Besparingar på En bok för alla

Fru talman! Det blir en lång eftermiddag. Då återgår vi, Gunilla, till den diskussion vi hade för en liten stund sedan. Gunilla Carlsson i Hisings Backa har frågat mig dels vilka motiven är för en översyn av En bok för alla AB:s uppdrag, dels vilka åtgärder jag kommer att vidta för att staten ska spela en roll för att stimulera lågutbildade att öka sitt läsande. Bakgrunden till frågorna är att det nuvarande avtalet mellan staten och En bok för alla AB är ettårigt och löper ut den 31 december 2007. Sedan 1976 lämnar staten ett årligt stöd till En bok för alla AB för utgivning och spridning av kvalitetslitteratur till lågpris. Totalt omfattar utgivningen i dag ca 50 titlar om året, varav ca 30 är barn- och ungdomsböcker. När En bok för alla startade var det mot bakgrund av att det då endast fanns en mycket begränsad utgivning av kvalitetslitteratur till lågt pris. Sedan dess har dock ett antal förlag en omfattande utgivning av pocketböcker, och under de senaste åren har pocketutgivningen expanderat ytterligare. Enligt statistik från Svenska Förläggareföreningen uppgick antalet titlar i pocket år 2004 till 590, jämfört med 314 år 1998. Det innebär nästan en fördubbling av antalet titlar. Det finns följaktligen ett brett urval av kvalitetsböcker i pocket på marknaden i dag, och den sänkta bokmomsen har inneburit att böckerna kan säljas till ännu lägre priser än tidigare. Dessutom har tillgängligheten till böcker ökat markant. I dag säljs pocketböcker inte bara i den traditionella bokhandeln utan också via Internet och i varuhus, kiosker, livsmedelsbutiker, pocketshopar och så vidare. Den förändrade situationen på bokmarknaden är ett av skälen till att regeringen nu vill pröva frågan om en statligt subventionerad pocketutgivning för vuxna. Frågan bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och det är ännu för tidigt att uttala sig om utfallet av denna process. När det gäller det läsfrämjande arbetet för vuxna görs i dag betydande insatser bland annat inom studieförbunden, på folk- och arbetsplatsbiblioteken och inom föreningslivet. Att vinna vuxenläsare är dock ett mycket långsiktigt arbete, som måste börja tidigt - nämligen bland barnen. Som jag ser det är det här staten har sin viktigaste uppgift: att se till att barn och ungdomar så tidigt som möjligt möter litteraturen och stimuleras till läsning på alla tänkbara sätt.

Fru talman! Tack, kulturministern, för svaret! Vi fortsätter som sagt att diskutera läsandet i landet. Det känns som en angelägen fråga eftersom vi ser att läsandet minskar. Min fråga till kulturministern handlar om förändringen av det avtal som staten har med lågprisförlaget En bok för alla AB. Strax före årsskiftet meddelade Kulturdepartementet att avtalsperioden skulle kortas från tre år till ett år. Jag vet att flera partier i den högerledda regeringen har drivit att lågprisförlaget En bok för alla ska lägga ned sin vuxenutgivning av kvalitetslitteratur. Förändringen av avtalsperioden är säkert ett led i denna förändring. Vad jag är förvånad över är kulturministerns svar. Hon hänvisar till sänkt bokmoms, till att tillgängligheten till böcker har ökat markant och till att det i dag säljs böcker inte bara i bokhandeln utan även i varuhus, kiosker, livsmedelsaffärer med mera. Det är naturligtvis jättebra. Det tycker jag också. Jag är helt överens med kulturministern om det. Men hon glömmer att nämna den del av En bok för allas uppdrag som handlar om att jobba med läsfrämjande insatser riktade till barn och vuxna. I första hand riktar man sig till kortutbildade grupper inom LO-kollektivet - en grupp som undersökningar visar läser minst eller inte alls. Det har vi diskuterat tidigare. Det finns inget bokförlag utom En bok för alla som jobbar just med läsfrämjande insatser. Med vetskap om den SCB-undersökning som vi debatterade tidigare i dag borde regeringen satsa mer på läsfrämjande insatser mot vuxna i stället för färre. Ministern skriver i sitt svar till mig att läsfrämjande insatser för vuxna i dag bland annat görs inom studieförbundens verksamhet, på folk- och arbetsplatsbibliotek och inom föreningslivet. Det är alldeles riktigt. Både studieförbundet ABF och Vuxenskolan är delägare i En bok för alla. Man genomför en hel del verksamhet tillsammans, men En bok för alla samarbetar även med andra organisationer. Ett exempel som vi diskuterade i kammaren under den förra mandatperioden är projektet Läs för mig, pappa som vänder sig speciellt till män inom LO-kollektivet som inte läser. Det går ut på att få dem att börja läsa och att också läsa för sina barn och därmed bli den förebild som vi diskuterade tidigare. Du lyfter också upp att det är viktigt att satsa på våra barn och unga. Det är vi helt överens om. Men jag känner en oro över att man inte nämner de vuxna i det här arbetet. Om det är långsiktighet som gäller i den kulturpolitik som ministern ger uttryck för i sitt svar till mig tycker jag att det är jätteviktigt att vi också plockar in de vuxna. Eller är det så att de som inte väljer att läsa som barn eller unga inte heller ska få en andra chans, en andra möjlighet att faktiskt ta del av det skrivna ordet? Jag undrar hur vi ska få fler barn att läsa om vi inte också satsar på att fler vuxna, alltså barnens föräldrar, ska läsa. Vi hör ofta att barn inte gör som vi säger utan som vi gör. Tycker du att det stämmer? Är det inte så att man också i regeringen ska jobba för att få fler vuxna att läsa?

Fru talman! En del av argumenten har vi haft i den tidigare diskussionen. Vad vi har sagt är att vi kommer att se över uppdraget för En bok för alla. Det är väl ganska givet att när det blir en ny regering blir det också omprioriteringar i kulturbudgeten. Det kommer det att bli även i den här. Det är inte självklart att man fortsätter på samma inslagna väg. Därmed inte sagt att vi inte tycker att det är viktigt med satsningar på läsandet, för det tycker vi. Men det kanske kan gå till på andra sätt. Vi vill se över det. Det är inte så konstigt. Det finns många olika sätt att nå vuxna. Det är inte min uppgift att tala om för biblioteken hur de ska arbeta, men det finns trots allt bibliotek på olika håll i Sverige som arbetar annorlunda och uppsökande. Man kanske kan göra mer där. Gunilla Carlsson talar om det sjunkande läsandet. Som vi sade i den förra diskussionen: Vad är det egentligen man mäter? Tar man med även facklitteratur, eller tar man bara med skönlitteratur? Tar man med läsandet på Internet? Tar man med dagstidningsläsandet? Läsande kan se väldigt olika ut, och det är inte alltid säkert att statistiken är entydig. Den kan peka åt olika håll. Är det nu så att läsandet sjunker är det kanske också så att En bok för alla inte riktigt har lyckats med sitt uppdrag. Man kanske måste hitta nya lösningar. Jag säger inte att det är så, men jag säger att det kanske är så. Det är något vi tittar på på Kulturdepartementet nu, tillsammans med mycket annat. Men att vi vill värna boken och läsandet hoppas jag har framgått av debatten.

Fru talman! En del av argumenten har vi haft i den tidigare diskussionen. Vad vi har sagt är att vi kommer att se över uppdraget för En bok för alla. Det är väl ganska givet att när det blir en ny regering blir det också omprioriteringar i kulturbudgeten. Det kommer det att bli även i den här. Det är inte självklart att man fortsätter på samma inslagna väg. Därmed inte sagt att vi inte tycker att det är viktigt med satsningar på läsandet, för det tycker vi. Men det kanske kan gå till på andra sätt. Vi vill se över det. Det är inte så konstigt. Det finns många olika sätt att nå vuxna. Det är inte min uppgift att tala om för biblioteken hur de ska arbeta, men det finns trots allt bibliotek på olika håll i Sverige som arbetar annorlunda och uppsökande. Man kanske kan göra mer där. Gunilla Carlsson talar om det sjunkande läsandet. Som vi sade i den förra diskussionen: Vad är det egentligen man mäter? Tar man med även facklitteratur, eller tar man bara med skönlitteratur? Tar man med läsandet på Internet? Tar man med dagstidningsläsandet? Läsande kan se väldigt olika ut, och det är inte alltid säkert att statistiken är entydig. Den kan peka åt olika håll. Är det nu så att läsandet sjunker är det kanske också så att En bok för alla inte riktigt har lyckats med sitt uppdrag. Man kanske måste hitta nya lösningar. Jag säger inte att det är så, men jag säger att det kanske är så. Det är något vi tittar på på Kulturdepartementet nu, tillsammans med mycket annat. Men att vi vill värna boken och läsandet hoppas jag har framgått av debatten.

Fru talman! Det är säkert så att man ska titta på olika delar i det här med läsfrämjande insatser, och jag säger inte att biblioteken inte ska jobba med det. Jag vet att biblioteken jobbar med det. Men det är viktigt att se att det finns många aktörer som jobbar med läsfrämjande insatser. Utifrån en rapport som visar att läsandet minskar - det är ingen ny rapport, och vi har även sett det tidigare - är det en väldigt konstig politisk insats att minska de läsfrämjande insatserna i stället för att faktiskt öka dem. En bok för alla jobbar med många olika delar. Jag tog Läs för mig, pappa som exempel på ett projekt som riktar sig till LO-kollektivets medlemmar, främst männen. En bok för alla jobbar också mot barn och unga. De jobbar med bokombud ute på arbetsplatser och i andra delar av samhället. Det är den här bredden vi måste se. Hur kan vi nå människor på olika platser? Jag tycker att det är jättebra att det finns pocketställ när jag går och handlar mina matvaror, men jag tror att det finns en risk med att se dessa böcker som en lösning. De som inte tar del av böcker går inte till pocketstället i mataffären när de går och handlar. Det steget är för långt eller finns kanske inte ens i medvetandet. Det är där de läsfrämjande insatserna är så viktiga. Man måste fånga upp intresset, och det gör man inte genom ett pocketställ i en matvarukö. Man måste locka till läsandet och bjuda in andra som faktiskt pratar om boken och betydelsen av boken. Du lyfter också fram studieförbunden som jag vet gör ett jättebra arbete bland annat med läsecirklar där man diskuterar innehållet i böckerna och annat. Det tycker jag också är intressant med tanke på det kulturpolitiska program som Moderaterna lanserade för några veckor sedan. Vi diskuterade det här med fria boklån förut. Det finns ju en syn som handlar om att studieförbunden bara ska jobba med cirkelverksamhet som inte är hobbybetonad, och då undrar jag med tanke på det här med läsfrämjande insatser: Är en läsecirkel utifrån kulturministerns synsätt en hobbycirkel eller är det en verksamhet som faktiskt kan få bidrag från staten? Det finns många olika delar i det här. Men det är oroande att höra att man inte ser den viktiga uppgift som faktiskt En bok för alla har: att jobba med läsfrämjande insatser som är en sådan viktig del för att få fler att ta del av läsandet.

Fru talman! Det är riktigt att det finns många olika aktörer som kan bidra till ökat läsande, och det tycker vi trots allt är viktigt. Jag är annars väldigt rädd för att staten ska tala om vad som är bra och vad som inte är bra, vad folk ska göra och vad folk inte ska göra, för att göra en liten koppling till Socialstyrelsens ibland märkliga kampanjer. Men när det handlar om läsandet håller jag med om att det är speciellt, eftersom det är väldigt kopplat till demokrati och till inflytande. Just läsningen har alltså sin alldeles speciella roll. Skolan kan också arbeta uppsökande. Nu är skolan inte riktigt mitt område, men jag kan ändå se att här finns många möjligheter att nå föräldrarna, inte minst föräldrarna till barn som kanske inte är så läsvana och där det inte är så vanligt med böcker i hemmet. Det finns väldigt många sätt att nå även de vuxna, även om jag tycker att just satsningen på barn är det viktigaste. Vi ska återkomma och se vad det kan bli för eventuella kampanjer för läsfrämjandet. Det är ju inte bara att konstatera att nu läser kvinnor mer - vilket är bra, och jag tror att det stämmer - och män mindre. Man måste fråga sig varför det är så. Jag tror inte att det är självklart att kvinnor har mer tid än män, snarare tvärtom. Det visar andra undersökningar. Det kanske är någonting helt annat det handlar om. Om det inte är priset och inte tillgängligheten, vad är det då som ger ett motstånd? Vad kan man göra åt det? Ska man göra något åt det? Man behöver fortfarande hämta in kunskap på det här området. Jag är helt enig med Gunilla Carlsson om att läsning är avgörande för väldigt mycket.

Fru talman! Det känns skönt att kulturministern tycker att det är viktigt med läsande och att man måste jobba med läsfrämjande insatser. Jag hoppas att regeringen inte gör som man har gjort i andra fall inom kulturpolitikens område och fattar beslut om förändringar och sedan inte kommer med andra insatser. Jag hoppas att man nu inte säger att En bok för alla inte kommer att få fortsatt uppdrag att jobba med vuxenutgivningen och läsfrämjande insatser för vuxna och sedan inte kommer med några förslag. Det har ju visat sig på en hel del politikområden att man säger att vi får vänta och se. Jag tror att det är livsfarligt att säga att vi får vänta och se om läsandet minskar ännu mer innan vi gör några insatser. Jag hoppas att man tittar över detta och att man ser på all den viktiga verksamhet som En bok för alla gör. För mig är det jätteviktigt att vi inte glömmer bort de vuxna i det läsfrämjande arbetet. Som barn och ung kanske man inte har tyckt att läsandet är speciellt roligt. Risken är att det inte görs några satsningar på att man i vuxen ålder ska försöka ta boken till sig. För mig är det lika viktigt att få en chans att hitta boken även som vuxen och att man ser till att jobba vidare med det.

Fru talman! I korthet kan jag säga att jag i stort sett håller med Gunilla Carlsson om det mesta. Det är viktigt med förebilder, inte minst kanske manliga förebilder. Något som jag relativt ofta hör bland de yngre är att läsning inte är någon manlig syssla. Det är också ett uppdrag för det manliga kollektivet, inte minst de bokläsande och bokälskande männen att se vad man kan göra mer.