barn i rättsprocesser

Fru talman! Karin Granbom har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att anpassa dagens rättsprocesser mer till barnens behov samt på vilket sätt jag avser att stödja barnahussatsningen i Linköping och i övriga Sverige. Regeringen arbetar kontinuerligt med att förbättra situationen för de barn och unga som drabbas av brott både genom att utveckla barnperspektivet inom rättsväsendet och i lagstiftningen. I regleringsbreven för både Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten finns särskilda återrapporteringskrav om vilka åtgärder som myndigheterna har vidtagit för att tillgodose ett barnperspektiv i rättsprocessen. För att förtydliga barnperspektivet i domstolsprocessen har riksdagen beslutat om lagändringar som syftar till att principen om barnets bästa ska få ökat genomslag. När det uppstår misstanke om att ett barn har utsatts för brott inleds ofta flera utredningsprocesser av såväl rättsväsendet som socialtjänsten och hälso- och sjukvården. Det innebär att barn som har utsatts för våld eller sexuella övergrepp inte sällan kommer i kontakt med flera myndigheter och måste upprepa sina berättelser för flera personer och vid olika tillfällen. Det finns mycket som tyder på att barn tar skada av detta. Myndigheterna ska samverka med varandra i dessa frågor. Det finns i dag också ytterst en skyldighet för polisen och hälso- och sjukvården att på socialtjänstens initiativ samverka när barn eller unga far illa. Det finns flera lokala projekt och verksamheter som ytterligare utvecklat samverkan mellan berörda myndigheter. Karin Granbom nämner arbetet som bedrivs i Linköping. Ett liknande arbete bedrivs i Malmö. Utöver dessa verksamheter finns även väl fungerande samarbete mellan polisen och socialtjänsten på många platser i landet. Som ni alla säkert känner till så föreslogs i departementspromemorian Barnen i brottets skugga flera åtgärder som på olika sätt kan förbättra situationen för de barn och unga som utsätts för eller bevittnar brott. Det uppdrag som regeringen gav till Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Rättsmedicinalverket och Socialstyrelsen att medverka till att etablera flera försöksverksamheter med samverkan under gemensamt tak vid utredningar kring barn som misstänks vara utsatta för allvarliga brott är en av dessa åtgärder. Inom ramen för uppdragets genomförande kommer myndigheterna att ta ställning till var verksamheterna ska vara placerade i landet och hur de ska vara utformade. Detta uppdrag är viktigt för att vi ska kunna förbättra situationen för de barn som hamnar i en rättsprocess, och jag kommer att noga följa hur myndigheterna genomför detta uppdrag. Slutligen vill jag framhålla att det runtom i landet på lokal nivå utförs betydande insatser för att stödja barn och unga som drabbas av brott eller lever i familjer där det förekommer våld eller hot om våld. Vi har alla ett ansvar i arbetet med att förbättra situationen för dessa barn och unga. Detta arbete är oerhört viktigt, och det kan aldrig betraktas som avslutat.

Fru talman! Jag har alldeles nyligen fått reda på att vi inte kommer att ha en debatt här i dag, och det tycker jag är väldigt tråkigt eftersom det finns mycket att säga i den här frågan. Jag vet att justitieministern har ett engagemang för barn och bland annat har lagt fram departementsskrivelsen Barnen i brottets skugga . Det är bra, men själv tror jag att mycket av det kommer att få litet genomslag eftersom Bodström inte lyckas få resten av regeringen att inse att det behövs mer resurser till rättsväsendet. När jag har tittat över vad som har gjorts inom det här området, barn i rättsprocesser, är det tydligt att det kan göras mycket mer. En del har gjorts för barn som begår brott och för dem som indirekt berörs av brott, men alltför lite har gjorts för barn som är direkta offer, och därför skulle jag verkligen ha velat ha en debatt om detta. Men jag får försöka vara konkret här i detta enda inlägg som jag får. Minst 10 000 barn var det som förra året utsattes för mycket svåra brott såsom misshandel och sexualbrott. De här barnens värld har i väldigt många fall slagits i spillror. Då måste samhället snabbt komma till undsättning och se till så att gärningsmannen blir dömd. Att genomgå en rättsprocess i dag är mycket påfrestande för de allra flesta. Rättsprocesser är anpassade för vuxna, vilket leder till låga uppklarandesiffror och stora avskrivningar av brott med unga offer. Nu tänker jag ge ett antal konkreta förslag här. Jag ska vara snabb och konkret för att Bodström verkligen ska få det här med sig. För det första: I dag finns det regleringar om att det ska vara särskilt snabb handläggning av ungdomsmål, men detta gäller bara när barn är tilltalade. Jag tycker att även mål där offret är ett barn borde få förtur. För det andra: Det bör ske en kompetenshöjning hos alla som barnen träffar i samband med rättsprocessen. Det handlar om utbildning av poliser i förhörsteknik och specialisering av åklagare och domare. När rikspolischefen besökte justitieutskottet fick han frågan: Vad är polisen bäst respektive sämst på? Och beträffande "sämst på" svarade han: Bemötandefrågor. Det är väldigt tråkigt. När riksåklagaren var på besök berättade han att Åklagarmyndigheten ville specialisera sig på sexualbrott och familjebrott och att man vill utbilda 35 barnspecialister, men det kräver att regeringen skjuter till resurser, och det gör inte regeringen. I stället får de liksom andra myndigheter dra åt svångremmen för att klara av besparingar. Det står alltså inte så bra till ute i myndigheterna. Jag skulle vilja att regeringen skjuter till lite pengar för vidareutbildning och barnkompetens. För det tredje: Själva rättegången måste barnanpassas. Det handlar mycket om att se vad barn ser. I Storbritannien har man ställt upp regler för hur barnanpassning ska ske, och det säkerställer en viss likhet för alla barn, oavsett var rättegången äger rum. I Sverige beror anpassningen mycket på domaren. Barnanpassning kan innebära bland annat att barn får veta vilka alla är i rättssalen och att tillåta att även en förälder sitter med bredvid barnet och inte i publiken. Och det borde vara självklart att när ett barn är med vid en rättegång så ska vårdnadshavarens resa också bli betald. Det här är bara några åtgärder för en barnvänligare rättegång, och det finns många fler, men jag ska stanna där för att hinna säga något om barnahusen. Jag kommer från Linköping, och där har man kommit väldigt långt i samverkan mellan olika myndigheter. Jag tror väldigt starkt på att det här kommer att bli en mycket bra verksamhet som kommer att betyda mycket för de barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp. Men jag tycker att det är väldigt tråkigt att det inte skjuts till några medel, därför att de myndigheter som ska samverka är redan så tyngda av andra uppdrag. Nu kommer i stället ideella krafter och privata medel att tillföras för att man verkligen ska kunna sätta i gång. Jag tycker nog att man i stället skulle ha kunnat öronmärka pengar för den här verksamheten och satsat ordentligt så att den kommer i gång och fungerar.

Fru talman! Jag instämmer med Karin Granbom: Det är besynnerligt att vi inte kan få en debatt i viktiga rättsfrågor här i dag. Vi får väl reda ut det senare. Den fråga som Karin Granbom har väckt är väldigt viktig. Ursprunget är departementspromemorian Barnen i brottets skugga , en på många sätt ganska bra katalog över hur det ser ut och en hel del bra förslag. Det här med barnahus är ett väldigt bra förslag. Men justitieministern och jag har stått här och debatterat familjevåldsenheter så många gånger. Det började med en rapport jag såg 1999 från Rikspolisstyrelsen, där man hade gått igenom bemötande, hur man hanterar barnutredningar och hur man skulle kunna bli bättre. Rikspolisstyrelsen rekommenderade att man skulle inrätta teamarbete på landets myndigheter, men eftersom vi nu har egna myndigheter så kunde man inte peka med hela handen, och statsrådet Bodström har inte pekat med hela handen heller. Och det är dags att göra det. Man kan titta på familjevåldsenheten i Malmö. Den har nu utvecklats till ett barnahus. Det är en naturlig utveckling. Beträffande att det här är en försöksverksamhet är det klart att en sådan här verksamhet ska finnas i hela landet och att det ska vara en ordinarie verksamhet. Det ska inte vara något projekt. Tittar vi på hur viktigt det här är och att det måste till pengar så kan vi ju bara läsa tidningarna i dag om Polisförbundets undersökning, där sex av tio poliser säger att de kan för lite om det här området, där också barn ingår. När det gäller familjevåldet är ofta barn djupt inblandade i frågorna. Frågan om hur det här ska finansieras och komma på fötter är oerhört viktig. Vi skulle ha behövt svaret på den frågan i dag.

Fru talman! Jag ska ge korta svar. 1. Det efterlyses en lag för brottsoffer. Den har vi infört på mitt initiativ. Jag tror att det var 2001 eller möjligen 2002 som den trädde i kraft. Jag instämmer helt, och det var därför som jag tog initiativet. 2. Jag håller helt med om att bemötandefrågorna ska vara viktiga. Det ligger också som en av de viktigaste sakerna i brottsofferpropositionen som lades fram sommaren 2001. 3. När det gäller resurser är det bara att läsa om de satsningar som vi har gjort. Vi behöver inte fördjupa oss i det. Det står svart på vitt vilka ökningar som har varit. 4. När det gäller rättssalen är det viktigt att komma ihåg att Sverige, till skillnad mot många andra länder, har principen att barn inte ska vara i rättssalen till exempel när det gäller övergrepp. Man gör i stället videoinspelningar där advokaten ur rättssäkerhetssynpunkt ska kunna ställa frågor. För det har vi blivit anmälda, men friade av Europadomstolen därför att vi sätter barnets bästa i första rummet. Jag tycker att vi ska vara överens om att vi inte ska ha in barnen i rättssalen på det sätt som man har i många andra länder. 5. Vi är helt överens om att barnahus är något som ska utvecklas. Det är därför som vi har gett uppdraget till myndigheterna att komma tillbaka med ett förslag om hur det här ska utvecklas. Jag tror att vi är helt överens om principerna och att barnahus ska finnas på så många ställen som möjligt. (KARIN GRANBOM (fp): Jag hörde inte ditt första svar. Får jag fråga vad det var som hände 2001?) Vi införde en lag om att det ska ske en skyndsam handläggning när det är ungdomar som är brottsoffer, tre månaders utredning.

Fru talman! Jag tackar så mycket för det. Om det faktiskt har införts 2001 att det ska ske en skyndsam handläggning så är jag glad för det. Jag har hört efter med ett antal personer som har försökt hjälpa mig med det här, och de har kommit fram till att det finns en förundersökningskungörelse som säger att fram till dess att ett ärende kommer till domstolen ska det gå särskilt snabbt när barn är brottsoffer. Men jag tycker att även målen, när processen har kommit så långt, ska gå särskilt skyndsamt. Jag är också glad att justitieministern kommenterar mina förslag. Jag hade några förslag till, och jag hoppas att du tar till dig dem och läser protokollet. Mycket handlar om att myndigheterna ska ta sig an och följa lagstiftningen och att vi ska ändra attityden. När det gäller resurstilldelningen har vi två olika syner på det som du menar är satsningar. Jag tycker att det står rätt så dåligt till med de här satsningarna och att satsningar är ett felaktigt ord när det många gånger i mina ögon handlar om besparingar. Myndigheterna säger ju själva att de inte klarar av att genomföra vissa utbildningsinsatser som de vill göra just därför att de har för lite pengar. När det gäller barnahusen handlar det inte om så särskilt mycket pengar. Men för att man verkligen ska kunna få dem att fungera och inte bara säga att nu ska ni göra det här inom befintlig ram, borde man ha öronmärkt lite pengar så att barnen verkligen hade prioriterats, för det är så lätt att barn försvinner i besparingstider. De kan inte själva föra sin talan, utan man måste öronmärka pengar och reglera vissa saker som ska göras för att barnen verkligen ska få det så bra som möjligt. Jag tycker till exempel att det är väldigt tråkigt att Childhood Foundation och Rädda Barnen har fått stiga in för att man ska kunna komma i gång med barnahussatsningen i Linköping. Det är ändå statens huvuduppgift, om ett barn har råkat ut för ett mycket allvarligt brott, att hjälpa till med stöd och insamling av bevisning för att kunna få till stånd en fällande dom. Att ideella krafter sedan kompletterar tycker jag är självklart att de ska kunna göra. Men staten måste ändå ha ett huvudansvar och inte bara säga: Gör det. Man måste också puffa på lite extra här, tycker jag. Sedan finns det en hel del till att göra. I morgon är det ett seminarium här i riksdagen om barnpornografi. Det fanns ju en del kvar att göra när sexualbrottspropositionen lämnades här under våren. Den är bra på många sätt för barnen, men det finns fortfarande en del att göra. När det gäller preskriptionstiden, som jag tycker är en relevant del för barn i rättsprocesser, står jag fortfarande fast vid att alla sexualbrott som kan ge fängelse borde få en förlängd preskriptionstid, så att när målsäganden blir 18 år är det fem år kvar av preskriptionstiden. Det finns en hel del att säga på det här området, men jag stannar där för den här gången.

Fru talman! Karin Granbom tog i sina frågor till justitieministern upp olika delar av rättsväsendet och nämnde rättegången. Något som är väldigt viktigt är bemötandet i domstolen av domarna. Domstolsverket gjorde en utbildningsplan 2001 för bemötandefrågor, hur man bemöter barn, beteendevetenskap etcetera. Men, statsrådet och talmannen, den har inte kunnat genomföras på två år, och det finns ingen möjlighet att genomföra den kommande år heller på grund av resursbrist inom Domstolsverket. Det här är skamligt när man säger att man satsar på barnen och deras plats i rättsprocessen. I departementsskrivelsen Barnen i brottets skugga nämner man över huvud taget inte den insats som de ideella krafterna - brottsofferjourerna, Bris och andra - gör för att hjälpa barnen inom det här området. Det står inte ett enda ord om det. I tilläggsbudgeten som regeringen har lagt fram skåpar man i väg en massa miljoner till kvinnojourer, men alla andra som tillgodoser brottsoffrens behov får ingenting. Är det Ulvskogs Feministas som har fått regeringen att göra detta? När ska brottsofferjourerna och andra ideella organisationer få ett stöd som jag tycker att de är berättigade till? Inför redogörelsen i justitieutskottet häromdagen för propositionen En modernare rättegång hade jag glatt mig åt att man skulle kunna använda den nya tekniken, inte bara på försök utan fullt ut, och trodde att regeringen ville att man skulle uppvärdera barnets plats i rättegången genom videoförhör. Men så var inte fallet enligt departementsfolket som var där. Det skulle vara skönt att höra om justitieministern har en annan uppfattning om barnets plats i rättegången.

Fru talman! När det gäller resurser ska jag inte dra några siffror. Men ni kan bara se antal kronor, antal miljarder, andelen av bnp under perioden 2000-2005. Kan ni hitta någon period i svensk historia där det har gjorts så stora satsningar på rättsväsendet? Sedan kommer det alltid att vara så att myndigheter kommer att säga att de kan göra ett projekt till och ett projekt till. Det tycker jag är positivt. Det ska man inte på något sätt ha några invändningar emot, därför att det tyder på en hög ambition. Eftersom domstolarna och pengarna till dem berörts här vill jag säga att det också var domstolarna som fick extra tillskott i vårbudgeten. Framför allt kommer de att få ytterligare tillskott nästa år och 2007, så den här satsningen kommer att fortsätta. Avslutningsvis vill jag bara säga att visst, det har gjorts mycket på lagstiftningsområdet, men det finns saker som återstår. Till exempel behöver frågan om barnpornografi utredas liksom preskription, möjligheten till skadestånd och gränserna för dessa. Jag vill inte på något sätt säga att vi är färdiga, att vi lutar oss tillbaka - tvärtom. Vi kommer att fortsätta arbetet med samma intensitet och med samma kraft och kommer att vidta alla de åtgärder som behövs, men vi kommer aldrig att bli helt färdiga.

Fru talman! När det gäller resurserna kommer vi att återkomma. Jag kan berätta redan nu att jag har lämnat in en interpellation om kriminalvårdens resurser, och vi har tidigare haft en debatt om detta. Men så länge jag fortfarande tycker att kriminalvården får leva under mycket begränsade resurser att det nästan borde kallas kriminalförvaring kommer jag att stå här och delta i interpellationsdebatter med justitieministern om kriminalvårdens ekonomi. Och mina andra kolleger har lämnat in interpellationer om resten av rättsväsendet. Så den debatten kan vi ta då. Jag vill i alla fall tacka justitieministern för denna debatt, eller diskussion eftersom vi har samma mål. Det handlar bara om intensiteten. Och nu säger justitieministern att han vill fortsätta med samma intensitet. Jag skulle önska lite mer intensitet. Men läs gärna mitt allra första anförande - det gick ju fort i dag - där det fanns ett antal förslag som var konkreta, bland annat om vad man kan göra för att förbättra rättegångarna. Det handlar ju om att barn ska kunna fortsätta att få vara barn. Och ibland måste de in i rättssalarna. Och jag talade om unga upp till 18 år. Utifrån det som jag har sagt står det klart att det inte handlar om att man behöver göra förändringar i rättegångsbalken eller att man behöver minska sina krav på rättssäkerhet, utan mycket handlar om attityder och att faktiskt bestämma sig för att man ska ha reglerat vad som är en barnanpassning. Sedan handlar det om att göra prioriteringar och skjuta till medel. Och jag har sett det förr när det gäller att ideella organisationer och privata stiftelser och så vidare får skjuta till medel. Senast handlade det om att Allmänna arvsfonden har fått ge mycket pengar för att man ska inrätta ungdomscentrum för unga brottsoffer. Det är bra, men staten tar inte sitt fulla ansvar. Därmed får vi väl anse att debatten är över för den här gången, och jag får önska justitieministern lycka till i det fortsatta arbetet för barns bästa.