brott mot äldre

Herr talman! Helena Höij har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att en personalkontroll i likhet med den som finns i barnomsorgen också införs för dem som söker anställning inom vården och äldreomsorgen. Avsikten med lagstiftningen om personalkontroll inom skolan och barnomsorgen är att stärka barns och ungdomars skydd mot främst sexuella övergrepp men också grova våldsbrott. Lagen är tvingande och arbetsgivaren är skyldig att genomföra en kontroll av den som erbjuds en anställning. Däremot finns inget anställningsförbud. Arbetsgivaren avgör själv om en person bör anställas eller inte. Kontrollen utgör endast en del av lämplighetsprövningen och bör ses som ett komplement till anställningsförfarandet i övrigt. Beslutet om lagstiftning infördes efter noggranna överväganden där behovet av trygghet och skydd för barn och ungdomar samt Sveriges åtaganden enligt barnkonventionen vägdes mot bland annat skyddet för den enskildas personliga integritet. Regeringen har för knappt ett år sedan tagit ställning till att inte lägga fram förslag om motsvarande bestämmelser när det gäller personer som söker anställning inom äldre- och handikappomsorgen. Personer som av olika skäl är olämpliga för att arbeta med människor ska självklart heller inte arbeta inom äldre- och handikappomsorgen. Min och regeringens uppfattning är dock att huvudmännen i dag har goda möjligheter att tillse att rätt personer anställs och sedan också kan utföra sitt arbete på ett professionellt sätt. Det handlar bland annat om själva anställningsprocessen. Här finns möjligheter att genomföra intervjuer, ta referenser och vid behov också genomföra tester av olika slag för att få fram lämpliga sökanden. Vidare bör arbetsgivaren, när personal väl har anställts, erbjuda en grundlig introduktion. Arbetsgivaren bör också sörja för att personalen fortlöpande har tillgång till handledning och stöd i arbetet samt ges tillfällen att delta i fortbildning och annan kompetensutveckling. Det är också angeläget att tillsynen och kvalitetssäkringen inom vård och omsorg bedrivs på ett sådant sätt att brister och missförhållanden snabbt uppdagas och åtgärdas. Det lagliga stödet för detta finns i socialtjänstlagen genom den så kallade lex Sarah-bestämmelsen. Det har nämligen visat sig att i de fall personer gör sig skyldig till övergrepp eller andra brott mot äldre så finns det inte sällan problem med i bilden som handlar om brister i arbetsledning, bemanning, rutiner, kompetens, kvalitetssäkring etcetera. Att införa personalkontroller av enskilda löser inte den typen av problem. Som jag tidigare nämnt anser jag att huvudmännen redan i dag har de instrument som krävs för att kunna garantera de äldre en trygg vård och omsorg.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka socialministern för svaret som var mycket tydligt. Regeringen kan inte tänka sig att göra det möjligt för till exempel kommuner och landsting att använda sig av personalkontroll inom vård och äldreomsorg på motsvarande sätt som i dag görs inom barnomsorgen. Detta gör mig bekymrad. Jag beklagar det. Bakgrunden till min interpellation är dels de många brott som begås mot äldre, till exempel våldsbrott, stölder etcetera, dels den utsatta situation som många äldre lever i. Enligt Brottsoffermyndighetens studie Ofrid förekommer våld mot äldre i en sådan omfattning och får sådana konsekvenser att det bör betraktas som ett folkhälsoproblem. Bara i Söderort i Stockholm kommer det in över 200 anmälningar om brott mot gamla varje år. Situationen är säkert liknande på många andra håll i landet. I höstas fick vi via medierna höra om hur en kvinna kunde stjäla kontanter från äldre på ett äldreboende. När hon blev upptäckt och anmäld försvann hon och tog anställning på ett annat äldreboende i en annan kommun där hon stal bland annat vigselringar och andra smycken. Hon kunde till och med ta anställning på ett tredje vårdhem innan det här upptäcktes. Allt detta har i alla fall fått mig att reagera. Samhället har, enligt min och Kristdemokraternas mening, ett ansvar att se till att alla människor kan åldras med värdighet och i trygghet. Gamla människor i det svenska samhället är, inte alltid men många gånger, utlämnade till vård av personer som de inte känner och i alla fall inte har valt själva. I många sammanhang är det berättigat att kalla de gamla för skyddslösa. Äldre som drabbats av till exempel stölder lever i en ovanligt utsatt situation eftersom de på grund av sitt vårdbehov tvingas öppna sitt hem för en stor grupp utomstående. Jag hoppas och tror att socialministern håller med mig i synen på brott mot äldre och att samhället har ett ansvar att se till att alla människor får vara trygga även när man blir äldre och i behov av vård och omsorg. Herr talman! Eftersom socialministern inte kan tänka sig att kontrollera dem som söker anställning inom äldreomsorgen mot polisens belastningsregister blir den självklara frågan: Har socialministern några andra förslag för att komma till rätta med denna fullständigt oacceptabla situation?

Herr talman! Dagens interpellation som vi har att ägna oss åt ytterligare en liten stund har som rubrik Brott mot äldre. Det var faktiskt det som väckte mitt intresse trots att jag egentligen inte alls hade tänkt att gå upp i det här ärendet. Brott mot äldre är ett ämne som berör mig och tar tag i mig på djupet. Det engagerar mig helt och fullt. I Socialstyrelsens rapport om äldrevården som kom 1994 kan man läsa om våld och övergrepp i flera olika huvudgrupper. Man berättar också att det är en kombination av de här övergreppen som ofta karakteriserar våld mot äldre. Ofta är förövaren en familjemedlem, en make eller maka, en son eller en dotter. I juni förra året, 2003, överlämnade Nationella rådet för kvinnofrid sin slutrapport till regeringen. Där föreslår man en rad insatser för äldre kvinnor som också är tillämpbara för äldre män i många fall, herr talman. Där lyfts ministrarnas ansvar för att förebygga våld och övergrepp och för att garantera de äldre brottsoffrens rätt till hjälp och stöd. I den här rapporten föreslår man att man ska inrätta ett samordningskansli inom Statsrådsberedningen för att departementen inte ska kunna skyffla ärendena mellan sig. Detta samordningskansli ska samordnat ta tag i det operativa arbetet och lösa den problematiska situation som finns där ingen egentligen äger frågan fullt ut. Det minst uppmärksammade våldet mot äldre är våldet i de nära relationerna, och det drabbar främst äldre kvinnor. Jag läser i socialministerns svar på Helena Höijs interpellation att socialministern menar att huvudmännen redan i dag har de instrument som krävs för att kunna garantera äldre en trygg vård och omsorg. Jag är inte benägen att hålla med om det. Det fattas väldigt mycket. I Norge har man inrättat ett resurscentrum som kallas Vern for eldre. Detta fungerar rådgivande för äldre personer som har utsatts för våld. Man kan ringa dit eller komma dit och göra ett personligt besök. Anhöriga är också välkomna att söka hjälp och stöd där. Herr talman! Det finns ett uttalat behov också i Sverige att inrätta en svensk motsvarighet till detta Vern for eldre. Jag skulle vilja fråga socialministern om han delar min uppfattning att ett sådant resurscentrum skulle vara positivt för äldre som utsatts för våldsbrott.

Herr talman! Så gott som varje vecka eller åtminstone ett antal gånger per månad blir jag uppringd av någon som jag inte har mött eller inte känner eller av någon anhörig eller får bara av någon bekant på ett kalas höra sägas: Tänk, nu har mamma slarvat bort sina vigselringar! Eller: Det försvann 1 000 kr i mammas handväska. Hon har blivit så snurrig att hon inte längre har någon kontroll på hur hon har det. Ofta visar det sig faktiskt att dessa gamla människor har blivit bestulna. När de kränkts genom att bli bestulna kränks de än en gång av personal eller barn eller anhöriga som säger: Nu har du väl ändå blivit bra vimsig, när du inte kan hålla reda på dina saker! Sådant här rapporteras gång på gång, och Helena tog upp att inte mindre än 200 sådana ärenden anmäls varje år till Söderortspolisen. Det är en liknande situation i Malmö och i Göteborg, och samma företeelse har också spritt sig ut till landsbygden. Senast i dag fick jag från en högt uppsatt person, mycket välkänd inom Regeringskansliet, höra följande. Häromkvällen ringde det på mammas telefon och någon sade: Det är ett läckage från ditt badrum, och vi måste komma och renovera det. Mamman sade med tanke på den son hon hade: Jag släpper inte in dig. Jag ser inget läckage. Då sade den här personen: Det kan du inte se inifrån. Det kan vi bara se utifrån. Sådant här utsätts gamla människor dagligen för i Sverige. Det som jag tycker är det mest graverande är när människor kränks i sina hem. De är ju genom sina vårdbehov tvingade att upplåta sina hem för främmande människor, som nästan utan kontroll kan röra i deras saker. De gamla är inte bara skyddslösa, som Helena sade, utan också värnlösa, och därför blir detta ett så värdeladdat ämne. Jag blir lite upprörd när jag läser svaret, och det är därför som jag har gett mig in i den här debatten, även om det är Helena som har väckt interpellationen. Socialministern säger att huvudmännen redan i dag har de instrument som krävs för att kunna garantera äldre en trygg vård och omsorg. När det ser ut som det gör i vårt land i dag tycker jag att det är lite oansvarigt av socialministern att avfärda det här problemet på det sätt som han gör. När vi i vårt parti har pratat om att vi tycker att det skulle vara bra om man kunde införa någon form av personalkontroll i likhet med den som förekommer inom barnomsorgen är det mot bakgrund av att det också kommer uppgifter om att vissa kriminella faktiskt har gjort den här verksamheten till sin nisch. De vet att de när de söker jobb i princip kan komma in i äldreomsorgen direkt från gatan, jobba några veckor och stjäla från de äldre. Vi bygger dessa uppfattningar på rapporter från polisen i Söderort. Jag tycker att detta är graverande. Vi har också en mängd ärenden där gode män har missbrukat sina uppgifter. Jag skulle kunna redovisa en massa exempel på detta, men tiden tillåter inte det. Människor har blivit bestulna på stora penningbelopp. Jag skulle önska att jag kunde få ett klartecken från socialministern att han har för avsikt att dels göra en översyn av gode mäns uppgifter, dels kanske se till att människor som i sina hem får ta emot vårdpersonal ska kunna känna sig trygga. Inte heller ska den personal som jobbar inom vård och omsorg behöva känna sig ifrågasatt. Det är bara några få som missköter sig, men de utsätter många andra för en känsla av skuld.

Herr talman! Jag vet inte riktigt vilken debatt som vi ska föra här. Ska vi föra en debatt om den fråga som ställs i interpellationen, eller ska vi föra en allmän debatt om våldet i samhället? Jag kan gärna föra en diskussion om samhälleligt våld mot äldre, men jag tror att justitieministern är bättre på att svara på de frågorna eftersom de är hans ansvarsområde. Jag har svarat på en mycket enkel frågeställning, nämligen: Har de huvudmän som är ansvariga för omsorgen om äldre de instrument som behövs för att de ska ha möjlighet att garantera en trygg äldreomsorg inom den samhälleligt organiserade omsorgen? Jag menar att de har de instrumenten. De kan göra en noggrann prövning när de ska anställa. De kan ta fram referenser för var och en av de sökande. De kan gå tillbaka till deras historia, ringa upp tidigare arbetsgivare och kontrollera vad det är för personer som man anställer. De kan försäkra sig om att de anställer människor som är kompetenta för uppgifterna. De har nu de instrumenten. Vi behöver inte införa ytterligare en möjlighet, nämligen att gå in i polisens belastningsregister, något som skulle innebära att man inom en mycket stor sektor i samhället i så fall aldrig kan tillåta en människa att sona sitt brott. Man utesluts då från stora delar av den offentliga verksamheten. För barnomsorgen kände riksdagen ett behov av att införa detta, framför allt beroende på risken för sexuella trakasserier. Men det är nu risk att vi steg för steg inför ett samhälle som aldrig ger en människa en möjlighet att rehabilitera sig för ett arbete när man har sonat sitt brott. Jag vill undvika det, men inte genom att utsätta äldre för en risk utan genom att betona att arbetsgivarna faktiskt har möjligheter att kontrollera de anställda. Sanningen är att de brott som har anmälts inom äldreomsorgen - nu talar jag inte allmänt i riksdagen om ett jättestort problem, nämligen generellt om våld mot äldre, utan om äldreomsorgen - i mycket liten utsträckning begås av de anställda. Stölder eller våld utövas dessvärre ofta mellan vårdtagare. Av de 626 anmälningar som kom till Socialstyrelsen under 2002 handlade 158 om ekonomiska övergrepp. Med ekonomiska övergrepp menas stölder, det vill säga tillgripande av värdeföremål eller pengar från vårdtagarna. De allra flesta av dessa handlade om brott begångna av andra patienter eller andra vårdtagare. Detta löser vi inte genom att diskutera kontroll av personalen utan genom att diskutera hur personalen vidareutvecklas och får större kompetens att möta sådana här situationer samt utveckla en vård som utesluter sådana här företeelser. Det är alltså inte så att de bekymmer vi har i äldreomsorgen handlar om brist på möjligheter att försäkra sig om att man anställer rätt personal. De problem som vi har är brist på personal, brist på utveckling och utbildning av personalen, brist på stöd till personalen för att känna tillfredsställelse i jobbet och därmed naturligtvis också en brist på resurser för att erbjuda en god omsorg. Det är den frågan som jag svarat på. En mycket vidare och allvarligare fråga är den allmänna våldsutvecklingen och det egendomliga fenomenet att trots att äldre faktiskt utsätts för våldsbrott i mycket mindre omfattning än ändra, är det de äldre som känner störst oro. Ska vi garantera dem trygghet handlar det om att satsa på polisen, om att satsa på ett samhälle som tar våldet på allvar och som bekämpar våldet. Men det som jag har svarat på var en mycket enkel fråga: Ska vi använda polisens belastningskontroll vid anställning av personal i äldreomsorgen? Jag anser inte att det behövs.

Herr talman! Jag vill börja med att hålla med två av mina meddebattörer, de som är kritiska mot socialministerns slutsats att huvudmännen redan i dag har de instrument som krävs för att kunna garantera äldre en trygg vård och omsorg. Hade jag tyckt det hade jag självklart inte väckt min interpellation. Jag vill också säga att anställningsprocessen självklart är viktig, liksom introduktion av nya medarbetare, handledning och kompetensutveckling. Jag skulle till och med kunna hålla med socialministern om att det säkert finns möjligheter att ytterligare förfina de här metoderna, så att man blir bättre på att i anställningsprocessen hitta de rätta människorna och genom arbetsledning och förbättrade rutiner, kompetensutveckling och bättre kvalitetssäkringssystem undanröja flera av de brister som vi i dag kan hitta. Jag påstår inte alls att en kontroll mot polisens belastningsregister är hela lösningen. Socialministern tangerade resursfrågan, och den är självklart viktig, liksom brottsutvecklingen i samhället i övrigt, polisens resurser och så vidare, men det är andra debatter. Herr talman! Ofta får vi höra från barnomsorgen utlåtanden i stil med: Det är så stora barngrupper, men det är en underbar personal! Från äldreomsorgen kan vi höra: Personalen gör ett fantastiskt arbete, men de är alldeles för få. Det här är personalgrupper som vi måste uppvärdera och vars status vi verkligen måste stärka. Jag menar att vi genom att öppna för någon form av kontroll av också den personal som ska arbeta inom äldreomsorgen skulle visa vilken vikt vi lägger vid deras uppgifter och vilket förtroende vi ger dem i deras arbete. Jag menar att detta på så sätt skulle kunna vara ett steg i riktning mot att höja statusen. Det är viktigt att understryka, precis som Ragnwi Marcelind gjorde, att det är en liten grupp som begår de här brotten mot människor inom äldreomsorgen, till exempel våldsbrott och stölder, men det drabbar väldigt många. Det drabbar självklart den enskilda, men det drabbar också de övriga boende, det drabbar de övriga inom hemtjänsten som känner sin trygghet beskuren eller naggad i kanten, det drabbar de anhöriga och det drabbar inte minst personalen. De som begår brotten gömmer sig bakom verksamheten och bakom sina arbetskamrater. Vi kan inte låta ett fåtal sprida oro och misstänksamhet. Det leder till misstämning och dålig arbetsmiljö, och det blir en negativ spiral. Vi måste bryta denna utveckling och skapa positiva spiraler så att människor inom äldreomsorgen känner vilket förtroende vi har för dem och vilket viktigt arbete de gör och så att de kan göra det utan misstänksamhet. Jag tror på en möjlighet till kontroll mot polisens belastningsregister. Det är ju inte heller inom barnomsorgen så att det råder något anställningsförbud. Visst: Människor ska kunna sona sina brott, och människor ska kunna börja en annan bana, men då ska man göra det i öppenhet och i en dialog med sin arbetsgivare.

Herr talman! Jag är också medveten om att det här är en stor och vid fråga. Det är medvetet som jag har vidgat den här frågan till att inte bara handla om anställningar av personal till äldreboenden. Våld mot äldre är en realitet. Många gamla upplever att de som brottsoffer inte får den status som yngre brottsoffer får och att man inte tar dem på allvar på samma sätt. Också när man är gammal har man rätt att vara sedd för den man är, och man har rätt att vara huvudperson i sitt eget liv. Man har rätt att vara det brottsoffer som man faktiskt är om man har blivit utsatt för våld, för fysiska, psykiska eller ekonomiska övergrepp, för försummelse eller vanvård eller för utnyttjande på annat sätt. Detta är viktigt att framhålla. Herr talman! Jag undrar fortfarande om socialministern skulle vilja ge mig ett svar på frågan om man från regeringens sida tänker följa den rapport som Nationella rådet för kvinnofrid har givit till regeringen och om man har för avsikt att inrätta ett sådant samordningskansli. Min andra fråga är: Finns det någon tanke på att inrätta ett resurscentrum, likt det norska Vern for eldre , för att garantera att också äldre brottsoffer blir sedda som de brottsoffer de är och att de får vara agerande subjekt i sina egna liv?

Herr talman! Det är så, herr socialminister, att gamla, sjuka och senila är lika värnlösa som barn. Man kan faktiskt se det på samma sätt. Nu säger inte vi att vi har den hela och fulla lösningen. Det kanske finns andra förslag på åtgärder som skulle kunna vara ännu bättre, men någonting måste göras, och den här frågan behöver ses över. Nu säger socialministern att han inte på något sätt oroar sig och att han inte tycker att det här är något problem, men det är faktiskt så att den socialdemokratiska majoriteten i Stadshuset till och med har bjudit in den polisman som jobbar med de här frågorna i Söderorts verksamhet för att de ser det här problemet. Då kan man fråga sig vems ansvar det är. Det är klart att den här debatten tenderar att hamna inom både justitieministerns och socialministerns områden, men jag utgår ifrån att socialministern har så pass mycket samtal med justitieministern och för samtal om helheten för de äldres trygghet i samhället att man på det sättet skulle kunna komma fram till ett bra förslag på lösning i de här frågorna. Jag menar inte att socialministern inte skulle vara medveten om problematiken, men när socialministern säger att huvudmännen har kontroll i frågan, och jag och många med mig vet att det inte är så, då måste man fråga sig vad det är för bild socialministern har av äldreomsorgen. Kom gärna med ett annat förslag! Det behöver inte vara det som finns inom barnomsorgen, bara det är ett förslag som gör att våra äldre kan känna sig trygga om de blir sjuka, senila och värnlösa.

Herr talman! Jag är inte säker på att Ragnwi Marcelind skulle förstå vad jag svarar på, därför att hon har inte ansträngt sig att läsa mitt svar. Jag säger inte att allting är välbeställt när det gäller äldreomsorgen. Jag säger i svaret att man "har de instrument som krävs för att kunna garantera äldre en trygg vård och omsorg". När vi talar om instrument handlar det om vilka möjligheter arbetsgivarna har att kontrollera de anställda. Man kan göra det på en rad olika sätt. Man kan ta referenser. Man kan gå igenom med de sökande vilken bakgrund de har. Man kan kontrollera vilka erfarenheter de har, vad de gjort tidigare och så vidare. Man har alla de instrument som behövs för att kontrollera de anställda. Frågan jag har ställts inför är: Ska man också gå in i polisens belastningsregister? Och jag har sagt att det är en farlig väg om vi i hela den offentliga sektorn inför system som innebär att man ska kontrollera polisens belastningsregister. Då får vi ett samhälle där människor får svårt att sona brott. Den som en gång har dömts för något brott blir utesluten från en stor del av framtidens arbetsuppgifter. Det ska vi förhindra. Det vi ska garantera är att arbetsgivarna har en möjlighet att se till att man får en förnuftig anställningspolitik och har möjlighet att kunna garantera de äldre en trygghet. Jag tror att Ragnwi Marcelind inte heller lyssnar. Hon säger att jag har sagt att allting är välbeställt i övrigt. Det har jag aldrig sagt. Våld mot äldre är ett stort problem i det svenska samhället. Hade Ragnwi lyssnat på partiledardebatten så hade hon hört hur statsministern redovisade en stor satsning för att just stärka det brottsförebyggande arbetet, brottsbekämpningen och polisens arbete. Hörde hon inte det? Jo - det är bra. Men då är vi överens om att regeringen faktiskt försöker ta fatt i det här problemet. Jag har svarat på en fråga. Det handlar om frågan: Ska vi låta kommunerna gå in i polisens belastningsregister vid sina anställningsförfaranden? Jag vill inte rekommendera detta, för jag har som socialdemokrat - jag tror Cecilia Wikström har det också som liberal - en viss respekt för människors integritet. Se till att vi får en trygghet i vården utan att offra den personliga integriteten - det är det som det handlar om.

Herr talman! Jag hade ställt en, som socialministern uttrycker det, enkel fråga i min interpellation, och svaret på den frågan var nej. Då är det självklart att vi som deltar i den här debatten förväntar oss att socialministern har ett alternativt förslag, en annan väg för att hitta lösningar på den problematik som jag tycker har blivit väldigt väl belyst i den här interpellationsdebatten. Men det svaret är socialministern oss fortfarande skyldig. Det är ett nej som så att säga är slutklämmen på den här debatten. Socialministern lägger över ansvaret på huvudmännen, och det är väl gott så: Det är huvudmännen som har ansvaret. Men till exempel här i Stockholm har huvudmännen efterfrågat fler verktyg. Det finns mycket att göra - man kan förbättra sina processer och så vidare - men i detta arbete finns det en väldigt stor huvudman, nämligen Stockholms stad, som har sagt: Vi skulle vilja överväga den här typen av kontroller. Man har efterlyst fler verktyg. Då klingar ett nej väldigt kort och väldigt tafatt. Herr talman! Jag vet att socialministern har ytterligare ett inlägg. Det vore, tycker jag, bra för den fortsatta debatt som jag vet kommer att äga rum i det här ärendet, om socialministern kunde säga: Nej, vi vill i stället det här. Om det är så att den socialdemokratiska regeringen har några andra förslag så vore det intressant att få lyssna på dem.

Herr talman! Regeringen har noggrant redovisat ett program för att skapa trygghet i äldreomsorgen. Det handlar om mer personal. Det handlar om att ge stöd till personalens utveckling och utbildning. Det handlar om att skapa utrymme för att ge personalen den uppskattning de behöver, inte i form av att vi kontrollerar dem extra utan att de faktiskt får bättre arbetsvillkor, bättre lön och bättre utvecklingsmöjligheter. Ska vi klara framtidens äldreomsorg handlar det om att ge resurser så att personalen kan erbjuda den vård och omsorg som de äldre begär. Det är det viktigaste. Sedan ska arbetsgivaren ha möjlighet att göra noggranna kontroller vid sina anställningar och försäkra sig om att man anställer kompetent personal och att man inte anställer människor som är olämpliga för att ta på sig uppgifter inom äldreomsorgen. Även för detta finns ett program. Den stora frågan om att bekämpa brott är otroligt viktig. Utan att ge mig in på Thomas Bodströms område ska jag säga att jag tycker att det är spännande att i framtiden prova möjligheterna att, ungefär som man har gjort i Norge, upprätta särskilda värn för äldre för det brottsförebyggande arbetet. Men det är en fråga som Thomas Bodström hanterar, och jag vet att det pågår ett arbete om hur vi ska använda de kommande resurser för brottsbekämpning som statsministern har redovisat. På frågan om vi ska utnyttja just polisens register vid anställningsförfarandet är mitt svar nej. Det är bättre att satsa på att utveckla personalen och se till att de kan erbjuda en god trygghet i stället.