barns situation i asylsökande familjer

Herr talman! Anne-Marie Ekström har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att barns hälso- skäl ska beaktas i asylutredningar i större utsträck- ning än vad som i dag är fallet samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att undvika uppskakande hämt- ningar med polis där barn är inblandade. Anne-Marie Ekström uppger i sin interpellation att det finns flera exempel på familjer som fått avvis- ningsbeslut där barnen mår dåligt och att man vid beslutsfattandet inte tagit hänsyn till barnets bästa eller beaktat intyg från barnpsykiatriker. Hänsyn till barnets bästa i asylprocessen är en an- gelägen men också ofta svår uppgift. Regeringen har särskilt uppmärksammat de asylsökande barnens situation. Som en följd av införandet 1997 av den så kallade portalparagrafen om barnets bästa i utlän- ningslagen har Migrationsverket kontinuerligt stärkt sina utbildningsinsatser och handläggningsåtgärder när det gäller barn i asylärenden. All personal har fått en grundläggande utbildning om FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen. Ett 40-tal handledare har fått en gedigen central utbildning för att dessa i sin tur sedan ska kunna genomföra regio- nala utbildningsinsatser och utgöra ett nätverk för barnfrågor. Flera utbildningar är under planering. I Migrationsverkets asylutredningar tillfrågas för- äldrarna om barnens hälsa och om barnen har särskil- da asylskäl. Dessutom tas barnens hälsa alltid upp i den sociala utredningen, vilken också utgör ett un- derlag i ärendet. Redan från början i asylprocessen uppmärksammas således barnens hälsa. Så gott som alla asylsökande som riskerar avvisning har rätt till ett offentligt biträde. Biträdets förordnande omfattar följaktligen även de barn som ingår i asylsökande familjer. Det är viktigt att barnets röst blir hörd. Enligt ut- länningslagen har ett barn rätt att höras i ärendet om det inte är olämpligt. Det kan emellertid inte alltid sägas vara till barnets bästa att höras i en asylutred- ning, vilket regeringen framhöll i propositionen inför ändringen av utlänningslagen 1997 och införandet av portalparagrafen. Det har visat sig att det nu före- kommer variationer mellan regionerna inom Migra- tionsverket om hur man tillämpar föreskrifterna om hörande av barn. Det får förutsättas att verket arbetar med att få en enhetlig tillämpning. Bland annat kan detta ske genom implementering av kunskaper och erfarenheter hos de som ska fungera som handledare i barnfrågor samt genom de utbildningar som planeras. Det finns starka skäl att ta särskild hänsyn till barn i asylprocessen i förhållande till vuxna på grund av barns särskilda behov och utsatthet. I varje enskilt fall görs en bedömning av barnets bästa. Prövningen av barnets bästa kan dock inte ges en så långtgående innebörd att ett barn beviljas uppehållstillstånd enbart för att han eller hon är ett barn. För att uppehållstill- stånd ska kunna beviljas på humanitär grund krävs starka skäl. Berörs barn av beslutet ska en något mer generös bedömning av sådana skäl göras. Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till de svar jag lämnade den 23 maj 2002 på riksdagsfråga 2001/02:1174 av Ester Lindstedt Staaf om rättssäker- het vid asylutredning av barnfamiljer och den 27 november 2002 på riksdagsfråga 2002/03:152 av Johan Pehrson om humanitära skäl och barnets bästa. Vad gäller verkställighetsärenden är det Migra- tionsverkets ambition att i möjligaste mån undvika att sådana ärenden överlämnas till polismyndigheten. Någon region arbetar med fördjupade motiverings- samtal med barnfamiljer inför ett återvändande när avvisningsbeslut har meddelats. Om familjen vägrar att acceptera ett lagakraftvunnet avvisningsbeslut och frivilligt återvända till hemlandet, kan en verkställig- het av avvisningsbeslutet genom polismyndigheten ändå bli nödvändigt även när ärendet rör barn. När ett ärende överlämnas till polismyndighet för verkstäl- lighet informeras polisen om barnets situation. Det förtjänar att framhållas att både Migrationsverket och polismyndigheten ska iaktta utlänningslagens portal- paragraf om hänsyn till barnets bästa. Avslutningsvis vill jag nämna att man från Mi- grationsverkets sida anser att erfarenheten från sam- arbetet med Barnombudsmannen när det gäller ut- bildning och information är mycket positiv och har medfört att varje barn uppmärksammas som en egen individ. Vidare har jag erfarit att Migrationsverkets handbok kommer att vara uppdaterad i sin helhet utifrån ett barnperspektiv i början av nästa år och att det pågår en översyn av verkets styrdokument utifrån barns särskilda behov.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Ty- värr innehåller svaret mycket om uppdatering av handböcker och utbildning av personal, vilket i sig är bra, men mycket lite om det som saken verkligen gäller, nämligen vad man ska göra för att rätta till den akuta situation som i dag råder med fyllda avdelning- ar inom barnpsykiatrin med barn som mår mycket dåligt. Låt mig ta ett exempel från verkligheten. Mamma och storasyster är inskrivna på en psykiatrisk avdel- ning. Flickan är 12 år och väger 25 kilo. Hon har upplevt att en nära anhörig dödats inför hennes ögon. Pappa och lillebror sover i bilen. Det är kallt ute, men de sover i bilen på grund av rädsla för att polisen ska komma och hämta dem och sätta dem i förvar för att de sedan ska utvisas. Flickan har en sjuk mamma och en rädd pappa, och till råga på allt kommer social- tjänsten och talar om för föräldrarna att barnen kan omhändertas därför att mamma och pappa inte kan ta hand om dem som en mamma och pappa ska ta hand om sina barn. Det finns många fler exempel. Den senaste tiden har situationen för barn som kommit hit ensamma som asylsökande börjat diskute- ras. Det är bra. Däremot har inte situationen för de barn som kommit hit tillsammans med sina familjer diskuterats i samma utsträckning. Barn i asylsökande familjer är också utsatta. Många barn som finns i asylsökande familjer har levt flera år på flykt från sina hemländer. Bara det är i sig en besvärlig situation för ett barn. Många barn har också varit med om fruktansvärda upplevelser. An- tingen har de själva utsatts för våld eller också har de sett någon anhörig utsättas för våld eller kanske till och med avrättas inför deras ögon. Det är traumatiska upplevelser som barnen inte har fått möjlighet att bearbeta. Statsrådet säger i sitt svar att föräldrarna tillfrågas om barnens hälsa och om barnen har särskilda asyl- skäl och att barnens hälsa alltid tas upp i den sociala utredningen vid asylutredningen. Det är inte säkert att föräldrarna inser att barnen inte mår bra. Herr talman! Ett annat skäl till att det inte kommer fram i asylutredningen är att barnet på ytan ser ut att må bra, men att händelser som sker senare under asyltiden utlöser trauman och får barnen att minnas det de upplevt tidigare. Med en medicinsk term kallas det posttraumatiska stressyndrom. Händelser som utlöser sådana reaktioner kan till exempel vara ett avslag på asylansökan. Att sedan få uppleva en hämt- ning av polis gör inte det hela bättre. Statsrådet påtalar att eftersom man infört den så kallade portalparagrafen om barnets bästa i utlän- ningslagen har utbildningsinsatserna gällande barn- konventionen ökats inom Migrationsverket. Det är bra med utbildning, som jag sade tidigare, men om man ändå inte följer barnkonventionen är det full- ständigt meningslöst. För den som läser lagtexten i utlänningslagen bokstavligt är det självklart att bar- nets bästa ska gälla. Det är synnerligen olyckligt att det som finns förarbetena till lagen säger något annat. Det är svårt att förklara för en icke-jurist, som jag själv till exempel, att det inte är det som står i lagen som gäller utan det som finns bakom. Och ännu mer luddigt blir det när statsrådet säger att en något mer generös bedömning ska göras när det gäller barn i de fall uppehållstillstånd beviljas av humanitära skäl. Det behövs en översyn av utlän- ningslagen, och det är brådskande.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka Anne- Marie Ekström för den här interpellationen i en ut- omordentligt viktig fråga. Det är naturligtvis bra att vi också får en uppdatering av vad som är på gång och vad som är gjort. Men det är faktiskt verkligheten som gäller. Jag brukar ofta säga att när kartan och verkligheten inte stämmer överens är det verkligheten som gäller. Det är denna verklighet som är viktig att diskutera. Jag är väl medveten om att man inte får diskutera enskilda fall, men det är ju ändå dessa ex- empel - och nyss föredrogs ett sådant exempel här - som gör att vi får signaler om att vi måste vidta några åtgärder. Jag är också lite förbluffad över att statsrådet inte i en enda mening har erkänt att det inte fungerar till- fredsställande. Det finns en liten antydan i det lilla stycket om att man gör olika bedömningar, men det är också det enda, och det tycker jag är lite bekym- mersamt. Jag tror nämligen att det gagnar respekten för politiker om vi erkänner när saker inte fungerar och även att FN:s barnkonvention faktiskt gäller ock- så för dessa barn. Herr talman! Jag tycker vidare att en annan sak som hör ihop med detta är resurserna till kommuner och landsting. Vi vet ju att regeringen på senare år har gett och tagit och att det oftast inte blivit något nettotillskott när man sett på resultaten. På många platser fungerar inte barnpsykiatrin inom landstingen. Jag vet att det är så. Det är oerhört långa väntetider, och till och med i fall när en barn- psykiater har bedömt ett barn - vare sig det är ett svenskt eller ett asylsökande barn - kan det dröja upp till ett halvår innan möjlighet finns att få adekvat vård. Detta är inte tillfredsställande. Herr talman! Om nu Jan O Karlsson ändå har till- tro till utbildning om vad som är barns bästa och det som gagnar barns hälsa, varför i all sin dar negligerar man så ofta barnpsykiaterns bedömning av ett barns hälsa och varför tar man inte det förhållandet att en expert har uttalat sig till intäkt för att ge uppehållstill- stånd? Det förstår jag inte. Utlänningslagens portalparagraf är citerad i inter- pellationen, och även jag vill i mitt inlägg citera den: "I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt bar- nets bästa i övrigt kräver." Vem kan bättre än en barnpsykiater bedöma vad som är det bästa för bar- nets hälsa i ett sådant här fall? Jag vill också ställa frågan: Vad avser Jan O Karlsson att vidta för ytterligare åtgärder för att verk- ligheten ska stå i samklang med de ambitioner reger- ingen har?

Herr talman! Jag vill till att börja med säga att jag gärna medger att den väldiga koncentration som jag, om också inte ensam, ägnade åt de ensamkommande barnen under den första delen av min ämbetstid - även om det är ett mycket stort problem som också förtjänar att uppmärksammas - har lett till att vi fått en viss obalans i diskussionen om flyktingbarnen. Jag vill för både Anne-Marie Ekström och Chatri- ne Pålsson understryka att jag är fullt medveten om att även om de ensamstående barnen representerar ett speciellt problem som vi inte kan lämna åsido, vilket naturligtvis också har med barnkonventionen att göra, kan flyktingsituationen för en familj med barn vara nog så traumatisk. Jag vill understryka att jag är med- veten om det, och jag ska försöka att visa på några saker som pekar framåt i detta. Jag vill också försvara mig en liten smula. FN:s barnkonvention, som för övrigt en gång i världen utarbetades på svenskt initiativ, är uttryck för en strä- van och inte för ett färdigt tillstånd. När man säger att vi inte uppfyller barnkonventionen vill jag hävda, också med hänsyn till ett meningsutbyte som jag har haft i denna fråga med Gustav Fridolin i ett tidigare sammanhang, att vad som ska bedömas alltså inte är om vi lyckas uppnå ett idealt förhållande - för det kräver inte konventionen - utan om vi strävar efter det. När man hänvisar till de erfarenheter som männi- skor har gjort i vårt land medger jag också gärna att det mycket väl kan ifrågasättas om vi har strävat tillräckligt. Men i grunden hävdar jag två ting. Jag tycker att det finns få länder som i så hög grad repre- senterar den strävan som är barnkonventionens exakta innebörd. Dessutom går vår lagstiftning faktiskt på mycket viktiga punkter längre. Vi har högre ambition än barnkonventionen. Sedan vill jag säga att jag menar att det är oerhört viktigt med utbildning. Självklart ska vi ha respekt för expertopinionen som en expertopinion, och det är därför som vi tillämpar den. Sven Brus nämnde här- omdagen i kammaren ett uttryck som jag hoppas ska få sätta prägel på debatten: en kvalitetssäkring av utlännings- och flyktingpolitiken. Jag menar att ut- bildning spelar en mycket viktig roll i den strategin. När vi nu upptäcker skillnader i tillämpning av arbetet som kan iakttas i olika delar av Migrations- verket tror jag att en tillämpning av det rena direkti- vet kan vara farligt. Det är väldigt viktigt om man ska kunna visa den empati och omsorg som den här typen av ärenden kräver, att vi också måste lära människor hur man handskas med dem. Det är klart att den kan- ske bästa erfarenheten, för att parafrasera Chatrine Pålsson, är verkligheten själv, alltså erfarenheten, men jag tror också att ett systematiskt lärande på den här punkten för vår personal i Migrationsverket är viktig. Till sist i den här omgången - jag ska återkomma till flera av de synpunkter som ni tog upp, men de var ganska rikhaltiga - vill jag säga att föräldrarna själv- klart ska tillfrågas. Självfallet innehåller detta ett dilemma, för det kan ju hända, som både interpellan- ten Anne-Marie Ekström och Chatrine Pålsson påpe- kade, att föräldrarna på grund av sin traumatiska situation saknar möjlighet att göra den bedömningen och att andra måste hjälpa dem med den. Jag ska återkomma till barnpsykiatrin och flyk- tingbarnen i nästa replik.

Herr talman! Det är bra att statsrådet medger att han är medveten om situationen. Det är ett steg i rätt riktning. Jag vet också att det finns en diskussion på gång med samtliga partier om rättssäkerheten i asyl- processen. Det är bra att även de här frågorna då kommer upp till debatt. Men de här diskussionerna tar lite tid, och det brådskar. Man säger att Sverige har en human flyk- tingpolitik. Om därmed menas att vi låter många komma in i landet är det sant, men där tar humanite- ten slut. Många asylsökande kommer att lämnas att klara sig själva. Som tur är finns det många männi- skor som ställer upp frivilligt med att stötta, men väntetiden kan bli lång. Det finns fall där en första intervju från Migrationsverkets sida inte ägt rum förrän efter ett år, och sedan kan processen ta flera år i anspråk. Jag håller därför med om att det är väldigt viktigt att man kvalitetssäkrar asylprocessen. För långa väntetider är oacceptabla. Som jag tidi- gare sagt innebär de att tillvaron kanske till en början normaliseras genom att barnen börjar skolan och familjerna får vänner. Sedan kommer ett avslag som en kalldusch. Även om man kanske från början är medveten om att det kan bli avslag finns ändå ett hopp, och utan hopp skulle människan inte överleva. Föräldrar som har svårt att fungera som föräldrar kan inte ta hand om sina barn, och i många fall får barnen ta hand om sina föräldrar. Är statsrådet med- veten om att många barn används för att hjälpa sina föräldrar genom att tolka? Barnen lär sig oftast svenska fortare, och det medför att barn får höra saker som barn inte ska höra, till exempel när föräldrar säger att de vill ta sina liv. Även barn som är sjuka får tolka. Ska det verkligen vara så? Herr talman! I dag känns det också som ett lotteri vilka som beviljas uppehållstillstånd. Likartade fall behandlas olika. Jag kommer här till de psykiatriska avdelningar som Chatrine Pålsson var inne på. I dag är dessa fyllda med asylsökande barn som mår dåligt. De har upplevt saker som vi inte kan föreställa oss och som de inte har fått möjlighet att bearbeta. Därför sluter de sig inom sig själva och upphör till exempel att tala. En del pratar om att ta sina liv. Barnen har mardrömmar och behandlas med lugnande tabletter. Enligt expertis innebär det, precis som jag sade förut, att om man har varit utsatt för sådana hemsk- heter kanske det inte visar sig direkt, men när en ny negativ händelse - ett avslag eller något annat - på- verkar kommer symtomen fram senare. Läkarna vet inte vad de ska göra. Om en behandling sätts in och inte kan avslutas förvärras situationen. Det finns få möjligheter att fortsätta en behandling vid ett beslut om återvändande. Statsrådet har i ett svar tidigare i år på en skriftlig fråga från Maria Larsson sagt att han håller med om att tillgången till vård i hemlandet är en betydelsefull faktor vid prövningen av ärenden där det görs gällan- de att det finns ett vårdbehov, detta i synnerhet när det gäller barn. Det är också en viktig faktor som alltid vägs in i myndigheternas tillämpning av utlän- ningslagen i sådana ärenden. Håller statsrådet fast vid dessa åsikter? För de barn som är psykiskt sjuka är det svårt att få ordentlig vård i hemlandet, för att inte säga hart när omöjligt. Har statsrådet besökt någon psykiatrisk avdelning med asylbarn, eller för den skull vuxna, som mår dåligt? Har statsrådet besökt någon flyktingförlägg- ning och verkligen lyssnat på dem som bor där och inte bara på Migrationsverkets personal?

Herr talman! Jag funderar väldigt ofta på hur en- gagemanget på orter är till förmån för de människor som kommer från andra länder. I morgonens TV-program hade ett hundratal hög- stadiebarn i en skola i norra Sverige fyllt en trappuppgång utanför en bostad, där man skulle hämta en kvinna och hennes två döttrar. De skulle kämpa så länge de kunde för att utvisningen skulle undvikas. Jag själv har stått och tittat på en förtvivlad liten pojke med tårar i ögonen av rädsla, psykiskt mycket skadad som är rädd för allt, rädd för vem som än tittar på honom. När vi människor kommer så nära var- andra blir det här smärtsamt och svårt. Vi måste tolka lagarna och måste veta att det även här är verkligheten som gäller, men ibland skulle jag vilja ha in mer hjärta i bedömningarna. Om vi har strävan, och det ska vi ha, att uppnå ett visst mål måste målet vara att vi ska uppnå det målet. Jag tror att vi är överens om att vi vill göra det. Kvalitetssäkring, som vi kristdemokrater pratar om, tycker jag är en alldeles utmärkt idé. Vi borde tillsammans hitta kriterierna för en sådan. Jag vill avsluta med att säga att ett barn som är sjukt och får vänta på hjälp och vård hinner tappa i utveckling och kan få skador av det. Det gäller inte bara utländska barn utan även svenska. Det är därför de har en speciell rätt att få snabb hjälp och snabba beslut.

Herr talman! Jag ska i den här repliken till Anne- Marie Ekström och Chatrine Pålsson uppehålla mig dels vid psykiatrin och vårdsituationen, dels vid sam- bandet barn-föräldrar och, om jag hinner, något vid rättssäkerhet och engagemang. När det först och främst gäller barnpsykiatrin har jag mycket intensivt studerat den, och jag har mycket nära erfarenheter av psykiatrisk hälsovård, också personliga. Det har slagit mig att en av de utsatta situationer som flyktingbarnen hamnar i har att göra med att det inte för dem finns någon mellanstation mellan den specialiserade vården centralt på ett psykiatriskt sjuk- hus och den nödsituation som de befinner sig i. Vi kan jämföra med - om jag får använda uttrycket - våra svenska barn som har väldigt många mellanni- våer - terapeuten, den kloka grannen, föräldrar som befinner sig i en helt annan situation, en psykolog - innan det här yttersta steget. Jag ska vara lite försiktig här, men jag har noterat att man ibland, även i uttalanden från ansvarigt håll, talar om varför ett barn befinner sig på en psykiatrisk klinik. Jag undrar hur jag skulle känna det om det i Upsala Nya Tidning skulle talas om varför till exem- pel min sondotter Fredrika var på en psykiatrisk kli- nik. Jag förstår inte de ansvariga personer, också i po- litisk ställning, som tycks ha tillgång till journalerna och som offentliggör dem. På den punkten har de- batten ibland gått för långt. Jag passar på tillfället att säga detta, därför att jag har noga studerat det där. Man har nu gjort erfarenheter, framför allt i Gimo, när det gäller att mobilisera andra resurser som inte är så tunga men som kan gå in tidigare. Om vi försöker att skapa en själavårdande situation mer lik den som vi anser vara en mänsklig rättighet när det gäller människorna i vårt land, tror jag att den oerhört dra- matiska överbeläggningen, hemska förhållanden rakt in till Akademiska sjukhuset i framtiden kan undvi- kas. Det är ett resursproblem som delvis ligger bor- tom det vi diskuterar i dag. Men jag har noga studerat det, och det handlar i hög grad om våra flyktingbarn. När det gäller föräldrarollen vill jag till Anne- Marie Ekström säga att även hennes eget inlägg visar vilket svårt dilemma det är. Å ena sidan ska vi natur- ligtvis lyssna till föräldrarna, å andra sidan är föräld- rarna kanske också i en så svår situation att de inte klarar sina barn. Då har vi också, både med hjärtat och med vår lagstiftning, ett bud om vad vi ska göra, nämligen att barnets bästa även här ska sättas i för- grunden. Detta kan komma i konflikt med föräldrar- nas upplevelse av sin situation, så ett omhändertagan- de kan vara föreskrivet av samma humanitära grund- satser som Anne-Marie Ekström själv vill föra fram. Jag vill bara peka på att här ställs också de människor som arbetar med detta inför ett förstaklassens dilem- ma. Till sist rättssäkerheten och engagemanget, som naturligtvis också är en oerhört svår och viktig av- vägning. Jag tror att det framför allt i vårt politiska samtal är viktigt att låta empatin, engagemanget och känslan komma till uttryck, och jag välkomnar det. Men när det till sist kommer till hur vi ska verkställa vår politik och hur vi ska kommunicera med de tu- sentals människor som ska genomföra dessa fruk- tansvärt svåra uppgifter, måste rättssäkerheten vara ledstjärna. Jag har sedan min första dag som flyktingminister undvikit uttrycket generös flyktingpolitik, därför att det innehåller ett slags överlägsenhet, ett slags givan- de som jag inte tycker hör hemma här. Det är trots allt rätten som ska vara gällande, därför att där rätten gäller där brukar tryggheten också få en chans.

Herr talman! Barn ska inte användas som tolkar till sina föräldrar. Det är viktigt att man särskiljer på rollerna. Föräldrarna ska ha hjälp av kvalificerade professionella tolkar. Jag vet ett otal fall där barn får tjänstgöra som tolkar till sina föräldrar. Då förlorar föräldrarna sin roll som förälder därför att de blir beroende av barnen. Det är någonting som jag tycker är otroligt viktigt och som kanske avspeglar sig hos en del barn i dag som har varit med som tolkar till sina föräldrar tidigare. Föräldrarna förlorar föräldra- rollen. Ett stort skäl till att många människor mår dåligt är just de långa väntetiderna. Det finns faktiskt fall där man fått vänta ett år innan man har fått komma till den första asylutredningen. Det som jag tycker att vi kan prata om är human flyktingpolitik. Statsrådet har sagt i ett svar till Ester Lindstedt-Staaf att enligt hans uppfattning har Migra- tionsverket kommit långt när det gäller att söka bättre lösningar på de problem som uppstår. Om man utgår från dåliga lösningar behövs det inte mycket för att det ska bli bättre. Men blir det tillräckligt bra, hur är det då med strävan för att uppnå det här målet? Till sist: Vilka signaler sänder vi till det svenska folket? Precis som Chatrine Pålsson sade tappar de svenska barnen i de asylsökande barnens närhet, skolkamraterna, förtroendet för svenska myndigheter. Det är verkligen illa. Är inte alla människor lika mycket värda? Det är inte konstigt att rasism och främlingsfientlighet växer fram.

Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag var sen upp i talarstolen. Jag trodde att Chatrine Pålsson hade ett inlägg till. Noterade kammarledamöterna att tal- mannen kallade detta rättsövergrepp "förenkling"? Herr talman! Förlåt för denna lilla förlöpning. Jag vill först ställa en fråga till Anne-Marie Ek- ström om något som vi kan klara ut vid sidan av de- batten. Det var en sak som jag inte hann med i den förra repliken, nämligen att det har funnits folk som har fått vänta ett år på första intervjun. Jag vore tack- sam om mina medarbetare kunde få besked om detta. Vi får inte lägga oss i enskilda ärenden, men när det gäller handläggningsrutiner och sådant anser vi oss faktiskt kunna gripa in - via regleringsbrevet om inte annat. Jag har inte hört talas om något sådant fall tidigare. Det måste vi i så fall omedelbart följa upp på ett sätt som rimmar med arbetsfördelningen mellan departementet och myndigheten. Sedan vill jag också för Anne-Marie Ekström full- följa detta med humaniteten och rättssäkerheten. Vi hade en diskussion häromdagen i kammaren omkring flyktingpolitiken och rättssäkerheten rent allmänt. Jag tror att det finns ett medvetande om att vi här har en svårighet, ett dilemma. Vi har just försökt att skapa ett mer legitimt prövningssystem för utlänningsären- den genom att avskaffa Utlänningsnämnden och föra över ärendena till förvaltningsdomstolarna. Det är för att vi ska få ett större förtroende för processen, förtro- ende för myndigheternas handläggning, för att alla ska få sin sak rätt behandlad. Problemet, som Lagrådet har vridit upp till ett närmast absolut hinder för att nu genomföra refor- men, är de så kallade humanitära skälen, det hjärta vi talar om, som skapar en sådan skönsmässighet att man anser att vi inte på ett rättssäkert sätt i domsto- larna kan klara det här. Jag tror att det ur detta löpte fram en enhällighet om att vi måste arbeta med hu- manitära skäl så att vi inte inskränker på möjligheten att verkligen få ett legitimt och i allmänhetens ögon rättssäkert system. Sedan vill jag tacka för debatten. Den har givit mycket inspiration till vårt fortsatta arbete för barnens bästa i flyktingprocessen.