Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Bistånd och målen för global utveckling

Interpellationsdebatt 25 maj 2009
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 1 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Bodil Ceballos har frågat mig om etanolproduktion i Tanzania. Bakgrunden är en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 14 april där flera forskare är kritiska mot ett enskilt svenskt företags agerande. Låt mig börja med att tacka Bodil Ceballos för att hon tar upp denna viktiga fråga om produktion av biobränsle i fattiga länder. Frågan berör flera av mina ministerkolleger och har tydliga länkar till vår gemensamma politik för global utveckling och dess mål om att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Produktion av biobränslen är en fråga om hållbar utveckling - de sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna måste vägas in i hanteringen av denna frågeställning. Produktion av biobränslen i utvecklingsländer innebär stora möjligheter, men det finns också risker. Vid framställning av etanol uppkommer frågor om både miljöpåverkan och påverkan på människor och samhällen där etanolen produceras. Förutsättningarna för att producera etanol måste bedömas i varje enskilt fall utifrån tillverkningsprocessen, markens förutsättningar, vattentillgången, möjligheten att använda restprodukter samt den potentiellt alternativa användningen av jordbruksmark. Stora skillnader finns också mellan olika typer av biobränslen. Givetvis måste även de sociala effekterna beaktas. Ytterligare en viktig faktor är framställningens påverkan på livsmedelstillgång och livsmedelspriser. Bodil Cebellos frågar mig vilka initiativ jag har för avsikt att ta gällande fastställande av ekologiska och sociala kriterier av importerade drivmedel. Låt mig inleda med att säga att detta främst är en fråga för näringsministern som ansvarar för frågor om hållbarhetskriterier för biobränslen. Min utgångspunkt är att etanol ska produceras på ett sätt som är socialt och miljömässigt hållbart. I december 2008 kom EU överens om ett direktiv om främjande av förnybar energi som inkluderar rigorösa krav i form av kriterier för de bränslen som ska få klassas som hållbara vad gäller bevarande av biologisk mångfald och utsläpp av växthusgaser. Regeringen har gett Energimyndigheten i uppdrag att ta fram förslag på hur dessa kriterier ska genomföras i nationell lagstiftning. Import till EU kommer att omfattas av ovanstående kriterier senast i november 2010. Frågan om kriterier för social hållbarhet diskuterades när EU-direktivet togs fram. Frågorna tillmättes stor betydelse, och EU-kommissionen har i uppgift att återkomma med analys av effekterna i de länder som exporterar till EU, samt med förslag till hantering av dessa frågor där även frihandelsreglerna enligt WTO beaktas. Vad gäller Bodil Ceballos fråga om initiativ för att främja inhemska projekt för biobränsleframställning vill jag poängtera att detta, som i allt utvecklingssamarbete, utgår från och beslutas om i samråd med det berörda landet. Regeringen är tydlig med att fattiga producenter ska inkluderas i detta arbete så att deras perspektiv får genomslag i de beslut som fattas när det gäller lokal produktion av biobränslen. Att ha en öppen diskussion med alla intressenter är en av förutsättningarna för att produktion av biobränsle ska kunna leda till möjligheter för småbrukare och befolkningen i form av ekonomisk tillväxt, landsbygdsutveckling, säkrad mattillgång, god maktbalans och inte minst en likvärdig förbättring för män och kvinnor. Det är Sida som avgör om projekt eller program som dessa kan vara föremål för biståndsfinansiering. I beviljandet av biståndsmedel utgår Sida givetvis från de kriterier som ligger till grund för svensk biståndspolitik. Regeringen har för några veckor sedan fattat beslut om ett uppdrag till Sida att utarbeta underlag till en ny policy för miljö- och klimatfrågor i biståndet. Inom ramen för detta arbete kommer vi att analysera utmaningarna inom klimat-, energi-, och jordbruksområdena samt uppmärksamma eventuella målkonflikter dem emellan. Fru talman! Sammanfattningsvis vill jag poängtera att klimatförändringarna kräver att vi ställer om från användande av fossila bränslen. Ökad produktion av biobränslen innebär möjligheter för länder och fattiga människor. Men om odling och förädling inte sker med social och ekologisk hållbarhet kan verksamheten, liksom annan verksamhet, leda till betydande negativa effekter. Det krävs lokalt anpassade lösningar för att möjligheterna ska bidra till minskad fattigdom och skapa förutsättningar för fattiga människor att själva förbättra sina levnadsvillkor.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 2 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill börja med att tacka biståndsministern för svaret, även om hon passade i en av de viktigare frågorna med hänvisning till näringsministern. Precis som biståndsministern säger rör denna fråga flera olika ministrar i vår regering, och jag är inte säker på att jag skulle få samma positiva svar från övriga ministrar. Biståndsministerns svar är positivt i den meningen att vi delar synen på hur etanoltillverkningen i andra länder ska ske, i alla fall i teorin. Jag vet inte hur det sedan ser ut i praktiken, men där är inte ministern inblandad på samma sätt, utan det är Sida och andra aktörer. Det är väldigt positivt att det pågår ett arbete för att utveckla en ny policy för Sida avseende miljö- och klimatfrågor. Jag hoppas att den tar mer hänsyn till miljö och klimat än till näringslivets intressen. Näringslivets betydelse är naturligtvis oerhört viktig, men inom de gränser som miljö och sociala hänsyn sätter i det enskilda landet. En av utgångspunkterna i min fråga till ministern är att det företag som har begärt stöd av Sida och också av Norges motsvarighet eventuellt kommer att sälja företaget vidare. Den risk som jag ser är att det kan leda till en ännu sämre situation än om det svenska företaget arbetar vidare på platsen utifrån ett antal hållbarhetskriterier. Det svenska företaget har fått kritik, vilket jag tar upp i interpellationen, på ett antal punkter. Men det har ändå vissa hållbarhetskriterier för sin produktion. Vad händer om företaget säljs till någon annan som kanske inte har det? Ska Sida vara inblandat i företagsstöd på detta sätt? Vilka garantier har vi då för att våra biståndsmedel verkligen går till fattigdomsbekämpning, miljö och mänskliga rättigheter? Jag vill poängtera att jag inte är motståndare till etanolen som sådan eller till de företag som investerar i andra länder. Det som jag vill uppnå är att samma sociala och miljömässiga hänsyn tas som om verksamheten skedde här i landet eller i de andra EU-länderna. Produktionen får helt enkelt inte bidra till försämrad miljö och ökad fattigdom. I de projekt som vi nu ser i Tanzania och som ligger till grund för både debattartikeln i Dagens Nyheter och min interpellation ser vi att de faktiskt kan bidra till ökade utsläpp av växthusgaser eftersom man tar land i anspråk som nu är beskogat. Att ta bort skog innebär ökade utsläpp av växthusgaser. Det innebär att de kolsänkor som naturligt finns där försvinner. Borttagande av skog för att plantera sockerrör innebär att utsläppen av växthusgaser ökar i stället för minskar, och meningen med etanolproduktionen är att vi ska minska våra utsläpp. Men om etanolproduktionen bara sker för till exempel export minskar vi våra utsläpp här, men samtidigt ökar vi utsläppen i Tanzania, och det är naturligtvis inte rätt. En annan sak som jag tycker att vi måste ta upp är de förväntningar som vi skapar i andra länder. När vi bygger upp en storskalig produktion av en viss gröda för att exportera till våra länder, samtidigt som vi vet att till exempel stora delar av bilindustrin inte längre utvecklar etanolbilar eftersom man ser det som en parentes i bränslemixen, och går in med olika stöd till denna storskaliga produktion för export till andra länder och den exporten helt plötsligt försvinner därför att varan inte längre efterfrågas, då har vi skapat nya problem i stället. Det är viktigt att vi för att lösa ett problem inte skapar ett annat.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 3 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Detta är verkligen någonting som handlar om politik för global utveckling. Jag kan lova riksdagsledamoten Bodil Ceballos att detta är hela regeringens ansvar. Svaret på frågan är naturligtvis samberett. Men jag tror att det gäller för näringsministern och för jordbruksministern, som kämpar dagligdags för de stora hungerproblemen i världen som vi har, och även för en svensk Europaparlamentariker som har hjälpt mig med framtagandet av svaret att titta på hur vi kan bevara en legitimitet kring biobränslen. Hur ser vi på etanolinblandning i bensin? Hur hanterar vi klimatutmaningen på ett trovärdigt och hållbart sätt långsiktigt så att vi inte gör misstag? Inte minst för näringsministern är det, tror jag, viktigt att vi har en trovärdighet i omställningen av det svenska energibehovet och också tar ett globalt ansvar. Hur produceras varorna? Vad har det för påverkan lokalt? Och hur tillvaratar man detta också som en potential för situationer där man kan få ökade förutsättningar för mer samverkan? Väldigt tidigt som biståndsminister var jag i Tanzania och kom då i kontakt med just det här projektet. Det har en väldig potential i och med att det kan vara ett sätt att titta på äganderätter, att diskutera hur människor kan vara med och producera och förbättra sina levnadsvillkor och hur man mer kan jobba med privatsektorsutveckling och stärka kvinnors ekonomiska deltagande. Finns det potentialer i detta, rätt hanterat? Naturligtvis behövs det då regelverk. Därför tycker jag att det är bra att ett EU-direktiv nu är på plats så att vi kan mäta vad som egentligen är bra biobränslen nu när behovet av alternativa drivmedel ökar enormt, inte minst i Europa, och vi samtidigt ser att en livsmedelskris pågår ute i världen där fler människor behöver få äta sig mätta. Befolkningsutvecklingen är alarmerande, och vi vet att hungern fortfarande skördar väldigt många dödsoffer i världen. Därför är jag glad över frågan om detta. Det var också många andra frågor som Bodil Ceballos anser att jag inte svarat på. Jag vill gärna ha frågeställningarna riktigt förtydligade så att jag kan försöka återkomma till dem. Fru talman! Regeringen jobbar nu med en politik för global utveckling. Vi har sagt att klimatutmaningen är viktig liksom det ekonomiska utanförskapet. Vi ser dessutom behovet av att ha ett samlat ansvar. Jag tror att det också är mycket viktigt att riksdagen granskar regeringens utförande av detta, för just frågan om biobränslen har en tydlig nationell och global dimension. Där kan det ibland också uppstå intressekonflikter. Därför tror jag att det är mycket bra att inte bara diskutera frågan med framstående ledamöter i utrikesutskottet utan att hela riksdagen engageras i detta och ser på cyklerna när det gäller hur vi sedan får en god tillgång till förnybar energi också i Sverige - det hänger ihop.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 4 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag håller med ministern om att det är väldigt viktigt att vi har en trovärdighet i den här omställningen. Det är ju den som just nu är lite ifrågasatt av många, naturligtvis av många förklarliga skäl. Vi har sett hur den storskaliga produktionen i vissa länder också har ställt till problem i de länderna. Även jag ser att det finns en potential i etanoltillverkningen i andra länder. Men det handlar då om att hitta lokaliseringar för denna produktion som faktiskt bidrar både till att minska fattigdomen och till att minska - alltså inte öka - koldioxidutsläppen. Det finns andra modeller och andra lokaliseringar i Tanzania och i andra länder. Det finns även andra grödor, till exempel jatrofa - en gröda som mer eller mindre kan odlas var som helst, som ger etanol för olika delar av energiförsörjningen, för elframställningen etcetera, och som man mycket mer skulle kunna satsa på i de här länderna. Det konkurrerar nämligen inte med livsmedelsproduktionen, och det bidrar inte till att skog skövlas. I och för sig är jatrofan mer lönsam på produktiv jordbruksmark. Men man får inte se det här i det perspektivet, utan man ska i så fall se detta som ett komplement till annan jordbruksproduktion. Sida kan göra en hel del för att hjälpa länderna i Afrika att få en bättre produktion. Man kan jobba med att förbättra den lagstiftning som finns, något som jag vet att Sverige på ett eller annat vis redan är inblandat i. Vi försöker ju hjälpa Tanzania att utarbeta en lagstiftning. Men denna lagstiftning behöver gälla i hela regionen, så det räcker inte att vi tittar på bara ett land. Man måste titta på flera länder. Vi vet hur företagen fungerar. Man flyttar dit där det är mest lönsamt att producera och där det vanligtvis ställs minst krav. Vidare måste vi titta på markförhållandena. Vem äger marken? Om jag förstått saken rätt finns det i Tanzania till exempel en lag som säger att presidenten är den som egentligen distribuerar eller äger marken. Men det finns också människor som brukar den marken. I så fall har man en nyttjanderätt. Men den är för det allra mesta inte nedtecknad någonstans, så när presidenten eller regeringen går ut och säger att mark finns tillgängligt visar det sig att den egentligen inte alls är det. Där har man boskapsskötsel. Man odlar. Många människor bor där. Olika etniska grupper har de här markerna så att säga som sin huvudsakliga tillvaro. Därför måste man hjälpa till med att hitta en modell för att kartlägga vem som äger marken. I Sverige har vi GIS-tekniken. Det är en väldigt framstående teknik som Sida skulle kunna använda för att hjälpa till med att fastställa ägarförhållandena. Man måste också se till detta med information och utbildning. Förra året var ett antal tanzaniska parlamentsledamöter här. Jag träffade dem. Deras uppfattning var att både de och allmänheten var lurade. Det är inte bara ett svenskt bolag som finns i Tanzania och som fått sig mark tilldelad för odling av sockerrör, utan också flera andra bolag från andra länder. Man känner sig alltså lurad. Vidare har vi problemet med skogsskövling. Tanken är att man ska använda skogsmark till att plantera sockerrör. Det måste vi se väldigt allvarligt på just därför att utsläppen av växthusgaser därmed ökar. Etanolen är ju till för att minska de utsläppen. Jag tror att också Sida i olika länder i Afrika skulle kunna arbeta mer med att främja småskalig framställning av biobränslen med hjälp av jatrofa.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 5 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Den här debatten kom så lämpligt eftersom regeringen har gett Sida i uppdrag att lite grann titta på miljö- och klimatfrågor i utvecklingssamarbetet och att återkomma med en strategi där bland annat detta, hoppas jag, belyses inte bara i slutdokumentet utan i hela processen. Sett till hela klimatutmaningen handlar det väldigt mycket om att vi måste ha en beprövad vetenskap, att vi måste kunna se cykler och kunna förstå och följa produkten hela vägen och då se den ekologiska och sociala påverkan, vad som händer. Därför tror jag att frågan om vilken typ av mark man använder och vilka typer av resurser som produceras inte är oviktig. Där måste vi också ta vetenskapen till hjälp, för klimatutmaningen har kommit över oss väldigt snabbt och finns ännu inte på alla länders högsta politiska nivå. Jag tror att här finns, precis som Bodil Ceballos säger, en god anledning att utmana och diskutera med utvecklingsländerna, inte minst med våra vänner i Afrika. De står för en försumbar del av problemet med utsläppen av koldioxid men har naturligtvis den absolut största möjligheten, skulle jag vilja säga. De är inte problemet, utan de är lösningen. Då gäller det att vi tittar på hur de organiserar sig för att kunna spela den rollen. Bodil Ceballos var inne på en så pass fundamental sak som äganderätten i landet. Det handlar om delaktighet - om möjligheten att vara med och påverka - och om att förstå hur man kan ge koncessioner någonstans och vem som har fattat de besluten. Det handlar om grundläggande saker i en rättsstat, till exempel äganderätten. Det handlar också om hur demokrati och beslut fattas men även om hur man organiserar sig. Där sätter jag stort hopp. I vår del agerar vi gemensamt med EU. Har vi inget Europaregelverk kring detta spelar det, precis som Bodil Ceballos säger, knappt någon roll vad Sverige gör. På motsvarande sätt hoppas jag att vi kan få ett ökat regionalt samarbete i Afrika, inte minst i den här aktuella delen, i East African communities, där man också skulle kunna hantera den här typen av frågor och då mer beträffande hållbarhet, bränsleleveranser och energiexport. Jag tror att det då är väldigt viktigt att vi inte bara tittar på var lokaliseringar ska ske och på vad Sida bestämmer. Vi måste också vara duktigare på att lägga både ägarskap och ansvar på utvecklingsländerna så att även de ser den globala utmaningen, som kan vara ett hot men också en bra möjlighet. Därför är detta till stora delar förutom att vara en PGU-fråga också en biståndsfråga. Hur ser vi alltså till att på bästa sätt organisera en debatt och en dialog som Sida i grund och botten har ansvar för? Därför skulle jag vilja uppmuntra att inte bara dra nytta av vetenskap utan också av entreprenörskap så att vi kan och törs använda även andra än svenska företag och är tydliga med vilka regler som gäller och också ser näringslivets potential. Där det fungerar bra är näringslivet, marknaden, det absolut bästa sättet att skapa resurser genom tillväxt. Det är därför det är så viktigt att marknad och politik samverkar på ett sätt som de inte gjort tidigare.
Bodil Ceballos (Mp)

Anf. 6 Bodil Ceballos (Mp)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tycker att det är positivt att jag och biståndsministern har samma grundsyn i alla fall, exempelvis att vi har en stor del av lösningen i de fattigare länderna. Jag delar den uppfattningen. Vi måste göra väldigt mycket i vår del av världen, för det är vi som har ställt till med klimatpåverkan. Det är vårt ansvar att se till att stoppa den utvecklingen. Det ligger i allra högsta grad på oss. Samtidigt måste vi se till att de fattigare länderna har möjlighet att öka sitt välstånd och öka sin tillväxt utan att det sker via de fossila bränslena. Där har vi också ett jättestort ansvar. Därför var jag inne på den småskaliga och inhemska produktionen av bränslen. Det bränsle som man nu i huvudsak producerar är mest för export, inte i alla länder, men de projekt som vi nu diskuterar gäller export för att vi här i Europa ska få bränsle. Samtidigt kör man i många länder med gamla skruttiga bilar som släpper ut hur mycket som helst i just de länderna. Det är viktigt att se till att de själva får del av den produktion som finns i landet. Vi kan inte lösa klimatkrisen i världen om vi inte minskar utsläppen, även om de är små, i de fattigare länderna. Vi måste bistå med enorma mängder ren teknik för att se till att utsläppen inte ökar. Alla har rätt att leva lika väl som vi gör på denna jord. Det är jag säker på att jag och biståndsministern är helt överens om. Jag skulle ändå vilja att ministern utvecklade lite hur de övriga ministrarna i vår regering ser på den här frågan. Ministern säger att de ser på detta på samma sätt, men jag känner mig nästan övertygad om att jag skulle få andra svar om jag ställde frågan till andra ministrar.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 7 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vi gör en gemensam beredning av den här typen av frågor, och jag svarar å regeringens vägnar kollektivt i den här interpellationsdebatten. Det här är regeringens uppfattning. Den här frågan kan vi vrida och vända på från olika aspekter. Det är ingen tvekan om att vi ser vikten av att vi har en trovärdighet för den svenska omställningen. Statsministern har anslutit sig till tesen om rätten till utveckling. Jag tror att det är viktigt att vi nu ser, inte minst i spåren av en ekonomisk kris men också i fråga om hela klimatutmaningen, att vi har ett gemensamt ansvar där alla måste känna delaktighet. Utsläppsbegränsningar är absolut viktigast där de största utsläppen sker, men alla måste vara med på den utmaningen. Det går inte om någon smiter undan. Vi har förvägrat människor rätten till utveckling om vi alltid tror att människor i Afrika ska vara fattiga och inte ska kunna ha råd med mer moderna, mindre bränslekrävande och mer miljövänliga bilar till exempel. Därför är det viktigt att man i utvecklingsländerna ser att man kan exportera i stor skala, att man kan bidra till att möta den efterfrågan som finns och se till att skapa resurser. Sveriges regering har fattat beslut om att vi ska ha 50 procent förnybart i vår energitillgång. Jag ser det som en enorm tillgång för utvecklingsländerna. När vi med vår teknik och vårt kunnande utvecklar alternativa uthålliga energikällor i Sverige är många av dem kanske småskaliga och skulle fungera väldigt bra vid export och tekniköverföring till kvinnor som kanske i dag kokar maten på ett icke hållbart sätt i Afrika - för att ta ett exempel i den lilla skalan. Jag tror nämligen att det spelar roll vad vi gör i Sverige men också vad vi gör i världen. Vi måste få en ökad ömsesidighet. Klimatutmaningen ger oss just den chansen. Samtidigt ser vi att regelverken ibland behöver uppdateras. De behöver bli mer globala, för det är ett globalt problem.

Dokument

den 16 april

Interpellation

2008/09:463 Bistånd och målen för global utveckling

av Bodil Ceballos (mp)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

I DN (den 14 april 2009) skriver ett antal debattörer om det svenska etanolföretaget Sekabs återupptagna planer på etanoltillverkning i Tanzania under rubriken ”Svenskt bistånd ska rädda miljöfarligt etanolprojekt”. I ingressen kan vi läsa:

”Sekab har vänt sig till biståndsmyndigheter i Sverige och Norge för att få pengar. Den miljökonsekvensbeskrivning företaget har gjort är så förskönande att den konsult Sekab anlitade för miljöstudien har tagit avstånd från rapporten. Småbrukare skulle fördrivas från sina jordar. Det finns en klar risk att sockerrörsodlingarna i realiteten kommer att bidra till ökade utsläpp av koldioxid, skriver sex forskare och en dokumentärfilmare.”

För inte så länge sedan kunde vi läsa att nämnda företag var konkursfärdigt och att det dessutom agerat i strid med de kommunala ägarnas intentioner. Ungefär samtidigt publicerade Swedwatch rapporten En brännande fråga – Hur hållbar är den etanol som importeras till Sverige? Denna granskning visar bland annat att Sekabs kriterier för den brasilianska etanolen inte är tillräckliga utan behöver förstärkas på flera punkter och att de planer företaget har på att producera etanol i Tanzania också innehåller en mängd risker. Samtidigt tar rapporten upp att det finns möjligheter att satsningen i Tanzania kan ge positiva effekter om den görs med hänsyn till miljön och landets befolkning.

Granskningen visar att Sekab kommit en bit på vägen för att producera hållbar etanol men företaget kritiseras för bristande öppenhet. När det gäller planerna för Tanzania uppmärksammar Swedwatch bland annat brist på öppenhet och därmed försvårad dialog med lokala aktörer. Uppgifterna om hur lokalbefolkningen påverkas går också isär och valet av plats för odlingarna kan enligt Swedwatch visa sig vara problematiskt ur miljösynpunkt. Det finns enligt studien risk för att Sekabs planer på att använda 200 000 hektar för odlingar och etanolproduktion kommer att negativt påverka lokalbefolkningen, djur- och växtliv och vattenflöden. De kriterier som presenteras offentligt är enligt Sekab en kortversion; det utförliga dokumentet vill företaget inte visa. De kriterier som är offentliga är bolagets egna, ospecifika och saknar konkreta utfästelser. Rapporten är intressant läsning och kan rekommenderas.

Swedwatchs granskning utmynnar i ett antal rekommendationer:

Rekommendationer gällande öppenhet

·       Att Sekab offentliggör det fullständiga dokumentet med kriterierna för produktion av hållbar etanol.

·       Att Sekab offentliggör den miljökonsekvensbedömning som har gjorts inför satsningen i Bagamoyo och hur företaget har tänkt arbeta med de eventuella problem som har identifierats.

·       Att de sociala utvärderingar som Sekab utför särskilt ska uppmärksamma lokalbefolkningens tillgång till mark och att dessa, liksom alla miljökonsekvensbedömningar, offentliggörs för att ge lokalbefolkning och andra aktörer möjlighet till insyn i projektens konsekvenser.

·       Att Sekab av sina leverantörer och underleverantörer kräver öppenhet och att de möjliggör för utomstående att granska hur kriterierna följs.

Rekommendationer gällande utveckling av kriterier och kontroll

·       Att Sekab inkluderar frågan om områdets naturvärden såsom biologisk mångfald, ekologiska tjänster och markens kolinnehåll när mark väljs för produktion av biobränsle.

·       Att Sekab utvecklar kriterierna till att innefatta frågor om arbetstider och ersättningsnivåer, däribland ackordslöner.

·       Att Sekab utvecklar kriterierna till att innefatta hur jordbruksmetoder och genetiskt modifierade grödor ska hanteras för att minimera förlusten av biologisk mångfald, i enlighet med försiktighetsprincipen.

·       Att Sekab utvecklar kriterierna till att innefatta frågan om ursprungsfolks rättigheter.

·       Att även kontraktsodlarna kontrolleras i verifieringsprocessen.

Rekommendationer gällande samverkan

·       Att Sekab utvecklar kriterierna i samverkan med enskilda organisationer, sociala rörelser, forskare och producenter.

Genom DN har vi också kunnat läsa att Sekab egentligen inte alls tänker återuppta verksamheten men att man för en dialog med Sida för att göra verksamheten attraktiv för en köpare. Hur denna eventuella köpare kommer att hantera verksamheten finns det inga garantier för. Det skulle kunna vara kooperativt ägande av småbönder i området men det mest troliga är att något annat stort bolag köper den och bedriver storskalig verksamhet, eventuellt helt utan några som helst hänsynstaganden till vare sig människa eller miljö.

Min mening med denna interpellation är inte att ifrågasätta vare sig Sekab eller att etanol som bränsle är bättre än fossila bränslen och att vi för att fasa ut dessa ska ersätta dem med alternativa bränslen, bland annat etanol. Enligt regeringen ska till exempel den svenska bilparken vara fossiloberoende senast 2030, vilket är bra. Frågan är dock hur långlivad etanolen kommer att vara som bilbränsle när forskningen om andra alternativ går snabbt framåt och om dessa storskaliga projekt verkligen kommer att komma de boende till del eller om de i stället riskerar att späda på fattigdomen i redan fattiga länder. Om etanolen inte blir ett långlivat alternativ riskerar stora områden mark, och kopiösa mängder vatten, att användas på ett mycket kortsiktigt och eventuellt skadligt sätt, förutom att människor tvingats från sina hem och marker. Att frågan inte är okontroversiell i Tanzania kunde jag erfara vid ett besök av tanzaniska parlamentariker i Sveriges riksdag under hösten 2008.

Vi måste också ta ställning till hur de biobränslen vi importerar till Sverige produceras för att ge våra konsumenter möjlighet att välja bort dem som inte produceras på ett socialt och miljömässigt hållbart sätt.

Det jag ifrågasätter är därför om det är en fråga för svenskt bistånd att finansiera en verksamhet (vare sig den blir kvar i ett svenskt företags ägo eller i någon annans) som eventuellt strider mot vår politik för global utveckling, med fattigdomsbekämpning som grund. Om uppgifterna i DN stämmer kan så bli fallet.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Vilka initiativ har statsrådet för avsikt att ta för att fastställa både ekologiska och sociala kriterier för importerade drivmedel?

Kommer statsrådet att ta initiativ att vid en eventuell bedömning av beviljande av biståndsmedel för detta projekt utgå från Swedwatchs rekommendationer såväl om verksamheten blir kvar i företagets ägo som om den säljs vidare?

Vilka initiativ har statsrådet för avsikt att ta för att främja småskaliga, inhemska projekt för biobränsleframställning, som har större möjligheter att faktiskt minska fattigdomen?