Avfallsförbränningsskatt, avfallsdirektiv och materialåtervinning

Herr talman! Christin Hagberg har frågat mig hur jag ser på avskaffandet av avfallsförbränningsskatten utifrån det nya avfallsdirektivet. Hon har också frågat om jag är redo att genom beskattning motverka förbränning av avfall till förmån för materialåtervinning. Beslut om att avskaffa skatten på avfallsförbränning fattades hösten 2009. Det har visat sig att skatten inte har haft någon effekt på mängden hushållsavfall eller på graden av materialåtervinning. Skatten har inte bidragit till att uppfylla avfallshierarkins målsättning att öka materialåtervinningen framför energiåtervinning. Jag anser därför att ett avskaffande av skatten inte motverkar möjligheterna att uppfylla kraven i ramdirektivet för avfall. Skatt på förbränning av avfall infördes efter förslag av en särskild utredning. Den dåvarande regeringen fann att den föreslagna utformningen av skatten inte skulle fungera i praktiken. Skatten kom därför att utformas delvis annorlunda än vad som föreslagits av utredningen. Skatten infördes den 1 juli 2006. I den dåvarande regeringens proposition om införandet av skatten angavs att regelverket skulle utvärderas efter införandet. Den nuvarande regeringen tillsatte därför en särskild utredare med uppgift att förutsättningslöst diskutera skatten. Utredningen fann att skatten inte styrde mot de mål som motiverat dess införande och föreslog att skatten skulle slopas utan att ersättas med någon annan skatt eller något annat styrmedel. Regeringen följde utredningens förslag och föreslog hösten 2009 att skatten på förbränning av avfall ska avskaffas från och med den 1 oktober 2010. Riksdagen har beslutat i enlighet med förslaget. Dagens förutsättningar är likartade dem som gällde vid utvärderingen av skatten. Jag ser därför ingen anledning att återigen utreda frågan om att införa en skatt för att gynna materialåtervinning framför avfallsförbränning. Om det längre fram visar sig finnas behov av en skatt eller ett ekonomiskt styrmedel för att främja materialåtervinning framför andra former av avfallsbehandling får frågan behandlas i det läget.

Herr talman! Sverige har i alla år legat långt framme när det gäller att åtgärda miljörelaterade frågor och problem. Avfallet eller kretsloppet är ett sådant exempel. Det är en viktig del i samhällets infrastruktur. Det är av allmänt intresse. Det berör alla. Det handlar också om en samhällsservice som det är oerhört viktigt att vi kan lösa på ett bra sätt. Det handlar också om resursanvändning. När vi antog miljömålen slog vi fast att vi ska lösa de stora miljöproblemen inom en generation. Jag skulle kunna hänvisa till det som finansministern sade i den förra debatten, nämligen att vi har betalat av på vår skuld i finanserna, det vill säga de låneskulder som staten har. Däremot har vi ju mycket kvar att betala av på gamla miljösynder. En av dem är avfallshierarkin eller kretsloppsfrågan. När det gäller avfall och kretslopp är vi en bit på väg. Avfallshierarkin styr och vi måste jobba med de här frågorna. Först och främst ska vi minska vårt användande av så kallat jungfruligt material, som de säger i branschen, det vill säga ta ut nya resurser ur Moder Jord. Därefter ska vi återanvända, sedan återvinna och därefter förbränna. Längst ned finns deponering. När det gäller detta har vi kommit långt, i varje fall på hushållssidan, där endast 4 procent i dag läggs på deponi. Finansministern har i sitt svar redogjort för turerna kring avfallsförbränningsskatten, och den är numera avskaffad. Han hänvisar till den utredning som gjordes innan den togs bort. Man får intrycket att alla tyckte att den inte hade avsedd effekt. Jag tror att det var en förhastad slutsats. Till exempel återvinningsindustrierna menade att man borde förbättra den i stället för att ta bort den för att kunna fortsätta utveckla denna typ av företag. Men nu har den borgerliga majoriteten beslutat att den ska bort, och där står vi nu. Av allt hushållsavfall går nästan 50 procent till förbränning, medan ca 35 procent går till materialåtervinning. Jag menar att borttagandet av avfallsförbränningsskatten inte har gynnat en ökning av materialåtervinningen. Dessutom hade jag en liten förhoppning, när man nu bestämt sig för att ta bort skatten, att man i miljömålspropositionen skulle komma med en del skarpa förslag som kompenserar och för frågan om ett bättre uppfyllande av avfallshierarkin och miljömålen framåt. Men icke sade Nicke. Enligt propositionen kommer detta mål - att avfallsmängden ska minska - bara delvis att uppnås medan det i andra delar bedöms som mycket svårt att nå även om ytterligare åtgärder vidtas. Därför undrar jag vilka nya åtgärder man kommer att föreslå. Jag fortsätter att läsa - tittar i andra propositioner, kollar på regeringens hemsida etcetera - men jag hittar inga nya åtgärder. Man har inga förslag om hur man tänker gå vidare i denna så viktiga fråga. Då blir min fråga till finansministern: Hade det inte varit bättre ur miljösynpunkt att hitta andra åtgärder som har en bättre effekt på uppsatta mål innan man tog bort avfallsförbränningsskatten?

Herr talman! Låt mig välkomna Christin Hagbergs interpellation. Skatter är ett kraftfullt styrinstrument. Lägger man en tung skatt på alkohol, tobak eller arbete har det en effekt på människors beteende. Samma sak gäller naturligtvis på miljöområdet. Därför är det alltid välkommet att vi försöker hitta skatter där de styrande effekterna går i den riktning som vi önskar: koldioxidskatter eller avfallsskatter. Därför välkomnar jag diskussionen utifrån denna utgångspunkt. Det är naturligtvis bra att föra en diskussion om vi skulle kunna utforma en avfallsförbränningsskatt. Brasutredningen kom med ett förslag som i praktiken inte gick att genomföra av rent fundamentala skäl. Vi har egentligen inte någon alldeles god koll på vad det är för avfall vi får in. Det enda sättet att ta reda på det är att göra en grundlig plockanalys. Det är kostsamt. Det som är specifikt med skattelagstiftning, som jag tror att man måste ha respekt för, är att den som lämnar uppgifterna gör det under straffansvar. Lämnar man felaktiga uppgifter i skattefrågor begår man en brottslig handling. Det är faktiskt det enda området i den svenska lagstiftningen där det är så. På andra områden när det gäller brottsutredningar är man aldrig skyldig att lämna korrekta uppgifter. Eftersom man då inte kan hantera skatten på det sätt som Brasutredningen föreslog valde man att göra en schablonisering av avfallsskatten. Det var på detta sätt den kom att utformas. Schabloniseringen gjorde att den inte hade någon som helst styrande effekt. Den enda effekten var att vi så att säga fick mer transporter mellan kraftvärmeverk kontra andra sådana verk. I grunden finns här ett problem som man inte kan komma ifrån. Så länge vi inte har någon plockanalys och inte kan styra med skatten mellan de olika materialen som återlämnas har vi inte en fungerande modell. Där har det inte hänt någonting. Vi har inte kommit förbi det på något sätt, utan den grundläggande svårigheten föreligger. Givet att vi då har en skyldighet för den skattskyldige på det sätt som den tidigare regeringen erkände hamnade vi i en sits där standardisering var den enda lösningen. Därmed blev avfallsskatten icke-styrande. Jag är övertygad om att det faktum att vi finansierade avfallsskattens avskaffande med en höjning av koldioxidskatten gjorde att det gav en nettomiljövinst. Den ena skatten hade ingen effekt, och det är alldeles tydligt att koldioxidskatten har det. Det har inte heller skett någon förändring på EU-nivå som ändrar dessa förhållanden. Det finns ett förslag från EU som är ute på remiss. Det finns alltså ännu inte vare sig någon rådsbehandling eller arbetsgruppsbehandling av detta som är avslutad. Beslutsläget är i det avseendet exakt detsamma som vi hade efter Askautredningen. Vi har alltså inte funnit något sätt att utforma en effektiv beskattning av avfallsförbränning. Skulle vi hitta ett sådant får frågan naturligtvis prövas på nytt. Jag delar Christin Hagbergs utgångspunkt att en bra och styrande miljöskatt som verkligen styr på ett sådant sätt att vi underlättar materialåtervinning och minskar förbränning och utsläpp är positiv. Men vi är inte i den situationen att vi har ett sådant alternativ. Om man kan hitta ett sådant är jag naturligtvis beredd att förnya diskussionen. Men där är vi inte.

Herr talman! Jag ska börja med kompensationen för höjningen av koldioxidskatten. Sanningen är att man först sänkte koldioxidskatten för att sedan höja den med samma ettöring så att vi nu har samma koldioxidskatt som vi hade tidigare. Beslutet fattades före jul och trädde i kraft den 1 januari. Det är sanningen kring den frågan. Det är en teknisk lösning som man har valt. Men sanningen är att ingen höjning av koldioxidskatten har skett generellt. Jag är mycket medveten om att skatter ska användas som styrinstrument. Det har varit problematiken när det gäller avfallsförbränningsskatten. Jag har inte hävdat att det var en bra skatt. Men jag tycker ändå att kretsloppsfrågorna när det gäller att kunna sortera, ansluta sig till avfallshierarkin, återanvända och återvinna ska gå före förbränningen. Det tycker jag är viktigt. Förbränningen ökar för varje år av hushållsavfall, vilket jag ser som ett problem. Jag vet att inte alla delar min uppfattning. Men jag ser det som ett problem. Vår generation har ändå möjlighet att lämna över till nästa generation utan att ha använt för mycket resurser. Vi kan dela med oss till kommande generationer. Den förra kretsloppspropositionen lades fram och antogs 2003, det vill säga för snart sju år sedan. Det är anmärkningsvärt att den nuvarande regeringen har suttit vid makten i fyra år, men den har inte lagt fram ett enda förslag när det gäller kretsloppsfrågan eller avfallsfrågan. Jag vet att det inte är en fråga som faller under Finansdepartementet. Men jag utgår från att ni pratar med varandra och att ni diskuterar denna fråga, till exempel i samband med att avfallsförbränningsskatten togs bort. Det är naturligtvis en komplicerad fråga. Den påverkar alla. Detta är svårt. Hur mycket ska man sortera, vad ska man sortera, hur ska man kontrollera och så vidare? Det är en viktig fråga för att vi ska kunna lämna över ett samhälle som i alla fall har löst de stora miljöfrågorna. Jag hade hoppats att jag skulle få ett bättre svar från finansministern. Hans parti gick för en tid sedan ut med att man nu var de gröna Moderaterna. Då borde man kanske fundera lite grann kring dessa frågor också. Jag kan efter finansministerns inlägg konstatera följande: Miljömålen handlar inte längre om vad naturen tål utan om vad Moderaterna förmår.

Herr talman! Jag har egentligen inga andra utgångspunkter i denna diskussion än vad Christin Hagberg har. Det som är komplikationen här är att den skatt som vi hade på grund av den schabloniserade utformningen hade som främsta effekt att skattepliktigt hushållsavfall transporterades till kraftvärmeanläggningar, medan icke skattepliktigt avfall kördes till värmeproduktion. Det blev alltså ökade utsläpp på grund av ökade transporter men ingen styreffekt på materialåtervinningen. Detta är svårigheten. Jag vill inte på något sätt antyda att den förra regeringen valde den schabloniserade metoden därför att man inte delade Christin Hagbergs och mina utgångspunkter när det gäller att öka materialåtervinningen. Jag tror helt enkelt att när man vägde detta behov mot den grundläggande svårigheten att en skattelagstiftning med straffrättslig verkan förutsätter att folk ger korrekta uppgifter kunde man inte finna en bra kombination av detta. Att ha en bred plockanalys hade helt enkelt inte fungerat med rimliga kostnader. Vi vet att det finns svårigheter på de här områdena. När vi har viktbaserade hushållsavgifter ser vi att mängden sopor som lämnas in minskar kraftigt, men det förefaller mest bero på att man hanterar soporna i annan ordning - lägger dem i hyresfastigheter, dumpar dem eller bränner dem i annan ordning. Det är ingen vinst med det. Vi är ett stort land, och vårt system bygger mer - det vet vi som bor på landet - på att människor känner förtroende för och har en vilja att följa lagarna än på att det de facto finns en kontroll. Jag delar alltså Christin Hagbergs utgångspunkt. Skulle man hitta ett sätt att utforma en avfallsförbränningsskatt som var effektivt styrande mot avfallshierarkin och förenlig med våra grundläggande rättssäkerhetskrav på en skattelagstiftning vore det naturligtvis en fråga man ska ha beredskap att pröva. Varje skatt som ger oss en skatteintäkt och motverkar ett för samhället oönskat beteende är någonting vi bör pröva och överväga. Vi är inte där ännu. Jag kan bara beklaga att vi inte har hittat en utformning för detta. Experterna i såväl Brasutredningen som Askautredningen har ju landat i att den gamla skatten var så långt man kom, och tyvärr hade den inte den styreffekt man önskade.

Herr talman! Avfallsförbränningsskatten hade ju inte bara till syfte att öka sorteringen utan också att jämställa avfallsförbränning med andra värmeverk och så vidare. Avfallsförbränningsanläggningarna fick då en mindre skatt, precis som de naturligtvis får nu igen. Sedan blir jag lite förvånad, även om man lite raljerande kan uttrycka sig så, när finansministern talar om medborgarnas sorteringsvilja. Jag upplever nog att man försöker och gör så mycket man kan. I alla system, det må handla om skattesystem eller om att sortera sopor, finns det alltid någon som inte vill följa de regler och lagar som gäller. Det kommer vi nog aldrig ifrån, vare sig det gäller avfall eller någonting annat. Jag som har jobbat med dessa frågor i ganska många år upplever dels att sorteringsviljan är stor, dels att människor blir duktigare och duktigare. Man behöver inte gå längre än till sig själv; det är ingen lätt fråga var man ska lägga olika saker. Men det är framför allt när jag träffar dem som jobbar med den här typen av frågor som jag märker att mycket har hänt sedan 2003. Det kan handla om nystartad verksamhet för att återanvända eller återvinna gamla sopor eller om att ta fram system för att hantera matavfall. Här har det hänt otroligt mycket. Därför menar jag att när man nu väljer att ta bort skatten, vilket jag kan förstå argumentationen för, borde man ha kommit med nya förslag som för frågan framåt. Det har man inte gjort.

Herr talman! Grundproblemet med den gamla avfallsskatten var som sagt att dess effekter inte var de önskade. Det gällde dels att man transporterade skattepliktigt hushållsavfall till kraftvärmeanläggningar, dels att skatten hade en utformning så att hushållens träavfall skattades utan hänsyn till att det i praktiken är ett biobränsle. Detta var två oönskade effekter - det tror jag att även Christin Hagberg erkänner - som gjorde att det fanns skäl att ta bort skatten. Jag vill verkligen inte raljera över hushållens sopsortering. Att sortera sopor tror jag att vi alla ägnar oss åt i olika avseenden. Dock är det så att när man infört viktbaserade system har avfallet minskat med ungefär 20 procent utan att vi riktigt kan se vart detta avfall har tagit vägen. Ibland talar man därför om så kallad sopturism. Det finns en risk att människor helt enkelt lägger avfallet på fel ställen. Vi avstår inte gärna från skatteintäkter i onödan. Varje krona som staten kan få in utan att åsamka samhället skada är naturligtvis av stort värde. Hade vi hittat ett alternativt sätt att ta in denna skatt som hade gett rätt styreffekter hade vi naturligtvis varit beredda att gå vidare och pröva en sådan möjlighet. Vår bedömning är att vi inte har hittat en sådan. Vad jag sett i diskussionen har inte heller några experter eller andra lanserat en sådan modell. Kan man se att en sådan är på väg får man naturligtvis pröva detta på nytt. Jag välkomnar den här diskussionen. Vi ska ha en bra diskussion om hur vi hittar bra skatter som med rätt styreffekter gör att vi kan finansiera våra offentliga åtaganden.