barnbidrag som ett stöd även till pappor

Fru talman! Hillevi Engström har frågat mig om jag gör den bedömningen att det ur jämställdhets- och rättvisesynpunkt är rimligt att frånskilda och ensamstående pappor diskrimineras när de utestängs från en laglig rätt att få del av barnbidrag. Hon har också frågat mig om jag avser att ändra den ålderdomliga lagstiftning som varje dag i Sverige minskar möjligheten för pappor att ta en aktiv del i barnets fostran och umgänge och när riksdagen enligt min bedömning kan förvänta sig initiativ i detta ärende. Min och regeringens grundläggande inställning är den att föräldrar alltid har ett gemensamt ansvar för sina barns välfärd. Detta bör gälla oavsett om föräldrarna sammanbor eller inte. Också reglerna om föräldrars underhållsskyldighet i föräldrabalken bygger på att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnens försörjning. Har föräldrarna gemensam vårdnad är utgångspunkten vidare att föräldrarna ska enas i frågor som rör barnet. I barnbidragslagen står att rätten att uppbära barnbidrag för ett barn tillkommer, där barnet står under föräldrarnas gemensamma vårdnad, barnets moder eller, om föräldrarna gjort anmälan härom, barnets fader. Det finns alltså redan i dag möjlighet för föräldrarna att komma överens om till vem barnbidraget ska betalas ut. Jag anser att de nuvarande bestämmelserna erbjuder en bra grund för föräldrarna att göra upp mellan sig om sitt gemensamma ansvar. Jag är också medveten om att barnfamiljernas levnadsförhållanden har ändrats över tiden. Familjebildningen ser i dag annorlunda ut än förr. Det är en självklar ambition att hela tiden modernisera socialförsäkringslagstiftningen och anpassa den till den verklighet vi lever i. Därför aviserades i budgetpropositionen för 2004 att Socialdepartementet avser att analysera effekterna av en könsneutral lagstiftning vad gäller barnbidraget och då noga överväga vilka konsekvenser ett delat barnbidrag till barnets vårdnadshavare vid barnets födelse skulle få för barnet. Frågan om separerade föräldrar med barn som bor växelvis hos föräldrarna bör få möjlighet att dela på barnbidraget aktualiseras i det sammanhanget. Barnets bästa måste dock vara den självklara utgångspunkten för kommande ställningstaganden. Det innebär enligt min mening att barnbidraget så långt som möjligt ska gå till den förälder som har hand om den faktiska vården av barnet.

Fru talman! Ja, vad kan man säga om familjeministerns svar? Vakna och välkommen ut i verkligheten! Jag tycker att ministern är på rätt väg, om avsikten är att ensamstående pappor med barn ska tappa sugen, bli bittra och snarare minska sitt engagemang för barnen än öka detsamma. I mer än 50 år - sedan barnbidraget infördes 1947 - har barnbidraget gått till mamman. På 40-talet var det mycket radikalt. På den tiden var det ju mannen som stod för det avlönade arbetet utanför hemmet. Han hade ansvar för ekonomin och kunde till och med göra avdrag i deklarationen för försörjningsbördan. Kvinnan arbetade oavlönad i hemmet. Då var det radikalt att kvinnan fick pengarna från staten. Men att inte vilja ändra detta system i dag är mycket svårt att begripa. Jag tycker att det är långt ifrån ett modernt och jämställt synsätt som präglar ministerns svar på denna fråga. Ministern säger: Min och regeringens grundläggande inställning är den att föräldrar alltid har ett gemensamt ansvar för sina barns välfärd och att utgångspunkten är att man ska enas. Ministern säger vidare att nuvarande bestämmelser erbjuder en bra grund för föräldrarna att göra upp mellan sig om sitt gemensamma ansvar. Men jag säger återigen: Vakna! Den fråga som jag har ställt och utvecklat handlar om par och familjer som inte fungerar tillsammans och som av olika skäl har valt att separera, skilja sig och gå olika vägar. Ofta, nästan alltid, beror det på att de inte klarar av att leva tillsammans. De klarar inte av att samarbeta. Det kan bero på olika bråk av alla möjliga slag. För de flesta är en separation en väldigt stor, omtumlande upplevelse, ett trauma som för vissa är att likna vid att förlora en nära anhörig. Ministern borde känna till att en separation i många fall är smärtsam, tragisk och konfliktfylld. Delvis av egen erfarenhet vågar jag säga att en separation alltid leder till en försämrad ekonomi för alla inblandade parter, barn, mammor och pappor. Det är sällan som någon blir rik av en separation. Man skulle kunna tro och hoppas att de flesta frivilligt delade med sig av de pengar som de får, och man skulle kanske kunna önska att givmildheten var större. Kanske är det så att familjeministern själv är mer generös än andra, men verkligheten ser inte sådan ut. När pengar sätts in på ett konto och avsändaren är staten och mottagaren är en vanlig, verklig person med en vanlig, verklig ekonomi - det vill säga en person som har svårt att få inkomster och utgifter att gå ihop - är det ganska orimligt att förvänta sig att den mamman frivilligt sätter in halva summan på sin före detta makes konto som hon kanske har en stor och djup konflikt med. Nej, jag tycker att det svar som ministern har gett mig i dag är närmast hånfullt för de många pappor som kämpar för att ha ett växelvis boende för sina barn och att vara en lika bra förälder som mammorna förväntas vara. Det är inte sällan som det är en domstol som har bestämt vad som är barnets bästa. Det kan vara ett domstolsutslag som säger att barnet ska bo växelvis. Föräldrarna är kanske inte alls överens om det. Så ser vår lagstiftning och tillämpningen av den ut. Jag anser att barnbidragsreglerna ska utgå från barnets bästa och inte från mammornas bästa. Båda föräldrarna borde få samma möjlighet att köpa kläder till barnen, betala aktiviteter, betala ut fickpengar och allt annat som hör till barnuppfostran. Det vore en viktig signal från samhället att visa papporna att de är lika värdefulla som mammorna är. Det är viktigt att papporna tar ett stort ansvar för sina barn. Avslutningsvis vill jag återigen fråga ministern: Varför tillåter inte regeringen och familjeministern att ensamstående pappor har samma möjligheter som mammorna har? Vi pratar ju inte om de familjer där alla är överens. Där fungerar det friktionsfritt. Det är när man inte kan hantera situationen som papporna kommer i ett mycket sämre ekonomiskt läge.

Fru talman! I budgetpropositionen som avlämnades i september förra året uttalade regeringen mycket klart avsikten att pröva frågan om en könsneutral lagstiftning när det gäller barnbidraget. Den beredningen sker just nu i Socialdepartementet. Då är det också väldigt viktigt att överväga konsekvenserna av ett delat barnbidrag. Frågan hur detta skulle gå till är något komplicerad. Jag vill påminna om att det i dag finns 2 miljoner barn i vårt land, varav 75 % bor med båda sina föräldrar. Det är 85 000 barn som har ett växelvis boende. Det är också viktigt att ha frågans juridiska aspekter klara för sig. En vårdnadshavare är den som har det juridiska ansvaret för barnet. I den vårdnaden ingår både rätt och skyldigheter att bestämma i frågor som rör barnet som person. Vid gemensam vårdnad har bägge föräldrarna det juridiska ansvaret för barnet. Men vård är inte detsamma som vårdnad, utan med vård avses den faktiska omvårdnaden av barnet. Den beredning av frågan som nu sker i Socialdepartementet har som utgångspunkt att det ska vara barnets bästa som ska ligga till grund för de ställningstaganden som kommer att göras. Med barnets bästa menas i det här sammanhanget - enligt min uppfattning - att barnbidraget så långt möjligt ska gå till den förälder som faktiskt vårdar barnet. Jag tycker att det är väldigt viktigt att göra den distinktionen. Barnbidraget är till för barnet och för vården av barnet och inte till för föräldrarna. Så ser situationen ut. Regeringen håller just nu på att bereda den här frågan, och vi har för avsikt att återkomma till riksdagen efter denna beredning.

Fru talman! Jag begriper inte riktigt vad ministern menar med faktisk vård av barnet. De som har kontaktat mig är pappor som har hand om barnet exakt lika mycket som mammorna. Jag anser att de vårdar barnet halva tiden, och att de är lika mycket vårdnadshavare som mammorna är. Jag har fortfarande inte heller fått något svar på frågan om ministerns intentioner. Är det att försöka att göra lagstiftningen könsneutral? I så fall är vi på rätt väg, även om det har tagit otroligt lång tid. Redan 1990 kom det en rapport från Riksförsäkringsverket om delat barnbidrag. Det är snart 15 år sedan, och det har inte hänt någonting under den tiden. Jag tycker inte heller att frågan är så svår, eftersom den, såvitt jag förstår, redan är löst när det gäller underhållsstödet. Det borde vara en viktig signal från samhället att det stöd som betalas ut ska vara rättvist. Det måste vara begripligt och legitimt. En pappa som tar samma ansvar som mamman, som skjutsar sina barn, som köper kläder och saker åt dem, som åker på semester med barnen, som ger dem mat, som betalar för aktiviteter, som ger barnen fickpengar och biobiljetter och som inte minst betalar mobiltelefonkostnader, vore det inte rimligt att han i alla fall får hälften av barnbidraget, om han har hand om barnen lika mycket som mamman? Måste inte detta vara intentionen? Barn är väldigt tacksamma över att få saker och ting. Tonåringar är tacksamma när man går och shoppar med dem. Den som då har hand om barnbidraget blir den som hela tiden kan ge barnen dessa saker. Vore det inte rättvist att både pappan och mamman kunde göra dessa inköp och ha samma förutsättningar när det gäller det statliga bidraget? Eller är det så - och det hoppas jag att ministern kan förneka - att det här är en viktig maktfråga för kvinnor? Har kvinnor i Socialdemokraternas Sverige gjorts bidragsberoende? Är detta en viktig väljargrupp för Socialdemokraterna och regeringen som man inte vill stöta sig med genom förändringar och försämringar - till förfång för papporna? Jag tycker att det skulle vara otroligt tråkigt om det var på det sättet. Men det är den uppfattningen man får när det inte händer någonting. Jag vill få regeringens synpunkt på vilken väg man ska gå. Man diskuterar ju att kvotera föräldraförsäkringen, att pappor ska ta mer ansvar från början. Samtidigt säger man att det här inte är en prioriterad fråga, att det egentligen är ganska bra som det är. Om föräldrarna är eniga så är allt gott och väl, om mammorna går med på att dela med sig av pengarna så är allt gott och väl. Men det finns familjer där det inte fungerar, där mammorna inte frivilligt ger bort pengar för att de kanske inte har råd. Är det då rimligt att behålla den lagstiftning vi har i dag? Det skulle jag vilja veta.

Fru talman! Som jag har sagt i mitt svar och i mitt tidigare svar till Hillevi Engström har regeringen redan i budgetpropositionen förra året talat om att vår avsikt är att pröva frågan om en könsneutral lagstiftning när det gäller barnbidraget och överväga vilka konsekvenser det skulle få med ett delat barnbidrag till barnets vårdnadshavare vid barnets födsel. I det sammanhanget kommer vi att se över om det är möjligt att separerade föräldrar med barn som bor växelvis hos föräldrarna delar barnbidraget. Det beredningsarbetet pågår. Själva bakgrunden till det är naturligtvis vår medvetenhet om att familjeförhållandena har förändrats. Familjekonstellationerna ser olika ut. Vi vet att fler barn i dag bor växelvis. Även om de i dag är 85 000 sker det en ökning av den gruppen vad vi kan se. Beredningsarbetet pågår alltså. Men det hindrar inte att man påpekar att föräldrarna har ett gemensamt ansvar för sina barns välfärd och att det gäller oavsett om föräldrarna sammanbor eller inte. Det är också den princip som finns lagfäst i föräldrabalken. Det är många frågor som kräver lösning i samband med en separation. Jag är naturligtvis väl medveten om att det är många svåra och mycket traumatiska förhållanden som det rör. Många gånger handlar det om ekonomi och ekonomiska förhållanden. Även i frågan om underhållsstödet sker just nu ett beredningsarbete utifrån en utredning. Jag har för avsikt att återkomma till riksdagen under hösten med en proposition i frågan. Även där finns det frågetecken och problem som kräver ytterligare beredning innan vi kan komma med ett ställningstagande till riksdagen. För att något problematisera det hela finns det i dag förhållanden där barn delar tiden hos föräldrarna. Det kanske inte är en exakt delning av tiden, utan det kan vara en vecka, några dagar, varannan helg eller den typen av arrangemang som just den familjen tycker fungerar alldeles utmärkt. Det som en del av beredningsarbetet syftar till är att klara ut hur man eventuellt skulle kunna hantera också den typen av situationer. Barnbidraget är oerhört centralt och viktigt i vår familjepolitik. Det går till barnet och till barnets välfärd. Det är ett av de bidrag som betyder allra mest för våra barnfamiljer i dag. Det finns också en stor uppslutning kring hur barnbidraget har fungerat. Men jag är mycket väl medveten om att den lagstiftning som ligger till grund för utbetalandet av barnbidraget är daterad 1947. Det är också anledningen till att vi ser över frågan. Beredningsarbetet pågår, och jag vill nu inte föregripa det beredningsarbetet. Men jag har för avsikt att återkomma till riksdagen lite längre fram.

Fru talman! Frågan bereds just nu i Regeringskansliet, och vi har för avsikt att återkomma till riksdagen när beredningsarbetet är avslutat.