Bindande överenskommelser i Köpenhamn om klimatet

Fru talman! Anders Ygeman har frågat statsministern på vilket sätt han ämnar verka för att de överenskommelser som det beslutas om i Köpenhamn också blir legalt bindande och inte bara politiska förhoppningar. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Låt mig först säga till Anders Ygeman att vi har samma grundsyn då det gäller att Sverige måste vara drivande i klimatfrågan och vara ett positivt föredöme för de utvecklade länderna. Det är därför som alliansregeringen har satt upp ambitiösa mål för vårt nationella klimatarbete och för att fortsatt minska utsläppen i Sverige. Det är därför som vi har gjort en stor satsning inom biståndspolitiken på klimatrelaterat bistånd, och det är därför som vi har drivit på för höga ambitioner inom EU och för att få EU:s interna lagstiftning, klimat- och energipaketet, på plats. För Sveriges ordförandeskap i EU är en av våra viktigaste prioriteringar att upprätthålla det ledarskap som EU har i klimatfrågan och att få till stånd ett ambitiöst internationellt klimatavtal som tar vid efter att Kyotoprotokollets första åtagandeperiod tar slut 2012. Under vårt ordförandeskap har EU flyttat fram positionerna. Vi har fattat beslut om att EU fram till 2050 bör sänka utsläppen av växthusgaser med 80-95 procent jämfört med 1990. Vi har utvecklat EU:s position i finansieringsfrågorna, och EU är nu pådrivande även på detta område. Vi har ställt tydliga krav på att utsläppen från internationella transporter ska sänkas och fått till stånd en öppning för att generera medel från luft- och sjöfart till de stora finansiella behov som finns. På en rad andra områden har vi under svenskt ordförandeskap stärkt EU:s position. Vi har därmed ett starkt mandat som vi går in i Köpenhamnsförhandlingarna med. Oavsett hur gärna vi vill och hur stora arbetsinsatser vi gör kan inte Sverige och EU själva driva fram ett internationellt klimatavtal. Världen i övrigt måste också vara med. Vi måste vara medvetna om att den verklighet som vi lever i här i Sverige inte är densamma som den som man lever i i byarna på landsbygden i Indien eller Tanzania eller ens i amerikanska mellanvästern. Hos oss finns klimatdebatten i varje persons medvetande. På andra håll är prioriteringarna helt annorlunda. EU har steg för steg tydliggjort och flyttat fram positionerna också för att hela vägen kunna ställa krav och pressa på andra parter. Med de mest långtgående buden på bordet har vi i EU varit pådrivande för att andra parter ska höja sina bud. Så har också skett. Nu görs viktiga framsteg. Flera länder har höjt sina utsläppsbud och många, inte minst ledande u-länder, har lagt förslag på bordet om hur de kan begränsa utsläppen. Vår press har varit viktig för att få ut andra parter på banan, och vi kommer allt närmare en överenskommelse som håller tvågradersmålet inom räckhåll. Det som i dagsläget finns på bordet är dock inte sammanlagt tillräckligt. Vi välkomnar buden, men mer kommer att krävas. Låt mig göra klart att regeringens och EU:s mål står fast. Europeiska rådet slog nyligen fast att vi vill se ett juridiskt bindande avtal för perioden från och med den 1 januari 2013 som bygger på Kyotoprotokollet och innehåller alla väsentliga delar i det. Det gäller. Det råder heller inget tvivel om att för regeringen, Sverige och EU är överenskommelsen i Köpenhamn det avgörande steget . Det är i Köpenhamn besluten ska tas, med allt innehåll som är viktigt för att klara klimatet. Sedan måste vi sikta på en process efter Köpenhamn med en snäv tidtabell som ger oss det juridiskt bindande avtalet. Detta är något både jag och statsministern nu trycker på i alla våra kontakter med andra länder. Vi gör det också för att överenskommelsen i Köpenhamn ska öppna vägen för omedelbara åtgärder, i stället för att vänta till 2013. EU har varit drivande för att snabbt hjälpa framför allt de minst utvecklade länderna att anpassa sig till klimatförändringarna och driver nu på för ytterligare medel till exempelvis anpassningsåtgärder och åtgärder mot skövling av regnskog. Snabba insatser måste till för att tillräckligt snabbt böja den globala utsläppskurvan nedåt. Snabba åtgärder är avgörande för möjligheten att hålla jordens uppvärmning under två grader.

Fru talman! Låt mig först säga, för att undanröja alla möjliga missförstånd, att jag och Andreas Carlgren har samma grundsyn när det gäller att Sverige ska vara drivande i klimatfrågan och ett föredöme för den utvecklade världen. Jag skulle kunna kommentera en hel del av det som miljöministern tar upp, där jag tycker att han skönmålar den egna politiken, och säga att de svenska klimatambitionerna har sjunkit, att EU:s klimatfinansiering utgör endast en fjärdedel av vad EU anser nödvändigt, att Sverige går från att vara klimatledare till fossile of the day - dagens fossil - att hela den kortsiktiga klimatfinansieringen är frivillig - det var på det sättet man fick EU med sig - att EU:s och Sveriges initiativlöshet har satt oss på läktaren när Obama, Hu Jintao och Løkke Rasmussen inte ens förankrar viktiga beslut som de fattade på Apecmötet i Singapore hos det svenska ordförandeskapet. Men det tänker jag inte göra. Den här debatten handlar ju inte om det. Den handlar om vikten av bindande avtal, något som jag tidigare har uppfattat att jag och miljöministern faktiskt är överens om. Jag ställde frågan till Reinfeldt, inte till Carlgren. Skälet är naturligtvis att statsminister Reinfeldt redan för ett år sedan pratade om att det inte skulle bli något bindande avtal och att det behövdes andra sorters lösningar. Inte nog med det. Han har sedan dess fortsatt att prata om att det inte skulle bli några bindande avtal - senast för två veckor sedan här i riksdagens talarstol på statsministern frågestund. Det kanske vore befogat att med miljöministerns egna ord beskriva statsministern som en handelsresande i pessimism. Tänk om Erik Hamrén - Sveriges landslagscoach i fotboll för dem som inte har noterat det - skulle gå in i omklädningsrummet ett år före en viktig match och rada upp fotbollsspelarna framför sig och säga: Det här kommer aldrig att gå. Min bedömning är att vi förlorar. Kanske kan vi vinna någon match någon gång senare, men nu går det aldrig. Med djupa veck i pannan tittar han bekymrat på laget och drar slutsatsen. Det är precis det statsministern gör. Ett år före det som miljöministern beskriver som steg ett säger han att det inte går att uppnå det som miljöministern och EU säger sig vilja uppnå i Köpenhamn. Miljöministern pratar om att öka pressen. Statsministern åker världen runt och minskar pressen. Jag noterade att till och med miljöministern i sitt svar säger att steg ett inte ska innefatta juridiskt bindande avtal, utan att det får komma i ett senare steg. Det blir här i kammaren, som i Ekot s lördagsintervju, lite svårt att få ihop tempus och singular och plural. Om det bara finns ett steg måste väl det steget vara bindande. Kyotoavtalet är ju bindande. Det som ska ersätta Kyotoavtalet bör väl också vara bindande för att vi inte ska få ett glapp. Jag vill därför fråga miljöminister Carlgren vilka åtgärder han tänker vidta för att steg ett också kommer att innefatta juridiskt bindande utsläppsminskningar i Köpenhamn.

Fru talman! Det är helt klart att Sveriges statsminister och jag har rest till land efter land för att trycka på och öka trycket i klimatförhandlingarna. Det är naturligtvis en bortkastad tanke att vi skulle ha gjort det för att minska trycket och minska möjligheten att åstadkomma det som är en av huvudprioriteringarna under ordförandeskapet. Anders Ygeman kan vara alldeles säker på att det inte är så det har uppfattats vare sig i EU eller i världen. Jag talar för närvarande med miljöministrar världen över i stort sett varje dag. Jag får många besked om att man har värdesatt EU:s och inte minst, uttryckligen, Sveriges insats. Den bild vi får bekräftad ute i världen är precis motsatsen till den bild som Anders Ygeman vill ge. Det har kanske trots allt större betydelse hur miljöministrar i Europa och världen uppfattar det än hur Anders Ygeman uppfattar det här i Sveriges riksdag. Precis som jag sade i interpellationssvaret ska allt innehåll klaras ut i Köpenhamn - det innehåll som är viktigt för att klara klimatfrågan. Det är det som EU vill. Vi har med det menat att vi ska lista de åtaganden som i-länderna ska göra för att minska sina utsläpp. Då talar vi om utsläppen totalt sett i landets ekonomi. Vi ska också lista de åtgärder som de största utsläppsländerna bland u-länderna ska åstadkomma. Dessutom ska vi se till att det blir snabba insatser för finansiering redan 2010, 2011 och 2012. Där kommer EU:s länder att göra frivilliga insatser. Det är en riktig väg att gå. Skulle vi gå tvångets väg hade pengarna inte kommit fram. Det hade inte gjort pengarna mindre verkliga att de hade tvingats fram. Nu kommer EU-staterna, vilket kommer att klargöras inom några dagar, att ge mycket stora bidrag för att skapa finansiering de närmaste åren. Dessutom ska vi skapa mekanismer som ser till att vi långsiktigt åstadkommer stora finansieringslösningar för att se till att det finns koldioxidmarknader som fungerar och kan åstadkomma de stora gröna investeringar som kommer att behöva göras, inte minst i u-länderna, men också för att se till att vi får fram de stora insatser som kommer att behövas av offentligt stöd för att skydda de fattigaste människorna mot de klimatkonsekvenser som inte går att undvika annars. Det är exempel på sådant som ska finnas i överenskommelsen i Köpenhamn. Dessutom ska det vara de mycket snabba och stora insatser som måste göras för att rädda regnskogarna. Vad vi lyckas åstadkomma de allra närmaste åren kommer att vara avgörande för tvågradersmålet. Det är inte möjligt att vänta på att ett lagligt bindande avtal träder i kraft 2013. Åtgärderna behöver börja 2010-2011-2012. Det är därför det danska ordförandeskapet, inte Sveriges statsminister, har kommit fram till att den rätta lösningen är att ingå den här formen av överenskommelser nu i Köpenhamn. Man är på väg att förankra det med olika parter. Jag har diskuterat detta med både i-landsföreträdare och u-landsföreträdare. Det är nu på väg att växa fram en samfälld uppfattning om att detta är rätt väg att gå. Då är också uppgiften att sedan överföra detta till tekniskt och juridiskt bindande text. Det ser vi som en mer teknisk uppgift. Den ska göras inom några månader därefter och fullföljas nästa år. Det är den väg världen vill välja. Jag hoppas att också Anders Ygeman vill vara med på den.

Fru talman! Det vore frestande att bemöta allt det Andreas Carlgren säger, men jag tror tyvärr inte att tidsramarna för interpellationsdebatten medger det. Jag är väl den siste att vilja frånta miljöministern bilden av att han är viktig och duktig och får beröm och ryggdunkningar när han flyger runt i världen och träffar sina kolleger. Jag kan vara så generös att jag säger att jag tror att Andreas Carlgren på många håll också har gjort viktiga och betydande insatser för klimatet. Som jag, liksom Andreas Carlgren, började mitt inlägg med tror jag att vi i grunden har samma syn när det gäller vikten av ett internationellt avtal. Men det var inte det interpellationen handlade om. Den handlade om vikten av att få fram bindande avtal som kan ersätta Kyotoavtalet. Jag delar till och med uppfattningen att saker behöver göras nu. Jag delar än mer uppfattningen att det är viktigt med regnskog. Det var därför jag som ordförande i riksdagens miljö- och jordbruksutskott bjöd in alla andra EU-länder för en konferens om avskogning, dit jag också bjöd in miljöminister Andreas Carlgren för att han skulle kunna ge sin syn. Men det gör inte att ett bindande avtal som ska ersätta Kyotoavtalet när det löper ut blir mindre viktigt. Det finns en ganska uppenbar risk att man vid mötesbordet, när man träffas, när pressmeddelanden ska skrivas, när det ska bankas på stora trumman, när statsledarna flygs in från världens alla hörn, när Obama står i talarstolen, gör utfästelser som man kanske sedan inte riktigt lever upp till, som man kanske inte riktigt driver igenom i de nationella parlamenten. Även med ett juridiskt bindande avtal har vi sett en del problem med efterlevnaden av de utfästelser och den så kallade bördefördelning - åtagandefördelning ska man väl säga - som gjordes i Kyoto. Det är därför jag med en dåres envishet tjatar, liksom miljöministern faktiskt har gjort tidigare, om vikten av ett bindande avtal. Det är därför man kan bli lite fundersam när statsministern ett år innan steget ska tas säger att det nog inte kan bli något bindande avtal. Man får söka andra vägar. Han fortsätter att prata om det gång på gång. Jag är inte den ende som har uppfattat den här diskrepansen mellan miljöministerns och statsministerns syn på ett avtal. Andreas Carlgren fick själv försöka reda ut det där i Ekots lördagsintervju utan att riktigt klara ut skillnaden mellan steg, stegen och steget. Jag är ledsen att i den delen behöva hota självbilden och säga att det inte riktigt blir tydligt att miljöministern eftersträvar det där bindande avtalet i Köpenhamn. Det syns också i andra kretsar än bland de viktiga miljöministrar som Andreas Carlgren träffar att det finns en viss skepsis mot det som statsministrarna har åkt runt i världen och sagt. Jag säger inte att det danska ordförandeskapet har fel. Jag säger inte att vare sig Obama eller Hu Jintao är ute och cyklar. Men jag tycker att det är synd att de när de fattar viktiga beslut på Apecmötet i Singapore inte har förankrat dem hos EU:s ordförande Sverige. Det riskerar att ge EU och Sverige en mer marginaliserad roll än vad som annars hade varit fallet.

Fru talman! Det är bra att Anders Ygeman och jag är överens om att Sverige ska vara drivande i klimatfrågan och att vi också ska vara ett föredöme för andra utvecklade länder. I själva verket tror jag att det finns många saker som vi är överens om. Dessutom blir jag naturligtvis generad och röd i ansiktet av det beröm som nu plötsligt kommer från Anders Ygemans sida. Jag ska lägga det på minnet inför alla de gånger i framtiden då jag kommer att få höra andra tongångar. Men hur mycket Anders Ygeman än försöker kan han inte lyckas åstadkomma en skillnad mellan oss när det gäller synen på vikten av ett legalt bindande avtal. Detta har varit Sveriges uppfattning hela tiden. Det är EU:s mandat, precis det som har drivits igenom under mitt ordförandeskap i miljörådet och Fredrik Reinfeldts ordförandeskap i Europeiska rådet. Det betyder också att vi har varit fullständigt överens på den punkten. Det som jag däremot ska påminna eller informera Anders Ygeman om är att det inte fattades något beslut i Apec. Det var helt enkelt så att den danske statsministern reste dit och presenterade den information som han några veckor tidigare hade offentliggjort i Danmark i ett internationellt sammanhang för att klargöra det danska ordförandeskapets slutsatser. Det var självklart någonting som både Sverige och EU var informerade om. Det är dock inte vår roll att komma överens med det danska ordförandeskapet innan det danska ordförandeskapet sonderar med olika parter i världen. Vi har olika roller i den delen, och dem har vi hållit på. Ingen har över huvud taget missförstått den svenska viljan eller EU:s vilja att nå ett bindande avtal. Jag och mina miljöministerkolleger har enligt det mandat som vi har från våra stats- och regeringschefer i Europa tydligt drivit på för att slutresultatet av Köpenhamnsprocessen ska bli ett legalt bindande avtal. Nu ska innehållet komma på plats. Uppgörelsen i Köpenhamn ska träffas. Det som danskarna kallar avtalet i Köpenhamn ska bli färdigt. Det ska sedan också överföras till tekniskt ratificerbar och juridiskt bindande text. Som jag säger har EU sett det som ett mer tekniskt steg. Det gör inte att det vore mindre viktigt att också komma dit, också därför att det finns en principiellt viktig aspekt av detta, nämligen att se till att det blir gemensamma regler i världen, att till exempel ett ton utsläppsminskning i USA eller i Kina räknas på samma sätt i Europa eller Indien. Det är ett av skälen till att vi verkar för detta, och även naturligtvis för att se till att alla parter ska kunna lita på att alla andra parter också tänker genomföra sina delar. Där är också Anders Ygeman och jag överens om hur viktigt det är. Spelreglerna är kända, och reglerna följs.

Fru talman! Jag försöker vinnlägga mig om att ge beröm när det är befogat och komma med skäll när det är befogat. Jag tror att den grundhållningen är klok om man vill bli tagen på allvar. Men det är inte jag som hävdar att det beslut - eller överenskommelse, du må kalla det vad du vill - som fattades i Singapore inte var förankrat hos Sverige och det svenska ordförandeskapet, utan det är Andreas Carlgrens statssekreterare. När hon i Andreas Carlgrens ställe informerade och svarade på en direkt fråga av mig i utskottet sade hon - och det finns protokollfört - att detta inte var förankrat hos det svenska ordförandeskapet. Antingen har hon felinformerat utskottet eller så har Andreas Carlgren felinformerat kammaren. Vilket av de två alternativen som är bäst eller sämst återstår väl att reda ut efter den här diskussionen. Jag försöker inte driva in någon skiljelinje mellan mig och Andreas Carlgren, och egentligen inte heller mellan oppositionen och regeringen, när det gäller vikten av ett bindande avtal. Däremot har statsministern genom att så tidigt börja prata om att det inte skulle gå att uppnå något bindande avtal skadat processen, enligt mitt förmenande, på samma sätt som att någon som ville ha fram ett bra resultat i en idrottstävling eller ett gott resultat i något annat sammanhang inte hade gynnat detta genom att långt i förväg säga att det inte vore möjligt att uppnå. Ska jag dra någon slutsats av denna debatt och Ekots lördagsintervju är det att jag och Andreas Carlgren är mer överens om vikten av ett bindande avtal än Andreas Carlgren och statsministern är.

Fru talman! Hur mycket Anders Ygeman ibland än ansträngt sig för att visa på skillnader har det visat sig att här finns stora likheter - bland annat därför att det naturligtvis är självklara EU-uppfattningar som det svenska ordförandeskapet, både jag och statsministern, driver. Var nu alldeles övertygad om precis det jag säger, nämligen att både jag och statsministern har stridit, och strider, för samma sak. Båda har vi suttit ordförande - jag i miljörådet och han i Europeiska rådet - och just drivit igenom den position som innebär att EU vill ha och ska uppnå ett legalt bindande avtal som träder i kraft den 1 januari 2013. Vi har inte sinkat någon enda dag, vare sig statsministern eller jag. Men vi har konstaterat att det danska ordförandeskapet nu driver en linje som innebär att man förankrar möjligheten till det man kallar för ett avtal. Det ska vara bindande i den meningen att staterna självklart står bakom det som de åtar sig att göra, enligt danskarnas uppfattning. Vi säger från EU:s sida att vi vill göra upp om allt väsentligt innehåll. Vi ser, som jag tidigare sagt, detta som steget därför att det är där den stora och avgörande delen av klimatfrågan ska lösas. Men sedan ska det också tekniskt överföras till ett legalt bindande avtal som träder i kraft år 2013. Men redan innan dess ska åtgärder sättas i kraft så att säga. Tvivla inte heller ett dugg på den information som du har fått från statssekreteraren! Det är nämligen just så att det danska ordförandeskapet inte i förväg skulle förankra sin information med Sverige. Däremot är det självklart så att man har informerat både Sverige och EU men också stater i Asien eller i USA. Det har gjorts i olika steg. Det är danskarnas ansvar, och vi har förtroende för hur de utför detta. Vi lägger oss inte i det. Vi skiljer på EU:s roll, Sveriges roll som ordförande för EU och Danmarks roll som ordförande för Köpenhamnskonferensen.