barn som brottsoffer

Herr talman! Anita Brodén har frågat socialmi- nistern dels vilka åtgärder han avser vidta för att hjälpa barn som riskerar att bli vittne till eller som redan blivit vittne till våld och övergrepp i hemmet, dels vilka åtgärder han avser vidta för att barn som bevittnat våld och övergrepp ska räknas som brottsof- fer. Arbetet i regeringen är så fördelat att det är jag som ska besvara frågorna. Jag vill börja med att säga att jag självfallet är överens med Anita Brodén om att barn som bevittnar våld i sitt hem måste uppmärksammas så att de får den hjälp, det stöd och det skydd de har rätt till enligt socialtjänstlagen. Att så inte alltid är fallet i dag är något som upp- märksammats i flera olika sammanhang. Kommittén mot barnmisshandel behandlar i sitt slutbetänkande Barnmisshandel - Att förebygga och åtgärda barn som lever i utsatta situationer ur flera olika aspekter. Kommittén lämnar ett antal förslag som syftar till att förbättra arbetet med barn som av olika skäl far illa eller riskerar att fara illa. Regeringen har för avsikt att lämna en proposition som riksdagen kan behandla under våren vilken baseras på kommitténs förslag. Temat för propositionen är ett stärkt skydd för barn i utsatta situationer. Eftersom beredningen av proposi- tionen fortfarande pågår kan jag av förklarliga skäl inte här redogöra för innehållet i detalj. Vad jag kan nämna är att frågor om anmälnings- skyldigheten till socialtjänsten, som i dag är ett stort problem, kommer att behandlas. Också frågor om samverkan mellan berörda verksamheter tas upp. I samband med kvinnofridsreformen fick Social- styrelsen ett särskilt uppdrag att bl.a. genomföra fort- bildning av personal inom socialtjänst, hälso- och sjukvård och rättsväsende. Frågor om barn har be- handlats. Nationella Rådet för Kvinnofrid har också uppmärksammat barn i familjer där det förekommer misshandel, bl.a. genom att ta fram en skrift, som jag här håller upp, med titeln Se till mig som liten är - när pappa slår mamma. Socialtjänstlagen ändrades den 1 juli 2001 så att socialnämnden också skulle verka för att den som utsatts för brott och dennes anhöriga får stöd och hjälp. Regeringen har även gett Socialstyrelsen i uppdrag att bedriva ett utvecklingsarbete till stöd för socialtjänsten i dess arbete med brottsofferfrågor. Bland annat ska barn i våldsutsatta familjer uppmärk- sammas. Uppdraget ska redovisas i samband med årsredovisningen för år 2004. Socialstyrelsen har tillförts 1,5 miljoner kronor för utförandet av uppdra- get. När det sedan gäller frågan huruvida barn som bevittnar våld ska betraktas som brottsoffer eller inte har jag samrått med justitieministern, som har ansvar för brottsofferfrågorna. Han har i ett frågesvar i mars 2001 redovisat regeringens syn i frågan. Barn som bevittnar våld i hemmet bör självfallet alltid betraktas som brottsoffer. Det är utan tvekan en mycket traumatisk upplevelse för ett barn att bli vitt- ne till hur mamma eller pappa blir slagen av den andre föräldern eller av någon annan närstående. Känslan av otrygghet och oförmågan att kunna hjälpa den som blir utsatt för våld sätter med all säkerhet djupa spår i de barn som upplevt detta. Det är själv- klart att de kan behöva professionell hjälp att bearbeta en sådan händelse. Som Anita Brodén nämner i sin interpellation följer emellertid redan i dag av social- tjänstlagen att barn har rätt till stöd, hjälp och skydd i dylika situationer. Det är således inte lagstiftningen det är fel på när det brister i omhändertagandet, utan snarare tillämpningen, vilket är nog så allvarligt. Jag är dock övertygad om att bland annat Socialstyrelsens pågående utvecklingsarbete till stöd för hur social- tjänsten bör arbeta med brottsofferfrågor kommer att leda till konkreta förbättringar på detta område. Jag kan i detta sammanhang även upplysa om att regeringen inom kort kommer att överlämna en re- miss till Lagrådet i vilken bland annat föreslås att besöksförbud ska kunna meddelas i situationer där den utsatta och den som hotar eller slår har gemen- sam bostad. Syftet med denna bestämmelse är fram- för allt att öka skyddet för kvinnor som utsätts för våld i nära relationer. Förslaget innebär också att möjligheterna att skydda barn från att behöva bevittna våld i hemmet ökar väsentligt. Det viktiga i detta sammanhang är att de barn som bevittnar våld i familjen får den hjälp och det stöd som de behöver från samhället, oavsett om de i en strikt bemärkelse är att betrakta som brottsoffer, mål- sägande eller något annat.

Herr talman! Det är också premiär för min del i denna talarstol, socialtjänstminister Morgan Johans- son. Den erfarenheten delar vi. Jag vill börja med att tacka för svaret på min interpellation om barn som bevittnat våld i nära relationer ska betraktas som vittnen eller brottsoffer. Bakgrunden till min fråga är min upprördhet över att barn som utsätts för detta inte får tillräckligt med stöd och att de ofta känner sig svikna av vuxenvärlden. Jag förstår av svaret från socialtjänstministern att han delar min uppfattning att dessa barn bör uppmärksammas. Jag vill börja med att citera vad Jonatan och Han- na säger. Först Jonatan. "I skolan var Jonatan trött och hängig. Han somnade ofta på lektionerna och gick omkring med en ständig oro för att pappa skulle ha gjort någonting hemskt med mamma. Regelbundet besökte han skolsyster för magont och huvudvärk. Hon sa att han skulle 'försöka att ta det lite lugnare'. En gång tog engelskläraren honom avsides och fråga- de varför han var så trött jämt. Jonatan tog då mod till sig och berättade om pappans misshandel. Hon sa att jag skulle gå och lägga mig tidigare. Sedan pratade vi aldrig mer om det igen." Det säger Jonatan. "När Hanna ringde polisen, räckte det med att säga styvpappans förnamn. Adressen kunde de utan- till. Men ingen tog Hanna från det hem där våld var vardag. Jag önskar någon hade lyssnat mer på det jag inte sa, säger Hanna" som nu är 23 år gammal. Jonatan, Hanna och många fler behöver både uppmärksamhet, stöd i lagen och professionell hjälp. Det som borde vara den trygga punkten, hemmet, har blivit brottsplatsen. Den som borde skydda slår. En mängd lagar har instiftats de senaste 150 åren för att stävja våld och övergrepp. Det handlar om allt från förbud mot hustruaga till brottsbalk eller Barnmiss- handelskommitténs betänkande. Dessvärre är det inte tillräckligt. Jag ser fram emot den proposition som jag här fick reda på att regeringen kommer att lämna under våren 2003. I ett flertal avhandlingar och rapporter, bland an- nat av Weinehall, Arnell och Ekbom, väcks den rätts- politiskt viktiga frågan huruvida barn som bevittnat våld är vittnen eller brottsoffer. I Barnmisshandels- kommitténs betänkande, som kommer att vara un- derlag för regeringens proposition, aktualiseras också den här frågan. Man konstaterar i det betänkandet att våld inte enbart är fysiskt våld utan att våld och miss- handel är också psykiskt våld. Där ger man exempel på barnmisshandel som är psykiskt betingad. Det kan vara när barn tvingas bevittna, se eller höra, våld i sin närmiljö. Ändå säger utredningen nej till att definitionen skulle bli giltig i straffrätten. Det är den märkliga slutsatsen. Man har följande motiv: Våldet äger rum i hemmet. Risken för upptäckt är liten. Det är tveksamt om kriminalisering har någon avskräckande effekt. Visserligen föreslår man en straffskärpning, men det är sett ur vuxenperspektiv. Det är mer förnedrande för en vuxen att vara utsatt för våld, ett övergrepp, om ens barn har varit åsyna vittne. Barnet blir alltså straffrättsligt övergivet. Barnet får inte en egen upprättelse. För att ge barnet upprät- telsen krävs en straffrättslig bestämmelse om att brottet också har riktats direkt mot barnet. Min stora fråga är: Hur ser socialtjänstministern på detta?

Herr talman! Som redan framgår klart har vi en i stor utsträckning gemensam syn på det grundläggan- de i diskussionen, nämligen att det är en mänsklig rättighet att ha en trygg uppväxt. Barn har rätt till en trygg uppväxt. Vi har ibland en diskussion om famil- jen kan lösa alla problem för barnen. Oftast är famil- jen en del av lösningen. Men ibland kan familjen var en del av problemet och inte en del av lösningen. Min ingång är att i sådana situationer där familjen är svag eller där familjen är en del av problemet måste samhället vara starkt. Det måste finnas en stark socialtjänst och vuxna runtomkring. Det kan vara vuxna från kommunen, ideella krafter eller andra som kan fånga upp de barn som annars riskerar att fara illa. Det är grundtemat. Vi talar om det starka sam- hället. Jag tror att vi har ungefär samma ideologiska grundsyn i det fallet Anita Brodén och jag. Jag har redovisat vad vi har gjort hittills. Vi har lämnat ett uppdrag till Socialstyrelsen. Vi har anslagit 1,5 miljon kronor för att man ska titta särskilt på brottsofferfrågorna. Det ska redovisas år 2004. Vi aviserar propositionen om det förstärkta skyddet för barn i utsatta situationer. Det grundar sig på Barn- misshandelskommitténs förslag och också på LVU- utredningen. När jag går igenom och ser förslagen kan jag säga att vi kommer att kunna lämna en bra proposition. Men jag är inte säker på att det är tillräckligt. Jag tror tvärtom att vi under mandatperioden måste ta ytterli- gare initiativ för att se över hur hela socialtjänsten fungerar och hur vården av barn och unga som far illa fungerar. Det har inte gjorts under de drygt 20 år som socialtjänstlagen har funnits. Jag anser därför att det krävs en nationell hand- lingsplan för den sociala barn- och ungdomsvården. Jag hoppas att vi under den här mandatperioden ska kunna utforma en sådan som tar ett helhetsgrepp över hur socialtjänsten egentligen fungerar när det gäller barn som far illa. När det gäller frågan om huruvida barn betraktas som brottsoffer hänvisar jag i mitt interpellationssvar till justitieministerns frågesvar från förra året. Han säger där mycket tydligt att det faktiskt kan vara så att barn i vissa situationer kan betraktas som brottsoffer. Samtidigt vill jag säga att rättsläget är oklart. När det gäller skadestånd har man i huvudsak inriktat sig på den som blir utsatt för våldet. Men det finns också rättsfall där de som har bevittnat våldet har kunnat betraktas som brottsoffer. Jag kan inte bestämma hur domstolar ska tolka lagstiftningen. Jag nöjer mig med att konstatera att det kanske finns möjlighet att flytta fram positionerna när det gäller hur man bedömer vem som är brottsof- fer. Min slutsats blir att det i detta läge inte är fel på lagstiftningen utan kanske på prövningen av lagstift- ningen och tillämpningen av den, åtminstone när det gäller socialtjänstlagen. Jag bedömer det nu som att socialtjänstlagen inte behöver ändras. Rent rättsligt borde barnen i dessa situationer kunna bedömas som brottsoffer. Det är domstolarnas sak att pröva den lagstiftning som vi nu har.

Herr talman! Det råder nog ingen tvekan om att både jag och statsrådet är angelägna om att dessa utsatta barn ska erbjudas allt stöd. Jag anser att Soci- alstyrelsens uppdrag att stödja socialtjänsten är bra. Remissförslaget till Lagrådet om besöksförbud är också bra. Även om det i första hand är sett ur ett vuxenperspektiv innebär det givetvis också att barnen åtnjuter ett ökat skydd. Jag är däremot fortfarande övertygad om att en lagändring behövs för att erbjuda det yttersta stödet. Risken blir annars att man inte får alla verktyg som behövs. En ändring i brottsbalken är nödvändig. Gudrun Norborg, jurist på Brottsoffermyndighe- ten i Umeå, menar att det krävs en ändring i lagen för att bättre skydda barnen. Det ska vara ett brott att utsätta barn till att vara vittne till våld, skriver hon. Brottsoffermyndigheten skriver i sitt remissvar på Barnmisshandelskommitténs betänkande för det för- sta att definitionen av barnmisshandel tydligt måste förankras i straffrätten. För det andra skriver man att anmälningsplikten inte fungerar. Den behöver utökas till att gälla även barn i behov av stöd. Jag blev glad när jag hörde att statsrådet hade uppmärksammat att anmälningsskyldigheten inte var tillräcklig. Brottsoffermyndigheten säger också att barnets rätt till skydd behöver väga tyngre än familjens integ- ritet. Barn som har bevittnat våld inom familjen är brottsoffer. Det innebär en straffrättslig bestämmelse att det är ett brott riktat mot barnet. Om man juridiskt sett är brottsoffer har man rätt till målsägarbiträde. Man har också rätt till skadestånd. En särskild krimi- nalisering kan också vara ett redskap att skydda bar- net när det kommer till en fråga om vårdnad och umgänge. Det beaktas då i vårdnadsmålet och ger barnet ökat stöd. Min förhoppning är att dessa synpunkter ska vä- vas in i propositionen.

Herr talman! Propositionen är under beredning. Det är klart att vi tar in alla synpunkter och väger samman dem. Jag ska inte springa beredningen i förväg, men jag tror att vi är överens om att vi måste flytta fram positionerna i den riktning som de två utredningarna anger. Det finns två utredningar till grund för detta, en utredning om lagen om vård av unga och en utredning kring barnmisshandel. Behöver man ändra lagen eller är det bara till- lämpningen av lagen som behöver ändras? Jag tror att i den lag jag har ansvaret för, socialtjänstlagen, är skrivningarna så pass tydliga att det är fråga om till- lämpningen. När det gäller brottsbalken, som ju ligger på justi- tieministerns bord, är jag inte heller säker på att man behöver ändra någonting. Det kan mycket väl bara vara fråga om rättstillämpningen. Som statsråd kan jag inte gå för nära inpå domstolarna. Men jag känner till fall där närstående fått kränkningsersättning när de har bevittnat våld. Sådana rättsfall finns. Om vi går tillbaka till frågan om det förstärkta skyddet och en nationell handlingsplan tror jag, som jag sade i mitt första inlägg, att vi behöver se hur socialtjänsten fungerar över landet. Har socialtjänsten tillfredsställande klarat av att ta hand om de signaler som de får om barn som far illa? Har det kanske blivit försämringar under 90-talet eftersom kommunerna fått skära ned så mycket? Behöver vi göra ytterligare insatser från statligt håll för att lyfta socialtjänsten i detta avseende? Jag tror att denna mandatperiod borde kunna utgö- ra ett avstamp på detta område för socialtjänstens verksamhet i kommunerna. Vi politiker har pratat mycket om vården, skolan och omsorgen, men dess- värre tror jag att vi på senare tid inte har talat så mycket om socialtjänsten. Vi har inte talat så mycket om dem som är allra mest utsatta; missbrukare och hemlösa men också barn som växer upp i familjer där de inte får det mest grundläggande som tryggheten i att inte behöva vara rädd för att gå hem från skolan.

Herr talman! Det är positivt att höra att regeringen gett Socialstyrelsen i uppdrag att bedriva utvecklings- arbete. Det är också positivt att höra om remissförsla- get till Lagrådet och att en proposition är på gång. Jag delar statsrådets uppfattning att anmälnings- plikten inte fungerar och att den måste utvidgas och skärpas. Det gläder mig också att höra statsrådet säga att barn som sett våld är brottsoffer. Jag anser dock fortfarande efter denna interpella- tionsdebatt att det behövs en lagändring i brottsbalken för att ge offren det samhällsskydd och de rättigheter de behöver. Det handlar om målsägarbiträde, om rätt till skadestånd och kränkningsersättning, precis det som statsrådet nämnde. Det handlar med andra ord om upprättelse. Detta kan ske endast genom en lag- ändring. Med nuvarande forskning som grund borde barn som bevittnat våld kunna uppfattas som brottsof- fer även i ren juridisk bemärkelse. Min förhoppning är att statsrådet beaktar dessa synpunkter när ärendet på nytt blir föremål för be- handling. Jag vill tacka för denna interpellationsde- batt.

Herr talman! Jag vill också tacka för debatten. Den medverkar till att frågorna kommer upp ordent- ligt på dagordningen i Sverige. Vi drar lasset åt sam- ma håll. Socialpolitiken hamnar i centrum. Angående anmälningsskyldigheten kan vi lätta på förlåten som vi gör i interpellationssvaret. Där anser vi att något måste göras. Anmälningsskyldigheten till socialtjänsten måste förstärkas. Det är ett av de för- slag, som det ser ut nu i alla fall, som vi kommer att kunna gå fram med. När det gäller frågan om ändringar i brottsbalken är det inte jag som hanterar denna lagstiftning. Det kanske vore en möjlighet för Anita Brodén att gå vidare och plåga justitieministern med frågan för att få upp även den diskussionen på bordet. I det jag hanterar, socialtjänsten och socialtjänst- lagen, ser jag inget behov av lagändring nu. Jag ser det i huvudsak som ett problem med tillämpningen. Detta är i sin tur ofta ett problem med resurser. Det ska vi inte glömma bort. Vi hamnar ofta i en diskus- sion om huruvida kommunerna har resurser och om hur de prioriterar verksamheten. Men om vi upp- märksammar problemet och för upp diskussionen kan vi nog se fram emot att landets kommuner bidrar till att prioritera upp socialtjänsten för att värna de allra svagaste i vårt samhälle, nämligen de barn som växer upp i familjer där det förekommer våld. Jag vill återigen tacka för denna debatt.