. Jag vet inte om de är för- knippade med nedgången. När det gäller rättsväsen- det är det i alla fall en nedgångsperiod som inleds 1994. Statistik finns det mycket att hämta, och bakom den ligger mycket tragik. Jag ska bara nämna en siff- ra. I Stockholm avskrivs 78 % av de misshandelsfall där det finns en misstänkt gärningsman - detta i nå- dens år 2002. Man tar sig för pannan. Jag reagerar också på någonting som ministern har talat om fram och tillbaka i medierna och som fått mycket utrymme. Han skriver det också i svaret. Det gäller påståendet att regeringen nu gör den största satsningen någonsin på polisen. Upprepar man en halvsanning tillräckligt många gånger finns det vissa människor som tror på den. Visst var det mycket pengar, men vad fick vi för dem? Jo, polisens skuld sanerades nästan. Men någon nysatsning var det inte frågan om. Jag frågade polisstyrelsen hemma i Blekinge om man hade upplevt denna den största satsningen nå- gonsin. Nej, det hade man inte gjort. Det enda som gör att vi har lite pengar över i budgeten är att det inte finns några poliser att anställa och att de vi har flyttar till Skåne, sade man. Det är trist att ha ett positivt budgetsaldo när det är på det sättet. Jag tycker att ministern ska förklara frasen "den största satsningen någonsin på polisen". Hur många fler poliser har det blivit i denna stora satsning? Ministern skriver också att en mycket viktig upp- gift för polisen är att den ska bli bättre på att förebyg- ga brott. Jag håller helt med. Vid de brott som inte begås finns det inget brottsoffer och ingen brottsling. Men trots allt har vi över en miljon anmälda brott, och hur duktiga polisen, familjen, skolan och sam- hället i övrigt än blir på att förebygga brott kommer vi ändå att ha ett antal brott. Interpellationen handlar faktiskt om de brott som begås. Oavsett om det begås tusen eller en miljon brott är det brott som begås, och då ska det finnas poliser som kan komma. Ministern skriver också vackert att han noga följer utvecklingen av samarbetet och är beredd att ta initi- ativ till ytterligare åtgärder om han finner att det är befogat. Hur få procent av alla brott ska klaras upp innan ministern finner det befogat? Finner ministern det befogat vid en uppklarningsgrad på 26 %, som i dag, eller är det vid 20 eller 10 %? Jag fann det befo- gat för länge sedan.

Fru talman! Vi står här varenda vecka. Jag tycker också att det är ganska tjatigt. Jag är medveten om att jag säger samma saker och får samma frågor. Men detta är demokratins högsäte, och jag får upprepa det jag sagt. Vi hade en polisutbildning. Nu har vi tre polisut- bildningar. Man kan inte låtsas som att det inte är ett faktum. Tre polisutbildningar utbildar fler poliser än en polisutbildning. Det innebär 700-900 nya poliser årligen, när det har kommit i gång ordentligt. Detta är den största satsningen någonsin. Jag är ledsen att behöva upprepa det, men det är polisutbild- ningen i Växjö, polisutbildningen i Stockholm och polisutbildningen i Umeå som gör att det kommer att bli flera poliser. Det har vänt, och det kommer att visa sig ännu mera under året. Det är en del; det löser inte alla problem. Men man måste ändå börja medge att dessa polisutbild- ningar finns. Man får inte låtsas som ingenting och fråga vad regeringen gör. Detta måste ändå vara känt för både Kristdemokraterna och Moderaterna nu. Inte ska jag behöva upprepa det fler gånger. Men det räcker som sagt inte. Man måste göra fler saker för polisen. Vi har en viktig uppgift, och det är att renodla uppgifterna för polisen. Det arbetet pågår. I dag har poliserna alldeles för vittgående uppgifter, tycker jag. Jag tycker att polisen ska ägna sig åt att förebygga och utreda brott. I dag har de fler uppgifter än så, och det tycker jag att man ska ändra på. Det arbetet pågår. Det kommer också att frigöra resurser. Det gäller alltså inte bara antalet poliser. Utöver det måste vi ge ytterligare möjligheter för snabbare handläggning. Det arbetet pågår lokalt i flera delar av Sverige. Man tar hänsyn till de lokala förutsättningarna. Det är jättebra. Vi måste ge möj- ligheter till det. Det är därför det pågår flera olika arbeten. Det ska skapas ett regelverk för att underlätta för polis och åklagare ute i landet. Låt mig säga att regeringen gör det den kan göra. Man ökar resurserna. Jag tycker att det vore jättebra om Johnsson och Ragnwi Marcelind tog kontakt med sina partikolleger här i Stockholm, som har dragit ned så väsentligt och på ett sätt som innebär att brottslig- heten ökar oerhört mycket. Det gäller bl.a. stöldbrott, som många gånger begås av personer med narkotika- beroende. Man har dragit ned antalet socialarbetare som sysslar med narkotikabrottslighet i Stockholm till nästan hälften. Tänk vilken skada detta gör, och tänk vilken nytta det kunde göra om vi fick den borgerliga majoriteten i Stockholm att arbeta bättre mot narkoti- kan. Narkotikakommissionen sade ju att vården är så viktig. Det går inte att arbeta på detta sätt och sedan för- söka täcka över det och tro att det bara handlar om resurser till polisen. Ekonomin har som sagt varit dålig. Jag vill inte gå tillbaka till 1991 och 1994, men eftersom det togs upp vill jag säga att det är fantastiskt att man nämner vad som hände 1994. Vad hade just hänt 1994? Vad hade vi för ekonomi? Jag vill inte gå tillbaka tio år i tiden, men vilken ekonomi vi hade 1994 är ett faktum. Det är riktigt att det har gjorts besparingar på t.ex. polis och sjukvård för att få ekonomin i balans. Men nu gör vi denna satsning, för nu tillåter ekonomin det. Tänk om man kunde göra lika mycket kommunalt, och särskilt i kommuner med borgerlig majoritet. Det gäller i synnerhet Stockholm.

Fru talman! Nu tror jag nästan att jag exploderar. Det var den sämsta argumentation jag har hört från Thomas Bodström någonsin. Nu börjar han verkligen falla in i de socialistiska leden. Det är helt uppenbart. Jag kommer från en kommun som har varit socia- listiskt styrd i över 70 år. Där har man tagit bort per- soner som bevakar ungdomsgårdar och personer som arbetar med narkotikafrågor. Narkotikaspanarna från polisen är borta. Man kan väl inte säga att det är Gävle kommuns socialdemokraters fel. Kan man det ska jag hälsa dem det på nästa kommunfullmäktigesammanträde. När det gäller att renodla polisens arbetsuppgifter skulle jag vilja understryka att det är bra att vi från oppositionen tjatar om våra frågor. I just den frågan gjordes det faktiskt ett tillkännagivande till regering- en på ett initiativ i en motion från bl.a. Kristdemo- kraterna om att man skulle se över vad polisen ska syssla med. Man kanske inte ska sucka så mycket över dessa debatter. De synpunkter som oppositionen hela tiden framför kanske leder till någonting. De kanske träng- er in i hjärnorna hos dem som styr detta land. Jag ska återge ett samtal som jag hade häromda- gen med en polis. Jag frågade honom lite grann om avskrivningarna. Jag berättade om den JO-anmälan som hade kommit från en avdelning hos polisen i Stockholms län. Då säger han så här till mig: Skulle alla polismyndigheter och områden anmäla det till JO varje gång man skriver av ett ärende trots att det finns en misstänkt skulle JO minsann få att göra, för det sker dagligen i alla olika polismyndigheter. Det var det här jag försökte lyfta fram med min interpellation, Thomas Bodström. Jag tycker att det är allvarligt att polisen på grund av det tryck man har på sig får avskriva ärenden alltför lättvindigt. Om detta kommer det också varningar från riks- åklagaren, som har tagit upp att han oroar sig för att det avskrivs för mycket hos polisen. Vi vet att ären- demängden från polis till åklagare minskade med ca 17 000 år 1999 och med 24 000 år 2000. Vad berodde det på? Jo, det berodde på de här avskrivningarna. Samtidigt skriver rikspolischefen stolt i polisens tidning: Antalet ärenden i balans har på några år sjunkit från 192 000 till 136 000, och den siffran ska pressas ned ytterligare - inte för att det är ett självän- damål, utan för att det höjer farten och kvaliteten. Den uppfattningen delar i alla fall inte jag, Tho- mas Bodström - att det skulle höja farten och kvali- teten att man skriver av så mycket som möjligt. Vi vet också att det finns en särskild patrull som åker runt i myndigheterna och skriver av ärenden. På konferenser uppmanas poliserna att skriva av så mycket som möjligt men att det ska ske gott, vad nu det innebär. Det här är en allvarlig fråga. Jag tror att det är an- geläget att justitieministern verkligen tar de initiativ som är befogade för detta. Vi har tagit ett initiativ där vi i en motion krävt att de senaste årens avskrivningar inom polisen ska ana- lyseras och utvärderas, men den motionen blev avsla- gen. Inte ett enda parti ville vara med och stödja det- ta. Jag kommer att driva den här frågan vidare så länge jag finns i den här riksdagen och följa detta med intresse. Jag önskar bara att det inte ska behöva gå så långt, som jag sade inledningsvis, att polisens egen hederskänsla inför sitt yrke ska bli naggad i kanten därför att man på grund av resursbrist tvingas avskriva ärenden i alltför stor utsträckning då allvar- ligare och mer angelägna saker pockar på. Jag skulle önska att det inte hade kommit prestige i den här frågan, justitieministern. Det viktigaste måste väl ändå vara att bevara rättssäkerheten och förtroendet för rättsväsendet i Sverige.

Fru talman! Om man ska gå tillbaka i historien kan jag bara nämna att om ministern studerar kurvan över hur det har gått för Sverige kan han se att den vände rakt uppåt 1993. Narkotikan är förstås väsentlig. I Thomas Bodströms och Socialdemokraternas värld talas det ofta om vård, och det är viktigt för dem som redan har halkat ned i detta träsk. Vi tycker också att det är viktigt med vård. Men allra viktigast är naturligtvis att ingen prövar narkotika. Droger bland våra unga i dag handlar inte om smutsiga kvartar och sprutor - det är partydroger, fest och stimulantia för att kunna vara häftig på fredags- och lördagskvällen. Där har naturligtvis familj och skola en väldigt stor betydelse, men också att det finns unga, fräscha, nya poliser som kan vara ute och störa den här verksamheten. Vi har gjort en kartläggning av hur det fungerar i Sverige. I Stockholm är det hyfsat bra, i övriga landet väldigt dåligt. I Blekinge har vi fyra poliser som kan jobba på detta sätt. Det är en uppsjö av anmälningar och tips som man icke har en chans att ta tag i. Jag skulle vilja avsluta, innan jag tackar ministern för den här debatten, med ett förslag vi har när det gäller att komma till rätta med poliserna. Det är jät- tebra med de här tre polishögskolorna, och vi ser gärna att ministern snabbt kommer med förslag till en till. Vi har nämligen högre ambitioner när det gäller hur många poliser som behövs. Vi ligger t.o.m. på ett högre antal än vad Rikspolisstyrelsen anser att man behöver ha. Vårt förslag är att man under 2002 och 2003 anställer 500 extra civila utredare. Jag tror att civila utredare, med den kompetens de kan tillföra, skulle vara väldigt nyttiga. Frågan vi debatterar är ju om vi ska ligga på en så dålig uppklarningsprocent, och de skulle kunna göra att denna lyfte ordentligt till förmån för ett rättssäkrare och bättre Sverige.

Fru talman! Att jag sade att jag upprepar det här varje vecka berodde just på invändningen att det står i medierna osv. Ja, det är inte så konstigt eftersom jag får de här frågorna. Självklart tycker jag, som jag sade, att det är bra att de här frågorna diskuteras, även om jag tycker att det många gånger är lite väl lika frågor. Det finns så oerhört många andra frågor att diskutera än bara antalet poliser, där vi ju dessutom är överens. Ni vill att det ska bli fler poliser - vi ser till att det blir fler poliser. Det finns ju så många andra frågor, bl.a. hur man ska få upp uppklarningsprocen- ten och många andra tekniska och personella frågor. Vad ska man göra med glesbygdsproblematiken? Vad ska man göra åt att antalet äldre poliser blir större? Vi har flera andra saker att diskutera, och det blir en förenkling att bara tala om någonting där vi faktiskt har samma uppfattning. Det kanske också är därför som Ragnwi Marcelind stöter på att vi faktiskt ofta är överens, för det är vi. Det behövs fler poliser, och det kommer fler poliser. Men det som jag är oroad för är precis det som Jeppe Johnsson tar upp, nämligen vården av narko- maner. Det är det som jag tycker är så illa: Att man från borgerligt håll försöker tala om att det bara gäller antalet poliser, när man så väsentligt förstör för vår- den. Jag vet inte hur det är i Gävle, men om man i Gävle med socialdemokratiskt styre väsentligt försö- ker sänka skatten på bekostnad av narkotikavården tycker jag att det är förkastligt, även om det är social- demokrater. Självklart är det lika förkastligt som när det är borgare. Men märk väl: Jag är fullt medveten om att man har tvungen att dra ned på olika håll. Det har man gjort i Stockholm och i andra delar också. Jag har inga synpunkter på att man gjorde det tidigare. Man var tvungen att göra det eftersom ekonomin inte tålde något annat, precis som man skar ned på alla andra områden. Men om man när ekonomin är i balans föredrar de här skattesänkningarna framför att ge vård åt dem som behöver det och ordentliga brottsföre- byggande åtgärder till ungdomar och andra tycker jag att man gör alldeles felaktiga prioriteringar. Och man ska inte försöka täcka över det med en diskussion om antalet poliser där vi dessutom har samma uppfatt- ning.

Fru talman! Men bästa Thomas Bodström! Det är inte jag som har dragit upp det här med antalet poliser gång på gång i den här debatten. Jag har försökt ställa konkreta frågor om huruvida avskrivningarna inom polisen är tillfredsställande, enligt justitieministern, och dem har jag inte fått ett enda tydligt svar på. Justitieministern försöker slingra sig undan genom att dra in Stockholm. Men ta då Göteborg och Malmö och se hur det ser ut där! Vilka är det som styr där, justitieministern? Ja, inte är det Kristdemokraterna och de borgerliga. Ändå kan man hela tiden älta detta och försöka sätta upp bilden av en lögn för att folk ska gå på det. Men jag tror faktiskt att svenskarna är smartare än så. Jag läste i dag att Ekobrottsmyndigheten säger så här när det gäller lagföringen: Antalet beslut att inte inleda och att lägga ned förundersökning har tillsam- mans ökat något under året. Enbart antalet beslut att inte inleda förundersökning har ökat kraftigt. Det var ju det min interpellation handlade om! Det har jag inte fått något svar på. Justitieministern säger dock i svaret att han är be- redd att ta ytterligare initiativ om han finner det befo- gat. Då är min fråga: Är det inte befogat utifrån det jag har försökt att återge här i kväll? Eller är det så att mina ord inte är trovärdiga därför att jag kommer från oppositionen? Annars skulle jag önska att justitiemi- nistern tittade på de här siffrorna. De oroar i alla fall mig. Sedan får jag väl avsluta med att säga några vän- liga ord. Jag tackar för den här debatten och tycker att det är väldigt trevligt när vi kan lyfta fram de här frågorna om och om igen. Jag gör det inte därför att jag tycker att det är så himla roligt att stå här klockan tio på kvällen och tala till en fullständigt tom kamma- re med en person på läktaren. Jag gör det därför att jag är angelägen om att vi ska ha ett system inom polisverksamheten i Sverige som både skapar förtro- ende hos samhällsmedborgarna och ger poliserna själva en möjlighet att arbeta utifrån det uppdrag de känner som sitt kall och som de är anlitade och an- ställda för.

Fru talman! Om nu Ragnwi Marcelind missade det i mitt svar får jag upprepa svaret på den konkreta frågan: Regeringen har i polisens regleringsbrev angett som återrapporteringskrav att de ska redovisa hur framgångsrik den brottsutredande verksamheten har varit. I årets regleringsbrev har regeringen ställt krav på redovisning av fler uppgifter än tidigare. Redovis- ningen kommer därför att ge oss än mer information om hur utvecklingsarbetet bör drivas vidare. Det här är alltså konkret. Vi är överens också på den punkten: Det behövs saker för att höja uppkla- ringsprocenten. Det behövs flera olika åtgärder från regering och riksdag, från poliserna själva och från de utredningar som nu pågår och som kommer att för- bättra situationen för polisen och dess möjligheter att klara upp fler brott.