åtgärder mot "ålderism"

Fru talman! Sven Brus har frågat mig på vilket sätt jag vill motverka en tilltagande negativ "ålderism" i samhället och när jag avser att lämna ett förslag om förbud mot diskriminering på grund av ålder. Den parlamentariska äldreberedningen Senior 2005 redovisar i sitt slutbetänkande Äldrepolitik för framtiden - 100 steg till trygghet och utveckling med en åldrande befolkning (SOU 2003:91) ett omfattande material som berör ålder, åldrande och äldre. Beredningen har också lagt sju förslag som syftar till att synliggöra och bekämpa negativ särbehandling på grund av hög ålder. Betänkandet remissbehandlas för närvarande, och remisstiden går ut den 30 september 2004. Remissvaren kommer tillsammans med betänkandet att ligga till grund för regeringens vidare ställningstaganden. En grundläggande princip i den svenska rättsordningen är alla människors lika värde. I regeringsformens 1 kap. 2 § anges sedan den 1 januari 2003 att det allmänna ska motverka diskriminering av människor på grund av ålder förutom andra diskrimineringsgrunder som kön, hudfärg, nationellt och etniskt ursprung, funktionshinder och sexuell läggning. Som motivering till att ålder togs med i denna paragraf angav regeringen att den ville markera ett krav på att det allmänna ska verka mot diskriminering av äldre. Regeringen tillkallade i januari 2002 en parlamentarisk kommitté, Diskrimineringskommittén, som bland annat har i uppdrag att överväga en gemensam lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet diskrimineringsgrunder och samhällsområden. I uppdraget ingår att lämna förslag till hur bestämmelserna om förbud mot åldersdiskriminering i EG:s direktiv om likabehandling i arbetslivet ska genomföras i Sverige. Direktivet ska när det gäller diskrimineringsgrunden ålder vara genomfört i nationell rätt senast den 2 december 2006. När det gäller diskriminering på grund av ålder har kommittén i uppdrag att kartlägga i vilken utsträckning det finns behov av att införa sådan lagstiftning på andra områden än de som täcks av direktivet om likabehandling i arbetslivet. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 1 juli 2005. När det gäller EG:s direktiv om likabehandling i arbetslivet och förbud mot diskriminering på grund av ålder är det viktigt att observera att det inte enbart gäller äldre personer utan omfattar både hög och låg ålder. Direktivet ger ålder en vidare mening och omfattar både äldre och yngre personer.

Fru talman! Jag vill tacka för svaret. När statsrådet och jag träffades för ungefär ett halvår sedan var det just för att överlämna slutbetänkandet från Senior 2005. Där har vi på drygt på 1 800 sidor tecknat en bild av ett samhälle som på mycket viktiga punkter kommer att vara annorlunda än det samhälle vi har i dag. Det beredningen säger, enigt över partigränserna, är att det finns skäl att känna en allvarlig oro över hur väl förberett Sverige verkligen är för att möta de demografiska förändringar som vi redan är inne i och som kommer att accelerera. Beredningen tar upp förändringens påverkan på snart sagt alla sektorer i samhället, men nu handlar det om det som vi ibland kallar för "ålderism". Man kan fundera på vad det uttrycket står för, men en uttolkning skulle kunna vara att "ålderism" är stereotyp av föreställningar eller diskriminering som utgår från ålder. Så brukar man definiera begreppet. Att motverka den här negativa "ålderismen" handlar om att se över regelverk och lagstiftning men också allas våra attityder. Inte minst gäller det språkbruket, även i offentliga texter. Beredningen har bland sina hundra förslag bett Regeringskansliet att se över hur man uttrycker sig - för att bara ta ett exempel. Från att ena dagen vara arbetsför kan man nästa dag i officiella texter se sig vara förvandlad till en försörjningsbörda. Visst påverkar orden vårt tänkande. I min interpellation har jag ställt frågor. Den första är på vilket sätt regeringen vill motverka en tilltagande negativ "ålderism" i samhället. Den andra gäller diskrimineringslagstiftningen. Först har jag en liten undran innan jag kommer in på lagstiftningen: Hur ser statsrådet på "ålderism" i en mera övergripande mening? Det är ganska uppenbart att vi har ett samhälle som präglas av ungdomskultur. Exemplen skulle kunna hämtas från många olika områden. Det gäller inte minst mediebilden av äldre. Äldre får knappast någon medieuppmärksamhet över huvud taget, och när det sker uppträder äldre i två skepnader. Den ena skepnaden är som den drabbade, kanske främst som offer för skandaler i vården och så vidare. Alternativet kan vara att man återfinns i kategorin "Titta vad jag kan, trots min ålder". Det kan handla om att springa maraton eller något annat krävande. De två skepnaderna är alltså drabbad eller duktig. Den negativa "ålderismen" drabbar enskilda människor, och den innebär ett resursslöseri i samhällsliv och arbetsliv. Och för att vara lite personlig: Både statsrådet och jag tillhör de privilegierade människor som är efterfrågade i olika sammanhang. Våra almanackor är ganska välfyllda. Det måste innebära att det finns andra som tycker att vi har något att bidra med. Men för oss båda tickar klockan mot en magisk punkt, pensioneringspunkten, där vi sorteras in bland de före detta, bland de pensionerade. Så är attityderna inom snart sagt alla sektorer i samhället. Vi behöver bara räkna antalet ledamöter över 65 år i den här kammaren. Det förhållandet återspeglar långt ifrån situationen i samhället i övrigt. När vi lämnade över vårt betänkande i december förra året sade jag vid kaffebordet att det skulle fungera som en karta på statsrådets och hela regeringens bord, en karta att orientera efter in i ett i långa stycken annat Sverige än dagens. Jag undrar: Delar Lars Engqvist min oro för effekterna av en negativ "ålderism" i samhället? Och vad kan vi i så fall göra för att motverka den utvecklingen? Vi kan göra det genom attitydbildning och också genom lagstiftning. Lagstiftningen ska jag be att få återkomma till i mitt nästa inlägg.

Fru talman! Jag håller med ministern om att all diskriminering är lika oacceptabel, och det gäller naturligtvis också åldersdiskriminering. Det är ett viktigt ämne som vi ska diskutera här i dag. Jag tror att det behövs en uppvärdering av de äldres roll i samhället. Från Centerpartiets sida har vi alltid varit noga med att lyfta fram betydelsen av de äldres kompetens och deras vilja att vara aktiva och bidra till samhällslivet. Med ett högre genomsnitt i levnadsålder är det naturligt att fler människor vill arbeta även efter pensionsåldern. En ökad delaktighet av äldre i arbetslivet bidrar också till en minskad ålderssegregering, och naturligtvis ökar det också livskvaliteten för de äldre som väljer att fortsätta att arbeta efter pensionsåldern. Men hur ser det då ut i Sverige? Uppmuntrar vi äldre till delaktighet i arbetslivet? På rekryteringssajterna Jobline och Monsters i Europa ställdes frågan: Tycker du att det förekommer åldersdiskriminering på ditt arbete? I Sverige ansåg 64 % av de svarande att åldern definitivt är av betydelse vid exempelvis nyrekrytering. I Danmark blev svaren annorlunda. Där tillmätte man inte åldern samma betydelse. Bara 38 % ansåg att åldern hade någon betydelse över huvud taget vid nyrekrytering. I Sverige talas det alltmer om att alltfler människor skulle behöva arbeta längre för att vi ska kunna bevara vår välfärd. Det har talats om att vi borde arbeta till 79 års ålder. Därför är det bekymmersamt att det finns en så omfattande åldersdiskriminering inom arbetslivet. Ministern hänvisar i sitt svar till remissbehandlingen av betänkandet Äldrepolitik för framtiden och Diskrimineringskommitténs arbete, och han är inte beredd att ta ställning nu. Jag tror ändå att det finns ett område där det skulle vara intressant att höra ministerns uppfattning. Regeringen har lagt fram förslag om en höjning av åldersgränsen till 70 år för läkares och sjukgymnasters rätt till offentlig ersättning. Det tycker vi är ett steg i rätt riktning. Men mot bakgrund av den stora brist på läkare och sjukgymnaster som råder i dag undrar jag: Varför just 70 år? Varför inte en annan flexibilitet när det gäller ålder?

Fru talman! Det är ofta - kanske nästan alltid - spännande att diskutera med Sven Brus. Grundläggande är att vi har samma uppfattning om olika problemställningar. När vi talar om "ålderism" vill jag dock göra ett tillägg. Problemet när det gäller äldre är att vi i själva verket har en kluven kultur. Vi i likhet med de flesta kulturer har en blandad hållning till de äldre. Vi möter de äldre med föreställningen att de representerar både visdom och skröplighet. Vi visar respekt i vissa sammanhang och uppenbart förakt i andra. Vi ser ålderdomen som representant för både prestige och lidande. Det är ganska typsikt för de flesta kulturer att vi inför åldrandet förhåller oss kluvna. Det bör man tänka på. Väldigt många äldre människor som jag möter berättar hur de i allt väsentligt möts med respekt av sin omgivning och av samhället, medan andra äldre människor kan uppleva att de bara möts av bristande respekt eller kanske rentav ibland av förakt. När vi talar om attityder till äldre - och det skildras mycket väl av Senior 2005 - handlar det naturligtvis om att i större utsträckning vidga den attityd som handlar om respekt för erfarenhet och för kunskap och att möta äldre människor som fullgoda, fullvärdiga samhällsmedborgare. Men när vi talar om lagstiftning handlar det om att vara mycket precis, nämligen att se till att ålder i sig - oavsett om det är fråga om hög eller låg ålder - inte får vara ensamt utslagsgivande när det gäller att bedöma arbete, möjligheter att skaffa sig utbildning eller att delta i samhällslivet. Det måste vara den grundläggande strävan. Diskussionen handlar om möjligheten att införa en lagstiftning mot diskriminering på grund av ålder. Nu finns det en utredning som arbetar med detta, och den ska återkomma med sina förslag. Just diskussionen om läkarna är ett ganska bra exempel på detta. Den åldersgränsen är grundad på en rättighet. Vem som helst får ju syssla med sjukvård. Det finns inte någon åldersgräns för läkare att syssla med sin verksamhet. Det finns ingenting som säger att en läkare - hur gammal han eller hon är - inte ska kunna skriva ut recept till sina patienter. Vad det här handlar om är hur länge man ska ha rätt att få ersättning av det offentliga systemet, och i huvudsak handlar det om de som arbetar på den nationella listan. Där hade vi tidigare en gräns på 65 år. Vi har höjt den till 67 år och nu senast till 70 år. Det är möjligt att man så småningom ska prova att inte ha någon gräns över huvud taget. Vi har tagit ett steg i rätt riktning. Men det grundar sig inte på att läkare inte har rätt att vara läkare, utan det grundar sig helt enkelt på att man inte har en evig rätt att få ta del av det offentliga ersättningssystemet. Det kan ju diskuteras i vilken mån detta ska uppfattas som diskriminerande eller inte. Men här är vi i alla fall på rätt väg. Vi har förändrat systemet.

Fru talman! Socialministern och jag ser säkerligen i grunden rätt lika på denna problematik. Det finns kanske inte så stora skillnader i inställning till frågan som sådan, men det är ändå en viss skillnad på vad detta så småningom leder fram till. Nu är det ju socialministern som regerar och lägger fram de förslag som vi här i riksdagen ska ta ställning till. Det är där som jag känner att bristerna finns. Vi har diskuterat dessa frågor i Äldreberedningen, och de har upptagit väldigt mycket av vår tid. Äldreberedningen handlar i stort om våra attityder till äldre, hur vi ska forma ett samhälle som accepterar alla människor och som visar alla människor respekt, precis som socialministern säger här. I de diskussionerna kommer man in på attityderna, som jag sade tidigare, men också på lagstiftningen. I beredningen hade vi en mycket bred samsyn mellan alla partier när det gällde kampen mot den negativa "ålderismen". I ett av våra 100 förslag, nr 36 närmare bestämt, säger vi att en lagstiftning mot åldersdiskriminering bör införas i Sverige. Detta är alltså alla riksdagens partier överens om. Då kan man fråga sig varför det går så sakta med att komma framåt i den här frågan. Varför släpar just Sverige efter med att implementera den EU-stadga som antogs i Nice redan i december 2000? I den stadgan, kap. 3 artikel 21, står det att diskriminering på grund av ålder ska vara förbjuden. Där sägs vidare att unionen erkänner och respekterar de äldres rätt att leva ett värdigt oberoende liv och delta i det kulturella och sociala livet. Det är bra att det sägs i regeringsformen sedan 2003 att samhället ska motverka diskriminering av människor på grund av ålder. Men varför går det så trögt, socialministern, med den samlade lagstiftningen där ålder inlemmas som en av flera diskrimineringsgrunder? Jag har diskuterat den här frågan i kammaren vid två tillfällen tidigare. Första gången var i november 2001 då jag diskuterade den med statsrådet Mona Sahlin. Hon sade då att regeringen hade en hög ambitionsnivå. Till juli 2002 skulle ett utredningsförslag presenteras. Därefter skulle det "inte handla om långbänk, utan här sker det relativt raskt". Detta är direkt citerat ur protokollet. Nästa gång möttes Lars Engqvist och jag i den här talarstolen i maj 2003 och konstaterade att frågan då låg kvar i den parlamentariska Diskrimineringskommittén och att regeringen hade valt att prioritera andra, i och för sig angelägna, diskrimineringsgrunder och skjutit frågan om åldersdiskriminering framför sig. Jämfört med den raska takt som Mona Sahlin signalerade på hösten 2001 kommer det alltså att ha gått minst sex år mellan Sveriges anslutning till EU-stadgan i Nice till ett implementerande av förbud mot åldersdiskriminering i svensk lagstiftning. Min fråga här i dag, i juni 2004, är denna: Tycker statsrådet Lars Engqvist att takten i den här processen ger ett intryck av att regeringen ser frågan som angelägen och prioriterad?

Fru talman! Vi vet att pensionsavgångarna bland läkare och sjukgymnaster enligt AMS kommer att bli omfattande under de närmaste 15 åren. Därför välkomnar jag socialministerns öppning att man kanske kan tänka sig en annan pensionsålder än 70 år, och kanske kan det då bli någon form av individuell prövning. Jag vill ge ett praktiskt exempel på hur man kan bli åldersdiskriminerad. Min vän Kalle, som är 77 år gammal, hade hört att man borde arbeta till 79 års ålder. Han tog kontakt med arbetsförmedlingen i Kristianstad. Efter många turer blev han kopplad till en handläggare och fick redogöra för sina meriter. Kalle är ganska mångordig, så handläggaren tröttnade väl så småningom och sade: Men, Kalle, vad kan du nu egentligen? Då svarade Kalle: Jag kan väl åtminstone vara i vägen. Man kan skratta åt den här historien, och det är många som har gjort det. Men det ligger lite i detta att han kände sitt ansvar och ville då göra en fortsatt insats i arbetslivet, i samhällslivet. Genom den här handläggarens bemötande missar vi faktiskt en resurs i form av en duktig hantverkare som fortfarande är vital och skulle ha kunnat göra många mindre arbeten under flera år framöver.

Fru talman! Sven Brus är alldeles medveten om den tradition som vi har i det svenska politiska systemet av att fatta beslut mot bakgrund av ordentliga utredningar. Det tror jag att vi ska vara ganska noggranna med även om det handlar om en lagstiftning när det gäller diskrimineringsgrunder. Två utredningar diskuterar vi. Den ena är den utredning som Sven Brus själv deltog i. Denna är nu ute på remiss. I september utgår remisstiden, och därefter ska vi lämna de förslag som föranleds av utredningen. Vi har också sagt, och det är viktigt, att denna utredning, som ju ger prov på en karta över åtgärder som inte alla ska beslutas av Sveriges riksdag utan som kräver beslut av andra aktörer, inte minst kommuner och landsting, ska ligga till grund för en gemensam handlingsplan för staten och kommunvärlden för att skapa bättre förhållanden för de äldre. Det arbetet pågår. Vi hoppas kunna redovisa resultatet av det arbetet i slutet av det här året. Sven Brus utredning, det vill säga den utredning som Sven Brus deltog i, nämligen Senior 2005, är väl omhändertagen och ska naturligtvis leda till åtgärder så snart alla fått en chans att ge sina synpunkter på utredningens förslag och idéer. Det andra handlar om Diskrimineringskommittén vars betänkande ska komma senast den 1 juli 2005. Då ska vi ha tagit ställning inte bara till hur vi ska implementera EG-direktivet om diskriminering i arbetslivet utan faktiskt också till frågan om hur man ska se på möjligheten till lagstiftning på andra områden än arbetslivet. Man kan möjligtvis tycka att det går sakta, men för den som är noggrann med hur vi grundar vår lagstiftning kan det vara klokt att låta det utredningsarbete som vi har dragit i gång fullföljas innan vi fattar beslut i Sveriges riksdag.

Fru talman! Det vore mig fjärran att säga nej till en noggrann utredning, särskilt när det gäller lagstiftning. Men man måste ändå göra en liten reflexion och undra vad det var som hände på våren 2002 när frågan ändå var ganska långt framme enligt statsrådet Mona Sahlin. Vad var det som hände den våren som föranledde tre års utredningsarbete till mellan 2002 och 2005? Det är inte alldeles lätt att genomskåda det. Det handlar i hög grad om attityder, men det handlar också om lagstiftning. Det är ändå regeringen som måste ta initiativ till att stifta en lag. Nu är det så på det här området, kanske till skillnad mot en del andra, att riksdagens partier är överens. Jag vet att regeringen har problem med att få igenom vissa av sina lagförslag, inte minst i det utskott som jag finns i, och det kan finnas anledning att sega med frågorna. Men i det här fallet finns det faktiskt en enig riksdag som skulle kunna vara beredd att ta ett sådant här beslut. Därför är det fortfarande för mig ogenomträngligt och oförståeligt vad det är som har föranlett tre års extra utredningsarbete, mellan åren 2002 och 2005. Varför ska det ta mellan sex och sju år för Sverige, till skillnad från många andra europeiska stater, att implementera den här EU-stadgan i sin lagstiftning? Det kan ju knappast bero på något politiskt motstånd. Det kan knappast bero på att detta inte behövs. Det måste bero på att det har hamnat i bakvatten någonstans i Regeringskansliet, och det beklagar jag.

Fru talman! Jag vill bara ge en upplysning när det gäller just implementeringen av EG-direktivet. Det ska vara genomfört, och det står också i mitt svar till Sven Brus, i nationell rätt senast den 2 december 2006, det vill säga att vi inte kan vänta längre. Då ska det vara genomfört, och det är också uppdraget. Utredningen måste ha kommit med sina förslag på det här området senast den 1 juli 2005 så att de ska kunna behandlas. Senast den 2 december 2006 ska direktivet vara implementerat i svensk lagstiftning. Man kan diskutera hur snabbt det går, men jag tycker att det finns anledning att ha tilltro till det utredningssystem som vi har.