attityder inom rättsväsendet

Herr talman! Ragnwi Marcelind har frågat mig vad jag avser att göra för att kvinnor som blivit ut- satta för våldtäkt inte kränks av rättssystemet. Hon har också frågat mig vad jag avser att göra för att förstärka rättsläget så att utnyttjande av en redlös kvinna ska kunna bedömas som våldtäkt och inte som ett mindre allvarligt brott. Hon har vidare frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att ändra lagstift- ningen så att lagens utgångspunkt blir att det är straffbart att ha sex med en kvinna mot hennes vilja. Slutligen har hon frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tydliggöra att hänsyn ska tas till våld- täktsmännens vanor och beteenden. Annika Qarlsson har frågat mig vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att kunskapen hos personer som arbetar med sexualbrott fördjupas ytterligare. Hon har också frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att berörda yrkeskategoriers utbildning tar upp frågan om att alla medborgare ska mötas på ett rättssäkert och jämlikt sätt. Slutligen har hon frågat vilka åtgärder jag är beredd att vidta för att tillse att fler anmälningar resulterar i åtal. Dessa frågor berör samma ämne, och jag har där- för valt att besvara dem i ett sammanhang. Låt mig inledningsvis säga att sexualbrott och våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem. Arbetet med att bekämpa denna brottslighet är en prioriterad fråga för mig och regeringen. Inom Regeringskansliet arbetar vi intensivt med Sexualbrottskommitténs betänkande och förslag till ny lagstiftning. Förslaget från Sexualbrottskommittén fick ett blandat mottagande av remissinstanserna. Kritiken är i flera avseenden så allvarlig att kommit- téns förslag kräver omfattande och grundlig omarbet- ning och analys. Bland annat har hård kritik riktats mot utformningen av lagtexten, gränsdragningen mellan olika paragrafer och brottsrubriceringar. Detta måste beaktas innan förslaget läggs fram. Kommittén har övervägt men stannat för att inte föreslå att våld- täktsbrottet ska baseras endast på ett bristande sam- tycke. I princip samtliga remissinstanser delar kom- mitténs uppfattning i den delen. Min utgångspunkt för det fortsatta lagstiftningsar- betet är att ytterligare lyfta fram och sätta fokus på den sexuella integriteten och den sexuella självbe- stämmanderätten. Frågan om gränsdragningen mellan våldtäkt och övriga sexualbrott är central i beredning- en. Redan nu kan sägas att det i framtiden inte bör ställas samma krav på våld eller hot som i dag för att en gärning ska bedömas som våldtäkt. Utan att före- gripa resultatet av den fortsatta beredningen kan jag säga att våldtäktsbegreppet kommer att utvidgas. Mycket talar för att de flesta av de gärningar som i dag bedöms som sexuellt utnyttjande bör föras in under våldtäktsansvaret. Som jag har framhållit tidi- gare är målsättningen att regeringens förslag ska presenteras före årsskiftet. Herr talman! Det är en självklarhet att den som anmäler ett sexualbrott ska bemötas med respekt av polis, åklagare och domstolar. En kvinna som blivit utsatt för sexuella övergrepp befinner sig i en mycket svår situation. Detta måste alla medverkande i rättsprocessen vara medvetna om, och agera därefter. Inom polisen har man på regeringens uppdrag bland annat utarbetat en handlingsplan för brottsof- ferarbetet. I denna framgår exempelvis att polismyn- digheterna måste se till att personalen har grundläg- gande kunskaper om brottsoffrens särskilda behov och om hur ett brottsoffer, till exempel en kvinna som blivit utsatt för ett sexualbrott, kan reagera vid mötet med polisen. Motsvarande handlingsplaner har även utarbetats av Riksåklagaren och Domstolsverket. I handlingsplanerna ingår bland annat utbildning i brottsofferfrågor för personalen, samverkan med ideella organisationer samt kvalitetssäkring av arbetet på brottsofferområdet. Inom åklagarväsendet finns det ett antal specia- liståklagare som är särskilt utbildade för att handläg- ga ärenden som rör våld mot kvinnor. Också här har man vidtagit åtgärder för att öka förståelsen för brottsoffrens situation och för att förbättra stödet till dem som utsatts för brott. När ett ärende lett till åtal och rättegång är det en självklarhet att den som förhörs ska bemötas med respekt, och att förhöret ska bedrivas under värdiga former. Det gäller självfallet såväl målsägande som vittnen och tilltalade. Domstolen har en skyldighet att se till att inget onödigt dras in i målet. Rätten ska vid förhör avvisa frågor som uppenbart inte hör till saken eller som är förvirrande eller på annat sätt otillbörli- ga. Exempelvis har uppgifter om kvinnans beteende före det händelseförlopp som åtalet avser, eller om hennes tidigare sexuella erfarenheter, i princip aldrig någon betydelse för målet. Att tillmäta sådana upp- gifter relevans kan många gånger vara ett uttryck för ett synsätt som inte hör hemma i ett jämställt sam- hälle. Uppgifter som inte har betydelse för målet bör heller inte redovisas i domen. Det är naturligtvis viktigt att domstolarna är uppmärksamma på detta. Inom domstolsväsendet pågår sedan flera år ett arbete med jämställdhetsfrågor som är inriktat på bland annat attityder och förhållningssätt. Som ett led i arbetet har jämställdhetsfrågor tagits upp i ett stort antal utbildningar som Domstolsverket har anordnat. Målet är nu att jämställdhetsfrågor ska genomsyra all utbildning på ett naturligt sätt. Under år 2003 kom- mer även en utbildning med inriktning på jämställd- het och kvinnorelaterat våld att påbörjas. Frågor om hur brottsoffer bemöts i sina kontakter med rättsväsendet har varit i fokus för regeringens arbete under senare år. Brister när det gäller bemö- tandet av brottsoffer är dock svåra att komma åt ge- nom lagstiftning. Vad som måste komma till stånd är främst en attitydförändring hos dem som i sitt dagliga arbete möter brottsoffer. Det är oerhört viktigt att poliser, åklagare, domare och andra inom rättsväsen- det har kunskap om och förståelse för hur sårbar en person är efter att ha blivit utsatt för en kränkande handling. Det pågår alltså ett omfattande arbete inom hela rättsväsendet för att förbättra stödet till brottsoffren och öka förståelsen för kvinnor som utsatts för ett sexualbrott. Jag kommer att följa utvecklingen noga i dessa frågor och är beredd att vidta ytterligare åtgär- der om det visar sig vara nödvändigt.

Herr talman! Efter att ha lämnat in den här inter- pellationen blev datum för besvarande först satt till den 12 maj. Jag hade inte möjlighet att debattera den dagen. Men samma dag kom det en avhandling i juridik från Stockholms universitet och ytterligare en rapport där man tittat igenom sådana här domar. Det gjorde att det här blev ett ännu aktuellare område och att vi fick ytterligare aktuell statistik. Det är många som har följt just den här typen av domar. Man kan se att det i samhället i stort i dag finns en attityd bland både killar och tjejer som av Katarina Wennstam beskrivits som ganska rubbad. Man ställer helt orimliga krav på hur tjejer ska vara och bete sig. Vidare handlar det om vad man förvän- tar sig. Detta är en del av frågan och allvarligt nog. Men allra allvarligast är det när rättsväsendet konfirmerar detta och säger att det är okej att lägga över ansvaret på kvinnorna. Vårt rättsamhälle bygger ju på fyra delar: lagstift- ningen, det verkställande, det dömande och det kon- trollerande. Det kontrollerande har under de senaste veckorna gjort en väldigt stor insats och följt de här frågorna. När vi talar om den lagstiftande församlingen handlar det om den nya lag som sedan lång tid är aviserad. Självklart ska vi se till att lagen, när den väl kommer, blir en bra lag. Men man kan känna att det går lite långsamt. Det skulle vara lite intressant att höra något om tidsplanen. Var ligger detta tidsmässigt - var hamnar man? För att gå in på det som kanske känns som allra allvarligast så handlar det om domstolsväsendet och rättssäkerheten. Som försvarsadvokat har du i uppgift att företräda en person och ska då ha frihet att ha vidlyftiga ramar. Däremot är det upp till domare att också säga ifrån när de här gränserna har överträtts och att inte acceptera felaktiga frågor - frågor som inte har med saken att göra. Därför skulle det vara intressant att fundera kring nuvarande lagstiftning. Är det när det gäller den lag- stiftning som i dag gäller relevant att det förhörs om offrets klädsel, dryckesvanor eller sexualvanor och att det ingår i domslut?

Herr talman! Jag kan inte låta bli att uttrycka min frustration över att det ska vara så svårt att komma till skott med en lagstiftning som berör så många brottsoffer. Nuvarande lagstiftning, som slår så snett och enbart till mannens fördel vid våldtäkt, måste förändras. Jag har hört justitieministern i olika intervjuer sä- ga att det måste få ta tid så att det blir en bra lagstift- ning. Jo, det låter jättebra. Men vi vet båda två att det i andra sammanhang när det funnits en stark vilja har gått väldigt fort att både ändra och komma med nya lagförslag. Det är också svårt att förstå varför "bristande samtycke" inte ska leda till strängare straff. Ett nej borde väl ändå vara ett nej. Däremot ska det vara förbjudet att ha sex med våld eller hot. Men i övrigt förutsätts helt sonika att kvinnan vill ha samlag, även om samlaget genomförs i de mest bisarra situationer och kvinnan dessutom säger att hon har blivit utnytt- jad. Vad händer? Ja, precis som tidigare interpellant här tog upp kräver domstolen att kvinnan ska bevisa motsatsen. I Aftonbladet i går kunde vi läsa om Mia, som säger att hon inte "orkar en ny rättegång". Mia våldtogs av två män, och vi kan se här vilka frågor som ställdes till henne under rättegången, i domstolen: "Har du haft sex tidigare?" "Hur gammal är din kille?" "Hur ofta har du haft sex?" "Vad umgås du med för killar?" Det är bara i sexualmål som offret utfrågas om sitt förflutna. Man frågar absolut inte gärningsmannen om någonting. I domen kan man dessutom tydligt avläsa att Mia har fått frågor om hur ofta hon haft samlag. Domen visar också tydligt att rätten tycker att Mias bakgrund har varit avgörande för hur målet ska utfalla. Det här är inte det enda fallet. Gång på gång har vi på tidningarnas löpsedlar tvingats läsa om hur rättssystemet har svikit kvinnor som blivit utnyttjade. Senast var det fem män som hade förgripit sig på en kvinna. De blev frikända efter en rättegång, där sveket bara fortsatte, vilket tangerar det som Annika Qarlsson har tagit upp. Mia sade så här efter rätte- gången: Jag kände mig så smutsig. Då måste jag ställa frågan till Bodström: Om det är en prioriterad fråga, varför ska det behöva ta så lång tid? Fram till årsskiftet, det är alltså över ett halvår, hinner ytterligare en mängd unga flickor och kvinnor råka ut för att bli kränkta av både män och domstolar. Dessutom känner dessa kvinnor redan i dag oerhört svikna av hela rättssystemet. I svaret säger Thomas Bodström att förslaget för- modligen inte kommer att innebära att våldtäktsbe- greppet enbart ska baseras på samtycke, detta med anledning av att kommittén hamnat på den stånd- punkten tillika med flera remissinstanser. Vad jag inte förstår är hur lagen ska bli tydligare, om det ska sättas fokus på den sexuella integriteten och den sexuella självbestämmanderätten men inte baseras på sam- tycke. Kommer kvinnor då i framtiden att få sina vanor och beteenden beskrivna fortsättningsvis i rättegången? Kommer den här lagen att bli tillräckligt tydlig? Det skulle jag vilja ha svar på från justitiemi- nistern.

Herr talman! Jag tackar justitieministern för ett bra svar på interpellationen som bådar gott om det händer någonting innan årsskiftet. Det finns en väldigt gammaldags syn på flickor och kvinnor inom rättsväsendet där en flicka nästan ska bete sig som ett helgon och klä sig som en nunna för att kunna bli tagen på allvar. Det är oerhört all- varligt, och det tror jag att vi är överens om. Det har spritts ett upprop på Internet om just våldtäktsmålen där människor är väldigt upprörda över det som har hänt. Man har uppmärksammat oss politiker på att vi måste göra någonting och att det måste ske ganska snabbt just i förhållande till våldtäkt. Som både Ragnwi Marcelind och Annika Qarlsson mycket riktigt har sagt blir de här kvinnorna tredubbelt traumatiserade i och med rättegångsprocessen. Det är någonting som jag inte heller förstås kan acceptera. En åklagare i Trelleborg har beskrivit det så här. Hon säger: Under rättegången blev det flickan som hamnade på de anklagades bänk när männens för- svarsadvokater frågade ut henne om rykten som gick i den lilla staden. Tänk att vara 15 år och axla hela systemet, ett rättssystem som hon trott på ända tills nu. Nej, det här är någonting som är mycket skräm- mande. Jag håller med om det som professor Made- leine Leijonhufvud har sagt, att man måste flytta fokus till männen och fråga dem: Brukar du ha växel- vis vaginala och orala samlag med 14-åringar som du inte känner? Det är den typ av problematiseringar som måste göras för att få fokus på rätt saker. Jag hoppas att den aviserade förändringen i lag- stiftningen nu kommer på det sätt som vi alla vill se innan årsskiftet.

Herr talman! Vi kan lätt konstatera att vi på många sätt lever i ett sjukt översexualiserat samhälle som leder till att sjuka män tar sig skrämmande fri- heter och begår mycket grova brott mot och kränker människor på det värsta sätt. Utmaningen är då att rättssamhället ska se till att det som blivit fel på något sätt kan göras rätt. Tyvärr har vi nu sett avhandlingar och avhandlingar och exempel på exempel hur offren förnedras om och om igen, hur helt irrelevanta fakta tas in, tycker jag, på ett sätt som är direkt provoce- rande när man skriver bland annat domskäl. Vanligt- vis brukar det vara så i våra domstolar att när en per- son har utnyttjat någon annans trevliga beteende på ett ganska groteskt och vidrigt sätt ses det som ett förråande omständighet när det gäller andra personer, kanske framför allt unga kvinnor. Det är verkligen skrämmande att det är en sådan skillnad i dag. Vi har fått höra att regeringen har kommit loss. Man avser att ganska snart komma med ganska tydli- ga lagförslag som vi alla här inne förutsätter håller det justitieministern lovar, att det blir ett stopp för dessa konstiga anspelningar, konstiga frågor och konstiga domslut sedan, för att inte tala om ännu märkligare domskäl. Men vi kommer inte riktigt åt attityderna. Sverige har en internationellt sett mycket bra, självständig och stark domarkår, och det ska vi vara tacksamma för. Ett problem blir dock att man tror att den kåren kan- ske inte präglas av vissa värderingar, som hör till en annan tid då samhället såg helt annorlunda ut. Jag tror att det kan vara så. Jag tycker att justitieministerns svar ändå är lite vagt på hur regeringen fokuserar detta och hur myndigheterna - jag tänker då framför allt på Domstolsverket - ska gå vidare. Jag efterlyser att man är tydligare i sina regle- ringsbrev på att domstolarna ska göra riktade och mer konkreta utbildningsinsatser även för de domare som har några år på nacken och som kanske inte har fått ta del av den nya utbildning som finns. Redan i dag finns det bra utbildningsserier, även om inte alla går den utbildningen, vad gäller barnkonventionen och våld mot kvinnor. Jag skulle vilja se att regeringen var tydlig i sitt nästa regleringsbrev när man får chansen att tala om att det här är någonting som regeringen prioriterar. Det är bara genom utbildning och kunskap som dessa attityder kan förändras som man kanske inte kommer åt helt med lagstiftningen. Det är först då som brottsoffren får en tydlig bekräftelse över att fel var fel och att det inte finns något annat ansvar än hos den som har begått brottet.

Herr talman! Jag vill göra vissa förtydliganden. Det är två olika frågor, dels tillämpningen i dom- stolen, dels Sexualbrottskommitténs förslag. Det finns ingenting i Sexualbrottskommitténs förslag som handlar om vanor, klädsel och så vidare. Det är inte det som finns med i lagstiftningsarbetet. Däremot ska vi slå fast att det inte finns någonting i lagen som säger att man på något sätt ska tillmäta det någon betydelse. Det framgår också av förarbetena. Det är möjligt att det kan skärpas någon gång i framtiden, men vi ska redan nu slå fast att detta inte har någon som helst betydelse, det finns inget stöd i lagen. Ändå vet vi att sådana frågor ställs, och de ställs till kvinnor och aldrig till män. Vi vet det. Vad finns det för skydd? Ja, dels skydd i rätte- gångsbalken som säger att domaren ska avvisa sådana frågor, dels ett skydd på det sättet att man har rätt till målsägandebiträde i dessa frågor, och ett målsägan- debiträde kan uppmana målsäganden att inte svara på sådana frågor. Man har ingen skyldighet som målsä- gande, till skillnad från till exempel vittne, att svara på sådana frågor. Det finns advokatetiska regler om att inte ställa frågor som inte har relevans. Ändå vet vi och ser exempel på att detta fortsätter. Det finns alltså inget stöd i lagen. Det finns tvärt- om stöd i lagen för att sådana här frågor inte ska kunna ställas. Vad ska man göra? Jo, det är som sagt möjligt att vi i framtiden ändå måste se någon föränd- ring i lagen och skriva in det ännu skarpare än det nu finns i förarbetena. Men fram tills handlar det ytterst om en jämställdhetsfråga och om att få samtliga som dömer - många följer trots allt de regler och normer som gäller - att inte tillmäta det här någon betydelse. Det är därför som Domstolsverket har flera kurser och utbildningar i jämställdhetsfrågor så att sådant här ska försvinna. Det här är ingen ny företeelse, däremot har det uppmärksammats på ett sätt som det inte gjorts tidiga- re. Det får vi i så fall se som det enda positiva i den här saken. Jag ska så gå över till Sexualbrottskommitténs förslag. Det innehåller olika delar. Det mest centrala är det som har diskuterats under den senaste tiden, nämligen om man ska vända på perspektivet och se det från brottsoffrets synvinkel. Det tycker jag är utmärkt. Det ligger i förslaget. Man vänder nämligen på begreppen lite, och man utvidgar våldtäktsbegrep- pet till att gälla andra situationer än där det är fråga om våld, nämligen när det upplevs så. I det förslag som nu finns från Sexualbrottskommittén utvidgas sexualbrottsbegreppet till att gälla även när det varit sexuellt utnyttjande av berusade personer där det i dag, om en person blir fälld bedöms, som sexuellt utnyttjande. Så långt ska det utvidgas. Däremot gäller det inte sovande personer eller personer med funk- tionshinder. Då har remissinstanserna sagt bland annat - de har talat om fler olika saker, allt från terminologi till gränsdragning - varför dra gränsen där. Ska det vara lättare att försvara sig när man sover än när man är berusad? Jag ställer mig också frågande till varför man har gjort den gränsdragningen. Det vi nu arbetar med är att utvidga det ytterligare. Varför stanna just vid berusade? Varför i så fall inte fortsätta att se om man kan göra någonting så att det täcker ytterligare? Då har man vänt på begrepp och utgår från hur ett brottsoffer upplever det. När man vaknar och vet att någon har förgripit sig sexuellt på en upplever man det som att man har blivit våldtagen. Vi arbetar med det nu, men vi ska ha klart för oss att detta inte är Sexualbrottskommitténs förslag. Detta är inte beredningsunderlaget, och det gör att om vi ska nå det så krävs det omfattande omarbetning. Det är det som har gjort att det har blivit lite försenat, men jag hoppas och tror att vi ska kunna lägga fram ett förslag före årsskiftet med det här innehållet. Det innebär bland annat att det kanske inte behövs en ny remissrunda, men i varje fall någon form av hearing. Vi ska ju naturligtvis följa de demokratiska regler som behövs för att kunna ha bra kvalitet på våra lagar.

Herr talman! Det känns bra att höra att det egent- ligen skulle råda en annan ordning med nuvarande lagstiftning. Bekymret är hur man lyckas få till det. Det skulle vara intressant att höra hur omfattande utbildningen är. Hur lång tid och hur mycket utbild- ning får de som ytterligare skulle behöva lära sig att se strukturerna? I de rapporter som kom för ett par veckor sedan visade man också på lite andra bilder, som jag tyckte var allvarliga. Kvinnor känner sig otroligt kränkta av det här. Ja, det är ju självklart! säger man kanske. Men jag funderar på alla män; de måste ju också känna sig otroligt kränkta av den bild som domstolen visar upp av dem som ej ansvariga och ej kontroller- bara. Det är ju detta som domarna visar att männen brister i gång på gång. Jag kan känna att jag efterlyser lite . Om man inte får svära här så vet ni ändå vad jag menar. Om vi någonstans ska komma vidare i arbetet så måste det vara män som går ut och fördömer den här typen av icke acceptabelt beteende. Så länge vi kvinnor står och talar om att detta inte är accepterat så skiter de i det. I rättsväsendet kan man tydligt se att det är kon- struerat av män för män - av vita män för vita män, för socialt högt stående och så vidare. Det finns i all statistik och i alla rapporter som har kommit anmärk- ningsvärda siffror där det visas tydligt att det har stor betydelse vem man är när det gäller om det hela leder till åtal och om man fälls över huvud taget. Det finns tydliga kopplingar mellan social status och hur både offret och förövaren hanteras. Det kan jag tycka är en otroligt skrämmande bild av svensk rättstrygghet. När vi pratar om jämställdhetsarbete så handlar det inte bara om jämställdhet mellan könen, utan det handlar om likhet inför lagen och en mängd olika diskrimineringsbitar. Det skulle vara intressant att höra hur du ser på de bitarna. Finns de också med i den fortsatta utbildningen och kompetenshöjningen på området?

Herr talman! Jag har ändå lite svårt att svälja de argument som justitieministern tar upp för att lag- stiftningsbeslutet tar så lång tid. Det är demokratiska regler som vi ska följa, det är en svår gränsdragnings- problematik och så vidare, säger han. Faktum är att vi har fattat beslut om lagar i den här riksdagen som har kommit till väldigt snabbt. Det har också framförts en stark kritik mot att de har kommit till alltför snabbt. Lagarna har berört Sveriges relation till EU och andra väldigt kraftfulla frågor. Därför blir jag så besviken. Varför kan man inte sätta lite kraft bakom det här, som berör våra mest utsatta - unga flickor och kvinnor? Jag kan inte förstå varför ett nej inte är ett nej. Om man tilltvingar sig ett samlag emot någons vilja så är det ju någon form av våld. Detta är inte rimligt. När det gäller hur flickorna behandlas i våra dom- stolar så vet vi att det är mycket som sägs i lagarna, men att det är praxis som är gällande. Jag vet att det finns en enorm konservatism och många attitydfrågor som behöver bearbetas i domstolarna. Det är jag väl medveten om. Men när detta ändå fortgår och när vi gång på gång kan läsa om det på löpsedlar och stort uppslaget i tidningarna så ställer jag ändå frågan: Vilka signaler ger det till samhällets medborgare om lagstiftningen och om hur det politiska systemet ar- betar för att förändra? Det räcker inte med att bara säga: Vi anstränger oss, men det är en svår process och vi måste följa den demokratiska processen. Det kan inte de människor som har varit utsatta ta till sig. Vi ser detta i dag, och vi kunde också läsa om Mia i tidningen i går. Hon säger: Hade jag vetat detta hade jag aldrig gått till polisen och anmält våldtäkten. Jag menar att detta innebär att rättssäkerheten naggas i kanten. Jag måste få koppla tillbaka till Mia, för jag blev så illa berörd. Hon säger dessutom så här: Jag visste inte vad jag gav mig in på. Jag hade blivit förberedd på att det skulle bli närgångna frågor. Men frågorna ställdes så fort, och jag bara svarade. Jag kände mig så rädd, för mamma fick inte vara med - hon skulle vittna något senare. Detta budskap läser många unga människor i dag. Det är klart att frågan ställs: Vad gör politikerna? Vad gör rättssystemet? Jag skulle vilja höra justitieministern lova alla dessa kvinnor, som har visat ett stort intresse för debatten i kväll genom mejl och så vidare, att det kommer att komma en lagändring så snabbt som möjligt. Jag vet att det kanske inte går att lova att det även kommer direktiv, men man bör ändå kunna uppmärksamma och tydliggöra att det som Thomas Bodström nu säger sker och som är felaktigt och inte lagenligt måste motarbetas med all kraft. Tittar vi på de utbildningar som finns så vet vi ty- värr att de inte har varit alltför omfattande. Vi har sagt det gång på gång i våra debatter i justitieutskottet - vi har önskat att mer resurser skulle avsättas just till att utbilda dem som arbetar inte minst med mål som berör utsatta barn och ungdomar. Jag skulle tycka att det vore skönt att få höra jus- titieministern säga någonting här om att han vill ar- beta ännu mer effektivt, precis som med alla EU- lagstiftningsfrågor. Då bör det också i så fall få vara rättvist; man ska i rättegången dra upp mannens före- havanden om det ska bli någon rimlig balans i hur bedömningen ska göras av vem som ska straffas och vem som ska friges.

Herr talman! Jag kan inte säga exakt hur Dom- stolsverket arbetar, men regeringen har givit ett upp- drag som bland annat handlar om inriktningen på brottsofferfrågor. Det ligger också i linje med den brottsofferproposition som lades fram och som trädde i kraft den 1 juli 2001. Nästa fråga gällde diskrimineringen inom rättsvä- sendet, vilka som blir åtalade och så vidare. Det tyck- er jag är en jätteviktig fråga, men den ska kanske inte föras in i detta sammanhang. Det är två olika slags frågor och olika slags problematik, även om jag delar uppfattningen att detta är viktigt. Jag måste förklara en sak, Ragnwi Marcelind. Det som har hänt är att på det här underlaget har det kommit fram synpunkter från Domstolsverket, från Riksåklagaren, från hovrätterna och från juridiska fakulteten i Lund där man säger att detta blir svårt när det gäller gränsdragningar och så vidare. Ska vi ha remissinstanser så måste vi också ta dem på allvar. Jag delar uppfattningen i frågan om varför grän- sen ska gå just mellan sovande, berusade eller funk- tionshindrade. Men då är det väl ändå bättre att vi fortsätter att arbeta så att vi får en ännu bättre lag- stiftning, en ännu större utvidgning och ett ännu stör- re skydd för brottsoffer. För att kunna göra det så måste vi naturligtvis arbeta vidare med det arbete som alltså inte finns med i Sexualbrottskommitténs förslag och som naturligtvis gör att det tar något längre tid men som också gör att vi får en mycket bättre lag- stiftning. Det är ju det bästa skydd vi kan ge de kvin- nor och flickor som utnyttjas. Det är i och för sig straffbart redan i dag, men det är just synen på brottsoffer som det till stor del handlar om. Nu har vi det arbetet som pågår, och vi arbetar intensivt. Men jag tänker inte som justitieminister göra det enkelt för mig och bara lägga fram Sexualbrottskommitténs förslag och sedan se vad som händer och låta riksda- gen fatta det beslut som den kommer att fatta, när jag vet och kan se hur detta har bemötts. Jag är också av den uppfattningen att man kan göra ännu mer för brottsoffer. Då tycker jag att det känns bättre att kun- na göra det och lägga fram ett ännu bättre förslag för riksdagen.

Herr talman! Jag tror att det bästa justitieministern kan göra är att vara tydlig och tala om att det i dag används en mängd felaktiga uppgifter enligt den lagstiftning som faktiskt finns nu. Då händer det mycket med en gång. I min andra fråga undrade jag hur alla medborgare ska kunna mötas på ett rättssäkert och jämlikt sätt. Jag tycker att de här bitarna hör ihop. Våldtäkt är ingen sexuell handling. Det handlar om makt. Vem besitter makt i samhället? Vem kan man göra de här sakerna emot utan att det spelar någon roll? Vilka är det som blir dömda? En svensk vit man blir ytterst sällan dömd för våldtäkt. Då ska det vara en överfall- svåldtäkt. Det tycker jag är lika allvarligt. Det sänder otroligt allvarliga, felaktiga signaler. Vid misshandel eller rån spelar offrets status ing- en som helst roll. Det ska självfallet gälla även vid våldtäkt. Det här är mycket allvarligt. Därför känns det bra att det finns saker som är på gång, men det skulle också vara önskvärt med en tydlighet om vad som gäller i de här frågorna enligt nuvarande lagstift- ning. Då skulle mycket kunna bli gjort med en gång.

Herr talman! Johan Pehrson berörde tidigare här i kväll att ministern ska släppa sin bok i morgon. Jag hoppas att inte Johan och jag framstår som några gnällspikar i den boken. Den kommunikation, debatt och diskussion som vi har är ju ett sätt att markera och visa att vi känner oss oroliga för saker och ting som vi inte tycker går tillräckligt fort. Jag inser naturligtvis också att det ska till en bra lagstiftning. Men varför ska det ta sådan tid just när det gäller den här lagstiftningen? Jag har varit med i andra sammanhang där jag tycker att regeringen har gått alldeles fort fram. Där har justitieministern svarat att då får vi utvärdera och se till att lagen blir bättre så småningom och att man inte kan förutsätta att en lag ska vara perfekt från första början. Vi kan ta kvinno- fridslagen. Jag tyckte att den var ett hastverk. Den borde man ha sett över lite djupare från början när man gjorde det här tillägget. Då var det så viktigt att komma till skott genast och omedelbart. Det var kan- ske det. Jag hade kanske fel. Men i dag kan vi se att den lagstiftningen inte har räckt ända fram. Den måste naturligtvis utvärderas. Det är snart nog alla överens om. Den här frågan är så otroligt behjärtansvärd. Jag tycker att det nästan är mord att människor ska behö- va genomgå detta. De blir aldrig någonsin hela män- niskor igen. Jag tycker att de åtminstone ska känna att vi gör allt som står i vår makt när vi ska försöka stifta lagar. Jag har en känsla av att detta har lite låg prio- ritet eftersom det inte handlar om män som är utsatta. Hade det varit det, hade det säkert varit en annan rusch på gubbarna som stiftar de här lagarna.

Herr talman! Det är ju i det här arbetet som pro- blemen har uppstått, Ragnwi Marcelind. Då kan vi inte genomföra detta med hänvisning till att det inte har uppstått andra problem i annat lagstiftningsarbete. Men vi får en ännu bättre lagstiftning om allting fun- gerar på det sätt som vi har tänkt oss. Det tycker jag är det allra viktigaste. Jag tror att vi är överens. Det känns så i den här debatten. Nu gäller det att åstad- komma den allra bästa lagstiftningen, och fram till dess kan vi göra mycket, bland annat när det gäller tillämpningen i domstolar. Avslutningsvis vill jag säga att det var roligt att du nämnde min bok som kommer i morgon. Man kan ju alltid skriva en ny bok. Eller hur?