Bostadsdelegationens verksamhet

Fru talman! Ni som lyssnar på läktarna och här nere! I denna tid av stora inrikespolitiska problem, som var flygskolan ska ligga och vem som ska vara Björne, är det då dags för repris på några favoriter. En sådan favorit är huruvida läkare, sjukgymnas- ter, tandläkare och andra ska behandlas på samma sätt oavsett ålder, dvs. om läkarbesök ska subventioneras även om vårdgivaren råkar vara pensionär. Som situ- ationen ser ut, inte minst i glesbygd, borde detta vara en självklarhet. Stupstockar är inte alltid så väldigt lysande, särskilt inte för alla de människor som bor i glesbygd och som har svårt att få läkare. Det gäller t.ex. i Vingåker - i Hävla, där jag bor. Där skulle vi vara glada om någon pensionerad läkare flyttade ut till oss och kunde ta emot patienter på ett schyst sätt. Har man inte subventionen så finns det risk för att det bara är riksdagsledamöter och andra som har ganska häftiga löner som har råd att gå till läkaren i Hävla. Jag tycker att det är olyckligt att sätta upp sådana här stupstockar, som Socialdemokraterna och Väns- terpartiet vill göra. Jag förstår inte logiken, om jag ska vara ärlig. I övrigt är detta ett betänkande som handlar om pensionsålder. Det bygger på det nya pensionssys- temet, som många har varit inne på här, och som socialdemokraterna och de borgerliga står bakom. Vi står inte bakom det av den enkla anledningen att vi tycker att pensionssystemet är ett horribelt system. Det är dyrbart, och det innehåller mer eller mindre ett tvång på att man ska ut på börsen och spela. De enda som med säkerhet har tjänat på systemet är Bert Karlsson och Henke Larsson, som fick upp till 350 000 kr för att spela in en reklamfilm för Pen- sionsmyndigheten. Det finns synnerliga skäl att bredda och fördjupa kritiken av hela pensionssystemet. Det hör naturligt- vis också hemma i denna debatt. För det första är det nya pensionssystemet ohygg- ligt dyrt och komplext, och så ogenomträngligt att det är svårt för människor att veta vad det är som gäller. Premiedelen handlar om att man i princip ska tvingas ut och spela på börsen, vilket är ett märkligt system. Lagstiftare ska inte tvinga ut folk på det sättet. För det andra uppstår det en märklig situation när en politisk majoritet som talar om frihet och valfrihet dikterar att människor som sparar till sin pension ska avsätta en viss procentandel i olika fonder, förutom det som är grunden. Vore det inte betydligt större valfrihet om man lät människor själva bestämma om de vill avsätta pengar, och hur de vill avsätta dem? Man kunde t.ex. betala av sina skulder och betala av på sin villa så att man har mindre skulder när man går i pension. Det är väl en viktig valfrihet? För det tredje så har det majoritetsbeslut som har fattats aldrig varit uppe i en valrörelse, utan fem par- tier har suttit i slutna rum och gjort upp. Svenska folket har egentligen aldrig någonsin fått chansen att rösta om detta på ett schyst sätt. Förslaget förelåg här i kammaren, och det skulle röstas igenom. Man kan tycka vad man vill om ett statligt pensionssystem, men det borde naturligtvis vara så att alla behandlas lika. Det borde finnas en klar, tydlig och obyråkratisk grundtrygghet som ger alla samma grundpension. Men Bert Karlsson är nog nöjd där nere i Skara! Regeringen vill i praktiken höja pensionsåldern till 67 år. Man kan ha avtal osv., men det är i alla fall en ny norm som skapas. Vi säger nej till detta. Vi vill ha en flexibel pensionsålder mellan 55 och 70 år. Det finns många - inte minst inom vården och inte bara i gruvorna - som faktiskt är utarbetade vid 55 års ålder. Vi vet att det är så. Att då säga att pensionsåldern ska höjas till 67 år är ett slag i ansiktet på de människor som är utnötta - särskilt när vi inte ens kan erbjuda dem en lagstadgad, sänkt arbetstid. I detta intressanta betänkande finns en majoritet för den nu gällande arbetsrätten för småföretag. Det tycker jag är alldeles utmärkt. Från Miljöpartiets sida är vi också nöjda med att vi har fått majoritet för skärpt lagstiftning när det gäller föräldraledighet. Däremot är vi lite sura på Centern och Socialde- mokraterna - jag tror att det var ni som såg till att återanställningsrätten skulle vara i sex månader i stället för nio månader om man blir avskedad. Det tycker jag är lite dumt. Hursomhelst yrkar jag bifall till reservation 1, och speciellt och extra kraftfullt avslag på reservationerna 4 och 7.

Fru talman! Birger Schlaug talar här om läkaren i sin hemkommun Vingåker, som inte kan jobba efter 65 års ålder - eller 67, som vi debatterar i dag. Grun- den är den reservation som vi har skrivit. Jag vill fråga Birger Schlaug: Kan man inte jobba som läkare efter 67 års ålder om man har ett avtal med landstinget? Jag vill gärna ha svar på den frågan.

Fru talman! Det är fullt riktigt. Det kan man göra. Men det är inte det som vi behandlar här i dag, utan det är något annat.

Fru talman! Då fick jag svar på den frågan. Det var säkert många som blev vilseledda av det som Birger Schlaug tidigare anförde i sitt anförande. Det handlar nämligen om den enskilde individens rätt att jobba fram till 67 års ålder, som vi tidigare har de- batterat. Om läkaren vill jobba efter 67 års ålder och om det finns det uttalade behov i exempelvis Vingå- ker som Birger Schlaug har talat om här tidigare så är det upp till de kloka landstingspolitiker som finns i det landstinget att säga: Med din vitalitet och ditt sätt att jobba så kan du gärna få fortsätta i två eller tre år till, fram till 70 års ålder! Men den läkare som är 71 år, och kanske lika vital och lika duktig som den som är 67 år, får inte heller med ert förslag lov att jobba efter 70 års ålder.

Fru talman! Jo, men det är inte helt fel om det finns kloka och förnuftiga politiker även i denna kammare och inte bara i landstingen. Det som vi diskuterar nu är vilken inställning det här beslutande organet ska ha. Jag tycker att det är synd att vi här öppnar för stupstockar när det gäller läkare som är över 67 år.

Herr talman! I propositionen föreslår regeringen en ny tvingande regel i lagen om anställningsskydd om att arbetstagaren ska ha rätt, men inte skyldighet, att stanna kvar i anställningen till 67 års ålder. Det kommer fortsättningsvis inte att vara möjligt att träffa avtal om avgångsskyldighet dessförinnan. Enligt en övergångsbestämmelse ska kollektivavtal som ingåtts före ikraftträdandet den 1 september i år trots den nya regeln gälla fram till dess att avtalet löpt ut, eller längst till utgången av år 2002. Motsvarande ingrepp i enskilda avtal som ingåtts före ikraftträdandet före- slås inte. Vi moderater instämmer i regeringens bedömning att det nu är nödvändigt med en tvingande lagstiftning om intentionerna bakom det nya pensionssystemet ska uppfyllas. Som framgår av vår motion AU16 skulle vi i Ar- betsmarknadskommittén ha föredragit en annan mo- dell, nämligen den som har föreslagits i departe- mentspromemorian DS 1999:39 och som innebär att endast avtal som föreskriver en avgångsskyldighet mellan 65 och 67 års ålder skulle sakna verkan i den delen. Fördelen härmed är att lagändringen då bara skulle påverka de arbetstagare som egentligen åsyf- tas, nämligen dem som med nu gällande avtal tvingas avgå vid 65 års ålder. Däremot berörs då inte de yrkeskategorier som på goda grunder har avtal om en tidigare avgångsskyl- dighet, som t.ex. militärer, brandmän, flygledare och dansare. Vi har dock låtit oss övertygas om att propo- sitionens lagtekniska lösning får anses vara en följd av de överläggningar som har förevarit i den s.k. Genomförandegruppen mellan de fem partier som står bakom pensionsuppgörelsen. Pacta sunt servan- da. Därför avstår jag från att yrka bifall till vår mo- tion. Det är mycket glädjande att utskottsmajoriteten har enats om att föreslå ett tillkännagivande till rege- ringen om att återkomma till riksdagen med ett för- slag om att i nästa steg avskaffa åldersgränsen för att erhålla läkarvårdsersättning, tandvårdsersättning och ersättning för sjukgymnastik. Det är samma förslag som på grund av ett olycksfall i arbetet föll vid vote- ringen här i kammaren för ett par veckor sedan. Inte minst inom vård och omsorg, där behovet av vårdpersonal kan antas öka de närmaste åren, är det ytterst angeläget att ta till vara även de äldres kun- skaper och erfarenheter så länge som möjligt. Jag yrkar därför avslag på reservationerna 7 och 8 och bifall till förslaget i betänkandet i motsvarande del. Turordningsregeln får absolut inte upphävas nu. Den nya regeln, som innebär att företag som har mindre än tio anställda får göra vissa undantag från turordningsregeln vid uppsägning, har ännu inte ens varit i kraft ett halvår. Något exempel på ett sådant godtycke som Anders Karlsson befarar har inte setts till vid tillämpningen så här långt. Däremot är det allmänt omvittnat att småföretagarna fäster oerhört stor vikt vid den här möjligheten. Jag yrkar därför avslag på reservation 4 och bifall till förslaget i be- tänkandet i motsvarande del.

Herr talman! Christel Anderberg pratar om vikten av att vi inom exempelvis vården kan använda perso- nalen en längre tid än i dag genom en höjning från 65 till 67 år. Men som jag ser det är det väl egentligen inte det som är problemet i dag. Det stora bekymret ligger väl mer i det faktum att det är många inom vårdpersonalen som faktiskt måste avgå från arbets- marknaden före 65 års ålder. Anser inte Christel att det finns ett större behov av att lösa den problemati- ken än av att laborera i den här änden med en höjning från 65 till 67 år? Vidare säger Christel angående undantagsreglerna i turordningen att det inte går att säga att det förelig- ger ett godtycke i dag. Formellt sett är det naturligtvis riktigt att man kan häva det. Men problemet är att vi inte med säkerhet kan säga hur det är så länge det inte är möjligt med en rättslig prövning av just de här uppsägningarna.