Åtgärder mot diskriminering i högskolan

Fru talman! Mats Pertoft har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa kunskapen om lagen om likabehandling i högskolan hos studenter och anställda vid lärosätena. Mats Pertoft har även frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka diskriminering i högskolan. I den nuvarande lagstiftningen mot diskriminering utgör lagen om likabehandling av studenter i högskolan en av sju olika lagar som förbjuder diskriminering på olika grunder och inom olika samhällsområden. Detta medför ett splittrat och oöverskådligt regelverk, som försvårar medborgarnas möjligheter att hitta och använda bestämmelserna. Att studenter vid svenska lärosäten inte känner till sina rättigheter kan vara en följd av detta. Enligt lagen om likabehandling av studenter i högskolan har lärosätena skyldighet att bedriva ett målinriktat arbete för att aktivt främja studenters lika rättigheter. Högskolorna ska också årligen utarbeta en plan som ska innehålla en översikt över de åtgärder som behövs för att främja likabehandling och motverka trakasserier. De fyra diskrimineringsombudsmännen har tillsynsansvar för lagen om likabehandling av studenter i högskolan. Detta innebär bland annat att ombudsmännen har möjlighet att begära in en högskolas likabehandlingsplan för att kontrollera att lagen efterlevs. Ombudsmännen har även som uppgift att informera om diskrimineringslagstiftningen. Till skillnad från i arbetslivet har ombudsmännen ingen möjlighet att vitesförelägga en högskola som inte uppfyller lagens krav. Detta är dock något som föreslagits i Diskrimineringskommitténs slutbetänkande En sammanhållen diskrimineringslagstiftning (SOU 2006:22). Förslag till ny lagstiftning och ny ombudsmannamyndighet bereds för närvarande i Regeringskansliet och regeringen planerar att lämna en proposition till riksdagen under våren 2008. I likhet med kommitténs förslag är regeringens avsikt att en sammanhållen diskrimineringslagstiftning ska ersätta de sju civilrättsliga diskrimineringslagar som finns i dag. Dessutom avser regeringen att slå samman de olika diskrimineringsombudsmännen till en myndighet. Detta innebär att oavsett var diskriminering sker - på arbetsplatsen, i högskolan eller vid ett restaurangbesök - och oavsett på vilken grund den sker kommer samma lag att gälla, och den som utsätts för diskriminering kommer att kunna vända sig till en och samma myndighet. Den nya diskrimineringslagstiftningen kommer på så sätt att göra regelverket tydligare och därmed underlätta för studenter att veta vilka regler som gäller och vart de ska vända sig om de utsätts för diskriminering.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Anledningen till att ställa denna interpellation fick jag när Sveriges Förenade Studentkårer publicerade en undersökning om studenternas diskrimineringsskydd, som jag tog till mig. Den visade att nära hälften av studenterna, 41 procent av kvinnorna och 45 procent av männen, inte känner till likabehandlingslagen, trots att det finns tydligt inskrivet i lagen att högskolorna är skyldiga att informera och sprida kunskapen om detta. De har inte fått informationen på lärosätet och vet inte vart de ska vända sig. Upp till 20 procent känner att de på något sätt har blivit diskriminerade under sina studier. Det är en illavarslande siffra. Det gäller särskilt om man tänker på att det är av stor betydelse för kunskapens tillväxt och högskolans arbete att studenterna kan etablera sig fullt, arbeta och ta till sig den kunskap som finns. Där tror jag att vi har ett gemensamt intresse. Jag har en fråga till ministern. Att det är så här är tydligt trots att lagen har funnits sedan år 2001. Det är visserligen viktigt att det pågår ett förnyelsearbete, som jag personligen helt är överens om. Det är viktigt att vi för ihop de olika lagarna till en helhet som är betydligt lättare att hantera. Men man måste ändå kunna göra någonting under tiden. När det nu visar sig att det är en så stor andel av studenterna som inte känner till detta och att det också finns problem måste man fråga sig: Vad gör man då? Jag hade en debatt med ministern för lite mer än två veckor sedan där vi diskuterade högskolans arbete med hållbar utveckling. Jag fick ett väldigt positivt svar som jag är tacksam för. Man skulle ta upp det och föra det vidare. Min fråga till ministern är: Hur kan man gå vidare med denna fråga när vi nu kan konstatera att studenterna inte känner till detta? Finns det aktiva åtgärder som ministern, utan att använda sig av ministerstyre naturligtvis, kan använda för att sprida kunskapen? Det är ett problem att högskolorna inte verkar ta frågan om diskriminering av studenter på fullt allvar. Man verkar inte informera studenterna om detta. Finns det några förslag till svar?

Fru talman! Den fråga om likabehandling i högskolan som Mats Pertoft tar upp i sin interpellation har en lång historia. Går man riktigt långt tillbaka i tiden var det förbjudet för kvinnor att läsa på högskolan. Så småningom bröts det förbudet ned. Det kom pionjärer. Så småningom fick vi också den första kvinnliga professorn. Utvecklingen har sakta men relativt säkert gått framåt. Nu är vi i ett läge där de kvinnliga studenterna dominerar i högskolan. Det är mer än hälften av de studerande som är kvinnor. Ända upp till doktorsexamen är könsfördelningen ganska jämn. Sedan ökar ojämställdheten kraftigt. Det har bland annat uppmärksammats nu i samband med Nobelprisens utdelning. Fortfarande är bara ungefär 17 procent av professorerna kvinnor. En växande debatt är bristen på manliga studenter i högskolan. Det tas upp från olika håll. Det finns nog ett par högskolor i Sverige där könsfördelningen nu är 60-40 och där kvinnorna är i majoritet. Man börjar tycka att det är ett problem att den manliga andelen är så låg. Sedan har vi det problem som finns på många håll i arbetslivet och samhällslivet i övrigt, nämligen att personer utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp. Det är brottsligt enligt annan lagstiftning. Det är ett bra exempel på att själva oklarheten är ett problem i sig. Det har kommit en dom i Regeringsrätten som har med positiv särbehandling att göra. Där förlorade Uppsala universitet målet. Det domslutet har skapat en oklarhet om vad som egentligen gäller för likabehandling av könen i högskolan. Mot den bakgrunden tror jag, precis som Mats Pertoft, att det är ett klokt steg att nu gå in för en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Det har diskuterats ganska länge. Det är på gång att skicka en lagrådsremiss. Så fort den är avklarad planerar vi en proposition till riksdagen. I samband med det kommer också ombudsmännen att slås samman. Samtidigt med det steget - med den nya lagen och den nya ombudsmannen - planerar regeringen en ganska omfattande informationsinsats. Man kan diskutera månader hit och dit. Möjligen är det klokare att vänta med den riktigt stora informationsinsatsen tills det nya regelverket och den nya ombudsmannen är på plats. Rent generellt kan jag till sist säga att universitet och högskolor gör likabehandlingsplaner varje år. De har granskats av Jämställdhetsombudsmannen som har menat att de har varit relativt bra. En del görs trots allt. I samband med det nya kommer en större informationsinsats.

Fru talman! Jag kan hålla med ministern i oron om den nya situationen med skev könsfördelning när det gäller studenter. Det är någonting som inte bara gäller högskolor. Vi har liknande svårigheter även när det gäller resultaten i skolan. Det tror jag är en väldigt stor fråga i framtiden. Det är mycket bra att få höra att det planeras en stor informationsinsats. Jag är övertygad om och har också iakttagit att de likabehandlingsplaner man gör verkar uppfylla alla konstens regler. Men kunskapen verkar inte finnas ute bland studenterna. Lagen som kom år 2001 stipulerade att högskolorna hade ett ansvar att också informera om detta. Det är mycket märkligt att man inte har följt det. Det har inte har gjorts något arbete, eller i så fall väldigt lite, ute i högskolorna för att informera om likabehandlingslagen. Den måste få sitt genomslag. En rättighet de inte känner till hjälper väldigt lite de studenter som utsätts för någon sorts diskriminering. Det låter betryggande om det nu kan komma en informationsinsats. Jag vill ändå skicka med att det kan vara en fara. En proposition kan försenas och allt möjligt kan hända. Informationsinsatsen verkar vara väldigt välbehövlig. Av kvinnorna är det 40 procent och av männen är det 45 procent som inte känner till likabehandlingslagen. Det är 40 procent som inte har fått någon information om sina rättigheter på lärosätena trots att det är just detta som står i lagen att man ska få. Det är tyvärr inget konstigt att det finns diskriminering på högskolan likadant som att vi har samma problem i hela samhället. Det vore snarare märkligt om det inte vore så. Det är väldigt märkligt när högskolorna inte följer lagen som finns och är skriven. Jag hoppas verkligen att informationskampanjen kommer i gång och att den inte bara handlar om att det finns en ny sammanhållen antidiskrimineringslagstiftning. Den ska samtidigt fokusera på de rättigheter studenterna har och de problem som finns. Vi kan se att diskrimineringsproblemen mellan könen men även för funktionshindrade, på grund av sexuell läggning eller annan etnisk bakgrund existerar ute på våra högskolor. För att vi ska få ett bättre kunskapssamhälle måste vi få bort och aldrig acceptera dessa diskrimineringar. Vi måste få en högskola där alla behandlas lika.

Fru talman! Jag kan inte nog understryka det sista Mats Pertoft sade. Jag tog häromdagen emot den så kallade Befattningsutredningen. Det är en enmansutredning som behandlar den framtida tjänsteorganisationen. Utredaren konstaterar, precis som jag gjorde i ett tidigare inlägg, att över doktorandnivån tilltar ojämlikheten mellan könen väldigt kraftigt. Vi vet alla att man kan tala om det här i demokratiska termer och i anständighetstermer i största allmänhet. Men hon påpekar just att det också finns ett rent ekonomiskt argument, nämligen att vi har investerat betydande belopp i att unga människor ska få en gedigen utbildning. Att en del av dem sedan får en sådan behandling att de inte anser sig vilja fullfölja sina akademiska studier eller sin forskning är naturligtvis, förutom allt annat, väldigt oekonomiskt. Det finns all anledning att ta problemen på allvar. Det är bedrövligt att det fortfarande 2007 förekommer saker och ting som gör att en hel del studenter mår dåligt på grund av den behandling de utsätts för. I sådana fall ska man kunna vända sig först och främst till högskolan själv och i andra hand till myndigheterna för att få rättelse. Det är olyckligt att det har varit så splittrat. Mats Pertoft nämner till exempel funktionshindrade. Där är det en särskild lagstiftning som gäller. Ännu ett exempel är det jag själv var inne på; de möjligheter till positiv särbehandling som anses ha funnits har delvis stoppats för att Regeringsrätten inte ansåg att tillämpningen var i överensstämmelse med EG-lagstiftningen. Genom det här har själva informationsinsatsen försvårats en aning. Man är inte helt säker på vad man ska informera om. Det är klart att det inte är tillåtet att bedriva sexuella trakasserier. Det vet nog de flesta redan även om det tyvärr fortfarande förekommer i betydande omfattning. Det sägs ibland så här från politiska partier: Vi förlorade valet; vi fick inte ut vår politik. Då brukar andra skoja och säga: Ni förlorade kanske valet just för att ni fick ut er politik! Med denna lilla lustighet vill jag illustrera att när man ska informera om något är det inte alltid själva informationsinsatsen som brister, utan det kan vara det man ska informera om. En stor informationsinsats som att informera om den splittrade diskrimineringslagstiftning vi har just nu skulle möjligen inte bli så effektiv. Av det skälet kan det kanske vara rätt att vänta med den större insatsen till dess att en ny lagstiftning är på plats. Med tanke på det jobb som har gjorts i regeringen och med tanke på det stöd som såvitt jag förstår finns i riksdagen tyder allt nu på att detta kommer att kunna vara på plats relativt snart.

Fru talman! Jag vill än en gång tacka ministern för svaret och samtidigt påpeka, med all förståelse för den nya lagstiftning som man hoppas kommer på plats, att det är viktigt att inte avvakta för länge. Man måste sätta en deadline här så att det blir tydligt att studenterna får veta vilka rättigheter de har. Diskriminering går inte att acceptera. Jag vill skicka med dessa ord till ministern att hantera så att han själv kan sätta upp en deadline på departementet. Jag hoppas att Sveriges Förenade Studentkårer nästa år kan publicera en rapport där man tydliggör att alla studenter känner till sina rättigheter. De ska veta vart de ska vända sig om de utsätts för diskriminerande eller kränkande behandling och hur de kan få sina rättigheter tillgodosedda. Då har vi tagit ett betydande steg framåt mot en högskola utan diskriminering där man kan koncentrera sig på lärandet, kunskapsinhämtningen och debatterna i stället för att bli upprörd över att man känner sig förfördelad.

Fru talman! Jag tar till mig detta. Jag är naturligtvis ansvarig för att verka för att högskolorna lever upp till lagens krav. Den större frågan vi har talat om här ligger på min kollega Nyamko Sabuni. Jag ska till henne framföra att det också ur högskolornas synvinkel är angeläget att det nya lagkomplexet kommer på plats så snabbt som möjligt.