Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

bekämpningen av hiv/aids

Interpellationsdebatt 21 maj 2002
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 114 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Margareta Viklund har ställt ett antal frågor till mig om svenska åtgärder mot hiv/aids. Inledningsvis vill jag slå fast att arbetet mot hiv/aids är och förblir en mycket högt prioriterad fråga för Sverige. Det är bl.a. därför som Sverige är aktiv och pådrivande medlem i styrelserna för såväl UNAIDS som den nybildade globala fonden mot aids, tbc och malaria. Under vårt halvår som ordfö- rande i EU deltog vårt land mycket aktivt i förhand- lingarna om den deklaration om hiv/aids som FN:s generalförsamling antog i juni 2001. Vi driver också vikten av att integrera hiv/aids i det arbete som görs av FN:s olika fonder och program. Hiv/aids drabbar hela samhället. Det är en epide- mi som trasar sönder samhällsväven. Det är en hälso- fråga som får konsekvenser inte bara för hälsosektorn utan för hela samhället. Det handlar om ekonomisk utveckling och om en fungerande sjuk- och hälsovård tillgänglig för alla. För att nå framgång måste kampen mot hiv/aids finnas med i alla delar av vårt arbete. Detta gör det svårt att redovisa insatserna i en särskild budgetpost. I höstbudgeten redovisade regeringen ett bidrag på 600 miljoner kronor över tre år till den globala fonden mot aids, tbc och malaria. Det är öronmärkta resurser, men speglar endast en begrän- sad del av Sveriges totala insats mot hiv/aids. Jag delar Margareta Viklunds uppfattning att ökad jämställdhet mellan män och kvinnor är avgörande i kampen mot hiv/aids och i kampen mot fattigdomen. Jämställdhet är ett av de svenska biståndsmålen. Re- spekt för kvinnans rättigheter är både ett mål och ett medel för utveckling. Kvinnans sexuella och repro- duktiva rättigheter är centrala - inte minst för att minska spridningen av hiv/aids. Men vi måste också arbeta med männen och deras sexualitet. I det internationella arbetet, exempelvis i för- handlingarna om FN-deklarationen förra året, driver Sverige linjen att sjukdomens allvarliga följder måste vara styrande för arbetet mot hiv/aids. Skillnader i kultur och människosyn får inte lägga hinder i vägen för ett effektivt arbete mot hiv/aids. Detta var dock en av de svåra punkterna i FN-förhandlingarna 2001. Vi avser från svensk sida att noga bevaka denna fråga i samband med den årliga uppföljningen av FN- deklarationen. Barnen är dubbelt utsatta. Många bär på hiv. Ännu fler har förlorat en eller båda sina föräldrar i sjukdomen. Kartläggningar av de föräldralösa bar- nens situation har redan gjorts av bl.a. Unicef. Förra året presenterade regeringen en särskild strategi för barn som drabbas av hiv/aids. Sverige ger redan ett omfattande stöd för att förbättra situationen för dessa barn. Ett mycket viktigt inslag i svenskt utvecklingsbi- stånd gäller just uppbyggnaden av hälsosystem. Sve- rige bidrar aktivt inom både WHO och UNAIDS för att detta ska prioriteras. Inom den globala fonden har Sverige också drivit denna linje, så att medel från fonden kan användas till att bygga upp hälsosystem. När det gäller överföring av hiv till spädbarn sät- ter FN-deklarationen mot hiv/aids upp målet att an- delen spädbarn som smittas ska minskas med 20 % till år 2005 och med 50 % till år 2010. Sverige kom- mer inom ramen för biståndssamarbetet att medverka till att dessa mål uppnås. Självfallet ska människor som är sjuka kunna få tillgång till sjukvård inklusive medicin. I samarbete mellan FN-organ som WHO och UNAIDS har läke- medelsindustrin medverkat till betydande prissänk- ningar på bromsmediciner. Tolv länder har t.ex. er- bjudits och accepterat gratis distribution av Nevirapi- ne för att förhindra att smitta överförs mellan mor och barn under graviditeten. En möjlighet att minska finansieringsbördan för u-länder utgörs av prisdifferentiering. Sverige har i EU aktivt förespråkat främjandet av ett frivilligt så- dant system för läkemedel mot hiv/aids, tuberkulos och malaria. Läkemedelsindustrin inbjuds att för- handla med u-länder om väsentligt lägre priser för mediciner på dessa länders marknader. Inom EU diskuteras möjligheten att inrätta ett särskilt EU- organ som ska övervaka och befrämja överenskom- melser om prisdifferentiering. I situationer av nationell hälsokris har länder rätt att ta till drastiska åtgärder för att säkra tillgången till läkemedel. Denna rätt bekräftades genom beslut vid WTO:s ministermöte i Doha i november 2001. Där- emot saknar många av de minst utvecklade länderna kapacitet att dra nytta av denna möjlighet, t.ex. att genom tvångslicenser producera läkemedel. Det på- går förhandlingar i WTO för att komma till rätta med detta problem. Sverige och EU vill att de länder i hälsokris som saknar egen produktionskapacitet un- der vissa villkor ska kunna låta ett annat land produ- cera de nödvändiga medicinerna. Målet är att en lös- ning ska ha uppnåtts före utgången av detta år. Men användning av bromsmediciner är en kom- plicerad process som fordrar stöd från ett väl funge- rande sjukvårdssystem. I de fattiga länderna saknas sådana resurser. Fokus i dessa länder måste därför ligga på prevention, socialt stöd och vård samt - på lång sikt - vacciner som kan nå även de fattiga. Det är en långsiktig kamp som måste föras på bred front, vilket ju också tydligt framgår av FN-deklarationen från juni 2001. Om detta arbete inleds med att värl- dens länder börjar genomföra de åtaganden man ena- des om i New York den 25-27 juni 2001 tror jag att oerhört mycket vore vunnet.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 115 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Först vill jag tacka för ett bra svar, men det ger ändå anledning till ytterligare ett par frågor. Jag instämmer helt i ministerns slutord i hans svar, särskilt den sista meningen som syftar på FN- deklarationen från juni 2001: "Om detta arbete inleds med att världens länder börjar genomföra de åtagan- den man enades om i New York den 25-27 juni 2001 tror jag att oerhört mycket vore vunnet." Men frågan är då hur Sverige, den svenska reger- ingen, kan trycka på de andra länderna så att de upp- fyller sina löften och förpliktelser. Jag ser det som ett mycket tufft och viktigt arbete för mänskliga rättig- heter och jämställdhet. Frågan om makt, som tycks behärska världen, får komma i andra hand. Har mi- nistern något svar på den fråga som han själv ställde? Och hur mycket är regeringen beredd att satsa på hiv/aids i ett globalt perspektiv? 600 miljoner kronor låter mycket men räcker inte långt. Hiv/aids- perspektivet måste in i hela biståndspolitiken. Fru talman! Jag anser att hiv/aids-frågan och dess behandling eller, kanske bättre, brist på möjlighet till behandling på ett alldeles speciellt sätt belyser hela syd-nord-komplexet och den orättvisa fördelningen av resurser. Det gäller t.ex. den medicinska och soci- ala forskningen, som främst satsar på västvärldens problem. Jag vill också påstå att problem som hiv/aids påverkar oss ännu mer genom globalisering- en. Det är viktigt att vi har med oss våra fattiga syst- rar och bröder och deras barn på vagnen mot utveck- ling och demokrati, men eftersom ca 5 miljoner är aidssjuka enbart i Sydafrika och sjukdomen drabbar alla samhällsklasser oavsett hudfärg kan det också få konsekvenser för våra gemensamma handelsuppgö- relser och ömsesidiga åtaganden. Jag har inte minst i arbetet i mitt eget utskott, för- svarsutskottet, under hela den här mandatperioden vid åtskilliga tillfällen hävdat att hiv/aids inte bara är ett hot mot folkhälsan och mot enskilda individer utan också ett säkerhetspolitiskt hot. Staters framtid kan stå på spel, inte minst i Afrika. Tyvärr har jag inte fått med mig utskottsmajoriteten när det gäller den säker- hetspolitiska dimensionen av hiv/aids men också andra sjukdomar av epidemisk karaktär. Hiv/aids hotar den politiska stabiliteten i hela Af- rika, och Sverige satsar miljarder kronor på bistånd och uppbyggnad av samhällsstrukturer som raseras av aids, och det får naturligtvis konsekvenser också för Sveriges och andra länders säkerhet. Eftersom FN:s säkerhetsråd har klassat hiv/aids som ett säkerhetspo- litisk hot kan jag inte förstå varför inte Sveriges re- gering kan acceptera den ståndpunkten. Vi brukar ju ändå ställa oss solidariskt på FN:s sida i de allra flesta sammanhang. Ser biståndsministern utifrån denna mycket kortfattade beskrivning och aspekt att det kan finnas anledning också för den svenska regeringen att se hiv/aids som en säkerhetspolitisk fråga? Ett sådant ställningstagande kanske inte direkt ligger på bi- ståndsministerns bord, men jag utgår från att det inom regeringen finns en viss samordning och diskussion gällande de utrikespolitiska frågorna. Hiv/aids-frågan är inte enkel, fru talman, men vill världen verkligen göra någonting åt hiv/aids- situationen så kan vi. Det är jag helt övertygad om, men man kan undra om världen verkligen innerst inne vill. Vi kan ju bara titta på Sydafrikas president och hans förnekande av problemet, trots att hans land är ett av de värst drabbade i världen. Under senare tid har han ändå varit tvungen att lätta upp sina uttalan- den något. 5 miljoner människor i Sydafrika har aids.
Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 116 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Till att börja med vill jag säga att vi nog har hört till de länder som med allra största efter- tryck i det internationella samtalet och i planeringen just har drivit en helhetssyn på hiv/aids, som Marga- reta Viklund här talar om. Huruvida det i nuvarande läge finns anledning att särskilt uppmärksamma de säkerhetspolitiska aspek- terna - jag skulle inte alls vara främmande för att analysera det - vill jag för ögonblicket låta vara osagt. För närvarande befinner vi oss nämligen i en situation där det finns all anledning till oro. Det är det som ligger i mitt svar, och jag tror att vi är överens om det. Vi hade en uppföljning av barntoppmötet alldeles nyligen i New York. Det visade sig att det var nöd- vändigt för vår delegation att tillsammans med en del andra likasinnade kämpa som lejon för att i deklara- tionen inte stryka bort några av de viktiga landvin- ningarna i New York förra året, i Kairo och i Peking. Flera länder, bl.a. USA - vilket vi bedömer som ut- omordenligt allvarligt - var igång med att försöka att tona ned betydelsen av kampen mot hiv/aids för bar- nen i världen. Lena Hjelm-Wallén sade till slut på den svenska delegationens vägnar att om det var på detta vis ville vi inte i fortsättningen ha några gemensam- ma deklarationer. Vi ville inte åka på internationella möten och försvara resultaten från tidigare möten. Vi åker på internationella konferenser för att flytta fram positionen. Vi har för närvarande igång ett intensivt arbete in- för EU:s utvecklingsråd i nästa vecka som handlar om att skydda UNFPA mot de attacker som iscensätts mot organisationen - en systematisk internationell förtalskampanj som har lett till att den amerikanske presidenten har skjutit upp utbetalningen av USA:s bidrag till UNFPA. Det är en organisation som syss- lar med reproduktiv hälsa och som är utomordentligt strategisk. Jag hoppas att vi ska kunna övertala våra partners i EU om att göra en mycket kraftfull deklaration till stöd för organisationen så att vi får stopp på förföljel- sen. Det är ett fruktansvärt ansvar de människor tar på sig som angriper det internationella arbetet för hiv/aids samtidigt som miljoner människor, framför allt barn och ungdomar, riskerar att dö. Det är en mycket allvarlig situation vi befinner oss i nu i det internationella samarbetet. En synnerli- gen ohelig allians av konservativa grupper i Förenta Staterna, Vatikanen och vissa extrema muslimska regimer motsätter sig att man i öppenhet och enga- gemang och med respekt för mäns och kvinnors sex- uella rättigheter arbetar emot hiv/aids. Detta är utom- ordentligt allvarligt. Tänk om det ska vara så att vi och våra efter- kommande ska sitta med våra barn som ska se på oss och fråga: Visste ni vad som hände utan att göra nå- gonting? Den säkerhetspolitiska tolkningen av detta vill jag för ögonblicket låta vara ogjord, men jag tar gärna tillfället i akt att från riksdagens talarstol säga att jag är utomordentligt bekymrad över de krafter i världen som för närvarande tycks göra allt vad på dem an- kommer för att försvåra i stället för att underlätta detta arbete. Arbetet gäller inte bara Afrika, utan som Margareta Viklund alldeles riktigt påpekar, hela mänskligheten.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 117 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag har kanske ett likartat engage- mang för den här frågan. Jag var med på den särskil- da FN-konferensen i juni förra året. Jag var med om de svårigheter vi hade där för att komma överens. När jag hör ministern tala här om det som jag även hört från annat håll och läst om, kan jag inte riktigt förstå att det skulle behöva hända sådana här saker. Man ställer sig frågan vad som egentligen ligger bakom. Är det bara fråga om makt? Eller vad är det? Det kan det väl inte handla om när det gäller de små barnen. Det är väl ändå en mänsklig rättighet att få behand- ling och att få leva? Jag skulle vilja fråga lite om aidsfonden. Hiv/aids är stämplad som en skamlig sjukdom, som man egentligen inte vill veta av. Jag undrar om just det kan vara en av anledningarna till att den planerade aidsfonden blev en fond för aids, tuberkulos och malaria. Man ville inte att fonden skulle få den för- nedrande stämpeln av att vara en fond för aids. Det skulle kunna innebära att man erkände sjukdomen. Jag anser för min del att fonden givits fel namn, även om det var en kompromiss. Fonden i sig själv är jag positiv till. Aids behöver pengar från många olika håll och på många olika nivåer. Men min fråga är ändå: Hur tänker man salu- föra, göra PR, för den här fonden? Den kommer ju att behöva massor av pengar. Sverige har lovat att under de närmaste tre åren ge en ansenlig summa till fonden. Det är bra. Jag förstår inte varför man inte skulle kunna öronmärka pengar- na i budgeten. Jag tycker utifrån mitt perspektiv att det skulle kunna ge en särskild tyngd och en speciell fingervisning om det engagemang som finns i frågan här i vårt land - även om det i så fall bara skulle ange en begränsad del av alla de insatser som totalt görs och som måste göras för hiv/aids. Enligt en rapport, Coordinate 2002, har man nått fram till ett världsomspännande samförstånd om hur de tre stora gisslen hiv/aids, tuberkulos och malaria ska behandlas. Många av behandlingarna är inte så dyra, säger man också. Utmaningen är nu att göra dem tillgängliga i en global måttstock - man använ- der de orden. Trots de positiva tongångarna säger FN-organen att ungdomar i u-länderna fortfarande har alldeles för lite kunskap om hiv/aids och hur sjukdomen sprids. Åtminstone 30 % av alla unga i 22 länder som under- sökts hade aldrig hört talas om aids och hur den spreds. Ända upp till 87 % av unga i åldern 15-19 år trodde inte att de själva löpte någon risk. Mindre än 5 % av människor som var i behov av behandling för hiv/aids i u-länder har enligt rapporten tillgång till de mediciner de behöver - mindre än 5 %!
Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 118 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det sista visar att det förebyggande arbetet är så otroligt viktigt. Jag ska beröra några av de saker som nämnts. Först och främst handlar det om den globala fonden. Utan att vara någon expert på förhistorien i alla de- taljer tror jag att man ska förstå att när det för några år sedan blev ett genombrott för kampen mot hiv/aids som en viktig del av biståndet var det samtidigt - det kan låta som en tröst i bedrövelsen - ett erkännande av hälsofrågornas utomordentligt stora betydelse i utvecklingsarbetet i sin helhet. I syd upplevde man att vi bland biståndsgivarna inte hade sett de två andra gisslen, tuberkulosen och malarian, som också är enorma, även om de inte har samma progression. I detta genombrott för hälsofrå- gorna i det samlade utvecklingsarbetet fanns det ock- så en naturlig önskan från mottagarländerna att föra in tbc och malaria - även om i den globala fonden den helt överväldigande delen, drygt 60 %, går till insatser mot hiv/aids. Jag tror inte att det där handlar om bigotteri i vanlig mening, även om det säkert finns de som tyckte att det var en tröst att inte bara behöva prata om sexuellt förvärvade sjukdomar. Vi har fortfarande att bekämpa den typen av fånerier. Nu kommer jag över till det som jag tror är helt avgörande och som gör att jag blir så upprörd över den här typen av politiska attacker som vi nu upple- ver. Vi vet att i de goda exempel som finns i världen när det gäller att nedbringa antalet insjuknade handlar det om en fullständig satsning - top to bottom. Det handlar om att hela samhället från ledningen och ända ut satsar helhjärtat. Exemplet med Uganda är spännande. Jag är med- veten om att det finns vissa synpunkter att komma med i marginalen, men det avgörande i fallet Uganda är just den fullständigt helhjärtade, tydliga och öppna satsningen. I länder som Uganda känner ungdomarna till problemet. Där erkänner man att även ungdomar är sexuella varelser som har en sexualitet i stället för att säga att de inte ska ha det, vilket är en fullständigt snurrig inställning. Senegal är ett annat utmärkt exempel. Där agerade man också utomordentligt tidigt och med full kraft. Om det ena är det förebyggande arbetet är alltså det andra just att hela samhället går in för det. Då får man också ut budskapet till ungdomarna. Och det är de som måste erövras i detta; annars är slaget förlorat. När det sedan gäller Sydafrika har ju den sydafri- kanske presidentens inställning varit en gåta för hela mänskligheten. Nu konstaterar vi, efter högsta dom- stolens utslag och efter en intensiv inre debatt - Syd- afrika är ju tack och lov ett öppet samhälle - att en omsvängning har skett. Nu får vi hoppas att man sätter in krafter mot detta. Jag är betydligt mer bekymrad över det norra grannlandet, där det verkar vara fullständigt mörker även i den här frågan - dvs. Zimbabwe. Jag fortsätter gärna diskussionen, men de här sa- kerna - öppenheten, det totala engagemanget och det förebyggande arbetet - tror jag är det helt avgörande i kampen mot hiv/aids. Vi måste också vara väldigt tydliga i kampen mot de krafter som vill ta på skygglappar och skapa politiskt och doktrinärt moti- verade hinder mot detta. Jag förstår inte riktigt deras motiv, men jag konstaterar att skadorna av deras aktivitet är enorma.
Margareta Viklund (Kd)

Anf. 119 Margareta Viklund (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det här är egentligen en oerhört stor fråga. Jag ser väldigt allvarligt på hiv/aids-frågan. Jag talade med en person i dag om hur situationen egentligen ser ut här i Sverige. Jag har varit med och arbetat med hiv/aids-frågan här i Sverige på ett tidigt stadium och instämmer helt och hållet i det ministern säger om vikten och betydelsen av förebyggande arbete och att många hjälps åt i detta arbete från alla möjliga instanser, organisationer och annat. Då be- hövs det en klar och tydlig handlingsplan, som jag talade om när det gällde den förra frågan. I Sverige dör det färre i dag. Det kanske är därför man inte är så intresserad av hiv/aids-frågan här i Sverige längre. Färre dör, och därmed får vi egentli- gen fler aidsfall i landet varje år eftersom vi också får ungefär 250 nya fall. Detta gör att problemet på intet sätt är löst här i Sverige. Allt det här med medicin, som ministern var inne på nyligen, är egentligen ett väldigt stort experiment. Det finns ju inget bot för sjukdomen ännu. Man kan bromsa den. Vi vet också att aidsvirus har egenska- pen att det kan förändra sig. Ena stunden kan det se ut på ett sätt, och nästa sekund kan det få en helt annan skepnad. Vi har ännu inte den fulla kunskapen om sjukdomen, och det är det som är så svårt och besvär- ligt. När det gäller TB och malaria finns det botande mediciner för de sjukdomarna. För hiv/aids finns det inte det. Därför vidhåller jag det jag sade förut: Jag tycker att man skulle ha en särskild fond för just aids. Jag ser mycket allvarligt på den frågan.
Statsråd Jan O Karlsson (S)

Anf. 120 Statsråd Jan O Karlsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Den som har hört det här meningsut- bytet - om man verkligen kan kalla det för ett me- ningsutbyte, fru talman - kan inte ta miste på, i den mån jag företräder Sveriges regering, att vår regering delar interpellanten Margareta Viklunds syn på frå- gornas betydelse, att vi är oerhört engagerade och att vi talar klarspråk i denna fråga. Vi kommer också att fortsätta att göra det framgent. Det fanns någon nyans i det Margareta Viklund sade om att vi inte skulle vara intresserade. Det måste i så fall vara något missförstånd. Det måste ha fram- gått av mitt interpellationssvar, av den här debatten och av allt som sagts från regeringens sida under senare år att vi är utomordentligt engagerade i kam- pen mot hiv/aids. Det är också alldeles klart, och vi är medvetna om detta, att det inte finns någon medicinsk lösning på gåtan. De enda medicinska åtgärder som kan vidtas är sådana som kan bromsa sjukdomens förlopp. Den "lösning" jag talar om handlar helt enkelt om förhål- landet mellan tidigare insjuknade och nu insjuknade, dvs. att man har lyckats böja ned kurvan för ökningen av insjuknade - ingenting annat. Gåtan står fortfaran- de inför sin lösning. Men den saken är klar: I de grundläggande frå- gorna är interpellanten och regeringen överens. Vi måste anlägga en helhetssyn på detta. Ingen möda får lämnas ospard. Finns det något skäl att uppmana alla länder i världen att uppnå biståndsmålet om 0,7 % av BNP så är det att vi ska få resurser att bekämpa denna sjukdom. Det är en av de viktigaste uppgifter vi har i vår tid.

Dokument

den 26 april

Interpellation 2001/02:445

 av Margareta Viklund (kd) till statsrådet Jan O Karlsson om bekämpningen av hiv/aids

Varje dag dör ca 8 000 människor i aids. De är ansiktslösa och anonyma. Världen tycks inte med särskilt stort allvar fråga vilka de är och vilka konsekvenser deras död innebär. Det satsas därför inte speciellt helhjärtat på att förebygga smittspridning och att hjälpa de drabbade.

Afrika är den världsdel som hitintills drabbats hårdast. Enbart i Sydafrika är cirka fem miljoner hivsmittade. 1 500 människor smittas där varje dag. År 2010 beräknas ca 1/10 av befolkningen i Sydafrika ha dött i aids.

Sammanfattningsvis har ungefär 58 miljoner människor drabbats av hiv/aids. 22 miljoner har dött. 95 % av de hivsmittade finns i fattiga länder, 75 % i länder söder om Sahara. Ca 13 miljoner barn har blivit föräldralösa på grund av att deras föräldrar har dött i aids. Antalet föräldralösa barn beräknas öka till 40 miljoner om några år. Men det finns ännu ingen heltäckande information om vad som hänt och händer de barnen. Några sporadiska rapporter om de föräldralösa barnens situation talar om en ofattbar nöd och att flickorna drabbas hårdast.

Kvinnan är i många av världens länder så nedtryckt och diskriminerad att hennes problem och situation inte räknas in i mänsklighetens. Många av dessa gravt diskriminerade kvinnor finns i de mest hiv/aids-drabbade länderna.

Hiv/aids väcker komplexa frågor om framför allt fattiga länders möjligheter till fortsatt utveckling. Genom att epidemin orsakar för tidig död bland människor i oftast produktiv ålder rubbas själva basen för utveckling och välstånd. För många länder har hiv/aids-epidemin inneburit ett direkt bakslag gällande de ekonomiska vinster och den sociala utveckling som uppnåtts. I delar av Sydafrika har exempelvis barnadödligheten ökat med 25 % och förväntad livslängd har fallit från 64 till 47 år under en period av bara tre år.

Det vi nu ser är endast början på vad som kan bli en ohygglig framtid för många länder och folk. Prognoserna skrämmer. Trots detta verkar världens länder och makthavare inte ta detta stora hot på fullt allvar.

Den 25@27 juni 2001 anordnade FN en speciell session med anledning av hiv/aids-situationen i världen. Det var första gången i världssamfundets historia som FN anordnade en session för en speciell sjukdom och dess konsekvenser för världens befolkning. Målet för den extra sessionen var dels att lyfta upp frågan om hiv/aids på medlemsländernas regeringsnivåer och dels att försöka nå konsensus om de åtgärder som krävs för att bekämpa epidemin/pandemin samt att mobilisera nödvändiga resurser för att bromsa hiv/aids-utvecklingen.

I den deklaration som FN:s generalförsamling antog vid den särskilda sessionen, betonas vikten av att inte förneka hivinfektionens existens samt att informera och undervisa om infektionens smittvägar, smittspridning och hur man kan skydda sig för att inte bli smittad.

Bekämpningen av hiv/aids är i hög grad en fråga om mänskliga rättigheter och en angelägen jämställdhetsfråga. För att kunna hindra smittspridningen och få ett stopp på hiv/aids-infektionen med dess förödande konsekvenser är det nödvändigt att jämsides arbeta med mänskliga rättigheter och jämställdhet. Det innebär att resurser måste avsättas, attityder och värderingar ändras, människor informeras och kvinnas och flickans status höjas.

Den rika världen anklagas av de fattiga länderna för att inte vilja hjälpa dem så att också de kan bli delaktiga av den s.k. bromsmedicineringen. Det är angeläget att den möjlighet som västvärlden har till vård och medicin för hiv/aids och som reducerat sjukdom och död i våra länder också öppnas för utvecklingsländer, som saknar ekonomiska möjligheter att använda bromsmedicin. Det är inte acceptabelt att ha hjälpmedel till mänsklighetens tjänst och sedan inte använda dem till de som behöver hjälpen. Dvs. att inte låta alla som behöver få ta del av de behandlingsmetoder som finns.

Men förutsättningen för en lyckad behandling med bromsmedicin är att den kan kontrolleras av kunnig hälso- och sjukvårdspersonal. Behandlingen med bromsmedicin måste följas mycket noga med bl.a. provtagningar och tillsyn. En felaktig medicinering kan göra större skada än hjälp. Resistens kan inträffa och virusresistent hiv-virus kan spridas. Om bromsmedicinen ska ha full effekt måste det således finnas en fungerande infrastruktur inklusive ett fungerande hälso- och sjukvårdssystem. Detta finns tyvärr inte i alla länder och generellt inte i de fattigaste länderna.

Ett sätt att hjälpa de hiv/aids-drabbade länderna och folken är att bygga upp fungerande hälso- och sjukvårdssystem samt fungerande infrastrukturer i framför allt de värst drabbade länderna.

Förebyggande verksamhet är fortfarande det bästa botemedlet. Västvärlden inklusive Sverige skulle kunna göra en stor insats genom att i olika nationella och internationella fora göra det möjligt att så fort som möjligt, parallellt med uppbyggandet av infrastrukturer, även göra intensiva satsningar för att i stor skala behandla gravida hivpositiva kvinnor och deras nyfödda barn med bromsmedicin. Att behandla mor och barn är en relativt enkel behandling och medicinering, som innebär att den blivande modern behandlas strax före förlossningen och barnet under en något längre tid efter förlossningen. Till behandlingen hör att mamman inte får amma sitt barn. Sannolikheten är mycket stor att barnet kan skyddas genom den behandlingen.

Det är viktigt att Sverige är pådrivande internationellt för att en satsning i större skala vad gäller behandlingen av hivinfekterade och aidssjuka blivande mödrar och deras nyfödda barn kommer i gång så fort som möjligt.

Resurserna för bekämpning av hiv/aids är så små att samarbetet mellan olika organisationer och institutioner måste fungera och intensifieras för uppbyggande av fungerande system för bekämpning av hiv/aids. I många länder finns stora och långsiktigt arbetande ideella organisationer som bättre borde kunna mobiliseras i kampen mot hiv/aids. I några länder i Asien finns folkrörelseorganisationer liknande de i Sverige. De borde kunna underlätta ett utvidgat samarbete.

Men viktiga organisatoriska förutsättningar för ett effektivt arbete saknas i många länder i exempelvis Afrika. Som exempel kan nämnas organisation och administration för distribuering av läkemedel, vilket naturligtvis försvårar arbetet.

Vid FN:s speciella session för hiv/aids den 25@27 juni 2001 beslutades att inrätta en från FN och andra organ fristående fond för bekämpningen av hiv/aids. Som underlag för beslutet fanns ingen beskrivning av hur fonden ska finansieras, byggas upp, hur länder ska fås att betala in medel, vilka länder som ska ingå i dess styrelse, vad fonden mer preciserat ska användas till m.m. Det är angeläget att fonden snabbt börjar fungera fullt ut. Medlen behövs. Men samtidigt måste finnas en fungerande plan för fondens arbete, organisation, administration etc. Det brådskar.

Det finns också stora utbildnings- och informationsproblem. Många ledare, biståndsarbetare och informatörer har svårt att tala om sexuella frågor. Det finns med andra ord en barriär både på nationell nivå och på individbasis, som måste forceras för att få till stånd ett fungerande samarbete. Motståndet mot att tala om hiv/aids, smittvägar, hur människorna kan skydda sig och andra viktiga förebyggande insatser måste överbryggas. Hiv/aids-frågorna måste i varje land föras upp på högsta möjliga politiska nivå.

Anledningen till att FN:s generalsekreterare även tagit upp hiv/aids-frågan i säkerhetsrådet är att frågan kan bedömas som en säkerhetspolitisk risk med stor utslagning av både människor och länders utveckling, näringsliv, infrastruktur, organisation och administration. Insatser mot hiv/aids handlar i stor utsträckning om förutsättningarna för ett lands, en världsdels utveckling och säkerhet. Det finns därför anledning att, inom ramen för det vidgade säkerhetsbegreppet, behandla hiv/aids, liksom flera andra sjukdomar av epidemisk karaktär, som tänkbara säkerhetshot i en inte alltför avlägsen framtid.

Mina frågor till biståndsministern är:

Är regeringen beredd att inom budgetramen avsätta särskilt öronmärkta medel för det globala hiv/aids-arbetet?

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta för att i det pågående internationella arbetet med att bekämpa hiv/aids, aktivt och integrerat arbeta för att kvinnans status höjs så att hon blir jämställd med mannen och att mänskliga rättigheter också ska gälla kvinnan och barnen?

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta så att Sverige i det internationella arbetet med att bekämpa hiv/aids, verkar för att större hänsyn ska tas till sjukdomens allvarliga konsekvenser än till kulturella skiljaktigheter och en oacceptabel människosyn?

Planerar regeringen att verka för att en kartläggning av de föräldralösa barnens situation kommer till stånd som ett underlag till målinriktade fortsatta insatser för de genom hiv/aids drabbade barnen?

Avser regeringen medverka till att, samtidigt som insatser görs för att förebygga hiv/aids och hjälpa redan drabbade, bygga upp fungerande hälso- och sjukvårdssystem i framför allt de av hiv/aids hårdast drabbade länderna?

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta internationellt så att Sverige agerar pådrivande för att få i gång en generell satsning riktad framför allt mot behandling av hiv-smittade blivande mödrar och deras nyfödda barn?

Vilka åtgärder avser regeringen att vidta internationellt för att verka för ökad beredvillighet från västvärlden att förbättra u-ländernas tillgång till bromsmediciner och annan medicinering för hiv/aids och dess följdsjukdomar?