brottsskadelagen

Herr talman! Ulla Löfgren har frågat när jag tän- ker aktualisera frågan om att undanta arbetsrelaterad kränkningsersättning från brottsskadelagen. Enligt brottsskadelagen har den som utsatts för brott i vissa fall rätt till ersättning av staten för skador som uppkommit till följd av brottet. Det är i första hand för personskador som ersättning betalas ut. Om någon har blivit allvarligt kränkt genom ett brott betalas ersättning också för den skada som kränk- ningen innebär. När storleken på ersättningen be- stäms avräknas i stort sett all annan ersättning som den skadelidande kan ha rätt till. Vid brottsskador som någon har utsatts för i arbetet utgår till exempel ersättning ur socialförsäkringen. Genom olika typer av kollektivavtalsgrundade försäkringar och vissa löneavtal bär också arbetsgivarna ett ansvar. Men dessa ersättningar omfattar inte kränkning och bara i vissa fall hela inkomstförlusten. För sådana skador kan arbetstagaren alltså få ersättning enligt brottsska- delagen. Bakgrunden till Ulla Löfgrens fråga är den be- dömning som regeringen gjorde år 1999 i en proposi- tion om ändringar i brottsskadelagen. Regeringen menade då att det i och för sig skulle vara rimligt att arbetsgivarna ansvarade för att den som utsätts för brott i sitt arbete får full ersättning för sina skador i den mån de inte ersätts ur socialförsäkringen. Men enligt regeringen talade flera skäl emot att undanta arbetsskador från brottsskadelagens tillämpningsom- råde. Ett skäl var att förmånerna enligt avtalsförsäk- ringarna inte motsvarar den brottsskadeersättning som kan betalas ut. Ett annat skäl var att hundratu- sentals personer på arbetsmarknaden står utanför kollektivavtal och därmed de avtalsförsäkringar som finns. Även om försäkringarna utvidgades skulle alltså många människor stå utanför. Regeringen ansåg det lämpligast att arbetsmark- nadens parter ser till att de befintliga försäkringssy- stemen kompletteras så att de täcker bland annat kränkningsersättning. Och utanför kollektivavtalen skulle särskilda försäkringar kunna tecknas. Reger- ingens slutsats då blev alltså att arbetsskador inte borde undantas från brottsskadelagen. I stället borde utvecklingen på försäkringsområdet avvaktas, men om någon frivillig lösning inte kom till stånd kunde det vara skäl att åter ta upp frågan om lagstiftning. Riksdagen gjorde samma bedömning. Jag kan hålla med Ulla Löfgren om att det rimli- gen bör vara arbetsgivaren - och inte staten - som står för den ersättning som vi nu diskuterar. Men det är svårt att finna en lösning som är så heltäckande att inga brottsoffer kommer i kläm. Min - och säkerligen också Ulla Löfgrens - inställning är att brottsoffer inte ska utsättas för ytterligare en kränkning i form av otillräcklig ersättning om skadevållaren inte kan för- mås att betala. För att det ska vara möjligt att i någon större utsträckning undanta arbetsskador från brotts- skadelagen skulle man bli tvungen att införa en skyl- dighet enligt lag för arbetsgivarna att betala ersättning i samma utsträckning som enligt brottsskadelagen. Detta skulle i sin tur kräva en möjlighet att få ersätt- ning från staten om arbetsgivaren inte kan betala. En sådan lösning skulle innebära nackdelar för de skade- lidande, inte minst för egna företagare och anställda i företag som inte omfattas av kollektivavtal. Ulla Löfgren lyfter särskilt fram ansökningar om ersättning från poliser som "anser sig kränkta". Till det vill jag säga att enskilda polismän utför ett svårt och många gånger otacksamt arbete. När de har blivit så kränkta att de har rätt till ersättning bestäms ersätt- ningen efter samma principer som för andra. Poliser ska inte ha en lägre ersättning bara för att de är poli- ser. Till sist vill jag påpeka att det på inget sätt har va- rit lagstiftarens mening att personer med utsatta ar- beten ska undantas från brottsskadeersättning. I fö- rarbetena till brottsskadelagen nämns särskilt att ar- betstagare som skadats genom brott har rätt till ersätt- ning i den mån skadan inte ersätts på annat sätt. För att återknyta till Ulla Löfgrens fråga är jag alltså för närvarande inte beredd att undanta arbets- relaterad kränkningsersättning från brottsskadelagens tillämpningsområde. Möjligheten till brottsskadeer- sättning måste finnas kvar för de fall det inte finns andra möjligheter till ersättning. Staten får inte över- ge brottsoffren.

Herr talman! Låt mig först få tacka justitieminis- tern för svaret på min interpellation. Låt mig också få understryka det som justitiemi- nistern avslutade med: Staten får inte överge brotts- offren. Jag tycker inte heller att staten ska överge dem som har farliga och utsatta jobb. Det är just därför jag har aktualiserat den här frågan, som även regeringen tog upp i förarbetena till den proposition som kom 1999, nämligen att arbetsmarknadens parter ska se till att trygghetsförsäkringarna och personskadeavtalet kompletteras så att ersättningen från dessa kan utgå även för kränkning. I min interpellation tog jag särskilt upp frågan om det kan vara rimligt att poliser, som har ett arbete som ofta är farligt och utsatt, under utövande av sitt arbete ska omfattas av brottsskadelagen. Med detta är jag inte ute efter att poliser inte ska få ersättning när de blir utsatta för allvarliga kränkningar. Men just därför att kränkningar ofta tillhör vardagen i polisens arbete anser jag att det är arbetsgivarens sak att se till att poliser får den ersättning som de är berättigade till och att den ersättningen ska göras upp mellan arbets- marknadens parter. Herr talman! Som jag framhöll i min interpella- tion ökar ärenden som gäller arbetsrelaterade brotts- skador kraftigt hos Brottsoffermyndigheten. I huvud- sak tycks det vara poliserna som är på bettet. Inom kort kommer vi att ha en praxis som talar om för varje polisman att han eller hon i en viss situation i sin tjänsteutövning har rätt till en skattefri ersättning från staten. Jag säger inte att det är orätt att de ska ha ersättning. Jag tror att poliser i sin yrkesutövning ofta kan känna sig både rädda och kränkta. Vad jag ifråga- sätter är om ersättningen verkligen ska komma ge- nom tillämpning av brottsskadelagen. Poliser, säkerhetsvakter, anställda i FN-tjänst och andra utsatta yrkeskategorier har själva valt sitt jobb. De har också tränats för att tåla hårda påfrestningar. Poliser har tränats för att kunna använda våld och, om så är nödvändigt, även vapen. De är en kategori av yrkesmän som har möjlighet att använda vapen. Det innebär att gränsen för när en kränkning kan anses föreligga rimligtvis måste skilja sig från normalfallet, det vill säga när jag, städerskan Andersson eller snickaren Persson, som inte har samma träning och utrustning att möta våld, blir utsatta för våld och kränkning. Det är också mot den bakgrunden jag anser det olämpligt att tillämpa brottsskadelagen när det gäller polismän som anser sig kränkta i tjänsten. Man ställs ju inför väldigt knepiga frågeställningar. Var går gränsen för när en polisman i tjänsten ska känna sig kränkt? Räcker det med att en polisman blir hotad vid ett ingripande, eller måste han bli skadad? En piket- polis som med skottsäker väst är på väg att göra ett ingripande mot en känd våldsverkare, är han kränkt om han möter väpnat motstånd? Är det skillnad på kränkningsgraden om en kvinnlig polis möter samma grad av våld som sin manliga kollega? Det behövs nämligen ingen dom för att man ska kunna fastställa kränkningsersättning. Herr talman! Justitieministern säger i sitt svar att det aldrig varit lagstiftarens mening att personer med utsatta arbeten ska undantas från brottsskadeersätt- ning och att det i förarbetena till brottsskadelagen särskilt nämns att arbetstagare som skadas genom brott har rätt till ersättning i den mån skadan inte ersätts på annat sätt. Ändå tycks denna fråga om un- dantag ha aktualiserats inom Regeringskansliet, vilket framgår av departementspromemorian från 1997. Då undrar jag: Har regeringen ändrat sig när det gäller att ta upp frågan på nytt? Varför har i så fall regeringen bytt ståndpunkt? När det gäller polisen är det ju staten själv som är arbetsgivare. Vilka initiativ har till exempel Rikspolisstyrelsen tagit för att för- handla fram en lösning för sina anställda?

Herr talman! Det som står är att det kan komma i fråga i framtiden. Jag stänger inga dörrar för framti- den. Det skulle jag inte kunna göra. Men jag vill i alla fall här och nu, i dag, argumentera för att man inte ska göra undantag för till exempel poliser i de här frågorna eller se detta som något särskilt för dem. Det finns, precis som nämnts, andra yrkesgrupper som också utsätts för brott och som har rätt till kränk- ningsersättning. Väktare, ordningsvakter, journalister, socialarbetare, vårdpersonal och många andra kan i sitt arbete utsättas för våld eller hot om våld som i sin tur ger rätt till ersättning. Då tycker jag att det är viktigt att man inte särbehandlar ett yrke utan att man har kvar samma principer för alla och att staten ska stå på brottsoffrens sida. Men självklart ska det gälla bara när det verkligen är fråga om ordentliga brott där kränkningsersättning ska utgå. Det kan naturligtvis förhålla sig lite annorlunda för poliser jämfört med andra yrkesgrupper. Det ge- mensamma är ändå att en person som blir utsatt för ett brott där en annan person blir fälld och detta i sin tur föranleder kränkningsersättning naturligtvis har rätt till den.

Herr talman! Jag är inte beredd att nu säga att ar- betsmarknadens parter ska ta över den frågan. Det gäller också andra områden, andra departement, så det är jag inte beredd till. Däremot kan jag säga att vi följer utvecklingen. Men jag vill samtidigt understryka att det svar som jag har givit i dag också har skäl för den stånd- punkt som har angivits i svaret.

Herr talman! Tack för det, justitieministern! Jag har främst tagit upp den här frågan för att väcka den till liv. Som justitieministern vet sitter jag i Brottsoffermyndighetens nämnd. Jag kan säga att hela nämnden är allvarligt oroad över den utveckling som vi ser. Vi skulle gärna vilja ha en annan lösning. Jag hoppas att det här kan vara början på ett ar- bete som leder fram till det.