breddad kompetens i vattendelegationerna

Fru talman! Sven Gunnar Persson har frågat mig vad jag avser att göra för att sammansättningen i vattendelegationerna kompletteras så att en bredare erfarenhetsbas uppnås. Genom beslutet att anta regeringens proposition Vattendistrikt och vattenmiljöförvaltning slog riksdagen fast att en länsstyrelse i varje vattendistrikt ska vara ansvarig vattenmyndighet. Utredningen Svensk vattenadministration föreslog att nya självständiga myndigheter skulle inrättas. Jag vill ge en kort sammanfattning av skälen till regeringens förslag att vattenmyndigheterna skulle knytas till länsstyrelserna. Fördelarna med att basera arbetet med den nya vattenförvaltningen på befintliga, inarbetade och mycket kompetenta myndigheter är uppenbara. Kopplingen mellan vattenförvaltningen och vattenarbetet utifrån våra nationella miljökvalitetsmål är dessutom stor. Att bygga på länsstyrelserna är även ett sätt att fortsätta i svensk tradition av integrerat miljöarbete där luft, mark och vattenfrågor bedöms i ett sammanhang. När det sedan gäller vattendelegationernas sammansättning valde regeringen en lösning med en delegation bestående av högst elva ledamöter, dels sakkunniga företrädare för länsstyrelser, dels andra sakkunniga. Landshövdingen vid den länsstyrelse som utgör vattenmyndighet är delegationens ordförande. Vattenmyndighetens beslut gäller i stor utsträckning länsstyrelsernas insatser. Det är därför lämpligt och en rimlig konsekvens av riksdagens beslut att varje länsstyrelse vars län till betydande del ingår i ett vattendistrikt har en sakkunnig i delegationen. Regeringens bedömning, enligt den princip som redovisas i propositionen Statlig förvaltning i medborgarnas tjänst är dock att intresseorganisationer inte bör vara representerade i myndighetsstyrelser eftersom ansvarsbilden då blir oklar. Intresseorganisationerna ska i stället på ett tidigt stadium komma till tals i myndigheternas arbete genom referensgrupper. Det är mycket viktigt att vattenmyndigheterna utvecklar breda kontaktytor och en omfattande samverkan så att erfarenheter från olika delar av samhället kommer vattenförvaltningen till del. Regeringen har strävat efter att utse ledamöter från länsstyrelserna med god kompetens inom olika områden med koppling till vatten. Till varje delegation har även utsetts en sakkunnig ledamot som inte arbetar vid någon länsstyrelse utan till exempel har forskarbakgrund. I dag finns det inte några representanter för kommunerna i delegationerna. Jag vill dock betona att det är ytterst önskvärt med ledamöter från dessa bland annat därför att kommunerna har kunskap om lokala förhållanden och ansvar för den lokala miljövården, hälsoskyddet och för planfrågorna. När vi får nomineringar från Kommunförbundet - diskussioner pågår - finns det fortfarande plats för dessa i delegationerna. Vattendelegationerna är fortfarande i ett uppbyggnadsskede. Till en början kommer tyngdpunkten att ligga på analyser av förhållandena inom distriktet. Med tiden kommer utformningen av åtgärdsprogram och genomförandet av åtgärderna att öka i vikt. Vi kan därför i framtiden ha anledning att se över sammansättningen av delegationerna och möjligheten att öka andelen sakkunniga utöver dem som representerar länsstyrelser eller kommuner. Till sist vill jag tacka Sven Gunnar Persson för att han fäster uppmärksamheten på vattendelegationerna och de uppgifter som nu ligger framför dem. Detta viktiga miljö- och samhällsbyggnadsarbete har nu inletts och ska leda till att vattendirektivets mål om god vattenstatus nås. För detta behövs inte bara stora insatser av vattenmyndigheterna själva utan också övriga delar av samhället.

Fru talman! Jag vill tacka miljöministern för svaret. Frågan om breddad kompetens i vattendelegationerna är kanske inte något som omedelbart får CNN och BBC att baxa fram sina sändarbussar. Icke desto mindre är det en oerhört stor och viktig fråga, nu och för ganska många år framöver. Den är kanske viktigare och mer omfattande än vad de flesta känner till. Vi kristdemokrater delar ju den uppfattning som miljöministern ger uttryck för när det gäller länsstyrelsernas roll som vattenmyndighet, och att det ska finnas en delegation som styr och leder arbetet. Däremot vill jag ställa frågor kring den sammansättning delegationerna bör ha för att arbetet ska bli så bra som möjligt. Det är bra att miljöministern i sitt svar öppnar för att kommunerna ska ha plats i de här delegationerna. De har en viktig uppgift och kommer att ha en viktig uppgift i det här arbetet. Jag tycker att det är synd att miljöministern inte är beredd att gå lika långt som jag antyder i min interpellation, för att få delegationerna att fungera riktigt bra. Jag vet att miljöministern absolut inte tar lätt på frågan om hur viktigt det är att arbetet går bra, har bredd och kommer i gång. Svaret på min fråga om just breddningen i delegationerna gör mig lite orolig för att frågan får ett alltför begränsat perspektiv och att det blir begränsat till en traditionell myndighetsvetenskaplig angelägenhet och inte har sin förankring ute hos brukarna. Det är ju väldigt omfattande direktiv som handlar om skydd för ytvatten och grundvatten - hela vattenmiljön. Jag ska inte mer gå in på vad direktivet innehåller. Det är en enorm uppgift med vattenplanering, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner. Det är kort tid för samråd med brukarna som berörs av olika åtgärdsprogram. Det går inte att överklaga de här delegationernas olika beslut. Det gör att man behöver diskutera att de behöver en plats i styrelsen i delegationerna för att kunna föra diskussionen där. Jag tycker också att det är synd med svaret att intresseorganisationer inte bör vara representerade i myndighetsstyrelser. Det räcker att titta in i styrelserummet hos myndigheterna på ministerns eget område, exempelvis Boverket, Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen, så hittar vi representanter för intresseorganisationer i styrelserna. Med tanke på direktivets omfattning och de konsekvenser det för med sig för markägare, jordbrukare och andra företagare är det rimligt med en bred sammansättning av vattendelegationernas styrelser. Varför är det inte möjligt här när det är möjligt i andra styrelser på ministerns område?

Fru talman! Låt mig först slå fast att den form vi har valt för vattendelegationerna inte på något sätt utesluter det breda samråd som Sven Gunnar Persson - och även regeringen - vill se. Det är kanske tvärtom så att vi kan få ett bredare och mer allsidigt samråd än om vi skulle välja vissa intresserepresentanter som skulle ta plats i delegationerna och utesluta andra. Att vi väljer att följa den förvaltningsrättsliga princip som slogs fast i slutet av 90-talet har att göra med att vi tycker att den är ytterst tillämpbar och lämplig i detta fall. När det gäller myndighetsutövning handlar det om att ha ett tydligt ansvar, att veta var ansvaret ligger och att de som blir föremål för åtgärder inte samtidigt är ansvariga för de åtgärder man föreslår. Vi tror att den form vi har valt bidrar till tydlighet. Vi tycker att den är väl lämpad och väl förenlig med ett brett samråd. Jag vill gärna understryka att inte minst kommunernas sakkunskap är mycket viktig. Vi har en dialog med Kommunförbundet om på vilket sätt kommunerna kan spela en viktig roll i den process som vi nu arbetar med. Nästa vecka träffas vattendelegationerna för första gången. Jag kommer själv att diskutera med de ansvariga om hur vi ska kunna föra arbetet vidare, inte minst när det gäller den lokala förankringen och samrådet. Överklagbarheten har att göra med vilken typ av beslut som vattendelegationerna kommer att fatta. Vattendelegationerna kommer att fatta beslut om åtgärdsprogram som, som det är utformat i dag, inte är direkt bindande för enskilda. Det är enskilda myndigheter på en lång rad olika områden som får i uppdrag att se till att åtgärdsprogrammen verkställs. Deras beslut är självklart överklagningsbara. Åtgärdsprogrammen och vilken form de ska ha är också en fråga som har varit föremål för en ganska omfattande diskussion. Regeringen har just tillsatt en utredning som ska se närmare på åtgärdsprogrammen och hur de kan utvecklas. Även här kan vi få skäl att till exempel se på kommunernas roll i ett nytt ljus när vi är färdiga med den utredningen och har kommit lite längre i diskussionen om hur just den här typen av åtgärdsprogram ska utformas.

Fru talman! Jag uppskattar det miljöministern säger om vikten av samråd och öppenhet. Det är väldigt viktigt. Samråden är ju till intet förpliktande. Man kan ta det man vill och fatta de beslut man vill. Vattenbrukarna får väldigt kort tid på sig att i samråd ge synpunkter på konsekvenserna. Det är en lång process innan det blir möjligt att överklaga. Det är synd att de förvaltningsrättsliga principerna om styrelsernas sammansättning ska gälla så slaviskt just här när det inte gäller för Boverket, Naturvårdsverket eller Kemikalieinspektionen. Det finns en risk att implementeringen av vattendirektivet blir något slags byråkratiskt vetenskapligt traditionellt naturvårdsarbete och vattenvårdsarbete utan att man inser vilka intressekonflikter som finns inbyggda och hur viktigt det är att ha en bred representation i styrelsen så att man kan lösa frågor i samband med beslut. Det handlar om att staten med miljöbalken har en konfliktyta mot kommunerna med plan- och bygglagen där man nalkas samma frågor - samma vatten, i det här fallet - som man måste lösa. Därför är det bra att miljöministern öppnar för kommunerna i styrelserna. Här finns också en tydlig konfliktyta gentemot brukarna. Vi i Sverige har valt en helt annan modell än man har gjort i till exempel Frankrike. Där har man vattenparlament. Det är i och för sig hiskliga församlingar. Det är inte säkert att det är så mycket bättre. Men man har fångat upp vikten av att ha brukarna med. Vattenanvändarna är i majoritet. Man har också resurser till dem som ska fatta beslut och genomföra program. De kan ge stöd för till exempel kommunala ledningsverk eller lokala jordbruksföretagare att vidta åtgärder som förbättrar vattenkvaliteten. Miljöministern talar också om referensgrupper, och det är också bra med det samtalet, den öppenheten och den dialogen. Jag tror dock att det är viktigt att man också i själva delegationerna, i styrningen av det hela, får in representanter för näringslivet, för vattenanvändarna, de som direkt kommer att få känna konsekvenserna av de ganska långtgående förslag som kommer att bli resultatet av implementeringen av vattendirektivet. Låt mig till sist i denna andra runda ställa en fråga till ministern. Vi tyckte i vår motion, som visserligen avslogs, att med denna öppenhet för samråd, dialog och referensgrupper i vattendelegationerna skulle det väl också vara möjligt för miljöministern att lova att redovisa arbetet för riksdagen. Detta avslogs och fanns inte heller med i regeringens proposition. På vilket sätt tänker miljöministern i fortsättningen redovisa hur arbetet går med implementeringen av vattendirektivet i vårt land?

Fru talman! Självklart kommer vi att redovisa arbetet med vattendirektivet på ett normalt sätt, till exempel i miljömålsarbetet. Från regeringens sida är vi också alltid öppna för andra typer av information till riksdagen, som jag säkert tror att vi kan komma överens om, till exempel i utskottet. När det gäller hur vi organiserar detta tog Sven Gunnar Persson upp Frankrike. Det är väl ett ganska bra exempel på att vi har olika traditioner i olika länder. När vi nu verkställer vattendirektivet är det viktigt att utgå från en egen tradition för att skapa ett så väl fungerande och resurseffektivt arbete som möjligt. Det är därför vi har utgått från våra länsstyrelser, som här har en tradition. Det är också därför vi säger att det är så viktigt att även kommunerna kommer in på ett bra sätt i detta arbete, som ju också har en väldigt viktig roll när det gäller vattenarbetet. Sven Gunnar Persson säger att det blir byråkratiskt och vetenskapligt med en stor tyngd för sakkunskapen i vattendelegationernas styrelser. Låt mig säga att detta också kan vara en stor fördel. Vattendirektivet utgår från en ekosystemansats, från att vi ska ha en god ekologisk och kemisk status på vattnet. Det är därför viktigt att vi också har en tydlighet i analysen av vad som behöver göras som grund för åtgärdsprogrammen. Det kan också vara en nackdel att det blir alltför mycket av intressediskussioner och avvägningar innan vi verkligen har gjort analysen av vad som behöver göras från miljöns synpunkt. Det är miljön och vattenkvaliteten som ska stå i centrum för det här direktivet. Däremot delar jag uppfattningen att vi behöver perspektiv från olika håll, både näringslivsperspektiv, jordbrukarperspektiv och annat. Det är också därför det i vattendelegationerna finns sakkunniga - i någon delegation till exempel lantbrukskompetens, i någon annan delegation annan typ av sakkunnig kompetens. Här tror jag att vi i takt med att arbetet fortskrider kan få en bild av vilken typ av kompetens vi behöver. Det handlar dock om att få in sakkunnig kompetens från olika områden snarare än att gå in i en direkt förhandling med intresseavvägningar i delegationerna, som vi ser det. Låt mig till sist säga att jag tror att vi under åren som kommer kanske också kommer att se nya behov av kompetens i vattendelegationerna i ljuset av att arbetet ändrar karaktär. Vattendirektivet är ju så uppbyggt att vi börjar med att inventera alla våra vattenområden, och sedan går vi vidare med förvaltningsplaner och åtgärdsprogram. Därmed kan också behovet av kompetens komma att förändras över tid. Vi har alltså en öppenhet. Vi har också möjligheter att göra nya förordnanden under hand när det gäller sammansättningen.

Fru talman! Jag konstaterar att det finns en viss öppenhet för att komplettera de här sammansättningarna. Jag tycker att det vore klädsamt om ministern också kunde erkänna att hon inte är konsekvent när det gäller sammansättningen av styrelserna. Det finns ju myndighetsstyrelser som innehåller företrädare för intressegrupper. Det gäller att bygga vidare på den tradition man har i ett land, säger miljöministern. Ja, men det kan också vara så att man i vissa fall där den enskilde medborgaren, brukaren och användaren upplever den svenska traditionen som väl byråkratisk och uppifrån kommande bör förändra inriktningen något. Jag tror det här är ett sådant fall. Man behöver bredda och ta in fler perspektiv för att komma ifrån det här "myndighetsperspektivssättet" att arbeta med frågan. Jag tror nämligen att miljöministern och jag är ense om att frågan om vattenkvaliteten inte bara kommer att involvera länsstyrelser, kommuner, universitet och forskare. Här handlar det om den lille lantbrukaren, om småföretagaren som behöver vattnet i sin produktion och sin verksamhet och som återför spillvatten, eller vad han nu gör, ut i lilla bäcken. Det handlar om fiskare, friluftsliv, miljöfolk och ornitologer. Alla behövs i arbetet för att vi ska kunna behålla och förbättra vattenkvaliteten, både ytvattnet och grundvattnet som ju det här direktivet handlar om. Vi måste alltså komma bort från det byråkratiska uppifrånperspektivet och i stället involvera så många som möjligt i arbetet för en god vattenkvalitet.

Fru talman! Låt mig först ta upp sammansättningen av styrelser. I Sverige har vi av gammal tradition haft en hel del intresserepresentation i styrelser, vilket också lever kvar i många myndigheter och styrelser och finns kvar där det har befunnits lämpligt. Vi har också tagit beslut, vilket jag var mycket tydlig om, när det gäller förvaltningspolitiken och dess principiella inriktning för framtiden. Där har vi varit tydliga med att intresserepresentation inte ska vara regel i myndighetsstyrelser utan att vi snarare ska försöka tydliggöra ansvarsförhållandena. I det här fallet har vi inte ansett att det funnits något skäl att avvika från denna nya och tydliga inriktning. Det handlar om en tydlighet när det gäller ansvar, vilka som har ansvaret i det här fallet. Det betyder dock inte att vi inte har ett intresse av samarbete - precis samma tanke som nog låg bakom intresserepresentationen. Som jag ser det kan vi i det här fallet därmed kombinera en tydlighet i myndighetsansvaret med en bredd i samverkan. Jag vill understryka att regeringen har varit väldigt tydlig när det gäller vattendelegationernas stora ansvar att samverka. Därför blir detta också en mycket viktig fråga när nu vattendelegationerna inleder sitt arbete. Vi kommer att följa upp den väldigt noga. Sven Gunnar Persson talar om byråkrati och ovanifrånperspektiv. Jag vill avsluta med att säga att jag tror att det är viktigt att det också finns en tydlighet. Både tydlighet och samverkan är viktiga när det gäller ett bra samarbete, också på lokal nivå. Jag är övertygad om att vi ska kunna nå det. Men vi känner också en ödmjukhet inför den här uppgiften. Det är ett nytt, stort arbete som inleds, ett fantastiskt spännande arbete när det gäller vattenkvaliteten som ska ske på ett helt nytt sätt, utifrån avrinningsområden och med en stor ambition att verkligen samverka på den lokala nivån kring avrinningsområdet. Det hoppas jag att vi ska klara av på ett bra sätt och i bra samverkan mellan många parter.