Brott mot äldre

Svar på interpellationer

Herr talman! Lars-Arne Staxäng har frågat mig om jag avser att återkomma till riksdagen med några konkreta förslag på hur brott som begås mot äldre ska motverkas.

Polismyndigheten arbetar kontinuerligt med att utveckla det brottsbekämpande arbetet. Den så kallade Circagruppen i Polisregion Väst har ett nationellt ansvar för att samordna polisens arbete mot seriebrott som riktas mot just äldre och personer med funktionsnedsättning. I uppdraget ingår att identifiera misstänkta gärningsmän, initiera samordning av brott och ärenden, utreda brott, bistå med metod- och verksamhetsstöd till andra utredningsgrupper och arbeta brottsförebyggande. För att effektivisera det brottsutredande arbetet har Polismyndigheten också beslutat om en nationell modell för brottssamordning som har införts under 2016.

Polismyndighetens nationella bedrägericentrum har de senaste åren haft ett nära samarbete med Pensionärernas Riksorganisation och Sveriges Pensionärsförbund för att försöka förhindra bedrägerier mot äldre. Tillsammans har man drivit projektet Försök inte lura mig, för att öka medvetenheten hos äldre om hur de kan upptäcka och skydda sig mot bedrägeribrott.

Vad beträffar den förra regeringens straffmätningsreform syftade den till att höja straffen för allvarliga våldsbrott. Reformen har i de flesta fall fått ett otillräckligt genomslag, och den lagstiftningsmetod som kom till användning har blivit föremål för kritik. Därför har regeringen den 22 december 2016 beslutat om en lagrådsremiss som innebär att åtgärder nu vidtas för att säkerställa att syftet med 2010 års reform bättre förverkligas. Dessa åtgärder består i att straffskalorna skärps för vissa allvarliga våldsbrott.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka för svaret. Det finns minst två anledningar till att jag har tagit upp denna viktiga frågeställning. Den första är att jag tycker att det är fruktansvärt fegt och fult att utnyttja den faktorn att äldre personer ofta får sämre sinnen och förutsättningar att röra sig ledigt samt att muskelstyrkan försämras. Att det då finns människor som utnyttjar denna möjlighet att tillskansa sig värdeföremål eller med andra bluffmetoder lura äldre ser jag som helt avskyvärt.

Den andra anledningen är att jag har noterat att det har blivit allt vanligare att äldre människor råkar ut för precis denna typ av brott, om man går några år tillbaka. Även om det är farligt att använda statistik ibland, eftersom man kan jämföra olika saker, går det inte att komma ifrån att några av dessa brott blir vanligare än de var förr.

Jag tänker på brott som utförs på ett sådant sätt att man på olika sätt lurar sig in hos en äldre person. Här arbetar man ofta i par, där den ene distraherar och den andre gör olika tillgrepp.

Jag tänker även på de rena överfallsbrotten, där en gärningsman gör ett snabbt tillgrepp mot en äldre person för att sedan i lugn takt fly därifrån.

Jag tänker också på alla de bluffbrott som många äldre utsätts för och där gråzonen, inte minst inom it, är svår att beivra - ibland på grund av att det är svårt att bevisa att brott har förekommit.

Av denna anledning ansåg Alliansen 2010, precis som redan har sagts, att straffen för denna typ av brott skulle skärpas. Därför tror jag att det är bra att man nu har infört en nationell modell för brottssamordning, eftersom det inte är helt ovanligt att det är just utländska ligor som specialiserar sig på denna brottstyp. Här är det mycket viktigt att sätta ett tydligt stopp och lagföra dessa personer.

Det är också bra att regeringen har beslutat om en lagrådsremiss, vilket tydligen gjordes i december. Det innebär att man vidtar åtgärder för att säkerställa att syftet med den gamla alliansreformen från 2010 bättre förverkligas. Det betyder med andra ord att straffskalorna för vissa brott skärps.

Jag är, som statsrådet märker, inte rädd för att ge beröm när det behövs. Inte minst inom detta område tror jag att det finns mycket att göra.

När detta är sagt tycker jag att det är synd att man inte skriver in att det är ett allvarligare brott när en äldre person eller en annan värnlös person utsätts för brott. Det har både jag och mitt parti skrivit motioner om tidigare. Jag tror att det skulle vara av stort värde i domstolar när brottet ska värderas om man faktiskt tar in en sådan faktor.

Jag vill alltså tacka statsrådet för interpellationssvaret. Jag ser att det finns en ambition, att man vill försöka lösa dessa brott.

När det gäller förtroendet för polisen, som vi ska debattera senare i dag, är det också någonting som tyvärr kommer att drabba denna typ av brott. Man får göra kraftiga prioriteringar, och det är inte alls säkert att polisen ens kan åka ut när denna typ av brott har begåtts. Jag har fått många vittnesmål om detta.

Jag vill därför gärna ha en debatt om det kan vidtas olika åtgärder för att denna typ av brott ska kunna beivras bättre och snabbare.

Herr talman! Jag delar Lars-Arne Staxängs avsky mot åldringsbrott. Jag delar också i huvudsak hans analys av vikten av brottssamordning och ett samordnat arbete mot dessa brott.

Däremot är jag lite mer tveksam till de statistikuppgifter som förs fram här. Det stämmer att denna typ av brott ökade för några år sedan. Men under de senaste åren har vi sett en kraftig minskning. Tack vare det samordnade arbetet, tack vare ett antal fällande domar och tack vare ett tufft arbete mot de utländska ligorna har vi minskat antalet åldringsbrott med uppemot 20 procent.

Minskningen har varit störst i Västsverige, Lars-Arne Staxängs egna hemtrakter. Det beror på att det nationella samordningsansvaret för denna typ av brott är placerat i Västsverige. Jag vågar hävda att man i Västsverige också har varit bäst på det förebyggande arbetet, nämligen att ta tid av de begränsade polisresurserna för att tillsammans med de två stora pensionärsorganisationerna åka ut och vara med på möten runt om i Västsverige för att informera åldringar om hur de bäst kan skydda sig och hur de bäst kan se till att de inte låter sig luras av dessa dubiösa gärningsmän. Detta ger resultat både på lagföringssidan med många fällande domar genom bra polisarbete och i att allt färre äldre utsätts för denna typ av brottslighet. Det är naturligtvis mycket glädjande.

Däremot får vi inte slå oss till ro med att vi har sett en minskning, utan denna brottslighet måste fortsätta minska. Och jag deltar gärna i en fortsatt debatt med Lars-Arne Staxäng om vilka de effektivaste åtgärderna för att få en fortsatt minskning kan vara.

Herr talman! Jag tackar för svaret, men tyvärr är jag inte helt övertygad om att detta räcker.

Jag tror att vi ska undvika att slå statistik i huvudet på varandra i dag. Jag ska försöka undvika det, och jag tror att det vore en fördel om även statsrådet gjorde det. Statistik kan användas fel; det är väldigt lätt hänt att man jämför äpplen och päron. Jag är också nöjd med att vissa statistikuppgifter visar att en viss brottstyp har gått ned, så även i Västsverige. Det är jag jättenöjd med, men tyvärr finns det alltför många brott kvar.

Vissa av brotten har även blivit grövre. Man flyger till och med på äldre personer när de står med sina tekniska hjälpmedel, och man rycker guldkedjor och handväskor. Man tar värdeföremål och bryr sig inte om ifall den äldre personen ramlar och slår sig - kanske till och med bryter ben. Sådana tillgreppsbrott har ökat, och därför måste vi sätta till en ordentlig insats mot just dessa brott.

Vi ska som sagt senare diskutera situationen inom polisen. Den påverkar även denna brottstyp. Allmänhetens förtroende för polisen har sjunkit dramatiskt, framför allt under 2016. Därför tror jag att det måste mer till för att stävja dessa brott. Det är bra att vi kan få till en central grupp för att få fast dessa ligor, precis som har sagts, men det behövs också mer lokalkännedom för att insatsen ska bli optimal. Det var ett av grundfundamenten med den nya reformen.

Tyvärr är vi inte där. Trots att det som sagt var en av de viktigaste delarna i reformen saknas detta i praktiken i de flesta kommuner. Där man har satt in detta - man har till exempel prövat det i Tensta under fjolåret - har antalet brott sjunkit dramatiskt. Det är inte konstigt; det är först när man kan beivra brott och när man har lokal polis som känner till situationen som det kan bli en radikal förändring.

I Novus undersökning förra året seglade just frågan om lag och ordning fram som den som ökar mest när det gäller folks oro. Därför måste regeringen möta detta med adekvata åtgärder som visar att man är på rätt väg. Så har inte varit fallet hittills. Därför skulle jag vilja ta upp några punkter som jag tror skulle kunna förbättra situationen. I stället för att klanka på regeringen vill jag försöka fråga statsrådet om detta kan vara en framkomlig väg.

Först och främst bör vi öka insatserna mot bedrägeribrott. Det är den brottstyp som ökar mest av alla för närvarande, och dessa brott drabbar ofta äldre personer. Vi behöver också ge bättre stöd till äldre brottsoffer. Brott mot äldre ska förebyggas och utredas effektivt i hela landet, och vi ska även få bättre statistik över hur det ser ut i Sverige. Målsägarens ålder bör också redovisas på ett tydligare sätt i kriminalstatistiken.

Detta är några punkter jag tror skulle kunna förbättra situationen, och framför allt skulle vi få veta hur det ser ut ute i landet och därmed kunna sätta in riktiga åtgärder.

Jag tror att vi måste se till att beivra denna typ av brott. Vi måste få polisen att fungera lokalt. Alla partier har stått bakom reformen, men vi ser också att det har varit stora svårigheter och att ledningsstrukturen på många ställen fortfarande inte fungerar. Därför skulle jag gärna vilja veta om statsrådet inom den närmaste tiden tänker sätta in några nya åtgärder för att leda den här reformen i hamn på ett bra sätt.

Herr talman! Det var fyra konkreta frågor och en öppen fråga från Lars-Arne Staxäng. Jag ska trots den begränsade talartid vi har här i kammaren försöka besvara dem, och jag ber om ursäkt om det kanske blir lite översiktligt på grund av tidsbristen.

Den första frågan var om vi bör öka insatserna mot bedrägeribrott om de växer kraftigt. Svaret är ja. Tyvärr har bedrägeribrotten, framför allt de som har en it-komponent, en sådan fördel när det gäller skala att vi måste mota bort dem vid källan. Vi måste höja kraven på våra id-kort och andra id-källor, och vi måste höja kraven på banker. Vi måste också höja kraven på dem som säljer saker med dessa komponenter. Det ska helt enkelt bli svårare att begå bedrägeribrott. Då kommer vi också att kunna lagföra den minskade brottslighet som blir kvar.

Den andra frågan handlade om bättre stöd till brottsoffer. Absolut! Det är också bakgrunden till att regeringen har ökat finansieringen till brottsofferjourerna genom ersättning från brottsskadefonden.

Den tredje frågan handlade om bättre statistik. Ja, det var en av de tre kraftfulla åtgärder jag presenterade tillsammans med rikspolischefen. Åtgärden är tvådelad: Dels är det ett uppdrag till polisen att redovisa statistik ned på lokalpolisområdesnivå, det vill säga kommunnivå, för att vi ska kunna följa upp och jämföra olika lokalpolisområden och polisområden med varandra. Dels är det ett uppdrag till Brå, Brottsförebyggande rådet, att göra trygghetsstatistiken nedbrytbar på kommunnivå så att vi kan följa trygghetsutvecklingen och utsattheten för brott på kommunal nivå.

På det sättet kan vi också jämföra trygghetsarbetet i polisområden, kommuner och det offentliga Sverige. Det är nämligen inte bara polisen som är ansvarig för tryggheten, utan även det övriga offentliga Sverige kan göra stora insatser för att öka tryggheten - inte minst för de äldre.

Den fjärde frågan handlade om kriminalstatistiken och äldre, och den får jag tyvärr svara "pass" på. Jag känner nämligen inte till exakt hur den förs och på vilket sätt den planeras, så det får jag i så fall återkomma till.

Den sista, lite mer öppna, frågan var om jag planerar att vidta några åtgärder i det korta perspektivet för att säkerställa polisreformens effekter. Svaret på den frågan är ja. Det var därför jag hade mötet med rikspolischefen. Resultatet är inte tillräckligt bra; för få poliser har kommit ut lokalt. Därför inför rikspolischefen nu ett anställningsstopp på de nationella avdelningarna.

Det som dock är positivt är att det i alla de mest socialt utsatta områdena, där otryggheten har varit som störst, har blivit fler poliser under föregående år. Du tog Tensta som exempel, Lars-Arne Staxäng, och det är ett av områdena. Där har denna prioritering gett ett bra resultat - även om jag i likhet med Lars-Arne Staxäng tror att man ska vara lite försiktig med statistiken. Kanske är den positiva effekten något mindre än vad just denna statistik ger uttryck för, men det har i alla fall varit en positiv effekt. Det är för övrigt en lite annorlunda situation när regeringen får försöka dämpa den positiva stämningen i oppositionen, men det är väl bra!

Det kommer också att behöva vidtas ytterligare åtgärder när det gäller polisen, och vi återkommer strax till det i en annan interpellationsdebatt. I grunden har vi dock lyckats bryta utvecklingen för några viktiga åldringsbrott. Mer finns att göra, och vi ska steg för steg vidta de övriga åtgärder som krävs för att äldre ska känna sig tryggare och säkrare i vårt samhälle.

Herr talman! Jag tror att regeringens ambition är bra - och jag tror att man hade blivit tvingad till det om man inte var övertygad tidigare.

När det gäller Eliasson och Ygeman, som nu i flera omgångar har träffats och i vissa fall faktiskt lagt fram några förslag, har det i stora delar inte givit någon större effekt hittills. Jag har inte sett de där kraftfulla förslagen som egentligen hela poliskåren efterfrågar. Min egen son har varit polis - han är en av dem som har slutat. Han finns med i statistiken som en av de över 800 poliser som slutade i fjol. Jag har alltså fått ingångar till hur det ser ut ute på fältet, och det är inte så vackert överallt.

Vi måste få en nytändning, både inom polisen och i allmänhetens förtroende. En undersökning i Aftonbladet häromsistens visade ett dramatiskt fall i allmänhetens förtroende för polisen. Polisen har i många och långa tider oftast haft ett gott förtroende - och så är det i de flesta länder - men enligt denna undersökning hade förtroendet sjunkit med hela 20 enheter, från nästan 60 procent till under 40 procent. De som inte hade förtroende för polisen hade också ökat i motsvarande grad.

Så här kan vi inte ha det. Därför tror jag att statsrådet, om han nu tar för vana att gå till rikspolischefen och träffas, faktiskt sätter sig ned och funderar. Det som hittills har kommit fram räcker inte. Vi måste faktiskt göra mer. Vi måste vända skutan. Det är inte bara ett fall för regeringen, utan det är ett fall även för oss i riksdagen och för hela samhället. Det handlar om tilltron till det demokratiska Sverige.

Herr talman! Vi kommer att återkomma till diskussionen om statistik och förtroende, men jag skulle akta mig väldigt noga för att dra för stora växlar på den statistikkälla som Lars-Arne Staxäng nämner. Det här är en självrekryterande panel, vilket gör att exempelvis Sveriges Radio regelbundet väljer att inte redovisa dessa siffror, eftersom de inte är statistiskt säkerställda. Vi har en väldigt stor undersökning med bra bastal som också visar på en nedgång, men i betydligt mindre omfattning.

Låt mig också påminna om att Statskontoret i utvärderingen av polisreformen menar att det tar omkring fem år för denna typ av reformer - så har det varit för motsvarande reformer i till exempel Danmark och Holland. Jag tror att man nu ska akta sig för att ta stora nya grepp och för att tro att det är organisationsformen som är det viktiga för polisen. Vi måste fokusera på verksamheten: att göra människor trygga, att gripa brottslingar och att förebygga brott.

Jag vill ödmjukt påpeka att vi nu har fler polisanställda än vi någonsin tidigare har haft i Sverige. Vi satsar mer resurser på polisen än vi någonsin tidigare har gjort i Sverige.

Även om Lars-Arne Staxängs son inte var en av dem kan jag berätta att av de 800 som har slutat har två tredjedelar antingen gått i pension eller gått över till att arbeta på Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen tillhörde ju före reformen samma myndighet som polisen, så detta hade tidigare inte inneburit en verksamhetsövergång.

Med detta sagt finns det en hel del kvar att önska i utvecklingen av svensk polis. Vi följer den utvecklingen noga, och vi kommer alldeles strax att få tillfälle att diskutera den mer i detalj.

Överläggningen var härmed avslutad.