Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Avvisning av homosexuella asylsökande

Interpellationsdebatt 26 oktober 2006
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Tobias Billström (M)

Anf. 116 Tobias Billström (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Kalle Larsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sverige ska följa de internationella åtaganden som finns avseende skydd undan bland annat dödsstraff och tortyr, för att inte journalister ska få avgöra homosexuella asylsökandes öde samt för att riksdagens uttalande i frågan om att dölja en sexuell läggning i betänkande 2005/06:SfU4 ska få genomslag. Inledningsvis vill jag framhålla att diskriminering av människor på grund av deras sexuella läggning står i strid med den grundläggande principen om alla människors lika värde och rättigheter. Sverige kan inte acceptera att människor förföljs på grund av sin sexuella läggning varhelst i världen det inträffar. Sverige är därför sedan länge ett av de mest pådrivande länderna när det gäller frågor om HBT-personers åtnjutande av de mänskliga rättigheterna, inom internationella forum såväl som på ett landspecifikt plan. Sverige har en folkrättslig förpliktelse att efterleva FN:s konvention mot tortyr med mera och får inte utvisa en person om det finns grundad anledning att tro att personen skulle utsättas för tortyr. I utlänningslagen finns ett absolut förbud mot att avvisa och utvisa personer som till exempel riskerar att straffas med döden eller att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. En ny utlänningslag trädde i kraft den 31 mars 2006, och för utlänningsärenden gäller nu en ny instans- och processordning. I utlänningslagen definieras begreppet flykting. Efter förslag i propositionen Flyktingskap och förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning har definitionen ändrats så att personer som riskerar förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning ska anses som flyktingar. I Sverige har vi självständiga domstolar och myndigheter. Detta innebär att Migrationsverket och ansvariga domstolar ska pröva ärenden enligt utlänningslagen självständigt och på eget ansvar på samma sätt som alla andra domstolar och myndigheter prövar ärenden. Regeringen får således inte påverka verkets eller domstolarnas rättstillämpning. Någon möjlighet att överlämna ärenden enligt utlänningslagen till regeringen för vägledning om utlänningslagens tillämpning finns inte längre. I de ansvariga myndigheternas prövning ingår att pröva om det finns en risk för förföljelse på grund av den asylsökandes sexuella läggning. Migrationsverket har i egenskap av förvaltningsmyndighet ett utredningsansvar och verket har också goda möjligheter att via flera kanaler söka detaljerad information om olika frågor. Migrationsdomstolarna har också ett ansvar för att utlänningsmål blir utredda i den utsträckning som krävs. Domstolarnas handläggning av det enskilda ärende som Kalle Larsson tar upp i sin interpellation är ännu inte avslutad. Enligt den nya utlänningslagen gäller nu för utlänningsärenden en processordning där praxis ska utvecklas av Migrationsöverdomstolen. Jag vill dock i detta sammanhang påpeka att regeringen naturligtvis är lika angelägen som Kalle Larsson att varje enskilt ärende avgörs i domstol och inte genom medierna. Jag vill avslutningsvis försäkra Kalle Larsson om att jag aktivt kommer att följa frågan om hur homosexuella behandlas i Iran.
Kalle Larsson (V)

Anf. 117 Kalle Larsson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det är numera inte ovanligt att människor som är homo- eller bisexuella, HBT-personer, avvisas till sina hemländer trots att man där riskerar förföljelse. Det finns ett antal exempel på hur detta i dag försiggår. Jag ger dessa exempel i min skriftliga interpellation, och den som önskar kan läsa hela interpellationen och där se vilka exempel jag vill göra gällande för att visa på vad jag menar är ett problem i svensk flyktingpolitik i dag. Något vet vi enligt UD:s egna rapporter om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran. Förra året erkände man att homosexuella handlingar innebär att man riskerar grymma straff. För män gäller dödsstraff vid penetration och piskning för annan form av sexuell handling. För könsumgänge mellan kvinnor utdöms 100 piskrapp för vardera parten. Det vi talar om här är människor som inte får leva ut sin sexuella läggning, som inte får älska den de vill och öppet visa det. Vi kan vara kritiska till att det sker i Iran. Det är vi säkert överens om. Det utgår jag ifrån. Det kan jag känna mig trygg och säker på. Det står också i svaret att vi tycker att det är fel att man diskrimineras på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Men vi har ju ett ansvar i Sverige när människor som riskerar förföljelse på grund av denna läggning, på grund av vem man älskar och på grund av att man vill visa det, riskerar att sändas tillbaka. Det är det ansvaret vi diskuterar nu, inte huruvida det är problematiskt i Iran eller inte. Det torde vi vara överens om. Här har faktiskt riksdagen tagit ställning. Här behöver inte migrationsministern leta bland sina företrädares åsikter eller vad han själv anser för tillfället. Här finns det ett tydligt och klart uttalande från det socialförsäkringsutskott som Tobias Billström själv har tillhört. Där står det att utskottet dessutom anser att det inte är rimligt att kräva att en person som levt öppet i Sverige som homosexuell i fortsättningen ska dölja sin sexuella läggning för att undgå förföljelse i hemlandet. Det är ganska klart och tydligt vad detta avser. Man ska inte behöva sändas tillbaka till Iran med hänvisningen: Du behöver kanske inte visa så öppet att du är homosexuell, för då riskerar du inte heller förföljelse. Enligt riksdagens beslut har man rätten att faktiskt få vara den man är, älska den man älskar och visa sin kärlek. Vill man göra det ska man inte heller riskera att sändas tillbaka till ett land där detta inte är möjligt med mindre än att man riskerar förföljelse. Så frågan kvarstår. Jag avser inte att fråga statsrådet vad han vill göra i det enskilda ärendet, men jag vill att statsrådet ändå meddelar hur han ser på riksdagens beslut. Vi är inte inne på att domstolarna ska skapa praxis i allmänhet. Här finns ett riksdagsbeslut i botten som talar om hur de här ärendena faktiskt behöver hanteras. Tobias Billström må ha många styrkor som migrationsminister, men han visar inte vilka de är i det här interpellationssvaret heller. Det enda vi får höra här är att vi är emot diskriminering men också att migrationsministern egentligen ingenting kan göra. Det stämmer inte. Det finns en tydlig och klar majoritet i riksdagen, en enhällighet, runt den här frågan sedan tidigare. Det gäller bara att se till att den följs. Jag vill också passa på att nämna att den borgerliga regeringen - och det kanske är en regering som migrationsministern bör lyssna lite grann på - i Holland nu har bestämt sig för att man inte längre avvisar homosexuella till Iran. Är migrationsministern beredd att följa den holländska regeringens exempel i den här frågan?
Tobias Billström (M)

Anf. 118 Tobias Billström (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Låt oss börja med den sista iakttagelsen som Kalle Larsson gjorde. Nederländerna har fortsatt att upprätthålla principen om att inte avvisa iranska homosexuella. Vore det då inte lämpligt att också Sverige skulle fortsätta att ha ett avvisningsstopp? Det finns en stor skillnad mellan det nederländska och det svenska sättet att hantera asyllagstiftningen. I Nederländerna finns möjligheter för ministrar att styra praxis genom något som liknar skrivelser. Detta beslut gäller tills vidare, men regeringen har faktiskt också klargjort att man kan ändra beslutet om det missbrukas och att man ska följa utvecklingen noggrant. Men i Sverige har vi självständiga domstolar och myndigheter som ska fatta beslut självständigt. Regeringen får inte påverka myndigheternas rättstillämpning, och det trodde jag att jag och Kalle Larsson var överens om. Vi har ju varit överens om den nya instans- och processordningen och att regeringen inte ska tillkallas för att ge vägledande beslut i utlänningsärenden. I den fråga som Kalle Larsson lyft fram pågår just nu en process i de svenska domstolarna, och de är de som ska sätta praxis och inte jag som statsråd eller regeringen som kollektiv. Sedan är det då den riktigt stora frågan som Kalle Larsson lyfter upp om synen på den enskildes rätt till sin sexualitet. Den är absolut. Självklart är det så. Men det handlar ju också om att pröva det enskilda ärendet. Då har man oftast MR-rapporter och annan information att utgå ifrån. Där talas om generella förutsättningar, bland annat för en homosexuell person att kunna leva i ett enskilt land. I bedömningen av asylskälen kan ingå hur den enskilde har valt eller väljer att leva i sitt hemland och om man redan har utsatts för förföljelse eller ingrepp från myndigheternas sida, men det kan finnas och finns ganska ofta utrymme för trovärdighetsbedömningar i de enskilda fallen. Men precis som det står i propositionstexten kan det inte krävas av den enskilde att han eller hon ska dölja sin sexuella läggning. Kalle Larsson har i anslutning till detta lyft upp frågan om massmediernas betydelse, frågan om massmedier ska avgöra enskilda asylärenden. Flyktingskap kan uppkomma när en person vistats i Sverige en tid, antingen som asylsökande eller i annat syfte. Då kan orsaken vara antingen händelser i den enskildes hemland eller personens egna aktiviteter i Sverige, till exempel genom att han eller hon öppet uttrycker kritik mot hemlandets regim eller på något annat sätt utsätter sig själv för fara. Då finns möjligheten, enligt lagstiftningen, att den enskilde kan bedömas bli flykting sur place , om det finns risk för att han eller hon ådragit sig hemlandets myndigheters intresse. Men denna regel finns i svensk rätt och tillämpas även av andra länder eftersom den ingår i den internationella flyktingrätten. Det handlar alltså till syvende och sist om att tillämpa den lagstiftning som finns - inte att låta medierna avgöra vem som får lov att stanna eller inte. Där tror jag att jag har klarat av också den här väldigt viktiga frågan. Sedan kan man ju då ställa sig den fråga som också Kalle Larsson är inne på i sin interpellation om att Migrationsverket och domstolarna lutar sig så starkt mot UD:s rapportering om de homosexuellas situation, när den enligt Kalle Larsson innehåller brister. Ja, jag anser ju att Migrationsverket har att använda sig av det underlag som finns tillgängligt när man gör sina bedömningar av asylärenden. Förutom Utrikesdepartementets MR-rapporter och löpande rapportering finns det också rapporter från Amnesty, olika FN-organ, andra länder med mera som myndigheten har tillgång till när man gör bedömningar i det enskilda ärendet - förutom frivilligorganisationer i andra länder och även i Sverige. Men migrationsdomstolarna har att bedöma det som parterna, det vill säga Migrationsverket och den enskilde, lägger fram som bevisning. Som framgick av mitt tidigare inlägg är det domstolarna som har ansvar för att överklaga utlämningar som har blivit utredda i den utsträckning som krävs, och som statsråd varken kan eller vill jag ingripa i de enskilda rättsprocesserna, för det ligger utanför mitt ansvarsområde som statsråd.
Kalle Larsson (V)

Anf. 119 Kalle Larsson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! För en utomstående eller någon som läser kammarens protokoll i efterhand kan det här framstå som en lite märklig debatt. Det verkar som om vi är överens i sak, men migrationsministern får ingenting göra, och därför diskuterar vi egentligen ingenting särskilt annat än att vi tycker ungefär samma sak men inte kan åstadkomma någonting. Hade det varit fråga om ärenden där det inte fanns någon riksdagsgrund, inga direktiv från riksdagen för hur man ska agera, då hade det varit lite annorlunda. Jag har nämligen respekt för och tycker att det är viktigt att domstolarna har en tolkningsmöjlighet. Men i det här fallet tycker jag inte att Tobias Billström har någon större tolkningsmöjlighet. Det är därför jag efterfrågar hans åsikter och värdering av det beslut som riksdagen har fattat. Visserligen är inte myndigheterna i de här ärendena underställda regeringens direktivmakt. Man får inte från regeringens sida säga: Så här ska ni döma, och så här ska ni inte döma. Det är alldeles riktigt. Så ska det också vara. Men Tobias Billström är faktiskt underställd riksdagens beslut. Den ordningen måste vi också vara väldigt tydliga med, det vill säga att statsråd har att följa de beslut om lagstiftning samt bakgrund och förarbeten till lagstiftning som riksdagen har tagit fram, och det är ett sådant exempel som jag nu hänvisar till. Därför räcker det inte att säga: Jag har inte rätt att styra myndigheterna. Riksdagen har nämligen rätt att styra dig. Den här skuggboxningen, som detta kan framstå som, är alltså annorlunda än vad det först ser ut som, därför att det går att agera. Det holländska exemplet är ett annat lands exempel - det är alldeles riktigt. Men där har man ändå visat att man kan ha åsikter. Här finns åsikten redan - i riksdagens beslut. Det enda jag efterfrågar är att Tobias Billström som migrationsminister ska ta initiativ för att riksdagens beslut också ska efterlevas. Det är ingen omöjlighet för Tobias Billström att göra det. Det går bra att föra den diskussionen genom myndighetsdialogen. Det går bra att sammankalla till en översyn av utlänningslagstiftningen på den här punkten. Det går bra att på en mängd olika sätt ta initiativ som migrationsminister för att klargöra hur riksdagens tidigare fattade beslut ska verkställas. När vi i dag ser hur homosexuella, bisexuella och HBT-personer generellt avvisas till Iran med hänvisning till att de kan leva diskret så bör man vara medveten om att så länge detta fortsätter att ske så sker det med ministerns goda minne. Och han kan agera, men han väljer hittills att inte göra det. Jag väntar fortfarande på ett konkret och tydligt svar. Så länge han inte ger svar på vad han är beredd att göra för att riksdagens beslut faktiskt ska vara giltigt så låter han det ske utan att agera trots att möjligheten finns. Det betyder i praktiken att de homosexuella som riskerar avvisning än så länge har att lita till att deras ärenden görs kända i medierna. Tvärtemot vad Tobias Billström vill ska vara fallet så är det alltså i dag i stor utsträckning medierna som avgör vem som kan anses ha sur place -skäl för att få stanna. Lyfts ett ärende fram i ett stort nyhetsuppslag i någon av våra stora tidningar så ökar chanserna betydligt att få stanna. Men det är ju inte - det var vi ju överens om - medierna som ska avgöra vem som ska få möjlighet att stanna eller inte, utan det är om man riskerar förföljelse. Tobias Billström, svara nu på den avgörande frågan i det här sammanhanget: Vilka åtgärder är du beredd att vidta för att riksdagens beslut också ska få avsedd verkan?
Tobias Billström (M)

Anf. 120 Tobias Billström (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Den svenska regeringen ser mycket allvarligt på situationen i Iran vad gäller mänskliga rättigheter. Det är ett mycket osäkert land när det gäller de här frågorna. Sverige, precis som den europeiska unionen, tar kontinuerligt upp frågor som rör dödsstraff och andra frågor rörande mänskliga rättigheter, såsom situationen för homosexuella, bisexuella och transpersoner, med olika företrädare för den iranska regeringen, och vi gör detta kraftfullt. Men när det gäller den fråga som Kalle Larsson tar upp som handlar om den individuella prövningen av asylfall måste jag än en gång repetera hur ordningen ser ut. Migrationsverket och migrationsdomstolarna bedömer varje asylansökan individuellt. Varje asylansökan ska prövas individuellt och en samlad bedömning ska göras av de uppgifter som framkommer i ärendet, det vill säga sökandens egen berättelse tillsammans med vad som är allmänt känt om förhållandena i hemlandet. Då följer av detta automatiskt att en bedömning alltid måste göras utifrån omständigheterna i det enskilda ärendet och bland annat beakta den omfattande rapporteringen om förhållandet i de asylsökandes hemländer, det allmänna perspektivet när det gäller mänskliga rättigheter och till exempel, som i fallet med Iran, beakta sharialagstiftningen. Men de rapporter som Kalle Larsson nämner här är ju bara en liten del av det underlag som myndigheterna kan använda sig av vid bedömningarna. Utrikesdepartementets rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i Iran bygger på utredningar som har gjorts på plats och som uppdateras år från år. Den generella informationen om situationen i detta land, i detta fall för homosexuella, utgör ju bara fonden för den centrala bedömningen i ett enskilt ärende. Det är fortfarande så att den aktuella personen måste göra sannolikt att just han eller hon faktiskt riskerar förföljelse mot bakgrund av de individuella omständigheterna i just hans eller hennes fall. Vi vet ju, just med utgångspunkt i det jag sade om osäkerheten i Iran när det gäller mänskliga rättigheter, att myndigheterna ibland inte tvekar att väva in anklagelser om homosexualitet när man vill komma åt till exempel företrädare för oppositionen. Då är det kanske ett perspektiv som ska få större vikt och tas in i just den enskilda bedömningen. Men jag tycker fortfarande att den här debatten visar på att vi har lite olika uppfattningar i regeringen och i Vänsterpartiet om den ordning som ska gälla inom ramen för den nya instans- och processordningen. När Kalle Larsson nu säger att jag som minister måste agera så ligger det implicit i det att jag som minister måste överträda mina befogenheter som konstitutionen har ställt upp, till exempel att jag då skulle göra som den nederländska ministern Verdonk, det vill säga att gå in och börja fatta beslut med utgångspunkten att homosexuella iranier får uppehållstillstånd på, som i det nederländska fallet, humanitära grunder. Det kan jag inte göra, därför att så ser inte lagstiftningen ut. Det är också på mycket goda grunder vi inte har skapat en sådan lagstiftning. I så fall skulle vi nämligen stå kvar på den punkt där vi stod 1996, när arbetet med att revidera den dåvarande utlänningslagen drog i gång. Det fanns då ett djupt missnöje i Sverige med att det var politiker som satt och röstade och avgjorde hur saker skulle falla ut i de enskilda ärendena. Jag vill inte tillbaka till den tiden. Jag vill fortsätta med den nya instans- och processordningen, fortsätta med tvåpartsförfarandena och fortsätta med att det är domstolarna som genom praxisbildning avgör vad som är rätt och fel när det gäller asylrätten. Däremot ska jag avslutningsvis säga en sak: När vi kommer in på diskussionen om skyddsgrunds- eller asylprocedurdirektivet, som ju finns och bereds inom ramen för den europeiska unionen, är det möjligt att den här diskussionen kommer upp på nytt. Då får vi kanske möjlighet att träffas på nytt här i kammaren och diskutera de här frågorna. Jag vill dock väldigt noga poängtera att jag som statsråd inte tänker medverka till att rubba denna balans som vi har byggt upp inom processordningen för asylärenden. Det tycker jag är väldigt viktigt att slå fast.
Kalle Larsson (V)

Anf. 121 Kalle Larsson (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Man kan vara politiker och minister på minst två sätt. Man kan inleda med att säga vad man inte får göra. Man kan tala om alla begränsningar som finns och vad som är att överträda sina befogenheter - jag har inte rätt, jag har inte möjlighet, jag får inte göra det ena eller det andra. Det är ett sätt som Tobias Billström hittills har valt. Det finns ett annat sätt. Det är att säga vad man står för, vad man tycker och vad man tänker. Det betyder inte att man överträder ministers befogenheter, framför allt inte i de fall där det faktiskt föreligger klara och tydliga riksdagsbeslut som man har att verkställa. Det var lite oklart om Tobias Billström ansåg att han som minister bör verkställa riksdagens beslut eller om han är oförmögen att göra också detta. Jag beklagar att Tobias Billström väljer den första vägen som minister. Det är byråkratens väg. Det är ministern som sitter för sin egen skull som talar på det sättet. Det jag skulle önska är en migrationsminister som agerar utifrån en politisk övertygelse. Och här är det ju ingen svår politisk övertygelse vi efterfrågar utan den politiska övertygelse som sedan länge är fastslagen i riksdagens beslut: att man inte ska behöva dölja sin sexuella läggning eller sin könsidentitet och att man inte ska avvisas till ett land där man med nödvändighet måste göra detta för att inte riskera förföljelse. Kunde vi åtminstone få en klar och tydlig åsikt om hur denna fråga bör hanteras vore det välkommet. Jag har inte begärt att man ska gå in i några enskilda ärenden. Jag har inte begärt att man ska säga hur domstolar ska pröva eller avgöra ärenden. Jag har efterfrågat migrationsministerns hjärta när det gäller frågor om hur homosexuella ska behandlas i migrationslagstiftningen och i praxis, och det hjärtat efterfrågar jag fortfarande. Finns det ett, eller kommer byråkraten att fortsätta att svara? Jag är övertygad om att det finns möjligheter för den som så önskar. Att som jag nämnde - för att bara ge ett exempel - sammankalla till en översyn av utlänningslagstiftningen för att ytterligare tydliggöra hur den här frågan ska hanteras är en väg att gå. Ministern har säkert fantasi nog att hitta på fler vägar - om han nu inte vill välja byråkratens väg.
Tobias Billström (M)

Anf. 122 Tobias Billström (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Det tycks råda en viss begreppsförvirring så här på eftermiddagen här i riksdagens kammare i denna interpellationsdebatt mellan mig och Kalle Larsson kring frågan om vad riksdagen egentligen har beslutat och vad som är regeringens uppgift. Låt oss gå tillbaka till den proposition som Kalle Larsson nu vid ett flertal tillfällen har hänvisat till, det vill säga 2005/06:6 som är den proposition som låg till grund för riksdagens beslut på de här punkterna, så ska jag citera ur den för kammarens protokoll och alla som lyssnar. Här står nämligen klart och tydligt att "om en person i hemlandet har levt på ett sätt som minimerat risken för förföljelse, t.ex. genom att dölja sin sexuella läggning, kan denna omständighet ha betydelse vid riskbedömningen. Det hindrar dock inte att den enskilde, på grund av sin sexuella läggning, skall anses tillhöra en viss samhällsgrupp och det får aldrig krävas" - notera detta: får aldrig krävas - "att personen i fråga skall göra avkall på en sådan grundläggande egenskap vid ett återvändande. Riskbedömningen måste göras med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet och de närmare gränsdragningarna för prövningen i detta avseende av asylskäl som rör förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning får överlämnas åt rättstillämpningen att göra" - klart som korvspad! Här är begränsningarna för den politiska makten. Det handlar inte om byråkrati, Kalle Larsson; det handlar om grundläggande principer för hur vi vill att asylrätten ska tillämpas. Vill vi att det ska vara politiker som sitter bakom stängda dörrar i slutna rum och fattar beslut om människors rätt att få stanna eller inte? Eller vill vi ha en ordning där det är våra rättsliga instanser som på grundval av lagar och förordningar, och i slutändan också en utvecklad praxis, fattar beslut i dessa ärenden? Jag och regeringen anser att det är den senare vägen vi ska välja. Jag måste dock säga, efter att ha lyssnat lite på Kalle Larsson, att jag ibland undrar om han inte lutar åt att det ändå vore bra om vi gick tillbaka till den förra ordningen där man hade möjlighet att påverka saker och ting i de enskilda fallen. Jag tycker att det vore olyckligt om vi såg en sådan utveckling.

Dokument

den 12 oktober

Interpellation

2006/07:15 Avvisning av homosexuella asylsökande

av Kalle Larsson (v)

till statsrådet Tobias Billström (m)

Den 22 september 2006 avslog Migrationsdomstolen i Stockholm en asylansökan från en homosexuell man från Iran. Mannen har i sin överklagan av Migrationsverkets avvisningsbeslut och i migrationsdomstolen uppgett att han våldtagits, misshandlats och frihetsberövats i hemlandet och att han på grund av sin sexuella läggning riskerar dödsstraff om han återvänder.

Migrationsdomstolen hänvisar i sitt avslagsbeslut till en rapport från Utrikesdepartementet om situationen för mänskliga rättigheter i Iran från 2005. I rapporten erkänns att homosexuella visserligen riskerar grymma straff för homosexuella handlingar. För män gäller dödsstraff vid penetration och piskning för annan form av sexuell handling. För könsumgänge mellan kvinnor utdöms hundra piskrapp för vardera parten.

Men samtidigt kan man enligt rapporten inte säga att de iranska myndigheterna aktivt förföljer homosexuella. De flesta homosexuella i Iran kan undgå fara om de lever ”diskret och tillbakadraget”, som det skrivs i rapporten. HBT-personer från Iran avvisas alltså från Sverige med argumentet att det inte finns några allvarliga problem med att leva som homosexuell i Iran så länge man inte öppet manifesterar sin sexuella läggning. Denna motivering har legat till grund för flera beslut av regeringen.

Riksdagen har dock i socialförsäkringsutskottets betänkande (2005/06:SfU4) uttalat: ”Det hindrar dock inte att den enskilde, på grund av sin sexuella läggning, skall anses tillhöra en viss samhällsgrupp och det får aldrig krävas att personen i fråga skall göra avkall på en sådan grundläggande egenskap vid ett återvändande.”

Utskottet uttalar vidare: ”Enligt utskottets mening kan det aldrig komma i fråga att avvisa t.ex. en homosexuell person till hemlandet om han eller hon riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning. Huruvida ett döljande av den sexuella läggningen utesluter risken för förföljelse torde vara en mycket grannlaga uppgift att bedöma. Beträffande den som dolt sin läggning såväl i hemlandet som i Sverige, och uppgett det riktiga förhållandet endast för migrationsmyndigheterna, är sannolikt risken för förföljelse på denna grund minimal. Men för den som levt helt öppet som homosexuell i Sverige även utan uppmärksamhet i svenska massmedier är risken förmodligen betydligt större. Redan det förhållandet att personen levt öppet som homosexuell i Sverige torde kunna innebära en risk för avslöjande och därmed förföljelse i hemlandet, t.ex. om det finns personer som av någon anledning vill skada honom eller henne. Dessutom anser utskottet att det inte är rimligt att kräva att en person som levt öppet i Sverige som homosexuell i fortsättningen skall dölja sin sexuella läggning för att undgå förföljelse i hemlandet.” Riksdagens mening verkar inte ha fått genomslag i Migrationsverkets och Migrationsdomstolens bedömningar.

Migrationsdomstolen i Stockholm anser att det inte finns något generellt skyddsbehov för homosexuella iranier och inte heller någon konkret och individuell risk för mannen att återvända.

Förra sommaren stoppade Sverige tillfälligt avvisningar av homosexuella till Iran efter uppgifter om att två homosexuella tonåringar hängts. Pojkarna avrättades på grund av att de haft sex med varandra och för att de druckit alkohol. En av de två männen var under 18 år och avrättningen skedde offentligt. Enligt uppgift har de två unga männen suttit fängslade i 14 månader före avrättningen och där fått utstå svåra spöstraff med 228 piskrapp. Genom Migrationsdomstolens beslut har detta avvisningsstop för homosexuella från Iran nu brutits.

Att Sverige avvisar personer till ett land där han eller hon riskerar dödsstraff på grund av sin sexuella läggning är skamligt och även ett brott mot de konventioner som Sverige undertecknat om att inte återsända människor till länder där de riskerar dödsstraff, tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling. FN:s särskilda rapportör för summariska avrättningar, Philip Alston, har rapporterat om risken för dödsstraff för homosexuella i Iran. Motsvarande har rapporterats från internationella organisationer som UNHCR och Amnesty International. Bland annat har Amnesty rapporterat om risken för hemliga avrättningar av homosexuella och om att man använder sig av annan brottsrubricering för att göra sig av med homosexuella.

Enligt den svenska utlänningslagen har varje utlänning som ”på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse” i sitt hemland rätt till skydd i Sverige.

Eftersom det är klarlagt att människor kan avrättas på grund av sin sexuella läggning i Iran bör asylsökande homosexuella iraniers fruktan anses vara välgrundad så länge paragrafen om dödsstraff finns kvar i den iranska strafflagen.

Att som Migrationsdomstolen i Stockholm, liksom den svenska regeringen fram till avvisningsstoppet 2005, hävda att enbart de homosexuella iranier som ”öppet har manifesterat sin sexuella läggning” ska ha rätt till fristad har haft till följd att de personer som helt enkelt inte har kommit ut i rikstäckande medier har blivit avvisade.

Mot bakgrund av ovanstående vill jag fråga statsrådet Tobias Billström:

1.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sverige ska efterleva de åtaganden man förbundit sig till genom internationella överenskommelser om skydd undan dödsstraff, tortyr och annan omänsklig eller förnedrande behandling?

2.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att det inte ska vara upp till journalister att avgöra homosexuella asylsökandes öde i stället för en rättssäker prövning av svenska myndigheter?

3.   Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att riksdagens uttalande i socialförsäkringsutskottets betänkande 2005/06:SfU4 enligt ovan ska få genomslag?