Fru talman! Sara Gille har frågat mig om jag tänker agera för att nationell statistik över hur många barn som förs ut från Sverige på uppfostringsresor ska upprättas samt vad jag och regeringen gör för att förhindra att människor skickas iväg på uppfostringsresor.

Att mot ett barns vilja skicka honom eller henne till ett annat land för att uppfostras, i vissa fall giftas bort eller till och med utsättas för könsstympning är fruktansvärda övergrepp mot barnet. Tyvärr vet vi att sådana resor ändå sker.

I fjol hanterade Utrikesdepartementet 25 ärenden som rörde så kallade uppfostringsresor med minderåriga och unga vuxna. Det rörde sig då främst om resor till Kenya och Somalia. Regeringen ser mycket allvarligt på detta och kommer att fortsätta arbetet för att stärka lagstiftning, kunskap och metoder bland yrkesverksamma inom detta område.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Att stärka samhällets förmåga att motverka uppfostringsresor är en bred uppgift som berör flera aktörers arbete, inte minst inom skolan, polisen och socialtjänsten. Varje aktör behöver kunskap och kompetens utifrån respektive roll och ansvar. Regeringen stöder genom länsstyrelserna utvecklingen av regionala resurscentrum för barn och vuxna som är utsatta eller riskerar att utsättas för våld av närstående eller hedersrelaterat våld och förtryck.

Även utrikesförvaltningen spelar en viktig roll i kampen mot att barn förs bort mot sin vilja. Regeringen har förstärkt UD:s arbete för nödställda utomlands med fokus på barn- och tvångsäktenskap. Det kan då också handla om att barn och unga placerats hos släktingar eller på anstaltsliknande institutioner i uppfostringssyfte. Regeringens satsning har inneburit en ökad kapacitet att hantera den här typen av ärenden inom utrikesförvaltningen samt en utveckling av arbetsmetoder och kunskap som är värdefull även för förebyggande insatser i kommunerna.

I slutbetänkandet Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet (SOU 2018:69) föreslås ett straffsanktionerat utreseförbud när det gäller barn som riskerar att föras ut från Sverige i syfte att ingå äktenskap eller utsättas för könsstympning. Frågan om att öka möjligheterna att föra statistik över hedersrelaterad brottslighet behandlas också i betänkandet. Betänkandet bereds för närvarande inom Regeringskansliet, och ambitionen är att besluta om en proposition under våren 2020.

Fru talman! Tack, Lena Hallengren, för svaret!

Tyvärr talas det inte tillräckligt mycket om hedersproblematiken här i Sverige. Vi måste bli bättre på att tala om den men också agera mycket snabbare än vad vi gör.

Utrikesdepartementet har fått i uppdrag att stärka arbetet kring barn och ungdomar som förs utomlands. Det handlar då om exempelvis tvångsäktenskap och könsstympning men också om så kallade uppfostringsresor.

Just uppfostringsresor är något som vi sällan hör talas om. Oftast förknippar man hedersproblematiken med tvångsäktenskap och könsstympning, men det finns faktiskt även de som förs utomlands på så kallade uppfostringsresor.

Fru talman! Förra året hade Utrikesdepartementet 127 ärenden kring hedersproblematiken, och mörkertalet är antagligen mycket större. Av dessa 127 ärenden gällde ca 30 ärenden pojkar. Eftersom mörkertalet är så stort vet man inte exakt hur många det rör sig om. Många kommer tyvärr aldrig till myndigheternas kännedom. Det kan handla om hundratals pojkar och unga män som förs utomlands för att uppfostras. Tyvärr saknar vi tillförlitlig nationell statistik över det hela, och det är att svika barnens behov och rättigheter.

Fru talman! Statsrådet nämner 25 ärenden som rör så kallade uppfostringsresor med minderåriga unga vuxna. Jag skulle vilja veta av statsrådet hur många av dessa 25 ärenden som har lett till konkreta åtgärder och riktiga straff.

Som jag nämnde i interpellationen har Utrikesdepartementet varnat för att antalet unga som skickas till bland annat Somalia och Kenya ökar. Där riskerar pojkarna att bli inlåsta på uppfostringsinstitutioner, där de blir fastkedjade eller utsätts för våld. Dessa anstalter växer, och någon gör pengar på de här anstalterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Sverigedemokraterna vill införa en möjlighet till utrikesförbud för barn som är i riskzonen för bortgifte eller könsstympning i hemlandet. Det är viktigt att också inkludera uppfostringsresor i denna lagstiftning. Hur ser statsrådet på detta?

Fru talman! Jag upplever att Sara Gille upprepar en del av det som jag sa.

Som jag nämnde i svaret hanterar Utrikesdepartementet 25 fall som handlar om unga som förts ut för bortgifte, tvångsäktenskap eller könsstympning.

Vi talar alltmer om hedersrelaterad problematik, om hedersrelaterat våld och om de konsekvenser som detta kan leda till för barn och unga, och för den delen också för vuxna. Jag tycker också att vi agerar på den kunskap som vi har. Men det gäller att hela tiden arbeta för att öka kunskapen, och det hedersrelaterade är ju i sig problematiskt. Det finns inte ett specifikt eller enkelt definierat begrepp i brottsbalken när det gäller hedersbrott. Det ligger dessutom i sakens natur att ingen riktigt talar om detta och att det är svårt att få fram bevis. Detta försvårar naturligtvis. Men det hindrar inte att vi ska göra allt som vi kan. Jag sa också att det kommer en proposition senare i vår. Då kommer vi att mycket mer i detalj kunna diskutera vilka avvägningar vi gör.

Frågor som har funnits med i utredningen har till exempel varit hur man till och med ska kunna lyfta upp frågan om tvångsomhändertagande. Det är ju är ett sätt att verkligen se till att det blir konsekvenser om barn förs ut för könsstympning, för tvångsäktenskap eller på uppfostringsresa. Man ska också i sådana här sammanhang, som i skolan och i andra sammanhang, kunna göra en orosanmälan och ha möjlighet att tvångsomhänderta.

Detta är ett av förslagen som har utretts och som bereds. Jag kan inte föregå hela propositionen, men den kommer under våren. Jag tror att den kommer att ge anledning till fortsatt diskussion och att den också kommer att ge många svar på de frågor som Sara Gille och många andra naturligtvis ställer sig, för detta är väldigt oroande.

Vi behöver se över lagstiftningen, men varje enskild kommun behöver också ha en strategi för sitt arbete. Hur vet man i en skola vilka elever som skulle kunna befinna sig i en situation där det finns risk för att de utsätts för hedersrelaterat våld eller förs bort under sommaren och i allra värsta fall inte kommer tillbaka? Även om barnen kommer tillbaka ska det kunna få de konsekvenser som jag nämnde. Hur agerar man då som skolpersonal? Vart vänder man sig? Det är givetvis viktigt att ha den typen av strategi och kunskap i en kommun och kontakt med socialtjänsten.

Fru talman! Detta är tyvärr ett växande problem i dag. Pojkar utsätts för fruktansvärda handlingar som ingen ska behöva genomlida, och det är fruktansvärt att någon kan behandla dem så här.

Fru talman! Det är märkligt att detta förekommer i Sverige 2020 och att det fortfarande inte finns någon tillförlitlig statistik vad gäller uppfostringsresor. Dessa resor borde inte få förekomma någonstans.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Regeringen vill förbjuda plastprodukter och anser att kampanjer inte räcker för att få genomslag. Men när det gäller barn som mot sin vilja förs utomlands på uppfostringsresor eller för att giftas bort, omskäras eller könsstympas inför inte regeringen lagar eller förbud.

Det behöver införas fler lagar mot detta. Bland annat behöver Sverige en lag som tvingar föräldrar och släktingar att uppge var familjens barn är.

När 9 000 vuxna män som ljugit om sin ålder riskerade att tvingas lämna Sverige tog det bara några månader att få fram en lagstiftning som skulle skydda dem. Men när det gäller uppfostringsresor, tvångsäktenskap med mera är regeringen inte intresserad av att ingripa lika snabbt.

Vad beror detta ointresse på? Är det för att det handlar om omyndiga barn eller för att det är pojkar och flickor? Varför prioriterar regeringen inte dessa individers trygghet lika högt som vuxna afghanska mäns? Anser statsrådet att regeringen har gjort tillräckligt, och anser regeringen att det hela verkligen ska ta så lång tid?

Fru talman! Tack vare den sittande regeringen blev barnkonventionen lag den 1 januari 2020. Det visar att vi tar barns rättigheter på allra största allvar. Det gäller alla barn oavsett bakgrund, vilket land de är födda i, vilka ekonomiska förutsättningar de har och så vidare.

Tvångsäktenskap och könsstympning är inte tillåtet. Den som tror det är felinformerad om hur verkligheten ser ut.

Frågan är hur vi upptäcker tecknen bättre. Hur ser vi till att barn känner sådan trygghet att de vågar berätta vad de är rädda att utsättas för och riskerar att utsättas för? Hur ser vi till att det finns vuxna med kunskap om hedersrelaterad problematik? Hur vi ser till att personal i socialtjänst, skola och föreningsliv vet vad som skulle kunna hända och vet vart de ska vända sig om de är oroliga för att ett barn i värsta fall kan komma att föras bort för tvångsgifte, könsstympning eller liknande?

Det är lika allvarligt med det hedersrelaterade våldet och alla de handlingar som innebär att kvinnor blir begränsade och inte känner frihet. Hur ser vi till att vuxenvärlden och Myndighetssverige ser detta och vet vad de ska göra?

Låt mig åter understryka att det inte är tillåtet med tvångsäktenskap. Barn har inte rätt att gifta sig. Könsstympning är inte heller tillåtet. Det är alltså inte fel på lagstiftningen.

Frågan är i stället hur vi skapar en trygghet som gör att barn och unga vet att detta är fel och inget de ska utsättas för och vet vart de ska vända sig.

Låt mig upprepa att det kommer en proposition under våren. Om vi ska ändra lagstiftningen så att den inte bara begränsar människors frihet utan kanske även innebär tvångsomhändertaganden behöver detta givetvis utredas först.

Fru talman! Att detta över huvud taget finns i Sverige betyder ju att regeringen inte har agerat tillräckligt. För mig är det glasklart att detta inte ska få förekomma vare sig i Sverige eller någon annanstans. Jag hoppas ändå innerst inne att statsrådet håller med om det, trots att regeringen inte har handlat tillräckligt snabbt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ett barn ska få vara barn, och ingen ska vara någon annans ägodel.

Fru talman! Statsrådet försöker verkligen få det att låta som att regeringen agerar mot uppfostringsresor. Men verkligheten säger något annat. Under de fem år som den socialdemokratiska regeringen nu har suttit har ingenting gjorts för att förhindra att pojkar förs utomlands på uppfostringsresor.

Att införa lagstiftning av den här sorten som innebär betungande offentlig rätt och nya straffbud bör från ax till limpa inte ta mer än två tre år, och denna regering har som sagt suttit vid makten i mer än fem år.

Trots att det gjorts utredningar som till och med påpekat behovet av snabba åtgärder händer väldigt lite. Att skylla på att det är normalt att det tar tid håller inte när man samtidigt kan lagstifta om vuxna afghanska män som borde kunna ta vara på sig själva - och då är plötsligt lagen klar på några månader.

Hur kan regeringen låta bli att agera tillräckligt snabbt i frågan? Det anstår inte ett land som Sverige att blunda för det faktum att unga pojkar från dessa länder far mycket illa.

Fru talman! Jag upprepar: Barnkonventionen reglerar barns rättigheter och gäller alla barn.

Jag har svårt att köpa Sara Gilles beskrivning av att regeringen inte ser och inte vill göra något åt det som inte fungerar och som fortfarande är ett problem. Vi vill givetvis varken ha tvångsäktenskap, könsstympning eller uppfostringsresor.

Redan 2004 uppmärksammades uppfostringsresor. För 15-16 år sedan var det ett relativt nytt fenomen som vi inte var vana vid. Då upprättades så kallade meddelandeblad. Socialtjänsten skulle informeras om hur man skulle hantera och agera i en situation då barn och unga riskerade att föras utomlands.

Propositionen kommer i vår, och vi får fortsätta diskussionen och samtalet då.

Jag utgår från att ingen i denna kammare tycker att barn och unga ska föras bort mot sin vilja eller att vi ska ha någon form av hedersrelaterat våld i Sverige.

Kommun, skola och socialtjänst har ett stort ansvar här, och det är inte alltid så lätt att se och upptäcka detta. Vi måste se till att de barn och unga som utsätts känner sig trygga nog att våga berätta vad de är med om så att det inte kan döljas innanför hemmets fyra väggar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.