Brister i arbetsmarknadslagstiftningen

Fru talman! Berit Högman har frågat mig när jag tänker ta initiativ till ett enhetligt, harmoniserat regelverk som stöder allas rätt till ett arbete och vilka åtgärder jag avser att ta initiativ till så att regelverket inte sätter hinder för allas rätt till ett arbete. I interpellationen redogör Berit Högman för några exempel från verkligheten. Jag kan som minister inte kommentera enskilda fall. Däremot kan jag kommentera sakfrågorna rent principiellt. Arbetslöshetsförsäkringen är en omställningsförsäkring, och regeringen anser inte att det är rimligt att en sådan försäkring ger utfyllnad till personer som år efter år arbetar mindre än de skulle vilja. Under en övergångsperiod är det självklart bättre att arbeta lite än att inte arbeta alls. Men om ett deltidsarbete inte leder vidare till ett heltidsarbete inom rimlig tid kan det vara mer effektivt att en person i stället söker arbete på heltid. Den deltidsbegränsning som kommer att gälla från och med april i år innebär att 75 ersättningsdagar kan användas som utfyllnad vid deltidsarbetslöshet. Begränsningen syftar till att förstärka de deltidsarbetslösas incitament att söka heltidsarbete och kommer också att sätta press på arbetsgivarna att i större utsträckning erbjuda heltidsarbete. Arbetsgivarna får också ytterligare anledning att erbjuda heltid i och med att nystartsjobb för deltidsarbetslösa infördes från årsskiftet. Regeringen avskaffade plusjobben bland annat för att de har lett till otrygga anställningar med begränsade möjligheter till utveckling. Det är därför inte förvånande att personer som har haft plusjobb åter är i arbetslöshet. Det är emellertid inte regeringens intention att de som har haft plusjobb ska få lägre arbetslöshetsersättning eller aktivitetsstöd än vad de hade fått om de hade avstått från plusjobbet. Plusjobb är överhoppningsbart i arbetslöshetsförsäkringen. De som hade en ersättningsperiod kommer därför tillbaka till samma ersättningsperiod och får motsvarande ersättning som skulle ha lämnats om han eller hon inte hade haft plusjobbet. För dem som deltog i aktivitetsgarantin innan plusjobbet kommer det att utfärdas övergångsbestämmelser så att de får delta i jobb- och utvecklingsgarantin med samma ersättning som om de inte hade haft plusjobbet. Lönebidraget är en arbetsmarknadspolitisk insats som ger kompensation för den nedsatta arbetsförmågan hos den arbetssökande med funktionshinder. Att möjligheten att få del av arbetsmarknadspolitiska insatser såväl som möjligheten att få arbetslöshetsersättning begränsar sig till personer under 65 år är inget den nuvarande regeringen har ändrat på. Regeringen har mycket riktigt gjort förändringar i ungdomsinsatserna. De tidigare insatserna, kommunala ungdomsprogram och ungdomsgarantin, har avskaffats och en ny jobbgaranti för ungdomar har införts. Ungdomar som har varit inskrivna hos Arbetsförmedlingen i tre månader omfattas av jobbgarantin. Möjligheten för ungdomar att göra praktik på en arbetsplats finns fortfarande inom jobbgarantin. Den är alltså inte borttagen. Jag vill påminna om att regeringen har vidtagit en rad åtgärder med syftet att fler människor ska få möjlighet att arbeta. Arbetsmarknadspolitiken har lagts om mot tydligare fokus på matchning mellan arbetssökande och lediga platser samt på insatser för dem som varit arbetslösa länge. Regeringen har också vidtagit åtgärder som stimulerar såväl utbudet som efterfrågan på arbetskraft. De sammantagna resultaten av denna politik ser vi redan i statistiken. Arbetslösheten sjunker och sysselsättningen har stigit i en takt som vi inte har sett på många år. Mot bakgrund av ovanstående anser jag att det för närvarande inte finns något behov av att vidta några ytterligare åtgärder.

Fru talman! Det är en mycket förkyld interpellant som står här. Jag ville bara säga detta så att inte kammaren tror att jag håller på att brista i gråt. Det kan vara lätt att tro det. De berättelser som statsrådet har fått av mig är hämtade från 3 procent av Sverige en alldeles vanlig vecka i februari 2008. Värmland brukar nämligen i all statistik utgöra 3 procent av Sverige. Det är verkliga beskrivningar av människor som känner förtvivlan över att de faktiskt försöker göra allt de kan för att klara sina liv, sitt arbete och utveckla företag. Statsrådet Littorin väljer att argumentera ihärdigt för att det faktiskt är bättre att gå arbetslös än att jobba deltid. Det är okej att man som ung måste gå arbetslös först i 100 dagar och sedan i ytterligare 100 dagar innan man kan få den där praktikplatsen på Note i Torsby. Nu ser vi att konjunkturen viker. Då sitter statsrådet med armarna i kors och menar att inga ytterligare åtgärder behövs för att människor ska komma i arbete. Inflationen, den fattiges värsta fiende, är den högsta på 15 år. Nu strömmar inte jobben in på arbetsförmedlingarna i samma takt längre. Nu spår Konjunkturinstitutet en kraftig nedgång i tillströmningen av nya jobb under åren framöver. Men statsrådet säger fortfarande: Det finns inga behov av att vidta ytterligare åtgärder. Trots att konjunkturen viker och det inte kommer in lika mycket jobb saknar många företag den arbetskraft de skulle behöva. Varför det? Jo, därför att regeringen inte har sett till att det finns arbetsmarknadsutbildning, vuxenutbildning och verktyg som matchar arbetskraften mot det arbetsgivarna efterfrågar. Regeringen pratar om matchning som om det vore ett logistiskt eller matematiskt problem när det egentligen handlar om att regeringen väljer att inte investera i människors kraft och förmåga. Det är bra om man jobbar högt upp i åldrarna, säger regeringen. Men se det gäller inte Evald i min berättelse, för han har haft lönebidrag. Evald har haft det väldigt kämpigt i livet. Han vill fortsätta jobba, för det är ett sätt att också få en pension som han något så när kan leva på. Om regeringen menar allvar med att det är bra att arbeta också lite högre upp i åldrarna, varför gäller det då inte också Evald? Är det för att han har haft lönebidrag? Regeringens politik är nämligen väldigt tydlig. Den som behöver samhällets stöd mest får minst av det. De som egentligen inte behöver samhällets stöd får det nu i form av både skatteavdrag och obefintlig förmögenhetsskatt, för att ta två exempel. Klyftorna ökar. Orättvisorna ökar. Det har aldrig varit lösningen på utmaningen för vare sig svensk arbetskraft eller svenskt näringsliv. Är det bristande kontakt med verkligheten som gör det? Den kritiken får regeringen från både storföretag och småföretagare, senast i dag med en otrolig ilska över regeringens oförmåga att ta tag i detta med regelförenklingar. Varför denna passivitet? Varför inte ta chansen nu när möjligheten finns att rusta arbetskraften för framtiden och investera i människors vilja och förmåga till arbete?

Fru talman! Jag tror att Berit Högmans grundinställning egentligen inte skiljer sig så hemskt mycket från min. Det är väl klart att man ska se till att slipa ned trösklarna till arbetsmarknaden och ha ett regelverk som sätter allas rätt och möjlighet till ett arbete främst. Vi har försökt vara väldigt tydliga med målsättningen, nämligen full sysselsättning. Alla som vill och kan ska ha möjlighet att vara med på arbetsmarknaden. Interpellationen tar upp en lång rad aspekter på detta, men jag vill återkomma till den grundläggande tanken i vår analys, nämligen att den stora klyftan i svensk ekonomi går mellan dem som har ett arbete och dem som inte har ett arbete. Det är den klyftan vi måste överbrygga genom att ha en politik som effektivt försöker få fler tillbaka. Detta med deltidsarbetslösheten är intressant. Den har under det senaste året sjunkit med en femtedel. Det vill säga den kraftigaste nedgång i deltidsarbetslöshet som vi har kunnat notera på väldigt många år, och den är betydligt kraftigare än under något av de år då Berit Högmans parti var i regeringsställning. Det finns naturligtvis diskussioner om alternativa vägval. Vi vet ju att Socialdemokraterna tidigare har förespråkat lagstadgad rätt till heltid som lösning på deltidsproblematiken. Problemet med det - vilket också en förkrossande del av de instanser som svarade på den remiss om detta som skickades ut under den förra mandatperioden också pekade på - är just att det riskerade att bli rätt till nolltid i stället för rätt till heltid. Det finns inget instrument i en marknadsekonomi för att tvinga arbetsgivare att anställa. Det måste till något som gör att man sluter klyftan av ofrivillig deltidsarbetslöshet. Vägen dit är naturligtvis komplicerad och svår, men jag är helt övertygad om att när vi nu genomför den här begränsningen som gör att man inte längre kan deltidsstämpla i upp till 18 år har det betydelse för hur man agerar. Det har varit otillständigt att arbetsgivare har kunnat avstå från att organisera arbetet på ett sådant sätt att man erbjuder dem som arbetar deltid möjlighet till heltid och i stället skjutit över kostnaderna på a-kassorna och skattebetalarna. Det är ju det som i praktiken har gällt under väldigt lång tid. När vi genomförde detta kunde man se rubriker i till exempel LO-tidningen som sade att de nya förändringarna har satt press på arbetsgivare att i stället erbjuda heltid. Det ser vi nu över hela landet. Det är också därför deltidsarbetslösheten sjunker snabbast i den kommunala sektorn. Jag var på SKL i dag på morgonen och höll föredrag om detta. Det är naturligtvis glädjande att det är på det sättet. Jag hoppas att fler kommuner följer efter - nästan samtliga landets kommuner är ju den största arbetsgivaren på sin ort - och tar ett större sådant ansvar för att se till att vi får fler heltidstjänster till dem som vill och behöver det och som är kommunalt anställda. Det finns goda exempel. Vi har tidigare lyft fram några, och jag kan lyfta fram dem igen. Nynäshamn är en socialdemokratiskt styrd kommun som erbjuder heltider. Det är alldeles utmärkt. Linköping är en alliansstyrd kommun som gör detsamma. Är man den största arbetsgivaren på bygden borde det inte finnas något skäl att inte kunna organisera arbetet på ett sådant sätt att man tillsammans med de fackliga organisationerna löser den här frågan. Svaret på interpellationens två frågor - vilka åtgärder jag avser att ta initiativ till så att regelverket inte sätter hinder för allas rätt till arbete och när jag tänker ta initiativ till ett enhetligt, harmoniserat regelverk som stöder allas rätt till arbete - är ju att detta i grunden är ambitionen i allt vi gör. Det handlar om att sträva efter full sysselsättning och om att se till att vi har de rätta regelverken och incitamenten på plats för att organisera arbetsplatserna på ett sätt så att de kan erbjuda heltider men också om att se till att vi kan få fler i arbete.

Fru talman! Det är nästan rörande att höra hur statsrådet vurmar för heltider. Före valet förfärades man nämligen på den borgerliga sidan över våra intentioner att man ska kunna leva på sin lön och att heltid ska vara en rättighet och deltid en möjlighet. Ni förfärades över att vi ville rensa i antalet anställningsformer och få ordning på mängden visstidsanställningar, inte minst för att öka kvaliteten för arbetskraften i en växande servicesektor. Jag kan nämna fler socialdemokratiska kommuner som erbjuder heltider: Karlstad, Forshaga och Hagfors. Nu är antalet människor som lever med otrygga anställningar större än någonsin. Det är fler deltider och fler med korta anställningar, särskilt i servicesektorn. Detta är till stor del samma människor som av ekonomiska skäl avstår från att betala a-kassan och vara med i facket, därför att det har blivit för dyrt. Det är företrädesvis unga människor, kvinnor och kortutbildade som har denna svaga anknytning till arbetsmarknaden. Det är de som kommer att råka mest illa ut när konjunkturen viker, och för detta har statsrådet inte någon som helst beredskap. Det är nu vi borde investera i människors vilja till arbete och utbildning genom arbetsmarknadsutbildning, genom introduktionsplatser, kanske genom ett nytt kunskapslyft, genom en praktikplats snabbare än efter ett halvår och så vidare. Men regeringen försitter den chansen. I stället för att uppmuntra till studier, till vidareutbildning och till nyfikenhet på någonting nytt är det en ständigt malande oro över ekonomin som är det enda incitament som ska få människor att vilja komma vidare. Man ser ju att det i själva verket är återvändsgränderna som blir fler. Det är inte möjlighetens stigar, utan en grå mörk återvändsgränd. Det blir svårare att ta sig in i a-kassesystemen. Det blir framför allt dyrare, och det ger ett lägre utfall för den enskilda. Räntorna stiger, och det blir dyrare att bo. Dessutom blir det dyrare att äta. Den där tusenlappen som vi har hört talas om finns inte i verkligheten för väldigt många kvinnor och ungdomar. Det blir bara större orättvisor mellan dem som har och dem som inte har. Det är inte det vi behöver för framtiden. Vi behöver stimulera människor till att investera i sig själva i form av kunskap, i form av att pröva på. Varför ska man som ung människa behöva vänta i 100 dagar innan man över huvud taget får hjälp? Och varför ska man behöva vänta ytterligare 100 dagar för att få den där praktikplatsen? Arbetsgivaren finns ju uppenbarligen där och säger: Välkommen hit på praktik!

Fru talman! Det är, som jag konstaterade, glädjande att deltidsarbetslösheten nu sjunker snabbare än någonsin, framför allt snabbare än under de tolv år som Socialdemokraterna hade ansvaret. Det är en femtedel mer på ett år. Det är väldigt bra. Jag är väldigt glad för detta. Jag håller helt med när det gäller diskussionen om visstidsanställningar och de ganska komplicerade former som fanns. Det var därför som vi gjorde förändringarna i LAS under förra året när det gällde att införa en allmän visstidsanställning. Det gjorde vi just för att komma till rätta med en del av detta. Det håller jag helt med om. Vi byggde faktiskt vidare på det arbete som Socialdemokraterna hade inlett i den frågan. Sedan gällde det tillsvidareanställningar. Nästan alla nya jobb som tillkom under föregående år, långt över 100 000, har varit tillsvidareanställningar. Det är naturligtvis också väldigt glädjande. När det gäller diskussionen om praktikplatser och hur vi försöker hantera den problematiken är det bara att konstatera att i ett högkonjunkturläge, som vi nu befinner oss i, är vår utgångspunkt att vi ska försöka se till att de personer som har kort tid i arbetslöshet så snabbt som möjligt hittar en väg tillbaka till arbete. Det är också det som har skett. Det är alltså utrikesfödda, unga och funktionshindrade som över genomsnittet har kommit tillbaka till arbetsmarknaden under det senaste året. Det är naturligtvis också glädjande. Då kan man alltid diskutera när man ska ha tillträde till eller möjligheter att få den här typen av praktikplatser. Min utgångspunkt måste naturligtvis vara att med begränsade resurser försöka hitta den rätta balanspunkten. Man kan naturligtvis alltid diskutera om den är 7 000 eller 10 000 eller 15 000. Vi har valt att fokusera på dem som har haft längst tid i arbetslöshet. De har nämligen sett både en och annan högkonjunktur passera revy utan att ha haft möjligheter att återkomma till eller inkomma på arbetsmarknaden. Det är där vi försöker lägga krutet. Den gränsen har vi dragit vid 100 dagar när det gäller jobbgarantin för unga. Det bedömer vi vara det rimliga sättet att hantera det på. Sedan kan man ta det från den andra bogen, nämligen att arbetsgivare skulle ha, som man naturligtvis har på vissa håll, brister i ekonomin och svårigheter att rekrytera. Vi har tagit upp det förr och diskuterat det tidigare här i kammaren. Det kan vara lastbilschaufförer i Mälardalen. Det kan vara svetsare i Norrlands inland, till exempel. Eller det kan vara verktygsmekaniker i Blekinge som det skriks efter. Då måste man fundera lite grann på hur man bäst hanterar detta. En del av de här bristerna beror naturligtvis på att utbildningssystemet inte i tillräcklig omfattning har varit synkroniserat med arbetsmarknaden och arbetsmarknadens behov. Och kontakterna har varit för dåliga. Därför efterlyser jag, precis som jag tror att vi hör i interpellationsdebatten här, en närmare koppling, mer av praktik och mer av olika lärlingsutbildningar och annat i skolsystemet. Därför ser jag väldigt mycket fram emot den gymnasiereform som kommer senare i år. Detta behöver vi mer av. Det är inte heller givet att det är Arbetsförmedlingen som alltid ska rätta till alla problem som finns hos arbetsgivare. Man kanske behöver en lastbilschaufför och kan räkna hem det i sin omsättning. Då vet vi att det är en utbildning som kanske tar sex veckor och kostar 30 000-40 000. Det kan nog finnas anledning för arbetsgivarna att ta ett större ansvar för att lösa sina egna rekryteringsproblem. Inte sällan handlar det kanske också om att hitta lösningar som innebär att man delar på kostnader och ansvar. Till exempel i Södertälje pågår det redan i dag. Det skulle jag gärna se mer av. Det är naturligtvis alltid en fråga om balans att försöka hantera de här frågeställningarna på ett bra sätt. Vi bedömer att den balans som vi har nu i rådande konjunkturläge är den mest lämpliga.

Fru talman! Varför satsade då inte regeringen på lärlingsutbildningen, som låg färdig och klar? Då hade man kunnat starta den även om man valde att lägga gymnasiereformen på hyllan. Då hade företagen haft en bättre försörjning av arbetskraft. Den kunskapsdrivna tjänstesektorn växer. Då svarar regeringen med noll åtgärder i vuxenutbildningen. När verkstadsindustrin skriker efter svarvare till vindkraftsindustrin stimulerar regeringen hushållsnära tjänster. Snacka inte om Arbetsförmedlingens oförmåga att matcha när det i grunden handlar om regeringens oförmåga att se verkligheten! Jag ska avslutningsvis ge statsrådet en berättelse till från dessa 3 procent av Sverige. Den handlar om Anna. Anna är änka och drygt 40 år. Hon har tre pojkar, varav två är kvar i tonåren. Anna har läst på universitetet till och från och samlat ihop över 260 högskolepoäng. Hon har bland annat långpendlat tio mil, enkel resa. Men hon brände ut sig på kuppen och blev sjukskriven en period. Hon kom tillbaka och sökte det ena jobbet efter det andra. Anna gick arbetslös just när regeringen bestämde att man skulle söka jobb någon annanstans i Sverige redan från första dagen. Hon ringde mig och sade: Hur tänker han egentligen, Littorin? Vad tror du att han tycker att en sådan som jag ska göra? Jag kan ju inte göra retroaktiv abort. Men det verkar nästan vara ett så känslokallt samhälle som regeringen eftersträvar. De berättelser som jag har gett statsrådet är allihop hämtade ur verkligheten. Jag är alldeles övertygad om att dessa människor inte är ensamma. Det finns tusentals människor i det här samhället som inget hellre vill än att arbeta. Då borde regeringen vidta fler åtgärder för att deras drömmar också ska förverkligas.

Fru talman! Jag har följt den här debatten. Jag blir lite fundersam och lite konfunderad. Jag har själv två ungdomar som är 20 och 21 år, och jag träffar väldigt mycket ungdomar, deras kamrater och andra. Jag träffar också ungdomar inom idrotten. Det som jag känner är att ungdomar har en otrolig drivkraft och en otrolig initiativförmåga. Väldigt många ungdomar som jag träffar får jobb. Men de får jobb genom egna insatser och genom att vara på Internet, läsa tidningar och gå runt till arbetsgivare. Nu kom Berit Högman med ett påstående, att ungdomar måste vänta i 100 dagar för att få ett jobb eller få hjälp. Jag har den erfarenheten att man får hjälp också som ungdom när man kommer till Arbetsförmedlingen. Jag vill ställa frågan till arbetsmarknadsministern: Måste ungdomar vänta i 100 dagar för att få ett jobb? Är det inte så att arbetsgivaren kan provanställa en ungdom redan i dag? Eller måste några regler ändras?

Fru talman! Det är mycket man ska hinna med på två minuter. När det gäller lärlingsplats och lärlingsutbildning delar jag Berit Högmans ambition. Vi måste ha mer av detta. Jag tror att det är nyttigt. Yrkeshögskolan har redan införts, och lärlingsutbildning kommer i större omfattning när gymnasiereformen kommer i höst. När det gäller de arbetsmarknadspolitiska utbildningarna får jag ibland en känsla av att de näst intill har haft som huvudsyfte att sopa upp efter andra politikmisslyckanden i utbildningssystemet eller i regionalpolitiken eller vad det nu kan vara. Problemet var bara att under den förra mandatperioden hade vi nära 3 procent av arbetskraften i arbetsmarknadspolitiska utbildningar. Det var en av de högsta siffrorna i världen. Hade det varit svaret på problemet när det gäller matchning hade vi inte haft något matchningsproblem, ingen hög arbetslöshet och inga stora vakanser. Då hade problemet varit ur världen. Det hade funnits någon slags optimal nivå, 4 ½ procent eller vad det kan ha varit. Det är lite för enkelt att säga att det är arbetsmarknadspolitiska utbildningar som ska lösa hela problemet. När det gäller 100-dagarsregeln som var en annan frågeställning gör vi där en återgång till samma regler som gällde 2001 när man inte hade en 100-dagarsregel. Statsministern då hette Göran Persson. Ni har ju också styrt och ställt med de regelverk som vi nu återgår till. Tolvtimmarsregeln finns. Det finns undantag för familjeskäl. Det är precis samma regler som gäller i dag från dag 101. De reglerna gäller. De är inte ändrade. För precis den typ av familjeskäl som anförs i det här exemplet finns det i regelverket att man ska ta hänsyn till dem. När det gäller Hillevi Engströms fråga finns det inget som säger att en ungdom inte kan söka eller få ett jobb redan första dagen i arbetslöshet. Det är lite grann poängen med politiken att se till att vi fokuserar Arbetsförmedlingens arbetsinsatser på möjligheten att få ett jobb, inte på en massa konstigheter som friår, plusjobb och grejer utan ett riktigt arbete på den riktiga arbetsmarknaden. Lyckas man inte få det ska man efter 100 dagar få det stöd och den hjälp man behöver i veckan för att kunna nå dit.